USA Del 2: San Francisco och the Bay Area
Dag 1, San Francisco: right place, wrong time zone
Vår flygtaxi rullar upp utanför hotellet kvart över tidigare än själva fan. Flyget lämnar nämligen Newark halv sju på morgonen, och det är bäst att ha marginal. Eller förresten: man måste ha marginal, eftersom det visar sig att både check-in och säkerhetskontroll tar f o r e v e r. Det i särklass löjligaste är att man numera måste ta av sig skorna i säkerhetskontrollen för inrikesflyg. Ja, man kan ju ha gömt en bomb i skosulan, du vet. För mig som har ett par ultralåga Puma Match är det näst intill en omöjlighet. Och för Erika, som har öppna tofflor på sig - fugheddaboutit. Jävla Bin Laden och hans banditgäng. De har tagit kål på allt nöje med att flyga. I maskopi på med de paranoida amerikanerna, förstås.
Väl framme i San Fran går allting som tur var smootha than butta. Än en gång neggar vi på lokaltrafiken, och tar en taxi till hotellet. Priset är överkomligt, runt 35 dollar plus dricks. Jag tror att vi dricksar lite i överkant, för vår asiatiske chaufför ser överdrivet glad ut när jag räcker honom sedlarna.
Portiern på hotellet är en glad och hjälpsam prick. Nästan det första han gör är att plocka fram en stadskarta, ringar vant in ett område några kvarter söder om oss, och säger sedan: "gå inte hit. Allt annat är lugnt." Området består av ett par kvarter runt Civic Center, och omfattar korsningen 6th Street-Market Street och några hundra meter av Turk Street och Eddy Street. Vår eminenta guidebok från Rough Guide avråder också mycket riktigt från besök i kvarteren, eftersom där förekommer öppen droghandel, prostitution och en massa annan skit. Bisarrt är att dessa kvarter belägna mitt bland turiststråken. Det känns som att det vore hur enkelt som helst för polis och myndigheter att rensa upp i skiten, men det känns ganska typiskt för San Francisco att ha en sorts mañana-attityd inför problemet. Det är liksom inte det enda de skiter i, nämligen.
Frisco fullkomligen kryllar av hemlösa. Lämnade lite vind för våg finns de i stort sett varje gathörn, där de tigger småpengar, gör allsköns konster för några cent, eller ligger och sover. De är sällan otrevliga, men för oss som svenskar är det både ovant och sorgligt. Vi upplever detta när vi promenerar ner till shoppingområdet Union Square, där vi fikar lite och lägger upp en dagsplan.
Vi löser ett veckokort till lokaltrafiken, och får på så sätt obegränsad tillgång till såväl spårvagn, buss och de sträckor inom stadsgränsen som pendeltåget BART trafikerar. San Francisco har ett suveränt lokaltrafiknät, och man tar sig enkelt nästan överallt i stan. Dessutom får man se både ditt och datt på vägen. Vårt första stopp idag är förstås Fisherman's Wharf, det gamla varvsområdet som idag är en turistfälla utan dess like.
På varvet råder ett tillstånd av satanisk kommers, och bitvis ser det ut som ett sagoland från någon Disneyfilm. Det nästan svider i ögonen, så vi går några pirer bort och passar på att lösa biljetter till Alcatraz för senare bruk. Sedan hoppar vi på en buss och åker till härliga området Russian Hill, som vi båda blir fullkomligt förälskade i. Det ser verkligen ut som det San Francisco man alltid har sett i filmer; det är backigt, färgglatt och pittoreskt.
Vi har tänkt att äta middag på lovordade och populära Yabbies Coastal Kitchen, men eftersom vi fortfarande är på New York-tid har de inte ens öppnat när vi kommer dit. Klockan är bara fem på eftermiddagen lokal tid, medan den är åtta för oss. Av en ren slump snubblar vi på den trevliga bartendern Lori från krogen Rex's, som bjuder in oss fast inte hon heller egentligen har öppnat. Vi testar några glas lokalt vin och snackar skit med Lori, medan hon skär frukt och förbereder för kvällens sysslor. En fotograf promenerar omkring i lokalen och tar foton till Rex's hemsida. Som tack för att vi suttit i kamerans skottlinje kommer kocken förbi och bjuder på en tallrik rödbetscarpaccio.
