Ballad of the Band
Nedanstående texter publicerades på cosmicdub.blogspot.com i september-oktober 2004. Vi höll på att spela in några låtar - som f.ö. fortfarande inte är klara (!) - och jag kände mig lite nostalgisk. Texterna handlar om två helvetesturnéer med gruppen The Far Apart på hösten 1999. Vi gjorde den första tillsammans med Vänersborgsbandet The John Doe Band under tre veckor. Om jag inte minns helt fel gick vi ungefär tvåtusen spänn plus per person. Den andra gjorde vi med det tyska bandet Sometree. Jag tror vi gick back tvåtusen per skalle.
#1: Hela bandet minus en blir kanon i arslet en timme innan spelningen
Vi var bokade i en östtysk stad som heter Cottbus för andra gången. Vi hade varit där året innan också, och gjort en helt OK spelning. Stället var en gammal SS-förläggning som kommunen gjort om till någon sorts ungdomsgård, men låt oss säga som så att det fanns en viss aura av historia i kåken som gjorde det svårt att inte påminnas om byggnadens ursprungliga syfte.
Vi anlände några timmar innan vi skulle spela, riggade upp och soundcheckade. Sedan satte vi oss och rökte i väntan på käk. Naturligtvis så finns det ju inget godare än en öl till ciggen på en varm augustidag, och öl fanns det sannerligen att tillgå. Arrangören hade ställt in sisådär 4 backar Jever, så det var ju ingen risk att vi skulle göra slut på allt... eller? Så kom maten - klassisk vegetarisk sunkpunkgryta och överkokt spaghetti som, naturligtvis, smakar värre än fan själv. Men vänta nu, innehåller inte öl en massa kolhydrater? Jomenvisst gör det det. Låt oss dricka ett par bärs så får vi ju upp kolhydraterna. Och så en cigg till det. Och så några öl till.
När klockan är strax innan 9, då vi ska kliva på, har samtliga i sällskapet minus Stefan lätt hällt i sig 7-8 öl var, och är utan tvekan bortom all räddning. Tyska Sometree öppnar för oss, och när de kliver av stapplar vi andra upp på scen i våra leopardskjortor på sniskan, och med ett rejält gällivarehäng på våra svarta Sta-prest. Det hela började storartat när Andreas trillar av trumstolan redan i introlåten. Och så där fortsätter det. Jag spelar av 2 strängar och märker det inte ens. Kalle lyckas få sin bas att fastna i ljusriggen. Alla är ostämda, otajta och skrålar som Johnny Thunders på fyllan och i fel tonart.
De 50 i publiken tittar misstroget på det druckna spektaklet som försigår framför dem. Och mitt i allt står Stefan helt nykter och kan inte göra annat än bevittna och höra den totala anarki och det kompletta förfall som pågår bara ett par meter till vänster om honom. Hela kakafonin får sin kröning när ett gäng stora hardcoretyskar vill att jag ska crowdsurfa på deras armar, vilket jag gör. Med gitarren fortfarande hängandes runt nacken. Någonstans under färden slocknar jag dessutom, så när jag sätts tillbaka på scen är jag inte bara full och ostämd, utan även yrvaken. Efter den 7:e låten tackar Stefan för oss och alla går av, utom Andreas som fortsätter spela en halv låt till ensam på trummor, innan han kastar trumpinnarna på dörrvakten, vrålar "Jag är en hora" och trillar ner från trumpodiet.
#2: Roddarna försvinner med bilen
Johan och Anders följde med som chaufförer och roddare på en turné. Vilket misstag. De varken körde eller roddade, utan festade mest.
Vi hade en ledig dag i Hamburg innan vi skulle spela där, så vi bodde hos vår turnébokare där vi åt gott, drack gott och myste i hans trevliga villa mitt i city. På kvällen bestämde vi oss för att gå till en artsy liten klubb där våra nyvunna vänner i amerikanska Black Heart Procession skulle spela. Johan, Anders och Stefan vills däremot inte hänga med, utan tänkte sitta kvar i huset och spela spel. My ass att de gjorde det.
När vi kom tillbaka till huset runt 11-tiden på kvällen var inte själ kvar. Dessutom var våran van borta. Okej, resonerade vi, "de har säkert bara åkt och köpt lite chips eller hamburgare". Vid 2-tiden på natten ringde telefonen. Det är Anders. "Tja, vi har varit i hamnen och festat med några sjömän. Hur tar vi oss tillbaka?" Turnébokaren, som jag inte minns namnet på dem, gav dem en utförlig vägbeskrivning, och sedan somnade vi alla om igen.
