Gällivare 4-ever
När jag var 16 år gammal smet jag hemifrån. Med hjälp av mina föräldrar. Jag återvände aldrig.
Du förstår, jag växte upp i Gällivare, ett samhälle där en människas betydelse och värde till en icke oansenlig del styrs av vilken skoter hon äger. I Gällivare skulle man inte tro att man var något. Och om man, vilket gud förbjude, faktiskt gjorde något som gjorde att man blev något, då jävlar. Då skulle den där attityden tas ur en fortast och hårdast möjligt. Det kanske låter som skrönor och överdrifter, men 1992 och för en spinkig 15-åring var det i högsta grad verklighet.
Ända sedan jag var 12 år gammal ville jag bort från Gällivare. Jag ska inte vara så förmäten och påstå att jag var mer brådmogen än andra mellanstadiepojkar, för det var jag säkerligen inte. Däremot kände jag redan då att jag inte riktigt passade in, kanske inte utåt sett, men innerst inne. Det fanns en hel del attityder och strömningar och ganska förutbestämda hackordningar som jag inte riktigt stod ut med. Till exempel visste man på något sätt att Fredrik för alltid skulle få vara utanför. Det gick inte att tänka sig en framtid där Per inte skulle vara kungen i stan. Att det skulle gå åt pipsvängen för Krister var vi helt säkra på, och att Karin skulle vara ensamstående mamma innan hon gått ut gymnasiet fanns också i bakhuvudet. Men dit var det länge kvar, och jag visste helt säkert att jag inte hade någon lust att sitta med och se allt det där hända. Följaktligen gjorde jag allt som stod i min makt för att lämna bygden bakom mig.
Ju äldre jag blev, och genom hela högstadiet, gick jag och förbannade staden och dess inkrökta innevånare. Man sneglade avundsjukt på Per, slalom- och fotbollskungen, som ständigt höll hov i uppehållsrummet. Man blängde i smyg, med avsky i blicken, på Krister och hans anhang som trakasserade yngre eller vekare elever (men såg alltid till att hålla sig utanför skottlinjen själv), med Karin och hennes gäng i släptåg. Och man undvek att överhuvudtaget skänka en blick till Fredrik, för att man mådde så dåligt över att han mådde så dåligt och hade dåligt samvete för att man inte gjorde något åt saken. Men det gick ju inte. Det hade kunnat skapa ödesdigra konsekvenser för en själv. Man hade kunnat petas längre ner i hackordningen. Innan man vetat ordet av det hade man kunnat vara en av dem som ständigt hade sina elevskåp söndersparkade, sina Salomon-ryggsäckar sönderskurna och sina gympaskor upphissade i flaggstången. Man höll sig på sin plats. Gjorde inget väsen av sig. Inbillade sig inte att man var något. Och det var precis det jag hatade, precis det som gjorde att jag bara måste ta mig ifrån Gällivare. Just då kändes det som om jag var den enda som såg det här och inte ville vara med.
Jag hade lärt känna en kille i en parallellklass som flyttade till Boden, och samma sommar tog jag tåget ner för att hälsa på. Nu kanske du skrattar, men det kändes verkligen som landet av manna och honung, och förmodligen enbart av den anledningen att det inte var Gällivare. De som var ungdomar i Boden då kan förmodligen vittna om precis samma känslor gentemot sin hemstad. Men just då fanns inga tvivel i mitt huvud: det här var bättre. Det här var så enormt mycket bättre. De hade till och med en rulltrappa! Och ett ungdomshus!
Samma sommar lyckades min kompis, förvisso utan större ansträngning, övertala mig att söka till musikgymnasiet i Boden efter högstadiet, för det skulle han också göra, och då kunde vi ju starta ett band. Efter tjat och gnat, gnäll och mutor, lyckades jag i min tur övertala mina föräldrar om förträffligheten med idén. Efter minst lika mycket tjat och gnat lyckades två andra kompisar övertyga sina föräldrar om att även de skulle till Boden. Tre 16-åriga musketörer mot världen. Mot Gällivare. On the road. När antagningsbeskeden kom tillbaka och det visade sig att alla tre kommit in och fått klartecken från kommunen att studera på annan ort kändes det som om vi vunnit. Vi hade utmanat Gällivare och vi hade vunnit.
