Jag tog bort den...
... min förra post om DMX alltså, ty den var barnslig.
Snart kommer det en ny sajt som skall ersätta denna blogg. Stay tuned, vetja.
Snart kommer det en ny sajt som skall ersätta denna blogg. Stay tuned, vetja.
Säg det med bilder
Nej, vi har sannerligen inget rättsamhälle längre. Här har en låst cykel blivit stulen ur ett låst cykelförråd, och så bemödar sig inte vårat rättsamhälle inte ens med att inleda en förundersökning. Vilken skam!
Nej, då blir man gladare av...
... som vi hittade på ICA igår för det facila priset av 2,90:-/paket! Fast undras vad de resterande 15 procenten är...
Bratwurst går ju som ni alla vet särskilt bra ihop med...
... som var ungefär fem gånger dyrare än korvarna. Alla borde äta sauerkraut.
Jag tittar ut genom mitt fönster och undrar vad tusan som pågår...
... men tröttnar snart och slår upp dagens DN...
... och undrar åter igen vad tusan som pågår. Att Ice Cube kommer till Stockholm är väl en sak, men varför illustrerar man det med en bild av Tracy Morgan från "30 Rock" och "Saturday Night Live"?
Nej, ska man läsa något så ska man läsa den här...
... istället för att hålla på att oroa sig om vilka knasigheter som DN har för sig, och kanske framförallt det s.k. Noréndramat.
***
Och i Svenska Dagbladet drömmer sig David Coverdale bort till bättre, snyggare tider:
"...det är svårt att ta till sig när jag röstas fram som en av de sexigaste männen."
(http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_1191159.svd)
Just det, David. Ett tag sedan var det, va?
Under mina virrigaste perioder i höstas fick jag för mig att Whitesnake hade något visst. I efterhand inser jag förstås att det var the painkillers talking. Fast jag vidhåller fortfarande att både plattorna "Stormbringer" och "Burn" med Deep Purple har sina stunder, och att de flesta av de stunderna är tack vare just Coverdale.
Den sista vajern
Moreland: Them Greeks sure have some weird-ass names.
McNulty: Hey, don't knock the Greeks. They invented civilization.
Moreland: Yeah, and ass-fucking, too.
Citatet kommer från världens genom tiderna bästa polisserie, "The Wire". Ikväll sänder SVT det första avsnittet i den femte och sista säsongen. Egentligen borde jag vara pepp pepp pepp. Och på sätt och vis är jag väl det, för jag känner hur det kliar i knäna och hur mina handflator börjar svettas lite. Problemet är bara att jag inte kan se avsnittet. Jag kommer faktiskt inte att se något av dem.
Jag har nämligen inte sett säsong fyra ännu.
Mäh, det är ju bara att ladda ner yo, säger du då. Men det kan jag bara inte göra. I och med att jag äger de tre första säsongerna på DVD så vill jag självfallet ha även den fjärde i samma format. Det ser snyggt ut i hyllan, och det känns bra ur något sorts arkivistiskt perspektiv. Och eftersom säsong fyra inte släpps på DVD i Sverige förrän om ett par veckor har jag helt enkelt fått ge mig till tåls. Den har förvisso funnits tillgänglig via Amazon ett tag, men då är det den amerikanska utgåvan, och den ser annorlunda ut. Jag vill ha matchande boxar.
Men "The Wire". Vad ska man säga? En serie med ett ohemult stort antal karaktärer, flera parallella handlingar, ärligt talat ganska osympatiska huvudpersoner, och massvis med motiverat och omotiverat våld? Tja, så är det ju faktiskt. Det krävs att man ger den ett par tre avsnitt för att komma in i handlingen. Sedan är man fast. Fast i miljöerna, personerna, känslan av att allt oundvikligen kommer att gå käpprätt åt helvete. Fast i ett manus som är lika råbarkat och skitigt som det är smart, roligt, spännande och lurigt. Man får intrycket att författarna tänker tio avsnitt framåt när de skriver varje episod.
