USA, Del 3: Los Angeles och söderut
Nu ska vi inte lura oss själva eller någon annan: Los Angeles är ett ihåligt ställe som inte gör någon särskilt gott. Det är faktiskt bara en massa byar som liksom smält ihop under samlingsnamnet Los Angeles, och befolkas av icke-människor. Samtidigt: ska man besöka USAs västkust så SKA man besöka Änglarnas Stad, för i all själslig tomhet finns det vansinnigt mycket att göra och se.
Dag 1, Los Angeles: keep moving, there's nothing to see here
Vi har tagit BART hela vägen från Dublin till San Franciscos flygplats för några futtiga dollar var. Incheckningen och säkerhetskontrollen är enormt seg, och maken till inkompetent personal är svår att ens föreställa sig. Som tur var är flighten mellan SF och LA ruggigt kort, och vi har dessutom blivit lite uppgraderade och har platser med extra benutrymme. Jag känner mig inte helt hundra, så det är skönt att få sträcka ut sig lite grann.
Väl på LAX går det undan lite mer. Vi hämtar ut hyrbilen, en amerikansk motsvarighet till en Opel Astra (med andra ord skittråkig), och lyckas förstås virra bort oss direkt, men löser det relativt snabbt. Inne i Los Angeles virrar vi lite till innan vi hittar vårt hotell. Vi bor på Santa Monica Boulevard, mitt i West Hollywood, vilket förstås låter spännande. Det är det inte. Det finns inget att se, och ingenting är egentligen inom gångavstånd. Det blir lunchmiddag på IHOP, en olagligt fet Club Sandwich för min del, men sedan gör vi egentligen ingenting resten av kvällen, utan hänger bara på hotellrummet och glor på TV.
Dag 2, Los Angeles: terror på det magiska berget
Lite nerviga inför dagens projekt sprätter vi upp ur sängen, som om vi hade myror i brallorna. Erika är nervig över bilåkningen, men förväntansfull inför aktiviteterna. Jag är nervig över både och. Vi ska nämligen till Magic Mountain, och jag är rädd för bergådalbanor...
Efter en skål frukt och en toast plockar vi ut bilen och sätter fart. Som tur var är det väl skyltat och femfilig väg, så vi inte bara hittar till det magiska berget, vi gör det utan problem också. Klockan är inte mycket, men det är redan tusentals människor på plats och temperaturen är olidlig för en urnorrbottning som mig. Jag dricker en halvliter vatten redan innan vi kommer in på området.
Så vad säger man egentligen om Magic Mountain? Tja, till att börja med ser jag inte en enda attraktion som inte skrämmer skiten ur mig bara vid åsynen av den. Erika är lycklig som en prins i en bagarbod, så jag stålsätter mig och följer med på det mesta. Eftersom jag är panikslagen eller bedövad av skräck halva tiden minns jag inte alla tokigheter vi utsätter oss för. Jag kommer dock aldrig att glömma terrormästerverket Tatsu, som inte bara går sinnessjukt snabbt och skickar runt en som ett skräp i en tornado - man ligger dessutom framstupa i den. Goliath är också svår att släppa ur sinnet, eftersom den är USAs högsta berg-och-dalbana med sina dryga hundra meter på det jäkligaste stället. Min hustru övertalar mig om att åka längst fram, vilket vi också gör. Jag tar inte ett enda andetag under hela färden. Hur jag klarar detta utan att spy övergår mitt förstånd. Fast på något sätt är det ändå så förbaskat häftigt att jag inte vill ha det ogjort.
Vi provar nästan varenda ride minst en gång, och klockan hinner bli nästan åtta på kvällen innan vi lämnar parken. Det är dock inte lika enkelt skyltat på tillbakavägen. Jag kör rejält fel, så vi hamnar i Glendale och får kringelkrångla oss tillbaka till rätt väg. Det är ganska sent när vi rullar in i hotellets parkeringshus. Något riktigt mål mat på en riktig restaurang finns liksom inte på kartan. Kvällsmålet blir därför chokladkakor och pissljummen Heineken.