Ett par timmar senare trillar ett par ganska bladiga svenskar in på Yabbies. Vi äter fisk och skaldjur, och Erika svär på att det är det bästa mål mat hon någonsin ätit. Rekommenderas således.
Dag 2, San Francisco: buss, böcker och barbesök
I vår resa ingår en rundtur av stan, och den är idag. Vi blir upplockade på hotellet, och skyfflas sedan in i en dubbeldäckare tillsammans med en massa andra fårskallar. Det är en ganska slappt guidad tur, som vi förmodligen inte hade tagit om vi fått betala extra för den. Den består mestadels av kringelkrokar runt olika stadsdelar (märkligt nog inte Haight-Ashbury) och andra sevärdheter, som Mission Dolores och Golden Gate Bridge. Det är inte så spännande, men vi får ändå lite egna idéer i huvudet och hoppar på en buss till stadsdelen North Beach så snart rundturen är avslutad.
Vårt första stopp är Lawrence Ferenghettis legendariska bokaffär City Lights. Googla gärna butikens namn om du vill veta mer om den fascinerande historien bakom denna butik som betytt mycket för beatförfattarna. Jag köper iallafall två böcker om postpunk respektive jazz.
Ett stenkast bort ligger Francis Ford Coppolas bar Zoetrope. Den är klassiskt men läckert inredd, med affischer och foton från Coppolas filmer på väggarna, och diverse priser och utmärkelser strödda här och där i lokalen. På vinlistan finns mestadels viner från regissörens egen vingård i Napa Valley, och självklart måste vi prova ett par sorter. Jag dricker ett par glas av en ganska tung Shiraz, och det smakar faktiskt helt godkänt. Det är lite svårt att avgöra om det egentligen är ett så värst bra vin, eller om hela inramningen spelar in på omdömet.
Middag äter vi sedan på en fransk restaurang som heter Plouf. Jag beställer en saftig fläskfile som visar ha en ganska saftig prislapp också.
Dag 3, San Francisco: fängelset imponerar, hippies are dead, på med spenderbyxorna
Om det finns något område där amerikaner är hopplöst underlägsna, så är det allt som har med kaffe att göra. Därför överraskar Cafe Bean på Sutter Street, där vi serveras en kopp som smakar som hemma. De har dessutom en härligt fräsch fruktsallad till ett ganska modest pris. Däremot kan man gott och väl undvika den märkliga frukostflingan Granola, som hart när varenda frukostrestaurang serverar.
Det är dags för Alcatraz, så vi hoppar på F-spårvagnen och åker till varvet, där turbåten avgår. Kön till båten är kilometerlång, men vi kommer iväg i tid ändå. Rundturen i det forna fängelset är en obemannad s.k. audio tour: du plockar ut en digital bandspelare med en berättare som förklarar var du skall gå. Den är helt lysande. Man har anlitat gamla fångar och fångvaktare som berättar historier om olika händelser i fängelsets historia, och det är enormt spännande. Ett besök på Alcatraz är ett solklart måste om man råkar befinna sig i Frisco, och dessutom är det synnerligen prisvärt - 20 dollar per skalle inklusive båt fram och tilllbaka plus audio tour. Räkna med att spendera sammanlagt ungefär tre timmar.
Eftersom klockan knappt slagit över till eftermiddag har vi gott om tid att hitta på mer dumheter, så vi hoppar på busslinje 71 på Embarcadero och åker raka vägen till Haight-Ashbury. De gamla hippiekvarteren är idag ganska sorgligt kommersialiserade, och det känns inte särskilt autentiskt. Vi hittar dock en trevlig liten glugg i väggen som serverar billig lunch och som inte känns som en turistfälla. Jag minns inte vad cafét heter, men jag minns deras goda BALT (bacon, avocado, lettuce, tomato). Sedan promenerar vi till Amoeba Records och köper lite skivor - faktiskt mina första inköp på hela resan!