Klockan 9 - alltså 7 timmar senare - ringde det på dörren. Där stod Anders och Stefan, fullkomliga trashade och så skit i fyllan att ord inte kan beskriva det. På gatan stod också vanen parkerad. "Vi körde vilse" fnissade Anders. I sju timmar? Och var är Johan? "Han sover i baksätet. Vi kan inte väcka honom, så vi la honom i framstupa sidoläge och låste in honom" skrattade Stefan. Men vem har kört? Det har Anders, som inte har festat. Han har bara druckit en sju åtta tolv öl.
#3: Haschkollektiv
Vi hade precis kommit fram till den lilla tjeckiska staden Most, efter att ha spenderat flera timmar i den Pragska polisens förvar, eftersom vi försökt oss på något så fräckt som att anmäla ett inbrott i vår van. Most. Smaka på ordet. Most. Denna vidriga lilla öststatshåla, befolkad av gamla gråa gubbar, hårdföra kolgruvearbetare och urfattiga smutspunkare. Det kunde vem som helst se, bara genom att köra in i staden.
Hela bandet var sena till denna, vår sista spelning på turnén. Om bara ett par timmar skulle vi få hoppa in i bussen igen och köra hem till kära gamla Svedala, där vi skulle få duscha i varmt vatten och skita på toaletter som inte är infekterade av ebola och dessutom HAR sittring. Motivationen låg alltså kanske inte direkt i någon glädje att få spela. Vi var som sagt sena, lokalen var stor som en gympasal, publiken bestod av runt 50 personer och ljudet var riktigt, riktigt uselt. Både vi och göteborgarna i John Doe Band rev pliktskyldigt av en 7-8 låtar vardera, och packade sedan in all utrustning i skåpbilen igen. Markus gick iväg för att göra upp om bensinpengar och gage med arrangören, som stod en bit bort.
Efter bara några minuter hörde vi Markus stämma bli högre och mer och mer upprörd. Hela gänget, m.a.o. 8 stycken trötta och sura killar, gick närmare för att ta reda på vad som stod på. Det visade sig att arrangören skickat hem närmare 100 betalande gäster när bandet blivit en knapp timme försenade, och naturligtvis betalat igen inträdesavgiften till var och en. Och inget ont med det, men eftersom vi ringt killen 3 gånger för att meddela att vi skulle bli sena, och framförallt varför vi var sena, tyckte vi att vi ändå uppfyllt vår ansvarskvot. Och det var ju satan inte som vi inte hade ett legitimt skäl att vara sena. (Förutom för de där jävla tjeckerna då, som bara sa "pfft" och ryckte på axlarna. De tyckte helt sonika att ett bilinbrott, det är ju som att vafan.) Men hursomhelst, han hade följdaktligen inte tillräckligt med pengar för att betala den avtalade summen. Han hade 50 D-mark (ja, det var på den tiden) och that's it, liksom. Det var en take-it-or-leave-it-situation, kan man säga. När han såg 18 knutna nävar, 9 illröda ansikten och 9 par ögon som fullkomligt blixtrade av vansinne, trötthet och frustration började han dock fiska efter utvägar.
Nej, han hade absolut inget eget kapital att hosta upp. Han levde på socialbidrag/a-kassa, vilket i Tjeckien är ungefär 25 spänn i månaden. Så där skulle vi kamma noll. Men vänta nu, slog det honom. Han hade ju faktiskt en halvkilos kaka hasch med sig, så om vi fick den och 50 D-mark, så skulle vi ju faktiskt kunna ta med den hem till Sverige och sälja den där. Det skulle mer än väl täcka våra egna utlägg, tyckte han.
Okej. Klockan är nu 1 på natten. Vi ska alltså köra över den tyska gränsen, passera deras infamösa tullstationer, som patrulleras av gestapomän med rabiessmittade pitbulls, med ETT HALVKILO HASCH i bagaget? Oroa er inte, tyckte vår kära konsertarrangör, varför skulle de stoppa er? Ja, varför skulle de det? Låt oss se - här kommer en sliten Toyotabuss, med 9 svettiga och smutsiga svenskar i, bagage och kupé fullt av instrument, lådor, skitiga sportbagar och smutsiga kläder. Klockan tre på morgonen. Och nervösa ser de ut. Achtung Günther, sollen wie der ekipage gestoppen? Jawohl, für bratwurst und vaterland som fan att wir sollen der ekipage stoppen! Wir sollen dessutom söka igenom hela fanskapet, vända upp och ner på hela klabbet och låta hundarna bita i det här gänget ganska mycket.
