USA, Del 3: Los Angeles och söderut
Dag 1, Los Angeles: keep moving, there's nothing to see here
Vi har tagit BART hela vägen från Dublin till San Franciscos flygplats för några futtiga dollar var. Incheckningen och säkerhetskontrollen är enormt seg, och maken till inkompetent personal är svår att ens föreställa sig. Som tur var är flighten mellan SF och LA ruggigt kort, och vi har dessutom blivit lite uppgraderade och har platser med extra benutrymme. Jag känner mig inte helt hundra, så det är skönt att få sträcka ut sig lite grann.
Väl på LAX går det undan lite mer. Vi hämtar ut hyrbilen, en amerikansk motsvarighet till en Opel Astra (med andra ord skittråkig), och lyckas förstås virra bort oss direkt, men löser det relativt snabbt. Inne i Los Angeles virrar vi lite till innan vi hittar vårt hotell. Vi bor på Santa Monica Boulevard, mitt i West Hollywood, vilket förstås låter spännande. Det är det inte. Det finns inget att se, och ingenting är egentligen inom gångavstånd. Det blir lunchmiddag på IHOP, en olagligt fet Club Sandwich för min del, men sedan gör vi egentligen ingenting resten av kvällen, utan hänger bara på hotellrummet och glor på TV.
Dag 2, Los Angeles: terror på det magiska berget
Lite nerviga inför dagens projekt sprätter vi upp ur sängen, som om vi hade myror i brallorna. Erika är nervig över bilåkningen, men förväntansfull inför aktiviteterna. Jag är nervig över både och. Vi ska nämligen till Magic Mountain, och jag är rädd för bergådalbanor...
Efter en skål frukt och en toast plockar vi ut bilen och sätter fart. Som tur var är det väl skyltat och femfilig väg, så vi inte bara hittar till det magiska berget, vi gör det utan problem också. Klockan är inte mycket, men det är redan tusentals människor på plats och temperaturen är olidlig för en urnorrbottning som mig. Jag dricker en halvliter vatten redan innan vi kommer in på området.
Så vad säger man egentligen om Magic Mountain? Tja, till att börja med ser jag inte en enda attraktion som inte skrämmer skiten ur mig bara vid åsynen av den. Erika är lycklig som en prins i en bagarbod, så jag stålsätter mig och följer med på det mesta. Eftersom jag är panikslagen eller bedövad av skräck halva tiden minns jag inte alla tokigheter vi utsätter oss för. Jag kommer dock aldrig att glömma terrormästerverket Tatsu, som inte bara går sinnessjukt snabbt och skickar runt en som ett skräp i en tornado - man ligger dessutom framstupa i den. Goliath är också svår att släppa ur sinnet, eftersom den är USAs högsta berg-och-dalbana med sina dryga hundra meter på det jäkligaste stället. Min hustru övertalar mig om att åka längst fram, vilket vi också gör. Jag tar inte ett enda andetag under hela färden. Hur jag klarar detta utan att spy övergår mitt förstånd. Fast på något sätt är det ändå så förbaskat häftigt att jag inte vill ha det ogjort.
Vi provar nästan varenda ride minst en gång, och klockan hinner bli nästan åtta på kvällen innan vi lämnar parken. Det är dock inte lika enkelt skyltat på tillbakavägen. Jag kör rejält fel, så vi hamnar i Glendale och får kringelkrångla oss tillbaka till rätt väg. Det är ganska sent när vi rullar in i hotellets parkeringshus. Något riktigt mål mat på en riktig restaurang finns liksom inte på kartan. Kvällsmålet blir därför chokladkakor och pissljummen Heineken.
Dag 3, Los Angeles: Universal Studios
Som de förvuxna småungar vi är ämnar vi spendera även denna dag på ett nöjesfält. Idag styr vi kosan mot Universal Studios. Det är enkelt att hitta dit, och det finns tack och lov inga berg-och-dalbanor där. Däremot finns det en hel massa olika attraktioner, alla med tema från någon Universalfilm. Till exempel finns det en ball 3D-show med Terminator 2-tema, en Back To The Future-ride (som inte finns längre - den stängdes den 3:e september i år) och en Jurassic Park-ride. Det är ganska barnanpassat, så ingenting är särskilt läskigt. Faktum är att det mesta är ganska mesigt för en vuxen, till och med för en jättebebis som jag.
Vad som däremot är knaskalas är Universals studiotur, där man får se både det ena och det andra. Jag vill inte gå in alltför mycket på vilka sevärdheterna är, om du som läser någon gång skulle vilja se det själv, men man blir inte besviken. Turbussen svänger omkring hejvilt inne på området, och man häpnas över vilka fantastiska kulisser som byggts upp.
Vi blir kvar till ganska sent även på Universal Studios, och det hinner bli kväll innan vi är tillbaka på hotellet. Vi hämtar därför mat från restaurangen bredvid, och äter på rummet. Nästa morgon ska vi checka ut, så vi packar våra grejer och gör oss klara.
Dag 4 och 5, Temecula: upp som en tupp, hem i en rullstol
Min kusin Helena, hennes man Mason och deras dotter Morgan bor i en sömnig pendlarstad i Riverside County som heter Temecula och ligger drygt två timmars bilfärd från LA. Det är dit vi skall köra idag. Det är lätt att hitta ut på motorvägen, och det är faktiskt ganska lätt att köra också. Vår bil är dock minst av alla. Amerikaner har ju en benägenhet att köpa den största jäkla SUVen eller pickupen de kan hitta, så emellanåt känner man sig lite löjlig som kör en vanlig personvagn. Å andra sidan har vi ännu inte behövt tanka en enda gång. Vissa av bilarna vi ser tycks få tanka flera gånger om dagen.
I Temecula är det 40 grader varmt och ökenluft. Jag, som inte känner mig bra i luftrören, lider i tysthet. Det är den 4:e juli, och ikväll skall det alltså firas Independence Day. Hemma hos Helena och Mason är det ganska lugnt dock. Vi grillar hamburgare och majskolvar, dricker för mycket Cream Soda, och tar det ganska lugnt. Framåt kvällen åker vi till ett schysst utsiktställe och tittar på fyrverkerierna.
På natten blir jag risig. Jag får sprängande huvudvärk, och får gå upp och kräkas ett par gånger innan det lugnar ner sig. På morgonen är jag helt däckad, och stannar kvar i lägenheten för att vila upp mig medan de andra åker till Huntington Beach och solar och badar. Vår teori är att jag har haft ett migränanfall, kombinerat med sockerchock, och så var det ju det där med att jag känner mig tungandad. Vilket säkert är någon sorts infektion. Men någonstans börjar jag ana oråd.
Nästa morgon packar vi ihop våra grejer inför hemfärden. Erika och Helena åker till ett närbeläget köpcentra och gör lite ströshopping innan det är dags att åka iväg kring lunchtid. Jag känner mig ganska krokig, men har gett mig fan på att köra på som vanligt. Det är stekhett ute när vi lämnar Temecula mitt på dagen och åker tillbaka till Los Angeles. Det går bra att köra ända tills vi försöker hitta till stället där vi hyrde bilen. Jag kör helt galet en stund, men till slut hamnar vi ändå rätt.
På LAX är det återigen långsam och dålig service, seeeg säkerhetskontroll och allmänt krångligt att få något gjort. Man vänjer sig aldrig. Till slut boardar vi vår flight. Det är 10 obekväma timmars flygning till Frankfurt, och jag känner mig inte alls något vidare. Jag bestämmer mig för att åka till sjukan så fort jag kommer hem.
Frankfurts flygplats är så nära helvetet man kan komma. Den är enorm till ytan, och avstånden är långa. Personalen är otrevlig, och folk röker överallt i hela flygplatsen. Jag börjar bli riktigt seg, och kan inte gå mycket mer än 10 meter i ultrarapid innan jag måste stanna och vila. Det är trögt att andas, och som lök på laxen får jag en hostattack som inte vill sluta. Vi tror båda att jag fått ett svårt astmaanfall. Flygplatspersonalen vill inte låna ut en rullstol, eftersom "det skulle ni ha beställt i Los Angeles". De vill heller inte hjälpa till med ett glas vatten. I Tyskland skall det vara ordnung. Det slutar med att Erika får skjutsa mig en halv kilometer på en bagagekärra till vår gate.