The Haight är dock ganska trist, eftersom väldigt lite tycks återstå från kärleksommaren och hippieåren. Vi tar därför bussen tillbaka till Union Square och tar en glass på Macy's. Jag köper 6 par kalsonger på Old navy för knappt 16 dollar. Vi snackar inte Marc Jacobs direkt, nej. Erika hittar en fin hippieklänning på en butik som heter Planet Funk, och er hjälte halar fram nästan hundra dollar för en benvit Ben Sherman-tröja.
Framåt kvällen spiller vi in på baren Gold Dust för ett par kalla, och för att konsultera guideboken om en lämplig restaurang. Vi är lata och går på Kuletos som ligger vägg i vägg, men som visar sig ha riktigt god pasta.
Dag 4, San Francisco och the Bay Area: pundare, pendeltåg och prilliga huspriser
Vi checkar ut ett par dagar tidigare än planerat, eftersom vi bestämt oss för att åka och hälsa på Erikas släktingar Anne och Rick i San Ramon, som ligger en bit in i the Bay Area. Efter en hotellfrukost tar vi en taxi till pendeltågstationen på Powell Street, och får en liten sightseeingtur längs Dåliga Gatan, området som portieren varnade för. Han skojade inte, den gossen. Jag sitter bara och hoppas att vi inte behöver stanna för något rödljus. Jag tror inte att jag någonsin sett så många knarkare på en så liten yta. I och för sig har jag aldrig varit på Uppsala Reggaefestival... nej, nu var jag elak.
Pendeltåget, som kallas BART (Bay Area Rapid Transit), tar oss till satellitstaden Dublin på ungefär 45 minuter, där vi möts av Anne och Rick, som tar med oss på en biltur runt the Bay Area. Vi besöker bland annat lyxiga Carmel, där Clintan en gång var borgmästare, och där huspriserna är så höga att Madonna skulle få problem med fastighetsskatten. Vi stannar också till i sömniga Monterey, som idag verkar vara en ganska barnanpassad badort - a far cry, som man säger, från 1967 när tusentals hippies samlades här och gick loss till Jimi Hendrix och det gänget. Det är en rolig biltur, och vi ser så många skrytbyggen att vi storknar.
Efter middag på en kinesisk restaurang åker vi hem till Anne och Rick, där vi välkomnas av en svart änka som hänger vid dörren. Ja, jag pratar om den skitgiftiga spindeln. Jag har lite svårt att somna på kvällen.
Dag 5, San Ramon: släkten har häst
Anne och Rick har en ganska knepig katt som inte gillar folk, och som ser rummet vi sover i som sitt eget. Jag förväntar mig därför att bli anfallen när jag öppnar dörren på morgonen för att se varför fanskapet sitter och jamar. Han verkar dock bara vara hungrig, och springer iväg och gömmer sig när jag tittar ut.
Vi degar nästan hela förmiddagen, innan vi åker iväg med Rick till Mount Diablo runt lunchtid. Diablo är ett ganska flackt berg, som dock erbjuder en fantastisk utsikt över en stor tugga av Kalifornien från toppen. Hikingmiljöerna verkar också vara knasbra, så där fick ni frilufsare ett litet tips.
På kvällen är det släktmiddag, och vi får träffa fler av Erikas släktingar. Vi äter ribs, kyckling, potatis och coleslaw. Erikas kusinbarn Casey - som, "kusinbarn" till trots, är 26 år - jobbar på några olika vingårdar och har tagit med sig ett par flaskor av the area's finest. Vi får också träffa en sjövild dalmatiner, vars like jag aldrig skådat vad gäller överskottsenergi. Vi avrundar aftonen med att besöka Annes och hennes dotter Mindys två hästar. Jag är livrädd för de där bestarna, och håller avståndet. Jag vet, jag är en stor bebis.
Nästa dag är det avresa med destination La La Land, så dagen avslutas inte alltför sent.