Och om vi mot alla odds skulle ta oss till Tyskland med allt hasch, så har vi fortfarande både den danska och den svenska gränsen att fixa. Och sedan ska vi alltså försöka sälja dyngan hemma i Sverige? Nej tack. Fuck you very much.
Vi fick nöja oss med 50 D-mark.
#4: Wir fahr'n fahr'n fahr'n auf der Autobahn
På väg mellan Hannover och Hamburg finns en helt fantastisk lång raksträcka, som är typ 2 mil lång, och som det förklarligt nog går rätt så jävla fort på.
Under en färd just längs detta vägavsnitt hamnade vi tyvärr i fel fil, på grund av en långtradare, en misslyckad omkörning och allmänt oflyt. Bakom oss seglade en silverfärgad Mercedes GTDYRSOMFAN upp och lade sig direkt i häcken på oss. Föraren tycktes vilja köra snabbt, och blev irriterad över att vi proppade upp "hans" vägbana. Vi hade dock inget val, för vi tog oss ingenstans. Till höger om oss hade vi en långtradare som höll jämn fart med oss, och med 9 personer i bussen kan jag lova att det inte går särskilt fort att accelerera, så vi var lite fast kan man säga. Detta hade dock Mr Benz ingen förståelse för, utan började tuta, blinka med helljusen och i princip bumpa oss.
Till slut svängde långtradaren av, och då må ni tro att det blev eld i der arsch för Heinz. Snabbt utav bara ögat svängde han över till den inre vägbanan och gasade på. Han tog sig dock ett litet ögonblick för att lägga sig jämsides med oss, se till att vi alla såg honom, varpå han slängde upp ett långfinger och mimade ett "ficken" åt oss. Därpå ställde han sig på gasen och speedade iväg.
Vi kunde ju naturligtvis inte tolerera en sådan förolämpning, och blev nästan lite eggade. Följdaktligen sket vi i lasten, bensinkostnader och slitage, och ställde oss själva på gaspedalen med en stridslust som inte ens kan matchas av George W. Efter någon minuter såg vi honom åter, långt fram på motorvägen, och jakten gick in i fas 2. Vi skulle jävlar i mig hinna i kapp honom och... ja, vad tusan skulle vi göra då? Någon kom på den lysande idén att tömma allt skräp vi hade på golvet. Sagt och gjort, Peter gasade för allt vad bilen höll, och så var vi till slut jämsides med den tyska ölkorvsnazisten. Upp med fönstret, ut med colaburkar, Niklas gamla kalsonger, papperstussar och - herrejävlar! - en två veckor gammal smörgås med brieost. Kläfs på Heinz motorhuv. Kronan på verket: Markus visar röven, 8 andra killar skickar fingret.
Tyskland - Sverige: 0-1
Det skall lära de jävla surkålsbönderna att inte fucka med den Svenska tigern.
#5: Ikväll är vi nyktra, va? eller Anders missar haken
På turné spenderar man tyvärr ohemult mycket tid på att dricka alkholhaltiga rusdrycker. Man kommer till spelstället, soundcheckar, och väntar väntar väntar. Väntar på arrangören. Väntar på ljudteknikern. Väntar på att få spela. Väntar på en bortsprungen bandkollega. Och hur fördriver man då enklast tiden? Skriver vykort, säger någon i vänstra hörnet. En röst längst bak i salen hojtar
"går på sightseeing". Den lilahåriga tanten i främre raden föreslår ett besök på ett bibliotek. Jojo, få se dig göra det. Allt sådant där är bara önsketänkande. Man super, hela tiden.
På turné med Sometree fick vi en helt ledig dag, som vi bestämde oss för att fördriva i en av killarnas föräldrars sommarhus i bergen nära den tjeckiska gränsen. Planen var att bara ströva omkring i en underskön omgivning, ta en liten båttur, äta gott och kolla på video. Men naturligtvis fick Johan och Stefan reda på att sprit och cigaretter är skitbilligt i Tjeckien, och att det därför vore nästan kriminellt att inte kila över och köpa lite taxfreeprylar och ta med hem. Varpå de tu, plus Sometrees roddare Philip, hoppar in i bilen och kör iväg.
Tre timmar senare kommer de tillbaka med 2 flaskor gin, 2 flaskor Jägermeister och en flaska vodka. Och så naturligtvis 30 miljarder cigaretter. "Tonight, vi vill play ze Krocodoc-game viz ze Jägermeister", säger Philip. "But, I thought we should stay sober and just chill out tonight" replikerar jag och ett par andra. "Yez, but ziz iz fun. You not get kaputt, you have ze fun and iz happy". Ja, okej då.