Det är skitlätt att bli teoretisk och börja analysera "The Wire"s samhällsskildringar, och dra streck mellan alla möjliga punkter, och älta vad serien säger om dagens Amerika, och hur skiten alltid rinner neråt, och hur det är täta skott mellan knarklangarna på gatan och politikerna i City Hall. Dit tänker jag inte gå, för det skulle antagligen bli tafatt, klumpigt och ganska trist. Och dessutom har jag inte tid just nu. Istället tänkte jag skicka er i riktning mot tidningen Fokus betydligt köttigare krönika om serien.
Länken till artikeln hittar du om du klickar här.
Själv rullar jag tummarna och gnider knäskålarna mot varandra i ett par veckor till, tills säsong fyra släpps och jag får återse suputen och skitsnackaren McNulty igen.
McNulty: Hey, don't knock the Greeks. They invented civilization.
Moreland: Yeah, and ass-fucking, too.
Citatet kommer från världens genom tiderna bästa polisserie, "The Wire". Ikväll sänder SVT det första avsnittet i den femte och sista säsongen. Egentligen borde jag vara pepp pepp pepp. Och på sätt och vis är jag väl det, för jag känner hur det kliar i knäna och hur mina handflator börjar svettas lite. Problemet är bara att jag inte kan se avsnittet. Jag kommer faktiskt inte att se något av dem.
Jag har nämligen inte sett säsong fyra ännu.
Mäh, det är ju bara att ladda ner yo, säger du då. Men det kan jag bara inte göra. I och med att jag äger de tre första säsongerna på DVD så vill jag självfallet ha även den fjärde i samma format. Det ser snyggt ut i hyllan, och det känns bra ur något sorts arkivistiskt perspektiv. Och eftersom säsong fyra inte släpps på DVD i Sverige förrän om ett par veckor har jag helt enkelt fått ge mig till tåls. Den har förvisso funnits tillgänglig via Amazon ett tag, men då är det den amerikanska utgåvan, och den ser annorlunda ut. Jag vill ha matchande boxar.
Men "The Wire". Vad ska man säga? En serie med ett ohemult stort antal karaktärer, flera parallella handlingar, ärligt talat ganska osympatiska huvudpersoner, och massvis med motiverat och omotiverat våld? Tja, så är det ju faktiskt. Det krävs att man ger den ett par tre avsnitt för att komma in i handlingen. Sedan är man fast. Fast i miljöerna, personerna, känslan av att allt oundvikligen kommer att gå käpprätt åt helvete. Fast i ett manus som är lika råbarkat och skitigt som det är smart, roligt, spännande och lurigt. Man får intrycket att författarna tänker tio avsnitt framåt när de skriver varje episod.
Det är skitlätt att bli teoretisk och börja analysera "The Wire"s samhällsskildringar, och dra streck mellan alla möjliga punkter, och älta vad serien säger om dagens Amerika, och hur skiten alltid rinner neråt, och hur det är täta skott mellan knarklangarna på gatan och politikerna i City Hall. Dit tänker jag inte gå, för det skulle antagligen bli tafatt, klumpigt och ganska trist. Och dessutom har jag inte tid just nu. Istället tänkte jag skicka er i riktning mot tidningen Fokus betydligt köttigare krönika om serien.
Länken till artikeln hittar du om du klickar här.
Själv rullar jag tummarna och gnider knäskålarna mot varandra i ett par veckor till, tills säsong fyra släpps och jag får återse suputen och skitsnackaren McNulty igen.
Store Tores Greatest Hit
Härom veckan insåg jag att jag hade ett stort hål i min bokhylla som bara var tvunget att fyllas. Viktigare än Strindberg, angelägnare än Hemingway, mer bildande än Norman Mailer, roligare än Kinky Friedman.
Jag saknade nämligen Tore Wretmans stänkare "Svensk Husmanskost" med helt underbara illustrationer av Slas.