Vår flygtaxi rullar upp utanför hotellet kvart över tidigare än själva fan. Flyget lämnar nämligen Newark halv sju på morgonen, och det är bäst att ha marginal. Eller förresten: man måste ha marginal, eftersom det visar sig att både check-in och säkerhetskontroll tar f o r e v e r. Det i särklass löjligaste är att man numera måste ta av sig skorna i säkerhetskontrollen för inrikesflyg. Ja, man kan ju ha gömt en bomb i skosulan, du vet. För mig som har ett par ultralåga Puma Match är det näst intill en omöjlighet. Och för Erika, som har öppna tofflor på sig - fugheddaboutit. Jävla Bin Laden och hans banditgäng. De har tagit kål på allt nöje med att flyga. I maskopi på med de paranoida amerikanerna, förstås.
Väl framme i San Fran går allting som tur var smootha than butta. Än en gång neggar vi på lokaltrafiken, och tar en taxi till hotellet. Priset är överkomligt, runt 35 dollar plus dricks. Jag tror att vi dricksar lite i överkant, för vår asiatiske chaufför ser överdrivet glad ut när jag räcker honom sedlarna.
Portiern på hotellet är en glad och hjälpsam prick. Nästan det första han gör är att plocka fram en stadskarta, ringar vant in ett område några kvarter söder om oss, och säger sedan: "gå inte hit. Allt annat är lugnt." Området består av ett par kvarter runt Civic Center, och omfattar korsningen 6th Street-Market Street och några hundra meter av Turk Street och Eddy Street. Vår eminenta guidebok från Rough Guide avråder också mycket riktigt från besök i kvarteren, eftersom där förekommer öppen droghandel, prostitution och en massa annan skit. Bisarrt är att dessa kvarter belägna mitt bland turiststråken. Det känns som att det vore hur enkelt som helst för polis och myndigheter att rensa upp i skiten, men det känns ganska typiskt för San Francisco att ha en sorts mañana-attityd inför problemet. Det är liksom inte det enda de skiter i, nämligen.
Frisco fullkomligen kryllar av hemlösa. Lämnade lite vind för våg finns de i stort sett varje gathörn, där de tigger småpengar, gör allsköns konster för några cent, eller ligger och sover. De är sällan otrevliga, men för oss som svenskar är det både ovant och sorgligt. Vi upplever detta när vi promenerar ner till shoppingområdet Union Square, där vi fikar lite och lägger upp en dagsplan.
Vi löser ett veckokort till lokaltrafiken, och får på så sätt obegränsad tillgång till såväl spårvagn, buss och de sträckor inom stadsgränsen som pendeltåget BART trafikerar. San Francisco har ett suveränt lokaltrafiknät, och man tar sig enkelt nästan överallt i stan. Dessutom får man se både ditt och datt på vägen. Vårt första stopp idag är förstås Fisherman's Wharf, det gamla varvsområdet som idag är en turistfälla utan dess like.
På varvet råder ett tillstånd av satanisk kommers, och bitvis ser det ut som ett sagoland från någon Disneyfilm. Det nästan svider i ögonen, så vi går några pirer bort och passar på att lösa biljetter till Alcatraz för senare bruk. Sedan hoppar vi på en buss och åker till härliga området Russian Hill, som vi båda blir fullkomligt förälskade i. Det ser verkligen ut som det San Francisco man alltid har sett i filmer; det är backigt, färgglatt och pittoreskt.
Vi har tänkt att äta middag på lovordade och populära Yabbies Coastal Kitchen, men eftersom vi fortfarande är på New York-tid har de inte ens öppnat när vi kommer dit. Klockan är bara fem på eftermiddagen lokal tid, medan den är åtta för oss. Av en ren slump snubblar vi på den trevliga bartendern Lori från krogen Rex's, som bjuder in oss fast inte hon heller egentligen har öppnat. Vi testar några glas lokalt vin och snackar skit med Lori, medan hon skär frukt och förbereder för kvällens sysslor. En fotograf promenerar omkring i lokalen och tar foton till Rex's hemsida. Som tack för att vi suttit i kamerans skottlinje kommer kocken förbi och bjuder på en tallrik rödbetscarpaccio.