Efter middag och samkväm sätter vi oss så hela gänget i vardagsrummet, Jägern kommer fram, och så Krocodocen. En liten grön plastleksak som föreställer en krokodil. Cocodrillo heter det på spanska. Men det här var i Tyskland. Du har ju säkert sett den, men iallafall: den fungerar som så att man spänner upp käkarna, och en gummisnodd inne i leksaken hakar fast i en av tänderna på undersidan, och så trycker man ner en tand i taget tills den slår ihop över fingret på en. Reglerna var enkla: man går laget runt, och den vars finger fastnar i Krocodocen får dricka en shot Jäger. Anders hade oflyt och fick nedslag 3 gånger i rad, och började fyllna till. Flera av oss som var nyktra började inse att om man inte spände upp käkarna på Krocodocen ordentligt så skulle gummibandet haka tag i samma tand som föregående gång. Anders däremot var inte riktigt i stånd att upptäcka detta faktum, och spände slarvigt upp käkarna efter nedslag, vilket gjorde att vi hela tiden visste vilken tand som skulle utlösa mekanismen. Detta resulterade naturligtvis i att det bara var Anders som fick dricka den där vidriga häxbrygden gång på gång på gång. Stackarn måste ha hällt i sig 3/4 av flaskan när vi bestämde oss för att säga godnatt.
Stackarn fick sova på golvet. Med en hink över huvudet. Jag sov i en säng 2 meter bort, och hörde det burkiga ljudet av någon som spyr i en hink minst 5 gånger den natten.
#6: Bröd till folket! eller Håkan adopterar en knarkare
I Karlsruhe hade vi den stora ynnesten att få agera warmup för inga mindre än Rocket From The Crypt. Först var det tal om Girls Against Boys, men det blev inte av, och det gör ju ingenting.
Själva giget är inte så mycket att orda om, vi gjorde bra ifrån oss, ljudet var kanonfint och vi hade en riktig loge för första gången på turnén. RFTC var ett riktigt bra liveband, och faktiskt rätt trevliga. Jag minns att jag satt och snackade om Drive Like Jehu med John Reis, och de förvånade mig lite genom att de varken drack eller rökte crack eller något sådant. Vilket för mig till själva situationen.
The Crypt hade ett helt bord fullt av mackor, frukt, vodka och whiskey som de inte ens rörde. Vi hade käkat och drack mest öl, och förutsatte dessutom att allt det där joxet var Rockets, och att vi inte fick röra det. Men mitt i allt skulle de åka, eftersom de skulle vidare till Holland eller Frankrike eller något, och lämnade kvar allt till oss att nyttja. Which was nice.
Utanför spelstället, som var en sorts underjordisk klubb byggd i ett gammalt parkeringshus eller dylikt, fanns en park, i vilken en mängd hemlösa människor sov om nätterna. Kalle och Tomas hamnade i samspråk med en av dem, som visade sig vara en jättetrevlig och numera drogfri kille, som tyvärr var HIV-positiv. Han var relativt ren och verkade ganska sund.
Jag hade druckit lite öl inomhus och snackat med folk, och möttes av två väldigt tagna killar som var väldigt gripna av situationen. I fyllan och villan, och i mörkret, hade de nästan pinkat på den hemlösa killens sovplats och sedan börjat snacka med honom. Han hade dragit hela sin tragiska livshistoria, och killarna grät floder. Som ett led i vårt sociala medvetande bestämde vi oss för att tömma logen på allt ätbart och ge det till denna stackars, olyckligt lottade människa. Mackor, frukt, cigaretter, juice, godis - ja, han fick en hel kasse käk.
När vi höll på att säga adjö till killen och packa in de sista grejerna i bussen dyker Håkan upp, full som alika och undrar vad som står på. Vi drar igenom hur Moder Teresiga vi har varit und so weiter. Detta får ju ultrakommunisten Håkan att gå i taket av välgörenhetsvilja, och hittar mitt i allt en riktigt risig, skitig och utbränd gammal knarkare i en buske. Brinnande av iver att få göra något ädelt vill han naturligtvis visa samma välvilja, framförallt eftersom han missade sin chans att få vara lika duktig som vi andra, så han springer in i logen efter mer mat och dryck åt sin uteliggare, som just står och polerar sin kanyl mot byxbenet.
Två minuter senare kommer han utspringande med ett lyckligt uttryck i ansiktet, eftersom han hittat något att ge sin nyfunna, tilltufsade vän.