Kabinpersonalen är dock hjälpsam och ordnar inte bara lite extra utrymme åt oss i flygplanet, utan bokar också en rullstol till oss när vi landar på Arlanda. Jag sover nästan hela vägen till Stockholm.
På Arlanda möts vi av en trevlig värmlänning som väntar med rullstol och hjälper oss ända till vårt hotells minibuss. Vi har bokat rum på Arlanda Hotellby för natten, eftersom vår flight hem inte går förrän nästa morgon. Det svalare vädret gör att jag känner mig lite bättre, men något är definitivt inte som det skall.
Nästa morgon fixar Erika en rullstol åt mig på Arlanda, och kabinpersonalen låter oss åka längst fram i planet. Jag måste se riktigt krasslig ut, för alla visar enorm hänsyn. När vi landar på Luleå Airport väntar en rullstol återigen. På något avigt sätt börjar jag gilla livet i rullstol. Både mina föräldrar och mina svärföräldrar och svåger möter upp på flygplatsen, och jag bestämmer mig för att åka direkt till sjukhuset.
Jag kommer in på akuten med 140 i puls, 80% i syresättning och blodvärden som är out of this world. Kroppen är kolossalt stressad, eftersom det inte tycks komma in någon luft överhuvudtaget i vänster lunga. Jag skickas på skiktröntgen, och läkarna konstaterar omgående att någon sorts tumör ligger och trycker på vänstra bronken, och hindrar andningsluften från att komma in i lungan. Man konstaterar också att det ganska säkert är min gamla cancer som är tillbaka. Det känns förjävligt. F ö r jävligt.
Nästa dag körs jag ner till Umeå för behandling, och där har jag nu legat i två månader och dragit mig för att skriva denna resedagbok. Allt verkar gå bra, jag är pigg som en mört, och har inte längre någon ursäkt för att skjuta på det. Jag hoppas att det har varit vettig läsning.
Jag vill också passa på att ge props till Erika som har varit en riktig trooper hela vägen, en riktig klippa. Ska man ha med sig någon på äventyr, så är det hon.
Okej, tack för denna gång. Nästa gång blir det antagligen bilsemester i Sverige eller solsemester i Grekland, och det vette fanken om det är värt att skriva om. Men efter blir det vampyrjakt i Transsylvanien eller vinprovning i Frankrike, och då tar jag med mig pennan igen.
Hej!
USA Del 2: San Francisco och the Bay Area
Vår flygtaxi rullar upp utanför hotellet kvart över tidigare än själva fan. Flyget lämnar nämligen Newark halv sju på morgonen, och det är bäst att ha marginal. Eller förresten: man måste ha marginal, eftersom det visar sig att både check-in och säkerhetskontroll tar f o r e v e r. Det i särklass löjligaste är att man numera måste ta av sig skorna i säkerhetskontrollen för inrikesflyg. Ja, man kan ju ha gömt en bomb i skosulan, du vet. För mig som har ett par ultralåga Puma Match är det näst intill en omöjlighet. Och för Erika, som har öppna tofflor på sig - fugheddaboutit. Jävla Bin Laden och hans banditgäng. De har tagit kål på allt nöje med att flyga. I maskopi på med de paranoida amerikanerna, förstås.
Väl framme i San Fran går allting som tur var smootha than butta. Än en gång neggar vi på lokaltrafiken, och tar en taxi till hotellet. Priset är överkomligt, runt 35 dollar plus dricks. Jag tror att vi dricksar lite i överkant, för vår asiatiske chaufför ser överdrivet glad ut när jag räcker honom sedlarna.
Portiern på hotellet är en glad och hjälpsam prick. Nästan det första han gör är att plocka fram en stadskarta, ringar vant in ett område några kvarter söder om oss, och säger sedan: "gå inte hit. Allt annat är lugnt." Området består av ett par kvarter runt Civic Center, och omfattar korsningen 6th Street-Market Street och några hundra meter av Turk Street och Eddy Street. Vår eminenta guidebok från Rough Guide avråder också mycket riktigt från besök i kvarteren, eftersom där förekommer öppen droghandel, prostitution och en massa annan skit. Bisarrt är att dessa kvarter belägna mitt bland turiststråken. Det känns som att det vore hur enkelt som helst för polis och myndigheter att rensa upp i skiten, men det känns ganska typiskt för San Francisco att ha en sorts mañana-attityd inför problemet. Det är liksom inte det enda de skiter i, nämligen.
Frisco fullkomligen kryllar av hemlösa. Lämnade lite vind för våg finns de i stort sett varje gathörn, där de tigger småpengar, gör allsköns konster för några cent, eller ligger och sover. De är sällan otrevliga, men för oss som svenskar är det både ovant och sorgligt. Vi upplever detta när vi promenerar ner till shoppingområdet Union Square, där vi fikar lite och lägger upp en dagsplan.
Vi löser ett veckokort till lokaltrafiken, och får på så sätt obegränsad tillgång till såväl spårvagn, buss och de sträckor inom stadsgränsen som pendeltåget BART trafikerar. San Francisco har ett suveränt lokaltrafiknät, och man tar sig enkelt nästan överallt i stan. Dessutom får man se både ditt och datt på vägen. Vårt första stopp idag är förstås Fisherman's Wharf, det gamla varvsområdet som idag är en turistfälla utan dess like.
På varvet råder ett tillstånd av satanisk kommers, och bitvis ser det ut som ett sagoland från någon Disneyfilm. Det nästan svider i ögonen, så vi går några pirer bort och passar på att lösa biljetter till Alcatraz för senare bruk. Sedan hoppar vi på en buss och åker till härliga området Russian Hill, som vi båda blir fullkomligt förälskade i. Det ser verkligen ut som det San Francisco man alltid har sett i filmer; det är backigt, färgglatt och pittoreskt.
Vi har tänkt att äta middag på lovordade och populära Yabbies Coastal Kitchen, men eftersom vi fortfarande är på New York-tid har de inte ens öppnat när vi kommer dit. Klockan är bara fem på eftermiddagen lokal tid, medan den är åtta för oss. Av en ren slump snubblar vi på den trevliga bartendern Lori från krogen Rex's, som bjuder in oss fast inte hon heller egentligen har öppnat. Vi testar några glas lokalt vin och snackar skit med Lori, medan hon skär frukt och förbereder för kvällens sysslor. En fotograf promenerar omkring i lokalen och tar foton till Rex's hemsida. Som tack för att vi suttit i kamerans skottlinje kommer kocken förbi och bjuder på en tallrik rödbetscarpaccio.
Ett par timmar senare trillar ett par ganska bladiga svenskar in på Yabbies. Vi äter fisk och skaldjur, och Erika svär på att det är det bästa mål mat hon någonsin ätit. Rekommenderas således.
Dag 2, San Francisco: buss, böcker och barbesök
I vår resa ingår en rundtur av stan, och den är idag. Vi blir upplockade på hotellet, och skyfflas sedan in i en dubbeldäckare tillsammans med en massa andra fårskallar. Det är en ganska slappt guidad tur, som vi förmodligen inte hade tagit om vi fått betala extra för den. Den består mestadels av kringelkrokar runt olika stadsdelar (märkligt nog inte Haight-Ashbury) och andra sevärdheter, som Mission Dolores och Golden Gate Bridge. Det är inte så spännande, men vi får ändå lite egna idéer i huvudet och hoppar på en buss till stadsdelen North Beach så snart rundturen är avslutad.
Vårt första stopp är Lawrence Ferenghettis legendariska bokaffär City Lights. Googla gärna butikens namn om du vill veta mer om den fascinerande historien bakom denna butik som betytt mycket för beatförfattarna. Jag köper iallafall två böcker om postpunk respektive jazz.