Ett par timmar senare trillar ett par ganska bladiga svenskar in på Yabbies. Vi äter fisk och skaldjur, och Erika svär på att det är det bästa mål mat hon någonsin ätit. Rekommenderas således.
Dag 2, San Francisco: buss, böcker och barbesök
I vår resa ingår en rundtur av stan, och den är idag. Vi blir upplockade på hotellet, och skyfflas sedan in i en dubbeldäckare tillsammans med en massa andra fårskallar. Det är en ganska slappt guidad tur, som vi förmodligen inte hade tagit om vi fått betala extra för den. Den består mestadels av kringelkrokar runt olika stadsdelar (märkligt nog inte Haight-Ashbury) och andra sevärdheter, som Mission Dolores och Golden Gate Bridge. Det är inte så spännande, men vi får ändå lite egna idéer i huvudet och hoppar på en buss till stadsdelen North Beach så snart rundturen är avslutad.
Vårt första stopp är Lawrence Ferenghettis legendariska bokaffär City Lights. Googla gärna butikens namn om du vill veta mer om den fascinerande historien bakom denna butik som betytt mycket för beatförfattarna. Jag köper iallafall två böcker om postpunk respektive jazz.
Ett stenkast bort ligger Francis Ford Coppolas bar Zoetrope. Den är klassiskt men läckert inredd, med affischer och foton från Coppolas filmer på väggarna, och diverse priser och utmärkelser strödda här och där i lokalen. På vinlistan finns mestadels viner från regissörens egen vingård i Napa Valley, och självklart måste vi prova ett par sorter. Jag dricker ett par glas av en ganska tung Shiraz, och det smakar faktiskt helt godkänt. Det är lite svårt att avgöra om det egentligen är ett så värst bra vin, eller om hela inramningen spelar in på omdömet.
Middag äter vi sedan på en fransk restaurang som heter Plouf. Jag beställer en saftig fläskfile som visar ha en ganska saftig prislapp också.
Dag 3, San Francisco: fängelset imponerar, hippies are dead, på med spenderbyxorna
Om det finns något område där amerikaner är hopplöst underlägsna, så är det allt som har med kaffe att göra. Därför överraskar Cafe Bean på Sutter Street, där vi serveras en kopp som smakar som hemma. De har dessutom en härligt fräsch fruktsallad till ett ganska modest pris. Däremot kan man gott och väl undvika den märkliga frukostflingan Granola, som hart när varenda frukostrestaurang serverar.
Det är dags för Alcatraz, så vi hoppar på F-spårvagnen och åker till varvet, där turbåten avgår. Kön till båten är kilometerlång, men vi kommer iväg i tid ändå. Rundturen i det forna fängelset är en obemannad s.k. audio tour: du plockar ut en digital bandspelare med en berättare som förklarar var du skall gå. Den är helt lysande. Man har anlitat gamla fångar och fångvaktare som berättar historier om olika händelser i fängelsets historia, och det är enormt spännande. Ett besök på Alcatraz är ett solklart måste om man råkar befinna sig i Frisco, och dessutom är det synnerligen prisvärt - 20 dollar per skalle inklusive båt fram och tilllbaka plus audio tour. Räkna med att spendera sammanlagt ungefär tre timmar.
Eftersom klockan knappt slagit över till eftermiddag har vi gott om tid att hitta på mer dumheter, så vi hoppar på busslinje 71 på Embarcadero och åker raka vägen till Haight-Ashbury. De gamla hippiekvarteren är idag ganska sorgligt kommersialiserade, och det känns inte särskilt autentiskt. Vi hittar dock en trevlig liten glugg i väggen som serverar billig lunch och som inte känns som en turistfälla. Jag minns inte vad cafét heter, men jag minns deras goda BALT (bacon, avocado, lettuce, tomato). Sedan promenerar vi till Amoeba Records och köper lite skivor - faktiskt mina första inköp på hela resan!