Håkans gåva: en pava vodka och en handduk. Det är tanken som räknas.
Fotnot: Det fanns förstås mer material att ösa ur. Av olika orsaker, främst sanitära och/eller av respekt för mina föräldrar, håller jag inne med det tills de är garanterat preskriberade.
#1: Hela bandet minus en blir kanon i arslet en timme innan spelningen
Vi var bokade i en östtysk stad som heter Cottbus för andra gången. Vi hade varit där året innan också, och gjort en helt OK spelning. Stället var en gammal SS-förläggning som kommunen gjort om till någon sorts ungdomsgård, men låt oss säga som så att det fanns en viss aura av historia i kåken som gjorde det svårt att inte påminnas om byggnadens ursprungliga syfte.
Vi anlände några timmar innan vi skulle spela, riggade upp och soundcheckade. Sedan satte vi oss och rökte i väntan på käk. Naturligtvis så finns det ju inget godare än en öl till ciggen på en varm augustidag, och öl fanns det sannerligen att tillgå. Arrangören hade ställt in sisådär 4 backar Jever, så det var ju ingen risk att vi skulle göra slut på allt... eller? Så kom maten - klassisk vegetarisk sunkpunkgryta och överkokt spaghetti som, naturligtvis, smakar värre än fan själv. Men vänta nu, innehåller inte öl en massa kolhydrater? Jomenvisst gör det det. Låt oss dricka ett par bärs så får vi ju upp kolhydraterna. Och så en cigg till det. Och så några öl till.
När klockan är strax innan 9, då vi ska kliva på, har samtliga i sällskapet minus Stefan lätt hällt i sig 7-8 öl var, och är utan tvekan bortom all räddning. Tyska Sometree öppnar för oss, och när de kliver av stapplar vi andra upp på scen i våra leopardskjortor på sniskan, och med ett rejält gällivarehäng på våra svarta Sta-prest. Det hela började storartat när Andreas trillar av trumstolan redan i introlåten. Och så där fortsätter det. Jag spelar av 2 strängar och märker det inte ens. Kalle lyckas få sin bas att fastna i ljusriggen. Alla är ostämda, otajta och skrålar som Johnny Thunders på fyllan och i fel tonart.
De 50 i publiken tittar misstroget på det druckna spektaklet som försigår framför dem. Och mitt i allt står Stefan helt nykter och kan inte göra annat än bevittna och höra den totala anarki och det kompletta förfall som pågår bara ett par meter till vänster om honom. Hela kakafonin får sin kröning när ett gäng stora hardcoretyskar vill att jag ska crowdsurfa på deras armar, vilket jag gör. Med gitarren fortfarande hängandes runt nacken. Någonstans under färden slocknar jag dessutom, så när jag sätts tillbaka på scen är jag inte bara full och ostämd, utan även yrvaken. Efter den 7:e låten tackar Stefan för oss och alla går av, utom Andreas som fortsätter spela en halv låt till ensam på trummor, innan han kastar trumpinnarna på dörrvakten, vrålar "Jag är en hora" och trillar ner från trumpodiet.
#2: Roddarna försvinner med bilen
Johan och Anders följde med som chaufförer och roddare på en turné. Vilket misstag. De varken körde eller roddade, utan festade mest.
Vi hade en ledig dag i Hamburg innan vi skulle spela där, så vi bodde hos vår turnébokare där vi åt gott, drack gott och myste i hans trevliga villa mitt i city. På kvällen bestämde vi oss för att gå till en artsy liten klubb där våra nyvunna vänner i amerikanska Black Heart Procession skulle spela. Johan, Anders och Stefan vills däremot inte hänga med, utan tänkte sitta kvar i huset och spela spel. My ass att de gjorde det.
När vi kom tillbaka till huset runt 11-tiden på kvällen var inte själ kvar. Dessutom var våran van borta. Okej, resonerade vi, "de har säkert bara åkt och köpt lite chips eller hamburgare". Vid 2-tiden på natten ringde telefonen. Det är Anders. "Tja, vi har varit i hamnen och festat med några sjömän. Hur tar vi oss tillbaka?" Turnébokaren, som jag inte minns namnet på dem, gav dem en utförlig vägbeskrivning, och sedan somnade vi alla om igen.
Klockan 9 - alltså 7 timmar senare - ringde det på dörren. Där stod Anders och Stefan, fullkomliga trashade och så skit i fyllan att ord inte kan beskriva det. På gatan stod också vanen parkerad. "Vi körde vilse" fnissade Anders. I sju timmar? Och var är Johan? "Han sover i baksätet. Vi kan inte väcka honom, så vi la honom i framstupa sidoläge och låste in honom" skrattade Stefan. Men vem har kört? Det har Anders, som inte har festat. Han har bara druckit en sju åtta tolv öl.