Dag 3, Los Angeles: Universal Studios
Som de förvuxna småungar vi är ämnar vi spendera även denna dag på ett nöjesfält. Idag styr vi kosan mot Universal Studios. Det är enkelt att hitta dit, och det finns tack och lov inga berg-och-dalbanor där. Däremot finns det en hel massa olika attraktioner, alla med tema från någon Universalfilm. Till exempel finns det en ball 3D-show med Terminator 2-tema, en Back To The Future-ride (som inte finns längre - den stängdes den 3:e september i år) och en Jurassic Park-ride. Det är ganska barnanpassat, så ingenting är särskilt läskigt. Faktum är att det mesta är ganska mesigt för en vuxen, till och med för en jättebebis som jag.
Vad som däremot är knaskalas är Universals studiotur, där man får se både det ena och det andra. Jag vill inte gå in alltför mycket på vilka sevärdheterna är, om du som läser någon gång skulle vilja se det själv, men man blir inte besviken. Turbussen svänger omkring hejvilt inne på området, och man häpnas över vilka fantastiska kulisser som byggts upp.
Vi blir kvar till ganska sent även på Universal Studios, och det hinner bli kväll innan vi är tillbaka på hotellet. Vi hämtar därför mat från restaurangen bredvid, och äter på rummet. Nästa morgon ska vi checka ut, så vi packar våra grejer och gör oss klara.
Dag 4 och 5, Temecula: upp som en tupp, hem i en rullstol
Min kusin Helena, hennes man Mason och deras dotter Morgan bor i en sömnig pendlarstad i Riverside County som heter Temecula och ligger drygt två timmars bilfärd från LA. Det är dit vi skall köra idag. Det är lätt att hitta ut på motorvägen, och det är faktiskt ganska lätt att köra också. Vår bil är dock minst av alla. Amerikaner har ju en benägenhet att köpa den största jäkla SUVen eller pickupen de kan hitta, så emellanåt känner man sig lite löjlig som kör en vanlig personvagn. Å andra sidan har vi ännu inte behövt tanka en enda gång. Vissa av bilarna vi ser tycks få tanka flera gånger om dagen.
I Temecula är det 40 grader varmt och ökenluft. Jag, som inte känner mig bra i luftrören, lider i tysthet. Det är den 4:e juli, och ikväll skall det alltså firas Independence Day. Hemma hos Helena och Mason är det ganska lugnt dock. Vi grillar hamburgare och majskolvar, dricker för mycket Cream Soda, och tar det ganska lugnt. Framåt kvällen åker vi till ett schysst utsiktställe och tittar på fyrverkerierna.
På natten blir jag risig. Jag får sprängande huvudvärk, och får gå upp och kräkas ett par gånger innan det lugnar ner sig. På morgonen är jag helt däckad, och stannar kvar i lägenheten för att vila upp mig medan de andra åker till Huntington Beach och solar och badar. Vår teori är att jag har haft ett migränanfall, kombinerat med sockerchock, och så var det ju det där med att jag känner mig tungandad. Vilket säkert är någon sorts infektion. Men någonstans börjar jag ana oråd.
Nästa morgon packar vi ihop våra grejer inför hemfärden. Erika och Helena åker till ett närbeläget köpcentra och gör lite ströshopping innan det är dags att åka iväg kring lunchtid. Jag känner mig ganska krokig, men har gett mig fan på att köra på som vanligt. Det är stekhett ute när vi lämnar Temecula mitt på dagen och åker tillbaka till Los Angeles. Det går bra att köra ända tills vi försöker hitta till stället där vi hyrde bilen. Jag kör helt galet en stund, men till slut hamnar vi ändå rätt.
På LAX är det återigen långsam och dålig service, seeeg säkerhetskontroll och allmänt krångligt att få något gjort. Man vänjer sig aldrig. Till slut boardar vi vår flight. Det är 10 obekväma timmars flygning till Frankfurt, och jag känner mig inte alls något vidare. Jag bestämmer mig för att åka till sjukan så fort jag kommer hem.
Frankfurts flygplats är så nära helvetet man kan komma. Den är enorm till ytan, och avstånden är långa. Personalen är otrevlig, och folk röker överallt i hela flygplatsen. Jag börjar bli riktigt seg, och kan inte gå mycket mer än 10 meter i ultrarapid innan jag måste stanna och vila. Det är trögt att andas, och som lök på laxen får jag en hostattack som inte vill sluta. Vi tror båda att jag fått ett svårt astmaanfall. Flygplatspersonalen vill inte låna ut en rullstol, eftersom "det skulle ni ha beställt i Los Angeles". De vill heller inte hjälpa till med ett glas vatten. I Tyskland skall det vara ordnung. Det slutar med att Erika får skjutsa mig en halv kilometer på en bagagekärra till vår gate.