Ett stenkast bort ligger Francis Ford Coppolas bar Zoetrope. Den är klassiskt men läckert inredd, med affischer och foton från Coppolas filmer på väggarna, och diverse priser och utmärkelser strödda här och där i lokalen. På vinlistan finns mestadels viner från regissörens egen vingård i Napa Valley, och självklart måste vi prova ett par sorter. Jag dricker ett par glas av en ganska tung Shiraz, och det smakar faktiskt helt godkänt. Det är lite svårt att avgöra om det egentligen är ett så värst bra vin, eller om hela inramningen spelar in på omdömet.
Middag äter vi sedan på en fransk restaurang som heter Plouf. Jag beställer en saftig fläskfile som visar ha en ganska saftig prislapp också.
Dag 3, San Francisco: fängelset imponerar, hippies are dead, på med spenderbyxorna
Om det finns något område där amerikaner är hopplöst underlägsna, så är det allt som har med kaffe att göra. Därför överraskar Cafe Bean på Sutter Street, där vi serveras en kopp som smakar som hemma. De har dessutom en härligt fräsch fruktsallad till ett ganska modest pris. Däremot kan man gott och väl undvika den märkliga frukostflingan Granola, som hart när varenda frukostrestaurang serverar.
Det är dags för Alcatraz, så vi hoppar på F-spårvagnen och åker till varvet, där turbåten avgår. Kön till båten är kilometerlång, men vi kommer iväg i tid ändå. Rundturen i det forna fängelset är en obemannad s.k. audio tour: du plockar ut en digital bandspelare med en berättare som förklarar var du skall gå. Den är helt lysande. Man har anlitat gamla fångar och fångvaktare som berättar historier om olika händelser i fängelsets historia, och det är enormt spännande. Ett besök på Alcatraz är ett solklart måste om man råkar befinna sig i Frisco, och dessutom är det synnerligen prisvärt - 20 dollar per skalle inklusive båt fram och tilllbaka plus audio tour. Räkna med att spendera sammanlagt ungefär tre timmar.
Eftersom klockan knappt slagit över till eftermiddag har vi gott om tid att hitta på mer dumheter, så vi hoppar på busslinje 71 på Embarcadero och åker raka vägen till Haight-Ashbury. De gamla hippiekvarteren är idag ganska sorgligt kommersialiserade, och det känns inte särskilt autentiskt. Vi hittar dock en trevlig liten glugg i väggen som serverar billig lunch och som inte känns som en turistfälla. Jag minns inte vad cafét heter, men jag minns deras goda BALT (bacon, avocado, lettuce, tomato). Sedan promenerar vi till Amoeba Records och köper lite skivor - faktiskt mina första inköp på hela resan!
The Haight är dock ganska trist, eftersom väldigt lite tycks återstå från kärleksommaren och hippieåren. Vi tar därför bussen tillbaka till Union Square och tar en glass på Macy's. Jag köper 6 par kalsonger på Old navy för knappt 16 dollar. Vi snackar inte Marc Jacobs direkt, nej. Erika hittar en fin hippieklänning på en butik som heter Planet Funk, och er hjälte halar fram nästan hundra dollar för en benvit Ben Sherman-tröja.
Framåt kvällen spiller vi in på baren Gold Dust för ett par kalla, och för att konsultera guideboken om en lämplig restaurang. Vi är lata och går på Kuletos som ligger vägg i vägg, men som visar sig ha riktigt god pasta.
Dag 4, San Francisco och the Bay Area: pundare, pendeltåg och prilliga huspriser
Vi checkar ut ett par dagar tidigare än planerat, eftersom vi bestämt oss för att åka och hälsa på Erikas släktingar Anne och Rick i San Ramon, som ligger en bit in i the Bay Area. Efter en hotellfrukost tar vi en taxi till pendeltågstationen på Powell Street, och får en liten sightseeingtur längs Dåliga Gatan, området som portieren varnade för. Han skojade inte, den gossen. Jag sitter bara och hoppas att vi inte behöver stanna för något rödljus. Jag tror inte att jag någonsin sett så många knarkare på en så liten yta. I och för sig har jag aldrig varit på Uppsala Reggaefestival... nej, nu var jag elak.
Pendeltåget, som kallas BART (Bay Area Rapid Transit), tar oss till satellitstaden Dublin på ungefär 45 minuter, där vi möts av Anne och Rick, som tar med oss på en biltur runt the Bay Area. Vi besöker bland annat lyxiga Carmel, där Clintan en gång var borgmästare, och där huspriserna är så höga att Madonna skulle få problem med fastighetsskatten. Vi stannar också till i sömniga Monterey, som idag verkar vara en ganska barnanpassad badort - a far cry, som man säger, från 1967 när tusentals hippies samlades här och gick loss till Jimi Hendrix och det gänget. Det är en rolig biltur, och vi ser så många skrytbyggen att vi storknar.
Efter middag på en kinesisk restaurang åker vi hem till Anne och Rick, där vi välkomnas av en svart änka som hänger vid dörren. Ja, jag pratar om den skitgiftiga spindeln. Jag har lite svårt att somna på kvällen.
Dag 5, San Ramon: släkten har häst
Anne och Rick har en ganska knepig katt som inte gillar folk, och som ser rummet vi sover i som sitt eget. Jag förväntar mig därför att bli anfallen när jag öppnar dörren på morgonen för att se varför fanskapet sitter och jamar. Han verkar dock bara vara hungrig, och springer iväg och gömmer sig när jag tittar ut.
Vi degar nästan hela förmiddagen, innan vi åker iväg med Rick till Mount Diablo runt lunchtid. Diablo är ett ganska flackt berg, som dock erbjuder en fantastisk utsikt över en stor tugga av Kalifornien från toppen. Hikingmiljöerna verkar också vara knasbra, så där fick ni frilufsare ett litet tips.
På kvällen är det släktmiddag, och vi får träffa fler av Erikas släktingar. Vi äter ribs, kyckling, potatis och coleslaw. Erikas kusinbarn Casey - som, "kusinbarn" till trots, är 26 år - jobbar på några olika vingårdar och har tagit med sig ett par flaskor av the area's finest. Vi får också träffa en sjövild dalmatiner, vars like jag aldrig skådat vad gäller överskottsenergi. Vi avrundar aftonen med att besöka Annes och hennes dotter Mindys två hästar. Jag är livrädd för de där bestarna, och håller avståndet. Jag vet, jag är en stor bebis.
Nästa dag är det avresa med destination La La Land, så dagen avslutas inte alltför sent.
USA Del 1: New York
New York, dag 1: kaos, pissväder och världens äldsta receptionist
I Arlandas terminal 5 råder fullständigt kaos. Flighten till Frankfurt är inställd på grund av dåligt väder runt det gigantiska tyska flygnavet, och nu står resenärer på väg till allt från Montreal till Beirut och stampar frustrerat. Även er annars så behärskade skribent har bränt alla proppar och beter sig nästan som nidbilden av en uppretad sydeuropé. Som om vår connection i Frankfurt inte var tajt nog kommer vi nu med sjuhundra procents säkerhet missa vår flight till New York. Och köerna till ombokningen rör sig med hastigheten 1 p/h (person/timme). Min fru är så arg att jag tror att hennes huvud ska sprängas som i en David Cronenberg-film.
Utan att gå in på närmare detaljer lyckas vi efter flera timmars uppretad väntan komma med på ett direktflyg senare på eftermiddagen, och kan andas ut. Malaysian Air har tagit oss under sina vingar, och vi kan nu se fram emot att landa i det stora äpplet innan klockan slår över till nästa dag, lokal tid. Sent, javisst, men vi kommer fram.
Malaysian har ett lysande in-flight entertainment system, och jag försöker mig på att genomlida filmen "Ghostrider" på den lilla skärmen framför mig. Efter någon timme ger jag upp, utled på skitdålig regi och Nic Cages grava överspel, och försvinner in i iPod-land. Däst och pömsig efter ett par öl plockar jag in några timmars sömn, innan det är dags för nedstigning mot Newark. 