#3: Haschkollektiv
Vi hade precis kommit fram till den lilla tjeckiska staden Most, efter att ha spenderat flera timmar i den Pragska polisens förvar, eftersom vi försökt oss på något så fräckt som att anmäla ett inbrott i vår van. Most. Smaka på ordet. Most. Denna vidriga lilla öststatshåla, befolkad av gamla gråa gubbar, hårdföra kolgruvearbetare och urfattiga smutspunkare. Det kunde vem som helst se, bara genom att köra in i staden.
Hela bandet var sena till denna, vår sista spelning på turnén. Om bara ett par timmar skulle vi få hoppa in i bussen igen och köra hem till kära gamla Svedala, där vi skulle få duscha i varmt vatten och skita på toaletter som inte är infekterade av ebola och dessutom HAR sittring. Motivationen låg alltså kanske inte direkt i någon glädje att få spela. Vi var som sagt sena, lokalen var stor som en gympasal, publiken bestod av runt 50 personer och ljudet var riktigt, riktigt uselt. Både vi och göteborgarna i John Doe Band rev pliktskyldigt av en 7-8 låtar vardera, och packade sedan in all utrustning i skåpbilen igen. Markus gick iväg för att göra upp om bensinpengar och gage med arrangören, som stod en bit bort.
Efter bara några minuter hörde vi Markus stämma bli högre och mer och mer upprörd. Hela gänget, m.a.o. 8 stycken trötta och sura killar, gick närmare för att ta reda på vad som stod på. Det visade sig att arrangören skickat hem närmare 100 betalande gäster när bandet blivit en knapp timme försenade, och naturligtvis betalat igen inträdesavgiften till var och en. Och inget ont med det, men eftersom vi ringt killen 3 gånger för att meddela att vi skulle bli sena, och framförallt varför vi var sena, tyckte vi att vi ändå uppfyllt vår ansvarskvot. Och det var ju satan inte som vi inte hade ett legitimt skäl att vara sena. (Förutom för de där jävla tjeckerna då, som bara sa "pfft" och ryckte på axlarna. De tyckte helt sonika att ett bilinbrott, det är ju som att vafan.) Men hursomhelst, han hade följdaktligen inte tillräckligt med pengar för att betala den avtalade summen. Han hade 50 D-mark (ja, det var på den tiden) och that's it, liksom. Det var en take-it-or-leave-it-situation, kan man säga. När han såg 18 knutna nävar, 9 illröda ansikten och 9 par ögon som fullkomligt blixtrade av vansinne, trötthet och frustration började han dock fiska efter utvägar.
Nej, han hade absolut inget eget kapital att hosta upp. Han levde på socialbidrag/a-kassa, vilket i Tjeckien är ungefär 25 spänn i månaden. Så där skulle vi kamma noll. Men vänta nu, slog det honom. Han hade ju faktiskt en halvkilos kaka hasch med sig, så om vi fick den och 50 D-mark, så skulle vi ju faktiskt kunna ta med den hem till Sverige och sälja den där. Det skulle mer än väl täcka våra egna utlägg, tyckte han.
Okej. Klockan är nu 1 på natten. Vi ska alltså köra över den tyska gränsen, passera deras infamösa tullstationer, som patrulleras av gestapomän med rabiessmittade pitbulls, med ETT HALVKILO HASCH i bagaget? Oroa er inte, tyckte vår kära konsertarrangör, varför skulle de stoppa er? Ja, varför skulle de det? Låt oss se - här kommer en sliten Toyotabuss, med 9 svettiga och smutsiga svenskar i, bagage och kupé fullt av instrument, lådor, skitiga sportbagar och smutsiga kläder. Klockan tre på morgonen. Och nervösa ser de ut. Achtung Günther, sollen wie der ekipage gestoppen? Jawohl, für bratwurst und vaterland som fan att wir sollen der ekipage stoppen! Wir sollen dessutom söka igenom hela fanskapet, vända upp och ner på hela klabbet och låta hundarna bita i det här gänget ganska mycket.
Och om vi mot alla odds skulle ta oss till Tyskland med allt hasch, så har vi fortfarande både den danska och den svenska gränsen att fixa. Och sedan ska vi alltså försöka sälja dyngan hemma i Sverige? Nej tack. Fuck you very much.
Vi fick nöja oss med 50 D-mark.