The Haight är dock ganska trist, eftersom väldigt lite tycks återstå från kärleksommaren och hippieåren. Vi tar därför bussen tillbaka till Union Square och tar en glass på Macy's. Jag köper 6 par kalsonger på Old navy för knappt 16 dollar. Vi snackar inte Marc Jacobs direkt, nej. Erika hittar en fin hippieklänning på en butik som heter Planet Funk, och er hjälte halar fram nästan hundra dollar för en benvit Ben Sherman-tröja.
Framåt kvällen spiller vi in på baren Gold Dust för ett par kalla, och för att konsultera guideboken om en lämplig restaurang. Vi är lata och går på Kuletos som ligger vägg i vägg, men som visar sig ha riktigt god pasta.
Dag 4, San Francisco och the Bay Area: pundare, pendeltåg och prilliga huspriser
Vi checkar ut ett par dagar tidigare än planerat, eftersom vi bestämt oss för att åka och hälsa på Erikas släktingar Anne och Rick i San Ramon, som ligger en bit in i the Bay Area. Efter en hotellfrukost tar vi en taxi till pendeltågstationen på Powell Street, och får en liten sightseeingtur längs Dåliga Gatan, området som portieren varnade för. Han skojade inte, den gossen. Jag sitter bara och hoppas att vi inte behöver stanna för något rödljus. Jag tror inte att jag någonsin sett så många knarkare på en så liten yta. I och för sig har jag aldrig varit på Uppsala Reggaefestival... nej, nu var jag elak.
Pendeltåget, som kallas BART (Bay Area Rapid Transit), tar oss till satellitstaden Dublin på ungefär 45 minuter, där vi möts av Anne och Rick, som tar med oss på en biltur runt the Bay Area. Vi besöker bland annat lyxiga Carmel, där Clintan en gång var borgmästare, och där huspriserna är så höga att Madonna skulle få problem med fastighetsskatten. Vi stannar också till i sömniga Monterey, som idag verkar vara en ganska barnanpassad badort - a far cry, som man säger, från 1967 när tusentals hippies samlades här och gick loss till Jimi Hendrix och det gänget. Det är en rolig biltur, och vi ser så många skrytbyggen att vi storknar.
Efter middag på en kinesisk restaurang åker vi hem till Anne och Rick, där vi välkomnas av en svart änka som hänger vid dörren. Ja, jag pratar om den skitgiftiga spindeln. Jag har lite svårt att somna på kvällen.
Dag 5, San Ramon: släkten har häst
Anne och Rick har en ganska knepig katt som inte gillar folk, och som ser rummet vi sover i som sitt eget. Jag förväntar mig därför att bli anfallen när jag öppnar dörren på morgonen för att se varför fanskapet sitter och jamar. Han verkar dock bara vara hungrig, och springer iväg och gömmer sig när jag tittar ut.
Vi degar nästan hela förmiddagen, innan vi åker iväg med Rick till Mount Diablo runt lunchtid. Diablo är ett ganska flackt berg, som dock erbjuder en fantastisk utsikt över en stor tugga av Kalifornien från toppen. Hikingmiljöerna verkar också vara knasbra, så där fick ni frilufsare ett litet tips.
På kvällen är det släktmiddag, och vi får träffa fler av Erikas släktingar. Vi äter ribs, kyckling, potatis och coleslaw. Erikas kusinbarn Casey - som, "kusinbarn" till trots, är 26 år - jobbar på några olika vingårdar och har tagit med sig ett par flaskor av the area's finest. Vi får också träffa en sjövild dalmatiner, vars like jag aldrig skådat vad gäller överskottsenergi. Vi avrundar aftonen med att besöka Annes och hennes dotter Mindys två hästar. Jag är livrädd för de där bestarna, och håller avståndet. Jag vet, jag är en stor bebis.
Nästa dag är det avresa med destination La La Land, så dagen avslutas inte alltför sent.
Kommentarer
Trackback