Efter sedvanligt förhör av charmtrollen i Newarks tullkontroll hämtar vi ut vårt bagage, som naturligtvis är sist på bandet. Istället för att krångla till det i New Yorks lokaltrafik hoppar vi in i en taxi, i samma stund som himlen exploderar i ett åskväder, vars like jag inte vet om jag någonsin sett annat än i en Hollywoodfilm. Det pissar ner så kraftigt att radion rapporterar att Hollandtunneln tillfälligt har stängts. Tur då att vi skall genom Lincolntunneln istället.
Vårt hotell ligger i Hell's Kitchen, precis i korsningen 9th Avenue och 49th Street, och har den äldsta receptionist jag någonsin sett. Han är säkert en krigsveteran. Från amerikanska inbördeskriget, alltså. Tvärs över avenyn ligger ett par delis, så efter att ha installerat oss på rummet springer vi ner och köper lite vatten, öl, Hersheys och chips och high-fivar varandra för att vi äntligen tagit oss över Atlanten. Ja, vi har ju båda varit här förut, men det är tio och tjugo år sedan.
Det mesta förblir dock oätet och odrucket. Båda kraschar av utmattning och anspänning efter bara en kort stunds slappande framför teven. Vilket är lika bra, eftersom vi planerar att stiga upp...
New York, dag 2: dagdriveri, multikultiparad och barfota in the city
... klockan åtta på morgonen. Jag vaknar till TV-nyheterna, som rapporterar om en bomb scare i Holland Tunnel. Någon har lämnat ett misstänkt paket vid några bränslepumpar, och det är fullt polis- och mediapådrag. Naturligtvis visar det sig inte vara något alls, utan typ en skokartong full med bajs. Förmodligen är det så här varenda vecka i NYC. Folk går som på nålar precis hela tiden.
Vi äter frukost på en diner på 46:e gatan. Eller vad man nu ska kalla det - jag får in tre feta pannkakor som har diameter som brunnslock och är tjocka som bildäck. Om man hårddrar det lite. Min poäng: jag får i mig ungefär en och en halv pannkaka innan jag storknar. Erika äter ägg. Wise choice.
Lite planlöst drar vi sedan runt i Midtown i stort sett hela dagen och liksom bara glor på saker. Det försigår någon sorts multikultiparad på sjätte avenyn, där representanter för en massa märkliga smånationer struttar runt på lastbilsflak och gata, iklädda folkdräkter och trakterandes små trummor och andra säregna attiraljer. Jag fattar ingenting, men hej - det här är New Fucking York och anything goes.
Framåt kvällen börjar det suga i kistan, och vi bestämmer oss för att käka på Joe Allen, som har bra krubb och inte ligger långt från vårt hotell. Jag beställer en fet stek och ett par brewskis, och det smakar hatthylla. Vi är inte riktigt på New York-tid ännu, och kilar därför hem ganska tidigt. Erika har fått skavsår i sina nya skor, och får vandra hem barfota längs 46:e gatans smutsiga trottoar. Det är inget för de bacillräddas skara, vilken min kära hustru - förlåt att jag basunerar ut det, kära du - tyvärr råkar tillhöra. Även denna kväll innebär tidig godnattsaga, eftersom vi faktiskt har ett schema för morgondagen.
New York, dag 3: döden, konsten, kommersen och ölen
Vi vaknar tidigt, och inleder dagen med att höra om nattens dödsskjutningar i Harlem på nyheterna. Jag trodde att de hade pimpat upp hela Manhattan, men det känns bra att det fortfarande finns lite fara och mystik kvar på ön. Ja, det är ju förstås trist för han som fick käka bly, men that's how the game is played. Det har jag lärt mig från "The Wire".
Vi hittar en annan diner för frukost, och jag upprepar inte gårdagens misstag, utan äter flingor och färsk frukt. Surt för oss så visar det sig att vi har valt Midtowns ungefär dyraste sylta, och lovar varandra att kolla menyn nästa gång innan vi sätter oss ner.
Dagens andra stopp är Museum of Modern Art. Ja, tro det eller ej - Ömalm är inte bara intresserad av skräpkultur. Ibland går ju Fantomen på gatorna som en vanlig man, och på precis samma sätt gör Ömalm normala saker då och då. MoMA är ett måste för den som besöker New York. Avsätt några timmar för ett besök, för det är verkligen värt det. Vi möts av en fantastiskt rolig och provokativ muralmålning på en jättevägg. Det är en rumänsk konstnär som gått loss med en tuschpenna och skrivit slagord, underfundigheter och små funderingar, som man kan lätt spendera 45 minuter att titta på och undersöka. Muralen får mig att tänka på komikern Dylan Morans backdrop i hans "Monster"-framträdande (finns på DVD). På MoMA finns, förutom en massa spännande konst förstås, även en hel del modern design som bör tilltala även de med bara ett uns intresse i industridesign. Applefanatiker som mig och Erika förnöjs såklart av att flera av företagets produkter finns representerade.
Efter en snabb pizzalunch på en riktigt greasy deli på 44:e gatan styr vi stegen mot Macy's. Varuhuset, som du säkert känner till, saluför ett kolossalt sortiment av kläder som varken du eller jag egentligen har råd med. Jag dreglar en stund över en tröja från Andrew Marc och några plagg från BCBG, men så tänker jag på mitt stackars kreditkort och ryser till. Det blir inga inköp här, men istället hittar jag ett par hyfsade promenadtofflor på Footlocker. Tyvärr råkar jag ut för ett Sean Paul-liknande butiksbiträde från helvetet, som lyckats slarva bort den ena tofflan, och jag får göra ett återköp och krångla mig svettig. Jag får gå ut tomhänt även här. 
Vi promenerar tio kvarter norrut och ramlar in på ursköna baren Rudy's vid 44th och 9th - ett hett tips till alla som avskyr flashiga trendbarer. Rudy's är pyttelitet, verkar befolkat av mestadels gamla stammisar, har en ultra-New-Yorksk innergård, och serverar billig ($2.50) öl i plastmuggar. Dessutom springer det omkring en cool liten mops bland stolarna och borden, och verkar fullkomligt oberörd av bullret, klirret och musiken från jukeboxen.
Det börjar kurra i magen, så vi bestämmer oss för att äta på första bästa restaurang som inte ser ut att servera sopor. Det blir ett ganska turistigt hak som heter The Blue Point. Jag äter lax, och det är faktiskt både prisvärt och ganska gott. Man ska inte döma hunden efter håren.
New York, dag 4: stekta i Central Park, skinnade på Whitney och svettiga i neonhelvetet
Det har skjutits i Harlem även i natt. Också i natt blev någon mulad i den anrika stadsdelen norr om Central Park. Som de svenska slackers vi är förfasas vi i ungefär trettio sekunder, rycker på axlarna, och ger oss sedan ut i jakt på en hygglig frukost inom gångavstånd. Det får bli våfflor på Cosmic Diner på 52:a gatan, även om sockerchocken bara ligger och lurar runt hörnet. 
Även idag har vi dragit på oss kulturkoftorna och planerar ett museibesök. Men först tänkte vi passa på att spana lite på Gay Prideparaden som ska äga rum någonstans. Vi fattar dock aldrig riktigt när och var, och missar således hela skiten. Istället spenderar vi ett par stekheta timmar i Central Park och någon hundring på svindyrt flaskvatten. Till slut blir vi uttråkade och beger oss till Whitney Museum. Detta privatägda museum för modern konst kör en Summer of Love-exhibit som vi inte vill missa. Utställningen är suverän, med både installationer, popkonst, fotografi och helt skruvade prylar. Bland annat finns ett sorts galet kuddrum i bjärta, psykedeliska färger, som säkert var störtball efter några tabbar syra. Fy fan, vilka freaks hippiegenerationen var. 