Fast i ärlighetens namn hade vi ju bara smitit, byggt ett luftslott, och inbillat oss ett Kanaans land. Så värst spännande var inte Boden. Det var bara inte Gällivare. Och det räckte gott och väl.
Nu, tolv år och ungefär 6 flyttlass senare, kan jag se tillbaka på åren i Boden med viss förtjusning. Jag tror dock inte att det att det har det minsta med Boden som stad att göra. Det har med människorna runtomkring mig att göra, de saker vi gjorde tillsammans, de år vi spenderade med att gå från fjuniga småglin till unga män och kvinnor. Boden som stad var egentligen väldigt lik Gällivare. Samma rötägg fanns där. Samma attityder, samma gnabb, samma saker som stör ungdomar i ungefär varenda mindre stad i hela universum.
När någon idag raljerar över Boden och vilket ruttet ställe det är, instämmer jag ofta i kören på ett ganska fånigt sätt. Jag kan låta nu ungefär som jag lät när jag växte upp i Gällivare. Hacka på samma saker, samma nedlåtande attityd. Precis samma beteende som jag egentligen avskyr. Framförallt när andra talar nedlåtande om – just det – Gällivare.
Jag har gått varvet runt. Jag skulle aldrig flytta tillbaka till Malmfälten, men jag försvarar staden och dess innevånare till sista blodsdroppe. Jag har helt enkelt förklarat fred med Gällivare. Jag har insett att väldigt många av de beståndsdelar som utgör mig och min personlighet har sitt ursprung i den där trista lilla staden med den stora gropen. Det är ett jävla ställe att växa upp och bo i, men det är mitt jävla ställe.
Du kan fly, men du kan inte gömma dig. G-vare 4-ever.
Ovanstående text blev till några timmar innan en deadline. Jag läste en kurs i idéhistoria, och vår eminenta professor Lars bad oss skriva lite grann om något som gjort oss till de vi är. Jag vet inte om jag egentligen gjorde det, men texten blev iallafall omtyckt. Förutom sedvanlig inlämning publicerade jag den även på cosmicdub.blogspot.com i juli 2005.
Du förstår, jag växte upp i Gällivare, ett samhälle där en människas betydelse och värde till en icke oansenlig del styrs av vilken skoter hon äger. I Gällivare skulle man inte tro att man var något. Och om man, vilket gud förbjude, faktiskt gjorde något som gjorde att man blev något, då jävlar. Då skulle den där attityden tas ur en fortast och hårdast möjligt. Det kanske låter som skrönor och överdrifter, men 1992 och för en spinkig 15-åring var det i högsta grad verklighet.
Ända sedan jag var 12 år gammal ville jag bort från Gällivare. Jag ska inte vara så förmäten och påstå att jag var mer brådmogen än andra mellanstadiepojkar, för det var jag säkerligen inte. Däremot kände jag redan då att jag inte riktigt passade in, kanske inte utåt sett, men innerst inne. Det fanns en hel del attityder och strömningar och ganska förutbestämda hackordningar som jag inte riktigt stod ut med. Till exempel visste man på något sätt att Fredrik för alltid skulle få vara utanför. Det gick inte att tänka sig en framtid där Per inte skulle vara kungen i stan. Att det skulle gå åt pipsvängen för Krister var vi helt säkra på, och att Karin skulle vara ensamstående mamma innan hon gått ut gymnasiet fanns också i bakhuvudet. Men dit var det länge kvar, och jag visste helt säkert att jag inte hade någon lust att sitta med och se allt det där hända. Följaktligen gjorde jag allt som stod i min makt för att lämna bygden bakom mig.
