omalm.blogg.se: dagens bibelord

I Arlandas terminal 5 råder fullständigt kaos. Flighten till Frankfurt är inställd på grund av dåligt väder runt det gigantiska tyska flygnavet, och nu står resenärer på väg till allt från Montreal till Beirut och stampar frustrerat. Även er annars så behärskade skribent har bränt alla proppar och beter sig nästan som nidbilden av en uppretad sydeuropé. Som om vår connection i Frankfurt inte var tajt nog kommer vi nu med sjuhundra procents säkerhet missa vår flight till New York. Och köerna till ombokningen rör sig med hastigheten 1 p/h (person/timme). Min fru är så arg att jag tror att hennes huvud ska sprängas som i en David Cronenberg-film.

Utan att gå in på närmare detaljer lyckas vi efter flera timmars uppretad väntan komma med på ett direktflyg senare på eftermiddagen, och kan andas ut. Malaysian Air har tagit oss under sina vingar, och vi kan nu se fram emot att landa i det stora äpplet innan klockan slår över till nästa dag, lokal tid. Sent, javisst, men vi kommer fram.
Malaysian har ett lysande in-flight entertainment system, och jag försöker mig på att genomlida filmen "Ghostrider" på den lilla skärmen framför mig. Efter någon timme ger jag upp, utled på skitdålig regi och Nic Cages grava överspel, och försvinner in i iPod-land. Däst och pömsig efter ett par öl plockar jag in några timmars sömn, innan det är dags för nedstigning mot Newark.



Efter sedvanligt förhör av charmtrollen i Newarks tullkontroll hämtar vi ut vårt bagage, som naturligtvis är sist på bandet. Istället för att krångla till det i New Yorks lokaltrafik hoppar vi in i en taxi, i samma stund som himlen exploderar i ett åskväder, vars like jag inte vet om jag någonsin sett annat än i en Hollywoodfilm. Det pissar ner så kraftigt att radion rapporterar att Hollandtunneln tillfälligt har stängts. Tur då att vi skall genom Lincolntunneln istället.
Vårt hotell ligger i Hell's Kitchen, precis i korsningen 9th Avenue och 49th Street, och har den äldsta receptionist jag någonsin sett. Han är säkert en krigsveteran. Från amerikanska inbördeskriget, alltså. Tvärs över avenyn ligger ett par delis, så efter att ha installerat oss på rummet springer vi ner och köper lite vatten, öl, Hersheys och chips och high-fivar varandra för att vi äntligen tagit oss över Atlanten. Ja, vi har ju båda varit här förut, men det är tio och tjugo år sedan.
Det mesta förblir dock oätet och odrucket. Båda kraschar av utmattning och anspänning efter bara en kort stunds slappande framför teven. Vilket är lika bra, eftersom vi planerar att stiga upp...

New York, dag 2: dagdriveri, multikultiparad och barfota in the city

... klockan åtta på morgonen. Jag vaknar till TV-nyheterna, som rapporterar om en bomb scare i Holland Tunnel. Någon har lämnat ett misstänkt paket vid några bränslepumpar, och det är fullt polis- och mediapådrag. Naturligtvis visar det sig inte vara något alls, utan typ en skokartong full med bajs. Förmodligen är det så här varenda vecka i NYC. Folk går som på nålar precis hela tiden.
Vi äter frukost på en diner på 46:e gatan. Eller vad man nu ska kalla det - jag får in tre feta pannkakor som har diameter som brunnslock och är tjocka som bildäck. Om man hårddrar det lite. Min poäng: jag får i mig ungefär en och en halv pannkaka innan jag storknar. Erika äter ägg. Wise choice.
Lite planlöst drar vi sedan runt i Midtown i stort sett hela dagen och liksom bara glor på saker. Det försigår någon sorts multikultiparad på sjätte avenyn, där representanter för en massa märkliga smånationer struttar runt på lastbilsflak och gata, iklädda folkdräkter och trakterandes små trummor och andra säregna attiraljer. Jag fattar ingenting, men hej - det här är New Fucking York och anything goes.
Framåt kvällen börjar det suga i kistan, och vi bestämmer oss för att käka på Joe Allen, som har bra krubb och inte ligger långt från vårt hotell. Jag beställer en fet stek och ett par brewskis, och det smakar hatthylla. Vi är inte riktigt på New York-tid ännu, och kilar därför hem ganska tidigt. Erika har fått skavsår i sina nya skor, och får vandra hem barfota längs 46:e gatans smutsiga trottoar. Det är inget för de bacillräddas skara, vilken min kära hustru - förlåt att jag basunerar ut det, kära du - tyvärr råkar tillhöra. Även denna kväll innebär tidig godnattsaga, eftersom vi faktiskt har ett schema för morgondagen.