Eftersom Whitney ligger på Upper East Side, som inte direkt kryllar av prisvärda, enkla lunchställen, äter vi lunch i muséets restaurang. Jag äter en Club Sandwich som är så dyr att det börjar svida i magen, och sköljer ner den med en Brooklyn Lager. Don't believe the hype vad gäller den sistnämnda. Det finns tiokronorsöl på Systembolaget som är mustigare.
Lite senare klämmer vi varsin kriminellt sliskig frappucino på ett Starbucks innan vi styr stegen mot Times Square, av någon anledning. På en mobil scen, mitt i neonskyltshelvetet, står en tjej som jag fattar har något med "Legally Blonde" att göra och sjunger en sliskig ballad av den sort som helt saknar en minnesvärd melodi, men som amerikaner verkar älska. Utanför en GAP-butik blir jag haffad av någon misslyckad rappare som vill kränga på mig en CD för 40 dollar. Han är skitpladdrig och det tar mig några minuter att bli av med honom. No deal, med andra ord. Det är miljoner turister på Times Square, det är hysteriskt varmt, och jag börjar halvflippa. Skulle jag krascha ett plan någonstans i New York skulle jag välja Times Square.
Vi äter middag på en trattoria längs 9th Avenue, och utsätts för årets spattigaste servitör. Han är väldigt skicklig på att håva in folk, men han stressar mig så mycket att jag halvt tappar spelkulorna och beställer in spenatpasta med vitlök och ricotta, även fast jag hatar det där gräddostpäcket. Fast jag lär mig att 'gratituity' på kvittot betyder dricks, och att man inte behöver lägga mer vid sidan om. Apropå dricks - don't get me started om det där jävla systemet med dricks. Vad är det för ett efterblivet land som inte kan betala folk tillräckliga löner, utan kör något system där personalen hamnar i kundernas händer och blir beroende av allmosor för att kunna försörja sig? Dessutom innebär det bara en massa frustrerande extrajobb för mig som ska behöva klura ut hur mycket arton procent av åttioåtta dollar och sjuttiofyra cent är. Och att hålla på och bära med sig en massa kontanter för att kunna dricksa hit och dricksa dit. Retarded, that's what I say.
New York, dag 5: I don't want to go to Chelsea (I want to take the bus)
Idag är det benhinneterror som gäller. Vi promenerar ända ner till Chelsea, egentligen enbart för att glutta på legendariska Chelsea Hotel - det legendariska hotellet där bland annat Sid Vicious knivade Nancy Spungen och Jack Kerouac påbörjade sin "On the Road". Det ser inte mycket ut för världen, men Chelsea är en läcker stadsdel, och vädret är perfekt. Det finns dock inte så mycket annat att titta på, om man ska vara helt ärlig och det ska man ju, så vi hoppar på en buss och åker ner till Ground Zero. Som egentligen inte heller är så mycket att titta på heller, om man ska vara ärlig och det ska man ju. Det är mest en massa byggkranar, eftersom nötterna har bestämt sig för att smacka upp någonting ännu högre på platsen där World Trade Center en gång stod. Man tycker ju att de borde ha lärt sig något vad gäller höga byggnader och deras benägenhet att träffas av flygplan, men icke.
Vi knatar vidare genom finansdistriktet och ner till turistfällan Pier 17, där vi dunsar ner på en lunchrestaurang med utsikt över Hudson River och Brooklyn. Erika, som inser att hon konsekvent ätit seafood hela resan, bestämmer sig för att bryta mönstret och beställer en hamburgare. Jag, som helt saknar fantasi, gör likadant fastän jag nog hellre ville ha en caesarsallad. 
Strandpromenaden under broarna är urtrist, så vi styr istället kosan upp genom the Village och Chinatown. Passerar vinylpalatset Satellite Records på Bowery, men jag känner mig för varm och trött för att orka gå in och bläddra i backarna. Det är en mognadsfråga, tror jag. Eller, förresten, det tror jag inte alls. Jag har blivit iPodifierad. Det är bara att 'fess up. Vi gör ett till stopp på Macy's, men kommer även denna gång tomhänta ut. Fötterna är dödströtta, så vi hoppar på en buss och åker några kvarter norrut. Det får bli middag på en spansk sylta, som till en början inte ser något vidare ut, men som visar sig ha helt okej käk. Jag äter någon sorts spätta, tror jag.
Det blir en tidig kväll, eftersom vår flight till San Francisco går ohemult tidigt nästa morgon. Vi köper inte ens en flaska vatten på delin tvärs över gatan, utan störtar i säcken ganska omgående efter att ha packat.
Ich bin ein berliner...
Dag ett: Let's get killed.
Jag sitter i en Mercedestaxi på väg in i Berlin, och börjar misstänka att vår turkiska chaufför tänker ta kål på oss. Under hela färden från Schönefeldt Flughafen har han hållit hastigheter som skulle fått Matti Nykänen att blekna. Samtidigt har han sms:at oavbrutet och knappast kastat mer än ett par snabba blickar på övrig trafik. Någon gång får jag till och med påpeka att trafikljuset som han stannat till vid har slagit om till grönt. Det enda jag kan tänka är att jag hoppas att han har flat rate på textmeddelanden.
Det är inte min första resa till Berlin, men första gången jag faktiskt har tid att se något. Förra gången var dessutom för 8 år sedan, och mycket har hänt sedan dess. Jag åker denna gång med ögonen öppna, och planen är faktiskt att turista stenhårt. Jag börjar redan i taxin, och försöker klura ut vad jag ser, var jag ser det, och vad som finns bortom det.
Under denna taxiresa har vi passerat Berlins gamla huvudflygplats Tempelhof, för övrigt Europas till ytan största byggnad, som uppfördes av Adolf Hitler. När jag påpekar detta faktum för min hustru Erika får jag för mig att vår chaufför kanske tar illa upp om jag nämner tyrannen från Österrike vid namn. Därför myntas begreppet "han-som-inte-får-nämnas-vid-namn", ett begrepp som kommer att användas flitigt under vår vistelse. Överlag inbillar man sig att der Führer fortfarande är ett lite känsligt ämne. Visst finns det mängder av muséer, minnesmärken och monument, men man tycks inte tala om det.
Kommunismen i öst är däremot något som man gärna diskuterar. Ta mig tusan - man tycks nästan minnas fasorna och förtrycket med någon sorts värme. Min kompis Sebastian, som är uppvuxen i öst, småskrattar om hur hans familj slutligen fick sin efterlängtade Trabant efter lång väntan. Trabbin var då 17 år gammal, men ändå 500 DDR-Mark dyrare än en nyproducerad.
För att återgå till saken: herr Hitler hyschar man lite om. Inte av rädsla, tror jag, utan av respekt för de som råkade illa ut. Samtidigt är det ju förbaskat kul att hitta på alternativa namn. Som "han-som-inte-får-nämnas-vid-namn". Om du har läst Harry Potter-böckerna förstår du naturligtvis parallellen. Men vi återkommer till nazismen lite längre fram.
"I am so sorry. There has been a mistake."
Vårt hotell är ett generiskt mellanklasshotell. Snackbar i foajén, barnfamiljer i hissen, kilovis med broschyrer på rummet. Det är trevligt inrett, och personalen är hyfsad på engelska. De har dock ingen restaurang, så vi går till grannhotellet Ibis eftersom vi inte har lust med någon matjakt efter en hel dags flygande och springande mellan terminaler, taxibilar och tidningskiosker. Vi beställer in varsin öl och bestämmer oss för att prova wienerschnitzeln. Ölen dröjer tio minuter. Den unga servitrisen som tagit vår beställning tycks upptagen med allt annat än att servera oss vår mat. Efter en bra stund viftar vi till oss henne och beställer varsin öl till. Även den dröjer. Precis som våra schnitzlar. När vi så småningom får in våra öl dröjer det ytterligare tio minuter innan flickan, med ett förläget leende, kommer fram till vårt bord och slår ut händerna i en uppgiven gest. "I am so sorry. There has been a mistake. I forgotted. Tell me, what was your order?"
