Disco utan skäggväxt är som kaffe utan grädde
En del argumenterar för att discon var och är en musikstil, som karaktäriseras av ett rakt 4/4-beat, en funkig basgång och tempon runt 120 slag per minut. Andra anser att discon var en livsstil och en produkt av sin tid. Andra tycker att disco är vilken musik som helst som går att dansa till.
Ingen av dessa läger har väl egentligen fel, men alla glömmer bort den viktigaste ingrediensen för att göra en man riktigt disco: discoskägget. Ansiktsbehåringen och tendensen till att kultivera en sådan inbyggd skönhetsaccesoar var kanske aldrig särskilt prominent bland de svarta männen (eller kvinnor av någon ras för den delen), men var eller är du vit och vill vara disco, hade och har du egentligen inget val. Det är bara att kasta rakhyveln, rakapparaten eller trimmern, och låta dina anletslockar få leva fritt.
I ärlighetens namn skall det väl sägas att fler än discomännen på 70-talet hade skägg. Bl.a. hade rasistrockarna i Lynyrd Skynyrd, AOR-killarna i Journey och flera medlemmar i Black Sabbath rätt schyssta skägg, mustascher och tattarskaklar (that would be polisonger, sir). Och för tusan - inga hade väl mer skog i fejset än medlemmarna i vår egna svenska musikrörelse. Men vad som gör discoskägget så speciellt är att det är en traditionell manlig statussymbol buren av män som av andra män kanske inte skulle anses vara särskilt manliga. Lite samma sak som en bög som jobbar som skogshuggare eller svetsare - manligt yrke, omanlig läggning. Om man nu är en sådan proppmätt skithög att man bryr sig om manligt och omanligt, kvinnligt och okvinnligt.
Hur ska då ett schysst discoskägg se ut? Ja, det är en fråga som debatterats vilt på sistone. Min personliga preferens är ett yvigt skägg, lite oborstat i kanterna, men ändå stilfullt och klassiskt. Knävelborrar är inte disco, så de kan vi glömma. Däremot är polisonger extremt disco. Därför kan, och bör, ett par riktigt schyssta klubbor kombineras med övrig skäggväxt. Faktum är att ett par härligt ulliga tattarskaklar kan i vissa fall uppväga en i övrigt lite gles skäggväxt på haka, kinder eller överläpp.
Tyvärr kommer, som alltid, genetik in i bilden. Om vi bortser från det faktum att en del av oss killar inte har särskilt mycket skäggväxt (det går nämligen att fuska med en gles moppemustasch och hyfsade polisonger och fortfarande vara relativt disco), kommer skäggväxtens färg in i bilden. Av tradition ska ett discoskägg vara mörkt, eller ännu hellre svart. Viss acceptans finns också för en rödlätt ton. Däremot är det i det närmaste omöjligt med ett ljusblont skägg, oavsett täthet och längd. Tom Moulton, som i övrigt var blond, hade en aningen mörkare ton i sin mustasch, vilket räddade honom för stunden. Idag är han dock, kanske på grund av sin ovilja att kultivera ett fullfjädrat skägg, mestadels arbetslös. Förmodligen kan hårfärgen också ha spelat in här. Faktum är att för att få ett respekterat ljusblont discoskägg MÅSTE detta kombineras med ett vilt och helst lockigt långt hår och rosa cowboyhatt.
Vilka exempel har vi då på icke godtagbara, acceptabla och perfekta discoskägg? Ja, nedan följer en liten sammanställning, med bildexempel, på några olika varianter.
Danny Krivit
Nja, det här måste nog kallas en fegvariant. Ett välansat bögskägg som enbart inramar munnen är - oavsett personens läggning och musiksmak - enbart 'snyggt' och 'propert'. Följdaktligen inte den design vi eftersträvar här.
Nicky Siano
Flaming homo-varianten, med enbart Bratpackfrilla och en tjock mustasch räcker inte. Sorry, Nicky, men det här är helt enkelt inte godtagbart.
Giorgio Moroder
Inte heller godkänt, eftersom det helt saknas polisonger och behåring på kinder och haka. Däremot måste trots allt en guldstjärna i kanten utdelas för den ypperliga smaken vad gäller frisyr och solglasögon. På gränsen till disco, men inte riktigt. Lite för mycket Blade Runner, helt enkelt.
