omalm.blogg.se: dagens bibelord

2007: vilket skitår. Inte nog med att min sjukdom kom tillbaka och visade sig besvärlig att fräta bort. Det släpptes i princip bara skitmusik också. Tro mig, jag har lyssnat på nästan allt och jag har dessutom haft en jäkla massa tid att göra det. Man gör nämligen inte så värst mycket annat än lyssnar på musik, läser böcker och tittar på teve när man ligger med slangar i sig i en sjukhussal. I fyra månader.

Men jag skall inte bara gnissla och gnälla. Trots allt kom det faktiskt 11 album som var riktigt bra. Nästan en per månad, och i de mest varierande genrer. Såväl den gamla hårdrockaren innerst inne som emonörden från 10 år tillbaka fick sig en släng av sleven. Och lite dittan och dattan.

Det kom faktiskt fler skivor som var ganska bra, men "ganska" räcker inte riktigt för att komma med på listan över...

... Tjugohundrasjus Tjockaste Tjivor!
(Utan inbördes rangordning, men i bokstavsordning)

Arch Enemy "Rise of the Tyrant"
Helt otippat blev jag galet förtjust i bröderna Amotts van- och ursinniga hybrid av Slayer och gitarrhjälteism. Till skillnad från andra i samma genre finns det dessutom riktiga låtar under allt smatter. Och Angela Gossow vrålar som vore hon djävulens hantlangare och chef över dennes armé av smådjävlar och demoner.

Burial "Untrue"
Burial är musik från den delen av London där det alltid regnar, musik skapad med en minnessjuk sampler och körd genom Basic Channels brusiga filtereffekter och uråldriga ekokammare. I botten ligger den tyngsta av dubbasar, på toppen svävar skruvade vokalsamplingar in och ut ur ljudbilden. Om det här är det som kallas dubstep så köper jag hajpen.

Dinosaur Jr "Beyond"
De senaste årens mest otippade återförening - och mest oväntade resultat. Så här bra har varken J Mascis eller Lou Barlow varit sedan "Where You Been" (1993) respektive "Harmacy" (1996). Under den sannerligen pårökta ytan finns några av Dinos bästa låtsnickerier någonsin. Ja, det låter nästan vitalt, för att använda ett ytterst icke-Masciskt ord.

Jimmy Eat World "Chase This Light"
Emogossarna från Arizona tycks hårdnackat vägra att utvecklas. "Chase.." låter ungefär precis som varenda ett av deras album sedan "Clarity" från 1999. Fast med bättre låtar, bättre produktion och bättre instrumentalinsatser. Med andra ord: gillade man dem förr så gillar man dem fortfarande. Även om de är indierockens Status Quo.

Keyshia Cole "Just Like You"
Jag har nog aldrig väntat så mycket på en modern amerikansk r&b-platta som på Keyshias uppföljare till 2005s alldeles lysande "The Way It Is". Och inte blev jag besviken heller. Förvisso hade man kunnat önska lite fler uptempospår, men låtmaterialet är förstklassigt och Sean Paul är tack och lov inte med på ett enda spår. Så vad är det att gnälla över?

Lifetime "s/t"
Ännu en återförening, ännu en lysande platta. Punkhjältarna från New Jersey grävde ner stridsyxorna, skrev en knapp halvtimme låtar, och så gjorde de sin bästa platta någonsin. Här finns allvaret som saknades på "Hello Bastards" och sånginsatserna som, ärligt talat, lät förjävligt skadeskjutna på "Jersey's Best Dancer". Här faller allt till slut på plats. Och Ari har tagit sånglektioner!

Múm "Go Smear The Poison Ivy"
Jag har skrivit mer utförligt om denna platta i ett tidigare inlägg, och hänvisar således dit. Allt jag har att säga är att den fortfarande är lika besynnerlig, egensinnig och förtjusande som när jag skrev om den då.

Panda Bear "Person Pitch"
Brian Wilsons själ från 1967 gjorde en tidsresa och hamnade i en Animal Collective-medlems kropp fyrtio år senare. Precis så här skulle Wilson ha låtit om han var 25 år gammal idag - innan paranoian, kokainet och självföraktet tog över helt. Psykedeliska poppärlor vars likar senast hördes under de ursprungliga inspelningssessionerna till det osläppta Beach Boys-albumet "Smile".

R Kelly "Double Up"
Även denna skiva har avhandlats i ett tidigare inlägg. Den är inte fullt lika lysande som jag tyckte då, men är fortfarande tillräckligt späckad med snuskiga soulbakelser till låtar för att platsa bland årets bästa skivsläpp. Titelspåret och "I'm a Flirt" (psst, det är jättekul att sjunga "I'm a Perv" i refrängerna istället) knäcker ben och armar, och duetten med världens bästa Keyshia Cole, "Best Friend", skiner som Tatooines två solar på pophimlen.

The Ghost of a Thousand "This Is Where The Fight Begins"
Den bästa hardcoreplattan på typ tio år kommer inte från några luttrade veteraner från New Yorks gator. Inte heller från ett gäng Bostonskins, och inte från en samling superpeppade vegankids från någon annan typisk HC-ort. Nej, "This Is Where..." är skriven och inspelad av fem välkammade tunnisar från Brighton på den engelska sydkusten. Sångaren låter argare än en 100-kilos bålgeting, trummisen är helt galen och gitarrerna riffar som Angus Youngs och Steve Jones kärleksbarn från helvetet.

Thurston Moore "Trees Outside The Academy"
Precis som i fallet med Dinosaur Jr överraskar indiehjälten Moore med detta, sitt första soloalbum. Men kanske främst för att det är så väldigt icke-Sonic Youth. "Trees..." är framförallt en popplatta. Visst finns det element av noise och experimentlusta, men främst är detta ett klassiskt popalbum som jag definitivt inte väntat mig av Kungen av Oväsen. Om jag hade rangordnat denna lista hade "Trees..." varit bland de tre första. Kanske till och med först.

Andra skivor som var rätt bra ändå:
Bruce Springsteen "Magic", Havoc "The Kush", Buffalo Tom "Three Easy Pieces", Kano "London Town", Park Hotell "The Guest Who Stayed Forever", Efterklang "Parades". Close, but no banana.

Så, vad har jag missat, och hur jävla fel har jag?

Fridens liljor,

M