Klockan är halv tio på kvällen, vi är lite ölmätta och irriterade, och den där wienerschnitzeln kan lika gärna krypa tillbaka in i djuret den kom från. Som de milda, vänliga och storsinta (läs: fega och konflikträdda) svenskar vi är suckar vi, ler lite och ber henne servera oss lite bröd och korv istället. Det smakar måhända inte storslaget, men det mättar för stunden, och vi somnar belåtet i vår knallhårda säng redan innan tolvslaget.
***
Dag 2: Två killar når medelåldern
Det är annandag påsk och min trettioårsdag idag, något som vädergudarna över Berlin firar med regntunga skyar och allmänt grådask. Det stoppar dock inte ett par hurtiga svenskar, som har ett späckat schema och är på ett alldeles fantastiskt humör. Trettioårsdagen skall nämligen firas som det anstår en människa tjugo år yngre - på zoo! Vore det inte så jäkla kallt hade vi ta mig tusan sökt upp en glassbar också. Men först av allt skall vi vara lite allvarliga också.
Från vårt hotell är det nämligen spottavstånd till en liten återstående bit av muren och platsen där Gestapos huvudkvarter låg. Där finns numera den ytterst sevärda utomhusutställningen Topographie des Terrors, som berättar om utrotningen och förföljelsen av judar och andra icke önskvärda. Det blåser dock småspik och vi har inte fått i oss frukost, varför vi - ytliga, gnälliga människor, I know - trampar iväg till Potsdamer Platz runt hörnet för hitta något att äta. Vid piazzan under glittriga helvetesbygget Sony Center äter vi en skitdyr påskbrunch bestående av ägg, wurst, croissant och gud vet vad tusan.
Berlins stadstrafik är så jädra klyftig att de i stort sett har eliminerat nödvändigheten av turistbussar - även om det, tro mig, finns gott av den varan också - tack vare buss 100 och 200. Båda avgår från Zoo i ena änden av Tiergarten, och går sedan lite olika rutter förbi några av de mest intressanta platserna i både västra och östra Berlin innan de når Alexanderplatz. Och vice versa förstås. Ja, nummer 100 går faktiskt ytterligare en bit förbi A-platz om man vill. Buss 200 går förbi Potsdamer Platz ungefär var tionde minut och tycks kosta mellan någon och några euro, beroende på någonting som vi inte riktigt fattar. Vår ursprungliga plan är att enbart gå på akvariet, men efter ett par timmar bland hajar, sjöhästar, pytonormar och pirayor är vi så peppade att vi löser en kombinationsbiljett till djurparken också (?16.50).
Berlin Zoo är fint som snus. Det är grundat av någon kaiser way back och är, tror jag, Europas första och största djurpark. Pandan Bao-Bao är numera kontinentens enda bambubjörn, efter att polaren Yan-Yan gick hädan för inte så länge sedan. Det finns massvis med stora kattdjur, märkliga antiloper och löjligt roliga surikater. Och så har de ju förstås Berlins nya kelgris: isbjörnsungen Kurt. Det är helt enkelt kolossalt spännande att promenera runt i denna, med mina mått mätt, gigantiska park.
Allt är dock inte riktigt lika roligt att se. Bao-Bao, till exempel, verkar ganska trött - han är faktiskt född 1978 - och inte helt överlycklig. Han och Yan-Yan fick väl aldrig den connection som djurparken hade hoppats på, och det blev aldrig några ungar. Om det är därför han är lite blå vet man ju aldrig, men eftersom vi gillar att förmänskliga djur så kan vi väl anta det.
Det är inte heller kul att se den svarta pantern, som tycks vara enormt stressad. Den vankar av och an vid gallret till dess rastgård, och kanske är det så att den helst vill gömma sig. En av isbjörnarna tar tre steg fram och tre steg bak på samma fläck, alltmedan den oavbrutet svänger på huvudet från höger till vänster. Antingen är den störd eller så mår den riktigt piss. Det är inte kul att se, och smickrar inte djurparken eller djurens faddrar - nästan alla djur har faktiskt sådana.
Sjölejonen verkar dock ha skitkul och låter som en hel parkeringsplats med Trabanter. Det låter som att de ropar "sisten i är en rutten norsk säljägare" till varandra, och sprättar vatten på fårskallarna som ställt sig runtom bassängen. Och de är inte de enda som lever djävul i parken.
Monkey gone to eleven
I aphuset är det fullt ös. Små dödskalleapor är uppskruvade till volym elva och kastar morotsbitar på varandra, ett gäng röda minihuliganer håller på att demontera hela sitt bo, och längst in sysslar ett par chimpanshonor med någon märklig dominansritual där de gnuggar underliven mot varandra. Jag är förstås ingen expert på apors beteende, men är det inte en dominansgrej så kan alla bibelviftare och andra konservativa miffon lägga ner sitt trams om att homosexualitet inte förekommer i naturen.
Fullt lika ösigt är det inte hos en del av orangutangerna. I ett av glasrummen hänger en stor hanne med dreadlocks i pälsen från en ställning i taket. Han heter Mano, och verkar lite deprimerad. På en skylt bredvid fönstret ser jag hans födelsedatum och förstår varför han känner sig låg. Han fyller nämligen också trettio år idag. Någon borde ta med honom på något kul. Om han också vill kolla på apor föreslår jag Sturecompagniet.
Efter flera timmar i parken bestämmer vi oss, efter en fruktlös jakt efter spökdjur och fladdermöss, för att vända tillbaka mot öst och hitta en passande födelsedagsmiddag. Mano satt mot väggen och tuggade på torkad frukt när vi gick. Vi däremot, vi är ute efter något mer tyskt.
Tillbaka på Potsdamer Platz konsulterar vi Rough Guides splendida bok om Berlin för att hitta någonstans att äta. Överlag är det en väldigt god idé att köpa på sig en guidebok om staden man vill besöka. Man kapar kostnader, tid och puls om man vet när, var och hur man skall ta sig till och från en stadsdel eller plats. Förutom kartor, adresser och vägbeskrivningar finns det dessutom matnyttiga tips om platser man annars kanske hade missat. Just Rough Guides Berlinbok har ett särdeles gott rykte, och kanske hade vi missat anrika Café Adler utan boken. Adler var nämligen utsatt på kartan som en av två rekommenderade restauranger inom en hyfsat radie från oss. Make no mistake - Berlin kryllar av ställen att äta. Somliga är bara inte rekommendabla.
Café Adler är iallafall en liten glugg precis i korsningen Zimmerstrasse-Friedrichstrasse, med anor från kalla kriget: gränsövergången Checkpoint Charlie ligger rakt utanför. Det ryktas till och med om att John Le Carré hade ett stambord här. Friedrichstrasse har de senaste åren börjat etablera sig som stadens nya shoppingstråk, i takt med att Kurfürstendamm mattats av, och är således späckad av turister. Dessa spiller naturligtvis in på Adler för en öl, ett glas sherry eller en bit mat. Ändå har fiket en genuin känsla, och det är inte svårt att föreställa sig hur agenter och annat löst folk satt vid ett hörnbord och smed ränker.
Maten är billig och enkel. Vi beställer in varsin portion bratwurst med sauerkraut och potatismos. En lätt frånvarande servitör kommer in med maten på nolltid, och den ser definitivt inte mycket ut för världen. Den smakar däremot alldeles utmärkt. Efter en hel dags springande på zoo, med enbart socker som bränsle är det nästan löjligt gott med tung, salt husmanskost. Vi vaggar tillbaka till hotellet nöjda och belåtna.
Dag 3: Kuckelikurfürstendamm
Paret Ömalm har inte direkt legat på latsidan när det gäller denna vår tredje dag i Berlin. Eftersom planen är att hinna med ett besök på Filmmuséet i Sony Center, (fönster)shoppa i Ku'damm, ta en drink uppe i TV-tornet vid Alexanderplatz och äta middag närmare Prenzlauer Berg gör vi oss klara så fort vi kan. Sedan kastar vi i oss en dyr frukost på samma, lite småtrista, snabbmatsrestaurang som dagen innan. För enkelhetens skull. Muséet ligger bara tvärs över piazzan, ju.