Kabinpersonalen är dock hjälpsam och ordnar inte bara lite extra utrymme åt oss i flygplanet, utan bokar också en rullstol till oss när vi landar på Arlanda. Jag sover nästan hela vägen till Stockholm.
På Arlanda möts vi av en trevlig värmlänning som väntar med rullstol och hjälper oss ända till vårt hotells minibuss. Vi har bokat rum på Arlanda Hotellby för natten, eftersom vår flight hem inte går förrän nästa morgon. Det svalare vädret gör att jag känner mig lite bättre, men något är definitivt inte som det skall.
Nästa morgon fixar Erika en rullstol åt mig på Arlanda, och kabinpersonalen låter oss åka längst fram i planet. Jag måste se riktigt krasslig ut, för alla visar enorm hänsyn. När vi landar på Luleå Airport väntar en rullstol återigen. På något avigt sätt börjar jag gilla livet i rullstol. Både mina föräldrar och mina svärföräldrar och svåger möter upp på flygplatsen, och jag bestämmer mig för att åka direkt till sjukhuset.
Jag kommer in på akuten med 140 i puls, 80% i syresättning och blodvärden som är out of this world. Kroppen är kolossalt stressad, eftersom det inte tycks komma in någon luft överhuvudtaget i vänster lunga. Jag skickas på skiktröntgen, och läkarna konstaterar omgående att någon sorts tumör ligger och trycker på vänstra bronken, och hindrar andningsluften från att komma in i lungan. Man konstaterar också att det ganska säkert är min gamla cancer som är tillbaka. Det känns förjävligt. F ö r jävligt.
Nästa dag körs jag ner till Umeå för behandling, och där har jag nu legat i två månader och dragit mig för att skriva denna resedagbok. Allt verkar gå bra, jag är pigg som en mört, och har inte längre någon ursäkt för att skjuta på det. Jag hoppas att det har varit vettig läsning.
Jag vill också passa på att ge props till Erika som har varit en riktig trooper hela vägen, en riktig klippa. Ska man ha med sig någon på äventyr, så är det hon.
Okej, tack för denna gång. Nästa gång blir det antagligen bilsemester i Sverige eller solsemester i Grekland, och det vette fanken om det är värt att skriva om. Men efter blir det vampyrjakt i Transsylvanien eller vinprovning i Frankrike, och då tar jag med mig pennan igen.
Hej!
Dag 1, Los Angeles: keep moving, there's nothing to see here
Vi har tagit BART hela vägen från Dublin till San Franciscos flygplats för några futtiga dollar var. Incheckningen och säkerhetskontrollen är enormt seg, och maken till inkompetent personal är svår att ens föreställa sig. Som tur var är flighten mellan SF och LA ruggigt kort, och vi har dessutom blivit lite uppgraderade och har platser med extra benutrymme. Jag känner mig inte helt hundra, så det är skönt att få sträcka ut sig lite grann.
Väl på LAX går det undan lite mer. Vi hämtar ut hyrbilen, en amerikansk motsvarighet till en Opel Astra (med andra ord skittråkig), och lyckas förstås virra bort oss direkt, men löser det relativt snabbt. Inne i Los Angeles virrar vi lite till innan vi hittar vårt hotell. Vi bor på Santa Monica Boulevard, mitt i West Hollywood, vilket förstås låter spännande. Det är det inte. Det finns inget att se, och ingenting är egentligen inom gångavstånd. Det blir lunchmiddag på IHOP, en olagligt fet Club Sandwich för min del, men sedan gör vi egentligen ingenting resten av kvällen, utan hänger bara på hotellrummet och glor på TV.
Dag 2, Los Angeles: terror på det magiska berget
Lite nerviga inför dagens projekt sprätter vi upp ur sängen, som om vi hade myror i brallorna. Erika är nervig över bilåkningen, men förväntansfull inför aktiviteterna. Jag är nervig över både och. Vi ska nämligen till Magic Mountain, och jag är rädd för bergådalbanor...
Efter en skål frukt och en toast plockar vi ut bilen och sätter fart. Som tur var är det väl skyltat och femfilig väg, så vi inte bara hittar till det magiska berget, vi gör det utan problem också. Klockan är inte mycket, men det är redan tusentals människor på plats och temperaturen är olidlig för en urnorrbottning som mig. Jag dricker en halvliter vatten redan innan vi kommer in på området.