Tack, Akademibokhandeln för snabb leverans och vettiga priser. Nu ska jag utsätta mina nära och kära för sillpudding, fläsklägg och smörgåsbord så det stänker om det.
Men annars, någon som kan rekommendera en bra bok om vin?
Jag saknade nämligen Tore Wretmans stänkare "Svensk Husmanskost" med helt underbara illustrationer av Slas.
Tack, Akademibokhandeln för snabb leverans och vettiga priser. Nu ska jag utsätta mina nära och kära för sillpudding, fläsklägg och smörgåsbord så det stänker om det.
Men annars, någon som kan rekommendera en bra bok om vin?
(Du är så) vad fan eh?
Jag såg f.d. artisten Martin Svensson på morgonteve häromdagen. Han har skrivit en självbiografisk bok, vars titel jag glömt bort men som du säkert kan googla fram om du vill. Som jag förstår det skall boken vara en innerlig uppgörelse med författaren själv och den person han en gång var. Någonting om uppbrott och så vidare, jag koncentrerade mig inte så noga. Det kanske är en bra bok, vad vet jag?
Men samtidigt: en man som författat nedanstående textrader, kan han verkligen skriva en bok? Var ligger den språkliga nivån? Kanske måste läsa boken och undersöka. Eller kanske inte.
Ex. 1 ur "Fiskar Som Viskar":
"Vi är som blommor, blommor som blommar
Vi är som svanar, svanar som talar
Vi är som ålar, ålar som vrålar
Vi är som fiskar, fiskar som viskar"
Ex. 2 ur "Dumkåt":
"Min hjärna är tömd
Jag vill att du tröstar mig
Låt mig komma in
Låt mig komma in i dig
Och jag vill fylla dig
Jag vill vara innanför
In o ut o ovanpå, som kaniner tills vi dör"
I rest my case.
Annars kanske du minns poetiska mästerverk som "(Du är så) Yeah Yeah Wow Wow" och "Rymdraket", som också var sprängfyllda med grötrim och pinsamheter av allra lägsta klass.
Notera nu att jag inte på något sätt vill döma ut Martins bok på förhand. Den kanske är helt i paritet med Hans Gunnarssons moderna klump-i-halsen-klassiker "Februari" (även om jag har jävligt svårt att tro det). Men att ge den en chans sitter bara väldigt långt inne. Drygt, jag vet.
Men samtidigt: en man som författat nedanstående textrader, kan han verkligen skriva en bok? Var ligger den språkliga nivån? Kanske måste läsa boken och undersöka. Eller kanske inte.
Ex. 1 ur "Fiskar Som Viskar":
"Vi är som blommor, blommor som blommar
Vi är som svanar, svanar som talar
Vi är som ålar, ålar som vrålar
Vi är som fiskar, fiskar som viskar"
Ex. 2 ur "Dumkåt":
"Min hjärna är tömd
Jag vill att du tröstar mig
Låt mig komma in
Låt mig komma in i dig
Och jag vill fylla dig
Jag vill vara innanför
In o ut o ovanpå, som kaniner tills vi dör"
I rest my case.
Annars kanske du minns poetiska mästerverk som "(Du är så) Yeah Yeah Wow Wow" och "Rymdraket", som också var sprängfyllda med grötrim och pinsamheter av allra lägsta klass.
Notera nu att jag inte på något sätt vill döma ut Martins bok på förhand. Den kanske är helt i paritet med Hans Gunnarssons moderna klump-i-halsen-klassiker "Februari" (även om jag har jävligt svårt att tro det). Men att ge den en chans sitter bara väldigt långt inne. Drygt, jag vet.
Mördare är också människor
"Han sparkade till Veronica och gick för att skölja händerna i köket. Kniven hamnade i diskhon. Vid Susannes kropp lämnade han ett spåkort: en man med två korpar och två vargar. I Björns värld var det Mictian. Innan han lämnade hemmet klottrade han sataniska budskap på dörrarna."