Deutsche Kinemathek - Museum für Film und Fernsehen är inhyst i en byggnad som hör till Sonys svulstiga skrapa, och är följdaktligen alldeles sprillans. De permanenta utställningarna är ganska intressanta, och naturligtvis får Fritz Lang ganska mycket utrymme. Lang, som av landsmaninnan Marlene Dietrich - en annan som får s t o r t utrymme - beskrevs som en frånstötande sadist, har flera rum tillägnade framförallt filmen Metropolis. Något som slår mig är att jag aldrig har sett hans film M. Jag lägger det bakom örat.
Vår egen Zarah Leander dyker förstås också upp i utställningen, om än inte i de mest smickrande sammanhang. Hon framställs som något av en skrupelfri opportunist, vilket säkert är sant, om än inte som nazist. En stor tugga av hennes samlade skådespelarinsatser kan ju nämligen bevittnas i rena propagandafilmer från det tredje riket. Ett helt rum ägnas åt denna period av tysk filmhistoria. Och här kommer vi tillbaka till det där hyssjandet kring nazismen. Det mest graverande materialet finns nämligen inte i öppna montrar eller på storbildskärmar. Istället har man gömt undan bilder, manuskript, brev och tv-skärmar i utdragbara lådor i väggen. För att skona tyskarnas samvete eller för att skydda oss från obehagligheter? Eller för att halvt om halvt sopa det under mattan och hoppas att besökarna inte ägnar för mycket uppmärksamhet till epoken?
Efter att med måttlig förtjusning stirrat ut en replika av Robocop går vi ut på gatan och väntar in Buss 200, som skall ta oss till turistfällan och shoppingstråket Kurfürstendamm.
Close, but no delikatessdisk
En gång var den stadens mest förnämliga shoppinggata. Idag är Ku'damm fortfarande lång och späckad med affärer, men knappast särskilt intressant eller spännande. Den utgår ungefär från till största delen sönderbombade Gedächtnichtskirche vid Europa Center och sträcker sig en hyfsad bit västerut. Vill man sammanfatta shoppingen så består den till största delen av jättekedjor som H&M (min hustru besökte minst fyra stycken på en sträcka av kanske 200 meter) och Footlocker. Bortsett från en härligt slemmig munk på Dunkin' Donuts köper jag egentligen ingenting. Inte ens min fru är särskilt peppad.
Österut från Europa Center övergår Ku'damm i Tauentzienstrasse, och där ligger Västberlins shoppingpalats KaDeWe. Min svåger Nils kunde inte nog betona vikten av ett besök på KaDeWes delikatessavdelning, som skall vara helt outstanding på alla sätt. Samma rekommendation ger i stort sett varenda Berlinvän, guidebok och turistinformation. Vi känner oss dock lite stressade, och bestämmer att vi får ta det besöket nästa gång vi kommer hit. Istället hoppar vi på bussen igen och drar till Alexanderplatz.
TV-tornet ser man från i stort sett hela staden. Med sina 368 meter är den Europas tredje högsta byggnad och är egentligen ganska så ful. Som med nästan all kommunistarkitektur är den dock ganska charmig i all sin överdrivna pampighet, och har man aldrig varit i Berlin så bör tornet definitivt vara nästan högst upp på listan över sevärdheter.
Vi låter inte femtiometerskön vid foten av tornet avskräcka oss. Kön rör sig fort, så vi är uppe efter bara en liten stund. Restaurangen roterar, och det är säkert skitballt. Eftersom vi inte tänker äta eller har lust att trängas med en massa ungar struntar vi dock i den, och beställer en (dyr) öl i baren nedanför istället. Utsikten är inget mindre än helt enastående, och det påstås att man en molnfri dag kan se mer än 4 mil runtom. Bartendern verkar kanon i arslet och tycks inte förstå ett skvatt på engelska, så försök inte få igång något samtal med honom. Eftersom klockan börjar närma sig sju på kvällen bestämmer vi oss för att söka upp någonstans att äta. Svåger Nils har lämnat ett tips, och det ligger inte långt bort.
Längs den otroligt trevliga gatan Alte Schönhauser Strasse i de gamla judiska kvarteren kring Hackescher Markt ligger nämligen restaurangen Monsieur Vuong, som serverar vietnamesisk mat. Stället är omåttligt populärt, och det är stört omöjligt att få en plats inomhus. Det är en sval kväll, så vi sätter oss utomhus vid samma bord som ett par som pratar med varandra på något oidentifierbart språk. Finns det rövarspråk på albanska?
Maten är god men snäppet för stark för mig, och följdaktligen helt perfekt för min fru. Jag, som är lite känslig, får peta ner ett par öl för att svalka mig. Erika blir dock enormt förtjust i stadsdelen, och vi kommer överens om att söka oss tillbaka hit imorgon.
Ett stenkast bort ligger Oranienburger Strasse, som kvälls- och nattetid förvandlas från en vanlig affärsgata till ett känt stråk för prostituerade. Något sådant märker dock inte vi, utan promenerar tvärs över Hackescher Markt tillbaka till Alexanderplatz. Vi stannar till på en mysig liten pub, men dröjer oss inte kvar desto längre. Istället korsar vi en park för att komma ut på bussgatan igen. Erika stannar mitt i allt till och pekar åt höger. Hon har sett en lösspringande hund i mörkret. Berlins hundägare bryr sig i regel inte om att hålla sina hundar kopplade, vare sig pitbull eller chiahuahua, så det är ingen omöjlighet. Jag ser dock ingenting förrän tjugo meter senare. Det är ingen hund. Det är en kanin. Och hans femtio kompisar. Hela jäkla parken är full av kaniner. De måste vara Berlins motsvarighet till renarna på E10 i Norrbotten - överallt och lite i vägen. Men nog om dem.
Vi kliver på 200:an på Museuminsel och åker till Potsdamer Platz. Luften är skönt krispig under den korta promenaden till vårt hotell på Anhalter Strasse.
***
Dag 4: No more junkie business
Allt bussande fram och tillbaka har gjort att vi hittills har missat Berlins kanske främsta monument. Jag talar förstås om Brandenburger Tor. Idag skall vi ta mig tusan bege oss dit. På vägen finns också ett par sevärdheter man inte får missa. Men först frukost.
Now kids, finge jag bara ge er ett råd vad gäller Berlin så är det detta: ha alltid cash tillgängligt. Man inbillar ju sig att landet som uppfann BMW-bilar och Klipsch-högtalare skulle vara vana vid betal- och kreditkort, men icke så. Kontanter är definitivt kung, vilket vi får erfara när vi av ren desperation kastar oss in i ett, skall det visa sig, svindyrt fik för att äta frukostfrallor. Det slutar med att jag får jogga ungefär från platsen där Hitlers bunker låg, upp till shoppingcentret Arkaden under Postdamer Platz där närmaste cash machine finns, och tillbaka. Och hur kommer det sig att ett land som är så ovana vid betalkort har så helvetiskt långt mellan sina bankomater? Nåväl, det löser sig och vi kan röra oss vidare.
Men Hitlers bunker, ja. Då är vi där igen. Det som återstår av fanskapet är numera vattenfyllt, övertäckt och icke utmärkt på något sätt. Man har bland annat hävdat att högerextremister och andra knasbollar skulle börja samlas där om man märkte ut platsen. Buulll-shiiet, säger jag. Alla vet ju var den ligger ändå. Nej, i sann tysk anda täcker man över skiten och hoppas att det inte skall lukta så mycket.
En boulestöt därifrån ligger minnesmärket över judeutrotelsen. Det är en stor plan täckt med betongblock som skall symbolisera en judisk gravplats. Man kan också se det som en modell av ett judeghetto. Man kan se det som en massa olika saker. Oavsett vilket är det ett väldigt fascinerande konstverk och väl värt ett besök. Jag vet inte om det är konstnärens avsikt, men monumentet används faktiskt. Barn springer omkring och leker i "gränderna". Vuxna sätter sig ned och pustar ut ovanpå ett betongblock. Familjer tar paus här.