Så vad säger man egentligen om Magic Mountain? Tja, till att börja med ser jag inte en enda attraktion som inte skrämmer skiten ur mig bara vid åsynen av den. Erika är lycklig som en prins i en bagarbod, så jag stålsätter mig och följer med på det mesta. Eftersom jag är panikslagen eller bedövad av skräck halva tiden minns jag inte alla tokigheter vi utsätter oss för. Jag kommer dock aldrig att glömma terrormästerverket Tatsu, som inte bara går sinnessjukt snabbt och skickar runt en som ett skräp i en tornado - man ligger dessutom framstupa i den. Goliath är också svår att släppa ur sinnet, eftersom den är USAs högsta berg-och-dalbana med sina dryga hundra meter på det jäkligaste stället. Min hustru övertalar mig om att åka längst fram, vilket vi också gör. Jag tar inte ett enda andetag under hela färden. Hur jag klarar detta utan att spy övergår mitt förstånd. Fast på något sätt är det ändå så förbaskat häftigt att jag inte vill ha det ogjort.
Vi provar nästan varenda ride minst en gång, och klockan hinner bli nästan åtta på kvällen innan vi lämnar parken. Det är dock inte lika enkelt skyltat på tillbakavägen. Jag kör rejält fel, så vi hamnar i Glendale och får kringelkrångla oss tillbaka till rätt väg. Det är ganska sent när vi rullar in i hotellets parkeringshus. Något riktigt mål mat på en riktig restaurang finns liksom inte på kartan. Kvällsmålet blir därför chokladkakor och pissljummen Heineken.
Dag 3, Los Angeles: Universal Studios
Som de förvuxna småungar vi är ämnar vi spendera även denna dag på ett nöjesfält. Idag styr vi kosan mot Universal Studios. Det är enkelt att hitta dit, och det finns tack och lov inga berg-och-dalbanor där. Däremot finns det en hel massa olika attraktioner, alla med tema från någon Universalfilm. Till exempel finns det en ball 3D-show med Terminator 2-tema, en Back To The Future-ride (som inte finns längre - den stängdes den 3:e september i år) och en Jurassic Park-ride. Det är ganska barnanpassat, så ingenting är särskilt läskigt. Faktum är att det mesta är ganska mesigt för en vuxen, till och med för en jättebebis som jag.
Vad som däremot är knaskalas är Universals studiotur, där man får se både det ena och det andra. Jag vill inte gå in alltför mycket på vilka sevärdheterna är, om du som läser någon gång skulle vilja se det själv, men man blir inte besviken. Turbussen svänger omkring hejvilt inne på området, och man häpnas över vilka fantastiska kulisser som byggts upp.
Vi blir kvar till ganska sent även på Universal Studios, och det hinner bli kväll innan vi är tillbaka på hotellet. Vi hämtar därför mat från restaurangen bredvid, och äter på rummet. Nästa morgon ska vi checka ut, så vi packar våra grejer och gör oss klara.
Dag 4 och 5, Temecula: upp som en tupp, hem i en rullstol
Min kusin Helena, hennes man Mason och deras dotter Morgan bor i en sömnig pendlarstad i Riverside County som heter Temecula och ligger drygt två timmars bilfärd från LA. Det är dit vi skall köra idag. Det är lätt att hitta ut på motorvägen, och det är faktiskt ganska lätt att köra också. Vår bil är dock minst av alla. Amerikaner har ju en benägenhet att köpa den största jäkla SUVen eller pickupen de kan hitta, så emellanåt känner man sig lite löjlig som kör en vanlig personvagn. Å andra sidan har vi ännu inte behövt tanka en enda gång. Vissa av bilarna vi ser tycks få tanka flera gånger om dagen.
I Temecula är det 40 grader varmt och ökenluft. Jag, som inte känner mig bra i luftrören, lider i tysthet. Det är den 4:e juli, och ikväll skall det alltså firas Independence Day. Hemma hos Helena och Mason är det ganska lugnt dock. Vi grillar hamburgare och majskolvar, dricker för mycket Cream Soda, och tar det ganska lugnt. Framåt kvällen åker vi till ett schysst utsiktställe och tittar på fyrverkerierna.