New York, dag 3: döden, konsten, kommersen och ölen

Vi vaknar tidigt, och inleder dagen med att höra om nattens dödsskjutningar i Harlem på nyheterna. Jag trodde att de hade pimpat upp hela Manhattan, men det känns bra att det fortfarande finns lite fara och mystik kvar på ön. Ja, det är ju förstås trist för han som fick käka bly, men that's how the game is played. Det har jag lärt mig från "The Wire".
Vi hittar en annan diner för frukost, och jag upprepar inte gårdagens misstag, utan äter flingor och färsk frukt. Surt för oss så visar det sig att vi har valt Midtowns ungefär dyraste sylta, och lovar varandra att kolla menyn nästa gång innan vi sätter oss ner.
Dagens andra stopp är Museum of Modern Art. Ja, tro det eller ej - Ömalm är inte bara intresserad av skräpkultur. Ibland går ju Fantomen på gatorna som en vanlig man, och på precis samma sätt gör Ömalm normala saker då och då. MoMA är ett måste för den som besöker New York. Avsätt några timmar för ett besök, för det är verkligen värt det. Vi möts av en fantastiskt rolig och provokativ muralmålning på en jättevägg. Det är en rumänsk konstnär som gått loss med en tuschpenna och skrivit slagord, underfundigheter och små funderingar, som man kan lätt spendera 45 minuter att titta på och undersöka. Muralen får mig att tänka på komikern Dylan Morans backdrop i hans "Monster"-framträdande (finns på DVD). På MoMA finns, förutom en massa spännande konst förstås, även en hel del modern design som bör tilltala även de med bara ett uns intresse i industridesign. Applefanatiker som mig och Erika förnöjs såklart av att flera av företagets produkter finns representerade.
Efter en snabb pizzalunch på en riktigt greasy deli på 44:e gatan styr vi stegen mot Macy's. Varuhuset, som du säkert känner till, saluför ett kolossalt sortiment av kläder som varken du eller jag egentligen har råd med. Jag dreglar en stund över en tröja från Andrew Marc och några plagg från BCBG, men så tänker jag på mitt stackars kreditkort och ryser till. Det blir inga inköp här, men istället hittar jag ett par hyfsade promenadtofflor på Footlocker. Tyvärr råkar jag ut för ett Sean Paul-liknande butiksbiträde från helvetet, som lyckats slarva bort den ena tofflan, och jag får göra ett återköp och krångla mig svettig. Jag får gå ut tomhänt även här.



Vi promenerar tio kvarter norrut och ramlar in på ursköna baren Rudy's vid 44th och 9th - ett hett tips till alla som avskyr flashiga trendbarer. Rudy's är pyttelitet, verkar befolkat av mestadels gamla stammisar, har en ultra-New-Yorksk innergård, och serverar billig ($2.50) öl i plastmuggar. Dessutom springer det omkring en cool liten mops bland stolarna och borden, och verkar fullkomligt oberörd av bullret, klirret och musiken från jukeboxen.
Det börjar kurra i magen, så vi bestämmer oss för att äta på första bästa restaurang som inte ser ut att servera sopor. Det blir ett ganska turistigt hak som heter The Blue Point. Jag äter lax, och det är faktiskt både prisvärt och ganska gott. Man ska inte döma hunden efter håren.

New York, dag 4: stekta i Central Park, skinnade på Whitney och svettiga i neonhelvetet

Det har skjutits i Harlem även i natt. Också i natt blev någon mulad i den anrika stadsdelen norr om Central Park. Som de svenska slackers vi är förfasas vi i ungefär trettio sekunder, rycker på axlarna, och ger oss sedan ut i jakt på en hygglig frukost inom gångavstånd. Det får bli våfflor på Cosmic Diner på 52:a gatan, även om sockerchocken bara ligger och lurar runt hörnet.



Även idag har vi dragit på oss kulturkoftorna och planerar ett museibesök. Men först tänkte vi passa på att spana lite på Gay Prideparaden som ska äga rum någonstans. Vi fattar dock aldrig riktigt när och var, och missar således hela skiten. Istället spenderar vi ett par stekheta timmar i Central Park och någon hundring på svindyrt flaskvatten. Till slut blir vi uttråkade och beger oss till Whitney Museum. Detta privatägda museum för modern konst kör en Summer of Love-exhibit som vi inte vill missa. Utställningen är suverän, med både installationer, popkonst, fotografi och helt skruvade prylar. Bland annat finns ett sorts galet kuddrum i bjärta, psykedeliska färger, som säkert var störtball efter några tabbar syra. Fy fan, vilka freaks hippiegenerationen var.