Ju äldre jag blev, och genom hela högstadiet, gick jag och förbannade staden och dess inkrökta innevånare. Man sneglade avundsjukt på Per, slalom- och fotbollskungen, som ständigt höll hov i uppehållsrummet. Man blängde i smyg, med avsky i blicken, på Krister och hans anhang som trakasserade yngre eller vekare elever (men såg alltid till att hålla sig utanför skottlinjen själv), med Karin och hennes gäng i släptåg. Och man undvek att överhuvudtaget skänka en blick till Fredrik, för att man mådde så dåligt över att han mådde så dåligt och hade dåligt samvete för att man inte gjorde något åt saken. Men det gick ju inte. Det hade kunnat skapa ödesdigra konsekvenser för en själv. Man hade kunnat petas längre ner i hackordningen. Innan man vetat ordet av det hade man kunnat vara en av dem som ständigt hade sina elevskåp söndersparkade, sina Salomon-ryggsäckar sönderskurna och sina gympaskor upphissade i flaggstången. Man höll sig på sin plats. Gjorde inget väsen av sig. Inbillade sig inte att man var något. Och det var precis det jag hatade, precis det som gjorde att jag bara måste ta mig ifrån Gällivare. Just då kändes det som om jag var den enda som såg det här och inte ville vara med.
Jag hade lärt känna en kille i en parallellklass som flyttade till Boden, och samma sommar tog jag tåget ner för att hälsa på. Nu kanske du skrattar, men det kändes verkligen som landet av manna och honung, och förmodligen enbart av den anledningen att det inte var Gällivare. De som var ungdomar i Boden då kan förmodligen vittna om precis samma känslor gentemot sin hemstad. Men just då fanns inga tvivel i mitt huvud: det här var bättre. Det här var så enormt mycket bättre. De hade till och med en rulltrappa! Och ett ungdomshus!
Samma sommar lyckades min kompis, förvisso utan större ansträngning, övertala mig att söka till musikgymnasiet i Boden efter högstadiet, för det skulle han också göra, och då kunde vi ju starta ett band. Efter tjat och gnat, gnäll och mutor, lyckades jag i min tur övertala mina föräldrar om förträffligheten med idén. Efter minst lika mycket tjat och gnat lyckades två andra kompisar övertyga sina föräldrar om att även de skulle till Boden. Tre 16-åriga musketörer mot världen. Mot Gällivare. On the road. När antagningsbeskeden kom tillbaka och det visade sig att alla tre kommit in och fått klartecken från kommunen att studera på annan ort kändes det som om vi vunnit. Vi hade utmanat Gällivare och vi hade vunnit.
Fast i ärlighetens namn hade vi ju bara smitit, byggt ett luftslott, och inbillat oss ett Kanaans land. Så värst spännande var inte Boden. Det var bara inte Gällivare. Och det räckte gott och väl.
Nu, tolv år och ungefär 6 flyttlass senare, kan jag se tillbaka på åren i Boden med viss förtjusning. Jag tror dock inte att det att det har det minsta med Boden som stad att göra. Det har med människorna runtomkring mig att göra, de saker vi gjorde tillsammans, de år vi spenderade med att gå från fjuniga småglin till unga män och kvinnor. Boden som stad var egentligen väldigt lik Gällivare. Samma rötägg fanns där. Samma attityder, samma gnabb, samma saker som stör ungdomar i ungefär varenda mindre stad i hela universum.
När någon idag raljerar över Boden och vilket ruttet ställe det är, instämmer jag ofta i kören på ett ganska fånigt sätt. Jag kan låta nu ungefär som jag lät när jag växte upp i Gällivare. Hacka på samma saker, samma nedlåtande attityd. Precis samma beteende som jag egentligen avskyr. Framförallt när andra talar nedlåtande om – just det – Gällivare.
Jag har gått varvet runt. Jag skulle aldrig flytta tillbaka till Malmfälten, men jag försvarar staden och dess innevånare till sista blodsdroppe. Jag har helt enkelt förklarat fred med Gällivare. Jag har insett att väldigt många av de beståndsdelar som utgör mig och min personlighet har sitt ursprung i den där trista lilla staden med den stora gropen. Det är ett jävla ställe att växa upp och bo i, men det är mitt jävla ställe.
Du kan fly, men du kan inte gömma dig. G-vare 4-ever.
Ovanstående text blev till några timmar innan en deadline. Jag läste en kurs i idéhistoria, och vår eminenta professor Lars bad oss skriva lite grann om något som gjort oss till de vi är. Jag vet inte om jag egentligen gjorde det, men texten blev iallafall omtyckt. Förutom sedvanlig inlämning publicerade jag den även på cosmicdub.blogspot.com i juli 2005.
Kommentarer
Trackback