På natten blir jag risig. Jag får sprängande huvudvärk, och får gå upp och kräkas ett par gånger innan det lugnar ner sig. På morgonen är jag helt däckad, och stannar kvar i lägenheten för att vila upp mig medan de andra åker till Huntington Beach och solar och badar. Vår teori är att jag har haft ett migränanfall, kombinerat med sockerchock, och så var det ju det där med att jag känner mig tungandad. Vilket säkert är någon sorts infektion. Men någonstans börjar jag ana oråd.
Nästa morgon packar vi ihop våra grejer inför hemfärden. Erika och Helena åker till ett närbeläget köpcentra och gör lite ströshopping innan det är dags att åka iväg kring lunchtid. Jag känner mig ganska krokig, men har gett mig fan på att köra på som vanligt. Det är stekhett ute när vi lämnar Temecula mitt på dagen och åker tillbaka till Los Angeles. Det går bra att köra ända tills vi försöker hitta till stället där vi hyrde bilen. Jag kör helt galet en stund, men till slut hamnar vi ändå rätt.
På LAX är det återigen långsam och dålig service, seeeg säkerhetskontroll och allmänt krångligt att få något gjort. Man vänjer sig aldrig. Till slut boardar vi vår flight. Det är 10 obekväma timmars flygning till Frankfurt, och jag känner mig inte alls något vidare. Jag bestämmer mig för att åka till sjukan så fort jag kommer hem.
Frankfurts flygplats är så nära helvetet man kan komma. Den är enorm till ytan, och avstånden är långa. Personalen är otrevlig, och folk röker överallt i hela flygplatsen. Jag börjar bli riktigt seg, och kan inte gå mycket mer än 10 meter i ultrarapid innan jag måste stanna och vila. Det är trögt att andas, och som lök på laxen får jag en hostattack som inte vill sluta. Vi tror båda att jag fått ett svårt astmaanfall. Flygplatspersonalen vill inte låna ut en rullstol, eftersom "det skulle ni ha beställt i Los Angeles". De vill heller inte hjälpa till med ett glas vatten. I Tyskland skall det vara ordnung. Det slutar med att Erika får skjutsa mig en halv kilometer på en bagagekärra till vår gate.
Kabinpersonalen är dock hjälpsam och ordnar inte bara lite extra utrymme åt oss i flygplanet, utan bokar också en rullstol till oss när vi landar på Arlanda. Jag sover nästan hela vägen till Stockholm.
På Arlanda möts vi av en trevlig värmlänning som väntar med rullstol och hjälper oss ända till vårt hotells minibuss. Vi har bokat rum på Arlanda Hotellby för natten, eftersom vår flight hem inte går förrän nästa morgon. Det svalare vädret gör att jag känner mig lite bättre, men något är definitivt inte som det skall.
Nästa morgon fixar Erika en rullstol åt mig på Arlanda, och kabinpersonalen låter oss åka längst fram i planet. Jag måste se riktigt krasslig ut, för alla visar enorm hänsyn. När vi landar på Luleå Airport väntar en rullstol återigen. På något avigt sätt börjar jag gilla livet i rullstol. Både mina föräldrar och mina svärföräldrar och svåger möter upp på flygplatsen, och jag bestämmer mig för att åka direkt till sjukhuset.
Jag kommer in på akuten med 140 i puls, 80% i syresättning och blodvärden som är out of this world. Kroppen är kolossalt stressad, eftersom det inte tycks komma in någon luft överhuvudtaget i vänster lunga. Jag skickas på skiktröntgen, och läkarna konstaterar omgående att någon sorts tumör ligger och trycker på vänstra bronken, och hindrar andningsluften från att komma in i lungan. Man konstaterar också att det ganska säkert är min gamla cancer som är tillbaka. Det känns förjävligt. F ö r jävligt.
Nästa dag körs jag ner till Umeå för behandling, och där har jag nu legat i två månader och dragit mig för att skriva denna resedagbok. Allt verkar gå bra, jag är pigg som en mört, och har inte längre någon ursäkt för att skjuta på det. Jag hoppas att det har varit vettig läsning.
Jag vill också passa på att ge props till Erika som har varit en riktig trooper hela vägen, en riktig klippa. Ska man ha med sig någon på äventyr, så är det hon.
Okej, tack för denna gång. Nästa gång blir det antagligen bilsemester i Sverige eller solsemester i Grekland, och det vette fanken om det är värt att skriva om. Men efter blir det vampyrjakt i Transsylvanien eller vinprovning i Frankrike, och då tar jag med mig pennan igen.
Hej!
Kommentarer
Postat av: Buster
Damn vad jag vill till NYC också.
Trackback