(ur kapitlet "Offer för fetman")
Jag har precis plöjt igenom Walter Repos reportagesamling "I Brottets Spår". Författaren, som utnämnts till Årets Frilansjournalist 2007, har sammanställt 21 artiklar om lika många svenska brottslingar, och det är helt lysande läsning.
Repo rapporterar inte om brotten rakt upp och ner, utan anstränger sig för att förstå, att hitta människan bakom tabloidpressens öknamn. Visst finns här synnerligen osympatiska individer, kallhamrade sociopater och psyksjuka våldsmän (för de är alla män). Men också vanliga familjefäder, tonårsgrabbar på glid och "helt vanligt folk" som av olika anledningar hamnat i galna situationer. Det blir särskilt slående när Walter Repo under en intervju kommer på sig själv att, ja, nästan gilla serievåldtäktsmannen och mördaren Dariusz Ledzion.
"I Brottets Spår" har nästan inte uppmärksammats alls i svensk media. Bortsett från några uppskattande rader i GT och en några sekunder lång spot i TV4:s Nyhetsmorgon har jag inte sett en enda recension. Om det beror på att kriminaljournalistik anses mindre fint, eller att reportageböcker ses som lite mossiga, eller om förlaget Atlas är dåliga på att skicka ut recensionsexemplar vette tusan. Måhända uppskattas det inte på dagstidningarnas kulturedaktioner att Repos artiklar ofta publicerats i tramstidningen Café. Det är ingen idé att spekulera i det. Jag vill bara att Du skall läsa boken.
Om du inte är stad vid kassa - jag betalade 179 kronor på Akademibokhandeln, men den går att hitta billigare på nätet - så får du låna mitt ex, för jag har ju ändå läst ut det. Fast jag tycker egentligen att du också ska slanta upp, ty "I Brottets Spår" är värd varenda krona. Och slår man ut priset per artikel så blir det bara lite drygt åtta och femtio styck. Det kan det väl vara värt?
(ur kapitlet "Offer för fetman")
Jag har precis plöjt igenom Walter Repos reportagesamling "I Brottets Spår". Författaren, som utnämnts till Årets Frilansjournalist 2007, har sammanställt 21 artiklar om lika många svenska brottslingar, och det är helt lysande läsning.
Repo rapporterar inte om brotten rakt upp och ner, utan anstränger sig för att förstå, att hitta människan bakom tabloidpressens öknamn. Visst finns här synnerligen osympatiska individer, kallhamrade sociopater och psyksjuka våldsmän (för de är alla män). Men också vanliga familjefäder, tonårsgrabbar på glid och "helt vanligt folk" som av olika anledningar hamnat i galna situationer. Det blir särskilt slående när Walter Repo under en intervju kommer på sig själv att, ja, nästan gilla serievåldtäktsmannen och mördaren Dariusz Ledzion.
"I Brottets Spår" har nästan inte uppmärksammats alls i svensk media. Bortsett från några uppskattande rader i GT och en några sekunder lång spot i TV4:s Nyhetsmorgon har jag inte sett en enda recension. Om det beror på att kriminaljournalistik anses mindre fint, eller att reportageböcker ses som lite mossiga, eller om förlaget Atlas är dåliga på att skicka ut recensionsexemplar vette tusan. Måhända uppskattas det inte på dagstidningarnas kulturedaktioner att Repos artiklar ofta publicerats i tramstidningen Café. Det är ingen idé att spekulera i det. Jag vill bara att Du skall läsa boken.
Om du inte är stad vid kassa - jag betalade 179 kronor på Akademibokhandeln, men den går att hitta billigare på nätet - så får du låna mitt ex, för jag har ju ändå läst ut det. Fast jag tycker egentligen att du också ska slanta upp, ty "I Brottets Spår" är värd varenda krona. Och slår man ut priset per artikel så blir det bara lite drygt åtta och femtio styck. Det kan det väl vara värt?