Francois Kevorkian
Frankie K verkar ha planerat för ett discoskägg, men sedan ändrat sig i sista stund och valt en mer business-aktig variant. Eftersom han valt en jämn, och väldigt kort, längd kan inte detta heller godkännas som ett rikigt discoskägg. Dessutom är fotot taget efter discons storhetstid, och då gamla bildbevis visar att FK inte ens under storhetstiden uppvisade en hyfsad ansiktsmuff, blir betyget extra lågt.
Gino Soccio
Gino verkat uppenbarligen ha haft både förutsättningarna och ambitionerna att placera sig i discoskäggstoppen. Varför han då kapat av väsentliga områden och anlagt en s.k. gay biker-look är för mig helt oförståeligt. Close but no banana.
Barry Gibb
Nu börjar det likna något. Barry har skägget, muschen OCH håret i en närmast perfekt symbios. Leendet är det heller inget fel på. Man kan dock önska att det vore aningen yvigare.
Conrad Idjut (Idjut Boys, till vänster)
Conrad har helt fattat poängen. Det räcker inte bara med skägg och hår, det måste anordnas i en chict sleazy förpackning också. Lite grann som en pensionerad surfare med alkoholproblem. Conrad är kanske en av dagens främsta företrädare för ett snyggt discoskägg, men varför inte låta det växa till närmast Billy Gibbonska proportioner. Let loose - go wild!
DJ Harvey
Här är mannen som benhårt och konsekvent begagnat sig av en fantastisk ansiktsbehåring i alla år. Det ryktas att självaste Larry Levan ville smeka hans haka, kinder och hår.
David Mancuso
The mother of all disco beards. The end all and be all of beards. Precis så här ska det se ut - mitt emellan jultomte och uteliggare, och med en skön hippietouch. Loft-generalen är helt enkelt mannen som satte standarden, upprätthöll standarden och fortfarande ligger i framkanten av utvecklingen. Kort sagt: det p e r f e k t a discoskägget!
Denna, mycket uppskattade, sammanställning såg dagens ljus på cosmicdub.blogspot.com i juni 2004. En av mina mer ovetenskapliga rapporter, kan man säga.
Ingen av dessa läger har väl egentligen fel, men alla glömmer bort den viktigaste ingrediensen för att göra en man riktigt disco: discoskägget. Ansiktsbehåringen och tendensen till att kultivera en sådan inbyggd skönhetsaccesoar var kanske aldrig särskilt prominent bland de svarta männen (eller kvinnor av någon ras för den delen), men var eller är du vit och vill vara disco, hade och har du egentligen inget val. Det är bara att kasta rakhyveln, rakapparaten eller trimmern, och låta dina anletslockar få leva fritt.
I ärlighetens namn skall det väl sägas att fler än discomännen på 70-talet hade skägg. Bl.a. hade rasistrockarna i Lynyrd Skynyrd, AOR-killarna i Journey och flera medlemmar i Black Sabbath rätt schyssta skägg, mustascher och tattarskaklar (that would be polisonger, sir). Och för tusan - inga hade väl mer skog i fejset än medlemmarna i vår egna svenska musikrörelse. Men vad som gör discoskägget så speciellt är att det är en traditionell manlig statussymbol buren av män som av andra män kanske inte skulle anses vara särskilt manliga. Lite samma sak som en bög som jobbar som skogshuggare eller svetsare - manligt yrke, omanlig läggning. Om man nu är en sådan proppmätt skithög att man bryr sig om manligt och omanligt, kvinnligt och okvinnligt.
Hur ska då ett schysst discoskägg se ut? Ja, det är en fråga som debatterats vilt på sistone. Min personliga preferens är ett yvigt skägg, lite oborstat i kanterna, men ändå stilfullt och klassiskt. Knävelborrar är inte disco, så de kan vi glömma. Däremot är polisonger extremt disco. Därför kan, och bör, ett par riktigt schyssta klubbor kombineras med övrig skäggväxt. Faktum är att ett par härligt ulliga tattarskaklar kan i vissa fall uppväga en i övrigt lite gles skäggväxt på haka, kinder eller överläpp.