Eftersom Whitney ligger på Upper East Side, som inte direkt kryllar av prisvärda, enkla lunchställen, äter vi lunch i muséets restaurang. Jag äter en Club Sandwich som är så dyr att det börjar svida i magen, och sköljer ner den med en Brooklyn Lager. Don't believe the hype vad gäller den sistnämnda. Det finns tiokronorsöl på Systembolaget som är mustigare.
Lite senare klämmer vi varsin kriminellt sliskig frappucino på ett Starbucks innan vi styr stegen mot Times Square, av någon anledning. På en mobil scen, mitt i neonskyltshelvetet, står en tjej som jag fattar har något med "Legally Blonde" att göra och sjunger en sliskig ballad av den sort som helt saknar en minnesvärd melodi, men som amerikaner verkar älska. Utanför en GAP-butik blir jag haffad av någon misslyckad rappare som vill kränga på mig en CD för 40 dollar. Han är skitpladdrig och det tar mig några minuter att bli av med honom. No deal, med andra ord. Det är miljoner turister på Times Square, det är hysteriskt varmt, och jag börjar halvflippa. Skulle jag krascha ett plan någonstans i New York skulle jag välja Times Square.
Vi äter middag på en trattoria längs 9th Avenue, och utsätts för årets spattigaste servitör. Han är väldigt skicklig på att håva in folk, men han stressar mig så mycket att jag halvt tappar spelkulorna och beställer in spenatpasta med vitlök och ricotta, även fast jag hatar det där gräddostpäcket. Fast jag lär mig att 'gratituity' på kvittot betyder dricks, och att man inte behöver lägga mer vid sidan om. Apropå dricks - don't get me started om det där jävla systemet med dricks. Vad är det för ett efterblivet land som inte kan betala folk tillräckliga löner, utan kör något system där personalen hamnar i kundernas händer och blir beroende av allmosor för att kunna försörja sig? Dessutom innebär det bara en massa frustrerande extrajobb för mig som ska behöva klura ut hur mycket arton procent av åttioåtta dollar och sjuttiofyra cent är. Och att hålla på och bära med sig en massa kontanter för att kunna dricksa hit och dricksa dit. Retarded, that's what I say.

New York, dag 5: I don't want to go to Chelsea (I want to take the bus)

Idag är det benhinneterror som gäller. Vi promenerar ända ner till Chelsea, egentligen enbart för att glutta på legendariska Chelsea Hotel - det legendariska hotellet där bland annat Sid Vicious knivade Nancy Spungen och Jack Kerouac påbörjade sin "On the Road". Det ser inte mycket ut för världen, men Chelsea är en läcker stadsdel, och vädret är perfekt. Det finns dock inte så mycket annat att titta på, om man ska vara helt ärlig och det ska man ju, så vi hoppar på en buss och åker ner till Ground Zero. Som egentligen inte heller är så mycket att titta på heller, om man ska vara ärlig och det ska man ju. Det är mest en massa byggkranar, eftersom nötterna har bestämt sig för att smacka upp någonting ännu högre på platsen där World Trade Center en gång stod. Man tycker ju att de borde ha lärt sig något vad gäller höga byggnader och deras benägenhet att träffas av flygplan, men icke.
Vi knatar vidare genom finansdistriktet och ner till turistfällan Pier 17, där vi dunsar ner på en lunchrestaurang med utsikt över Hudson River och Brooklyn. Erika, som inser att hon konsekvent ätit seafood hela resan, bestämmer sig för att bryta mönstret och beställer en hamburgare. Jag, som helt saknar fantasi, gör likadant fastän jag nog hellre ville ha en caesarsallad.



Strandpromenaden under broarna är urtrist, så vi styr istället kosan upp genom the Village och Chinatown. Passerar vinylpalatset Satellite Records på Bowery, men jag känner mig för varm och trött för att orka gå in och bläddra i backarna. Det är en mognadsfråga, tror jag. Eller, förresten, det tror jag inte alls. Jag har blivit iPodifierad. Det är bara att 'fess up. Vi gör ett till stopp på Macy's, men kommer även denna gång tomhänta ut. Fötterna är dödströtta, så vi hoppar på en buss och åker några kvarter norrut. Det får bli middag på en spansk sylta, som till en början inte ser något vidare ut, men som visar sig ha helt okej käk. Jag äter någon sorts spätta, tror jag.
Det blir en tidig kväll, eftersom vår flight till San Francisco går ohemult tidigt nästa morgon. Vi köper inte ens en flaska vatten på delin tvärs över gatan, utan störtar i säcken ganska omgående efter att ha packat.