Ytterligare en liten bit därifrån ligger så Brandenburger Gate. Det är tjockt med turistgrupper och flanörer på Pariser Platz, och vi hänger inte kvar utan fortsätter österut längs Unter den Linden. På andra sidan Brandenburger Tor i riktning västerut heter samma gata Strasse des 17 Juni och går igenom Tiergarten. Om du åker med buss 100 ser du mycket längs denna sträcka: presidentens palats Bellevue, olika regeringsbyggnader, ambassader. Även längs Unter den Linden finns massvis att se, även om det kryllar av turister och unkna presentbutiker. Här finns ju exempelvis Rysslands pampiga ambassad som, trots sin Tsar-look, faktiskt byggdes så sent som på 1950-talet. Här finns också Hotell Adlon Kempinski som fungerade som fältsjukhus under de värsta bombningarna 1945, som brändes ner av fulla sovjeter dagen efter krigslutet, och som slutligen revs helt 1984. För tio år sedan byggde man upp det på nytt igen. Om du gillar skräpkultur vet du förstås att det var här som Michael Jackson dinglade med sitt barn inför den samlade pressen.
Vi ger dock blanka tusan i historiens vingslag och viker istället ner på Friedrichsstrasse efter att ha strosat under lindarna en stund. Här råder galen kommers, och stora shoppingcenter och lyxboutiquer öppnar hela tiden. I franskägda Lafayettevaruhuset hittar jag massvis med sköna tröjor, men känner mig snål och låter bli. I en mindre butik som säljer Prada och Gucci och annan proper lyx känner vi oss utstirrade, och den äldre kvinnliga expeditens klackar bakom mig driver ut mig från butiken.
Till slut sätter vi oss på Starbucks och coolar ner med en iskaffe. Rough Guiden kommer fram, och vi bestämmer oss för att styra kosan mot Kreuzberg för att insupa lite hippiesmuts och köpa lite skivor. I norra Kreuzberg gör vi ett stopp vid det intressant formgivna Judiska Muséet. Vi går aldrig in, men bara att få se lite kreativ arkitektur räcker ganska väl, och får en att tänka hur spännande vår kommun hade kunnat göra vårt kulturhus, hade de inte varit så jävla fega. Jag tänker inte försöka beskriva hur det ser ut, men rekommenderar hemsidan på www.juedisches-museum-berlin.de.
Promenaden till de östra delarna av Kreuzberg är dock längre än vi trott, så vi hoppar på en buss och kliver av längre ner på Oranienstrasse. Det är inga problem att hitta till butiken Hard Wax, men själva lokalen har en lite avig placering. Den ligger nämligen i ett vanligt hyreshus, inne på en gårdsplan, fem trappor upp. Bara i Tyskland, I'm telling you... För dig som inte känner till butiken så ägs den av Mark och Moritz från legendariska tyska dubtechnoduon Basic Channel/Rhythm & Sound. Jag plockar ganska snabbt åt mig tre relativt nya dubsinglar och orkar inte gräva desto mer.
Kreuzberg är en sliten men charmig stadsdel. Förr var det ett paradis för squattare och smutspunkare, idag är det aningen mer ordnat. Precis som överallt annars i Berlin är väggarna täckta av grafitti - kanske mer här än på andra platser. Fasaderna är slitna, och det ser ganska ruffigt ut. Tills man ser att det står mångder av BMW-bilar parkerade nedanför husen. Konstnärerna, artisterna och unga kreativa har flyttat in. En stor del av stadsdelen är förvisso bebodd av ganska fattiga turkiska immigranter, och visst finns här punkare och crusties. Överlag är det ändå en stadsdel på ekonomisk uppgång.
Vi går dock lite fel på vägen tillbaka från Hard Wax, och hamnar på en plats som man, enligt guideböcker och media, knappast kan säga är på någon uppgång överhuvudtaget. Kottbusser Tor är ett ökänt tillhåll för narkomaner och lodisar. Här springer pitbulls lösa på gatorna, slöddret spiller öl på varandra, och poliser patrullerar S-Bahnstationen med munkorgsförsedda schäfrar. Ett skutt ifrån platsen där vi hamnat finns två av Berlins så kallade Fixerhausen, alltså ställen dit sprutnarkomaner kan gå och få rena sprutor och skedar, och där de kan skjuta knark i lugn och ro. Det är inte en hotfull stämning som råder, men det är stökigt och otryggt, och vi snabbar på stegen bort från platsen. Bara ett kvarter längre bort är det lugnt och skönt, fåglarna kvittrar, och en turkättad tant sitter på en parkbänk med sitt barnbarn och äter en frukt. No more junkie business. Vi tar bussen till Alexanderplatz och promenerar den lilla biten till Hackescher Markt och dess omgivande butiksgator.
Längs Rosenthaler Strasse, Oranienburg Strasse och Alte Schönhauser Strasse är folk unga, tjusiga och framgångsrika. Reklambyrån DDB har sitt Berlinkontor här, svenska Filippa K har en flagship store i en korsning, och överlag är det ganska hippt. Vi är precis i gränslandet mellan områdena Mitte och trendiga Prenzlauer Berg, och människor säger "ciao" och inte "tschüss" till varandra. Men de är fortfarande skitråddiga på engelska.
Jag besöker Fred Perry-butiken på Neue Schönhauser Strasse, och butiksbiträdet Allan Ballan förstår inte vad jag menar när jag frågar om en annan storlek. Han är inte dryg eller tyken - han kan bara inte engelska. Och jag kan inte tyska, så egentligen är det skit samma. I en annan liten boutique köper Erika en fin tröja åt mig i födelsedagspresent, och utanför en italiensk restaurang tar vi ett glas Warsteiner. Life is good. Och en stark kontrast till röriga Kreuzberg.
Lite senare hamnar vi på en mysig liten restaurang, där vi ackompanjeras av min gamla kompis Sebastian. Han är ursprungligen från östra Tyskland, har länge bott i Hannover, men bor i Berlin sedan ett par år tillbaka. Han tar en öl, vi äter gigantiska wienerschnitzlar med potatis och färsk vit sparris, och det är så gemytligt och världsvant att man kan tro att man lever i en reklamfilm från Turistrådet. Senare krånglar vi oss alla tre högre upp i Prenzlauer Berg, där vi hamnar på en liten thailändsk krog och tar några Singha. Någonstans här börjar jag planera en flytt till Berlin. Det hinner bli ganska sent innan vi är tillbaka på vårt hotell.
Dag 5: Adjö, herr Muffin
Naturligtvis kan man inte lämna en storstad utan att stresshandla lite på morgonen. Vi äter en snabb frukost på vårat överprissatta stamställe vid Sonyskrapan, innan vi går en trappa ner till dussingallerian Arkaden. Den är absolut inte mycket att hänga i julgranen, men tro det eller ej - här hittar vi faktiskt något att köpa! Erika hittar en svart väska på Hallhuber och jag snubblar över en ullkavaj som faktiskt passar.
Taxin till flyget är lite tidig, men det gör inget, och vi får lite sightseeing genom Berlins mindre bemedlade utkant Neukölln, som har problem med våld och kriminalitet. Taxichauffören sitter tack och lov inte och messar, utan berättar glatt om det ena och det andra. Innan vi vet ordet av är vi framme på Schönefeldt och kan checka in vårt as till koffert.
Jag läser ur Jan Mosanders lysande bok om Berlin på flygresan hem till Sverige och lär mig både ett och annat. Jag har hunnit påta i den lite grann både innan och under denna tripp, men den är nästan mer intressant när man väl sett allt som beskrivs. En del pusselbitar faller på plats, andra inser man borde ligga annorlunda, och en del måste jag försöka hitta nästa gång. För det blir definitivt en nästa gång.