Tyvärr kommer, som alltid, genetik in i bilden. Om vi bortser från det faktum att en del av oss killar inte har särskilt mycket skäggväxt (det går nämligen att fuska med en gles moppemustasch och hyfsade polisonger och fortfarande vara relativt disco), kommer skäggväxtens färg in i bilden. Av tradition ska ett discoskägg vara mörkt, eller ännu hellre svart. Viss acceptans finns också för en rödlätt ton. Däremot är det i det närmaste omöjligt med ett ljusblont skägg, oavsett täthet och längd. Tom Moulton, som i övrigt var blond, hade en aningen mörkare ton i sin mustasch, vilket räddade honom för stunden. Idag är han dock, kanske på grund av sin ovilja att kultivera ett fullfjädrat skägg, mestadels arbetslös. Förmodligen kan hårfärgen också ha spelat in här. Faktum är att för att få ett respekterat ljusblont discoskägg MÅSTE detta kombineras med ett vilt och helst lockigt långt hår och rosa cowboyhatt.
Vilka exempel har vi då på icke godtagbara, acceptabla och perfekta discoskägg? Ja, nedan följer en liten sammanställning, med bildexempel, på några olika varianter.
Danny Krivit
Nja, det här måste nog kallas en fegvariant. Ett välansat bögskägg som enbart inramar munnen är - oavsett personens läggning och musiksmak - enbart 'snyggt' och 'propert'. Följdaktligen inte den design vi eftersträvar här.
Nicky Siano
Flaming homo-varianten, med enbart Bratpackfrilla och en tjock mustasch räcker inte. Sorry, Nicky, men det här är helt enkelt inte godtagbart.
Giorgio Moroder
Inte heller godkänt, eftersom det helt saknas polisonger och behåring på kinder och haka. Däremot måste trots allt en guldstjärna i kanten utdelas för den ypperliga smaken vad gäller frisyr och solglasögon. På gränsen till disco, men inte riktigt. Lite för mycket Blade Runner, helt enkelt.
Francois Kevorkian
Frankie K verkar ha planerat för ett discoskägg, men sedan ändrat sig i sista stund och valt en mer business-aktig variant. Eftersom han valt en jämn, och väldigt kort, längd kan inte detta heller godkännas som ett rikigt discoskägg. Dessutom är fotot taget efter discons storhetstid, och då gamla bildbevis visar att FK inte ens under storhetstiden uppvisade en hyfsad ansiktsmuff, blir betyget extra lågt.
Gino Soccio
Gino verkat uppenbarligen ha haft både förutsättningarna och ambitionerna att placera sig i discoskäggstoppen. Varför han då kapat av väsentliga områden och anlagt en s.k. gay biker-look är för mig helt oförståeligt. Close but no banana.
Barry Gibb
Nu börjar det likna något. Barry har skägget, muschen OCH håret i en närmast perfekt symbios. Leendet är det heller inget fel på. Man kan dock önska att det vore aningen yvigare.
Conrad Idjut (Idjut Boys, till vänster)
Conrad har helt fattat poängen. Det räcker inte bara med skägg och hår, det måste anordnas i en chict sleazy förpackning också. Lite grann som en pensionerad surfare med alkoholproblem. Conrad är kanske en av dagens främsta företrädare för ett snyggt discoskägg, men varför inte låta det växa till närmast Billy Gibbonska proportioner. Let loose - go wild!
DJ Harvey
Här är mannen som benhårt och konsekvent begagnat sig av en fantastisk ansiktsbehåring i alla år. Det ryktas att självaste Larry Levan ville smeka hans haka, kinder och hår.
David Mancuso
The mother of all disco beards. The end all and be all of beards. Precis så här ska det se ut - mitt emellan jultomte och uteliggare, och med en skön hippietouch. Loft-generalen är helt enkelt mannen som satte standarden, upprätthöll standarden och fortfarande ligger i framkanten av utvecklingen. Kort sagt: det p e r f e k t a discoskägget!
Denna, mycket uppskattade, sammanställning såg dagens ljus på cosmicdub.blogspot.com i juni 2004. En av mina mer ovetenskapliga rapporter, kan man säga.
Kommentarer
Trackback