#4: Wir fahr'n fahr'n fahr'n auf der Autobahn
På väg mellan Hannover och Hamburg finns en helt fantastisk lång raksträcka, som är typ 2 mil lång, och som det förklarligt nog går rätt så jävla fort på.
Under en färd just längs detta vägavsnitt hamnade vi tyvärr i fel fil, på grund av en långtradare, en misslyckad omkörning och allmänt oflyt. Bakom oss seglade en silverfärgad Mercedes GTDYRSOMFAN upp och lade sig direkt i häcken på oss. Föraren tycktes vilja köra snabbt, och blev irriterad över att vi proppade upp "hans" vägbana. Vi hade dock inget val, för vi tog oss ingenstans. Till höger om oss hade vi en långtradare som höll jämn fart med oss, och med 9 personer i bussen kan jag lova att det inte går särskilt fort att accelerera, så vi var lite fast kan man säga. Detta hade dock Mr Benz ingen förståelse för, utan började tuta, blinka med helljusen och i princip bumpa oss.
Till slut svängde långtradaren av, och då må ni tro att det blev eld i der arsch för Heinz. Snabbt utav bara ögat svängde han över till den inre vägbanan och gasade på. Han tog sig dock ett litet ögonblick för att lägga sig jämsides med oss, se till att vi alla såg honom, varpå han slängde upp ett långfinger och mimade ett "ficken" åt oss. Därpå ställde han sig på gasen och speedade iväg.
Vi kunde ju naturligtvis inte tolerera en sådan förolämpning, och blev nästan lite eggade. Följdaktligen sket vi i lasten, bensinkostnader och slitage, och ställde oss själva på gaspedalen med en stridslust som inte ens kan matchas av George W. Efter någon minuter såg vi honom åter, långt fram på motorvägen, och jakten gick in i fas 2. Vi skulle jävlar i mig hinna i kapp honom och... ja, vad tusan skulle vi göra då? Någon kom på den lysande idén att tömma allt skräp vi hade på golvet. Sagt och gjort, Peter gasade för allt vad bilen höll, och så var vi till slut jämsides med den tyska ölkorvsnazisten. Upp med fönstret, ut med colaburkar, Niklas gamla kalsonger, papperstussar och - herrejävlar! - en två veckor gammal smörgås med brieost. Kläfs på Heinz motorhuv. Kronan på verket: Markus visar röven, 8 andra killar skickar fingret.
Tyskland - Sverige: 0-1
Det skall lära de jävla surkålsbönderna att inte fucka med den Svenska tigern.
#5: Ikväll är vi nyktra, va? eller Anders missar haken
På turné spenderar man tyvärr ohemult mycket tid på att dricka alkholhaltiga rusdrycker. Man kommer till spelstället, soundcheckar, och väntar väntar väntar. Väntar på arrangören. Väntar på ljudteknikern. Väntar på att få spela. Väntar på en bortsprungen bandkollega. Och hur fördriver man då enklast tiden? Skriver vykort, säger någon i vänstra hörnet. En röst längst bak i salen hojtar
"går på sightseeing". Den lilahåriga tanten i främre raden föreslår ett besök på ett bibliotek. Jojo, få se dig göra det. Allt sådant där är bara önsketänkande. Man super, hela tiden.
På turné med Sometree fick vi en helt ledig dag, som vi bestämde oss för att fördriva i en av killarnas föräldrars sommarhus i bergen nära den tjeckiska gränsen. Planen var att bara ströva omkring i en underskön omgivning, ta en liten båttur, äta gott och kolla på video. Men naturligtvis fick Johan och Stefan reda på att sprit och cigaretter är skitbilligt i Tjeckien, och att det därför vore nästan kriminellt att inte kila över och köpa lite taxfreeprylar och ta med hem. Varpå de tu, plus Sometrees roddare Philip, hoppar in i bilen och kör iväg.
Tre timmar senare kommer de tillbaka med 2 flaskor gin, 2 flaskor Jägermeister och en flaska vodka. Och så naturligtvis 30 miljarder cigaretter. "Tonight, vi vill play ze Krocodoc-game viz ze Jägermeister", säger Philip. "But, I thought we should stay sober and just chill out tonight" replikerar jag och ett par andra. "Yez, but ziz iz fun. You not get kaputt, you have ze fun and iz happy". Ja, okej då.
