Två stycken hur-RAAH!
För det första: hurra till mig och min fru för att vi varit gifta i två år idag. Ja, med varandra alltså. Så stort hurra till oss.
Och för det andra. Jag kan inte låta bli. Här kommer hon igen. Hurra för Carro! Våran bästa idrottare!
Och för det andra. Jag kan inte låta bli. Här kommer hon igen. Hurra för Carro! Våran bästa idrottare!
Forskning och utveckling
Carl-Otto Werkelid skriver i dagens SvD om trenden med minihundar, eller kanske framförallt trenden att hela tiden bära dem. Att nio av tio chihuahuaor (stavas hur då i plural?) och dvärgpinschers inte får promenera själv, utan åka snålskjuts i mattes famn, utstyrda till julgranar.
Det är ju ingenting nytt, utan har hållit på i flera år. Ja, åtminstone sedan låtsasmänniskor som Paris Hilton (hon bara måste vara en FemBot, förresten) tilläts skaffa djur. Varför Werkelid tar upp ämnet beror dock inte på att han skulle vara sen på bollen på något sätt, utan för att tipsa om Evelyn Sokolowskis bok ?Djurvänskaper i ljuset av den nya biologin?.
Varför jag, i min tur, tar upp det är för att lansera min teori om minihundarnas framtid. Jag är nämligen fast övertygad om att framtida chihuahua-generationer inte kommer att kunna gå. De kommer att mutera till orörliga, skällande hårbollar. Efter ännu ett par generationer kommer valparna att födas helt utan ben. Istället kommer deras bröstkorgar ha formats för att ergonomiskt passa en normalstor flickhand. När ägaren vill rasta hunden vänder hon bara på lilla Fifi, sänker henne över en hundtoalett och trycker lätt över mage och urinblåsa. Lite som att klämma en löja.
Det är min teori. Vore det inte för att jag så ofta har detaljfel skulle jag hävda att det är en fullkomligt logisk utveckling iallafall.
Det är ju ingenting nytt, utan har hållit på i flera år. Ja, åtminstone sedan låtsasmänniskor som Paris Hilton (hon bara måste vara en FemBot, förresten) tilläts skaffa djur. Varför Werkelid tar upp ämnet beror dock inte på att han skulle vara sen på bollen på något sätt, utan för att tipsa om Evelyn Sokolowskis bok ?Djurvänskaper i ljuset av den nya biologin?.
Varför jag, i min tur, tar upp det är för att lansera min teori om minihundarnas framtid. Jag är nämligen fast övertygad om att framtida chihuahua-generationer inte kommer att kunna gå. De kommer att mutera till orörliga, skällande hårbollar. Efter ännu ett par generationer kommer valparna att födas helt utan ben. Istället kommer deras bröstkorgar ha formats för att ergonomiskt passa en normalstor flickhand. När ägaren vill rasta hunden vänder hon bara på lilla Fifi, sänker henne över en hundtoalett och trycker lätt över mage och urinblåsa. Lite som att klämma en löja.
Det är min teori. Vore det inte för att jag så ofta har detaljfel skulle jag hävda att det är en fullkomligt logisk utveckling iallafall.
Dagens ansikte
Innan ni börjar kasta tomater: jag förstår mycket väl att en kille som är helt skallig, knappt har ögonbryn (men däremot sneda tänder) och vars mesta tid går åt till att sitta fast i en droppställning och titta på Ordjakten inte skall kasta sten i glashus direkt. Men ändå.
Foto: Aftonbladet.
Är det här verkligen ett uttryck för glädje? Är det inte i själva verket ganska likt någon som fick åka minibuss till skolan och äta lunch tillsammans med sin personliga assistent?
Ja, jag vet att jag kommer att brinna i helvetet. Men so be it då.
Scaredy-cat...
Skrev ner detta för någon vecka sedan, tidigt på morgonen. När jag läste igenom det senare framstod det som så vrickat att jag bara måste lägga upp det:
Inatt vaknade jag av att min hand låg bredvid mig på kudden, precis bredvid ögat. Jag blev jätterädd. Inte för att den verkade hotfull på något sätt, eller för att den var så nära. Jag hade bara inte väntat mig att den skulle vara där. Men nu vet jag till nästa gång. Då är jag förberedd.
Inatt vaknade jag av att min hand låg bredvid mig på kudden, precis bredvid ögat. Jag blev jätterädd. Inte för att den verkade hotfull på något sätt, eller för att den var så nära. Jag hade bara inte väntat mig att den skulle vara där. Men nu vet jag till nästa gång. Då är jag förberedd.