Efter middag och samkväm sätter vi oss så hela gänget i vardagsrummet, Jägern kommer fram, och så Krocodocen. En liten grön plastleksak som föreställer en krokodil. Cocodrillo heter det på spanska. Men det här var i Tyskland. Du har ju säkert sett den, men iallafall: den fungerar som så att man spänner upp käkarna, och en gummisnodd inne i leksaken hakar fast i en av tänderna på undersidan, och så trycker man ner en tand i taget tills den slår ihop över fingret på en. Reglerna var enkla: man går laget runt, och den vars finger fastnar i Krocodocen får dricka en shot Jäger. Anders hade oflyt och fick nedslag 3 gånger i rad, och började fyllna till. Flera av oss som var nyktra började inse att om man inte spände upp käkarna på Krocodocen ordentligt så skulle gummibandet haka tag i samma tand som föregående gång. Anders däremot var inte riktigt i stånd att upptäcka detta faktum, och spände slarvigt upp käkarna efter nedslag, vilket gjorde att vi hela tiden visste vilken tand som skulle utlösa mekanismen. Detta resulterade naturligtvis i att det bara var Anders som fick dricka den där vidriga häxbrygden gång på gång på gång. Stackarn måste ha hällt i sig 3/4 av flaskan när vi bestämde oss för att säga godnatt.
Stackarn fick sova på golvet. Med en hink över huvudet. Jag sov i en säng 2 meter bort, och hörde det burkiga ljudet av någon som spyr i en hink minst 5 gånger den natten.
#6: Bröd till folket! eller Håkan adopterar en knarkare
I Karlsruhe hade vi den stora ynnesten att få agera warmup för inga mindre än Rocket From The Crypt. Först var det tal om Girls Against Boys, men det blev inte av, och det gör ju ingenting.
Själva giget är inte så mycket att orda om, vi gjorde bra ifrån oss, ljudet var kanonfint och vi hade en riktig loge för första gången på turnén. RFTC var ett riktigt bra liveband, och faktiskt rätt trevliga. Jag minns att jag satt och snackade om Drive Like Jehu med John Reis, och de förvånade mig lite genom att de varken drack eller rökte crack eller något sådant. Vilket för mig till själva situationen.
The Crypt hade ett helt bord fullt av mackor, frukt, vodka och whiskey som de inte ens rörde. Vi hade käkat och drack mest öl, och förutsatte dessutom att allt det där joxet var Rockets, och att vi inte fick röra det. Men mitt i allt skulle de åka, eftersom de skulle vidare till Holland eller Frankrike eller något, och lämnade kvar allt till oss att nyttja. Which was nice.
Utanför spelstället, som var en sorts underjordisk klubb byggd i ett gammalt parkeringshus eller dylikt, fanns en park, i vilken en mängd hemlösa människor sov om nätterna. Kalle och Tomas hamnade i samspråk med en av dem, som visade sig vara en jättetrevlig och numera drogfri kille, som tyvärr var HIV-positiv. Han var relativt ren och verkade ganska sund.
Jag hade druckit lite öl inomhus och snackat med folk, och möttes av två väldigt tagna killar som var väldigt gripna av situationen. I fyllan och villan, och i mörkret, hade de nästan pinkat på den hemlösa killens sovplats och sedan börjat snacka med honom. Han hade dragit hela sin tragiska livshistoria, och killarna grät floder. Som ett led i vårt sociala medvetande bestämde vi oss för att tömma logen på allt ätbart och ge det till denna stackars, olyckligt lottade människa. Mackor, frukt, cigaretter, juice, godis - ja, han fick en hel kasse käk.
När vi höll på att säga adjö till killen och packa in de sista grejerna i bussen dyker Håkan upp, full som alika och undrar vad som står på. Vi drar igenom hur Moder Teresiga vi har varit und so weiter. Detta får ju ultrakommunisten Håkan att gå i taket av välgörenhetsvilja, och hittar mitt i allt en riktigt risig, skitig och utbränd gammal knarkare i en buske. Brinnande av iver att få göra något ädelt vill han naturligtvis visa samma välvilja, framförallt eftersom han missade sin chans att få vara lika duktig som vi andra, så han springer in i logen efter mer mat och dryck åt sin uteliggare, som just står och polerar sin kanyl mot byxbenet.
Två minuter senare kommer han utspringande med ett lyckligt uttryck i ansiktet, eftersom han hittat något att ge sin nyfunna, tilltufsade vän.
Håkans gåva: en pava vodka och en handduk. Det är tanken som räknas.
Fotnot: Det fanns förstås mer material att ösa ur. Av olika orsaker, främst sanitära och/eller av respekt för mina föräldrar, håller jag inne med det tills de är garanterat preskriberade.
Kommentarer
Trackback