omalm.blogg.se: dagens bibelord

Min kusin Patrik dök lite oförhappandes upp i mitt kök för ett par veckor sedan. Det händer inte så ofta, men är alltid angenämt, eftersom man då får tömma ur all uppdämd gubbrockness man gått och burit på. Vi har egentligen helt olika musiksmak, han och jag. Jag gillar Steely Dan, indiepop och digital dub. Han gillar John Hiatt, blinda bluesmunspelare från 1930-talet  och saker som låter som att de är inspelade baklänges på en portastudio. Men vi har några gemensamma husgudar.

Paul Weller är en. Vi enas kring 70-talsgarderoben, The Jams singlar och "Wild Wood". Vi krigar angående the Style Council - föga överraskande är det jag som gillar "Cafe Bleu", och Patrik som vänder sig in och ut över krispiga saxofoner och axelvaddar.

Elvis Costello är en annan. Patrik är 10 år äldre än mig, så man kan med lite god vilja påstå att han var med när Costello var het (det var han egentligen inte, men för släktfridens skull kan vi säga så). Följdaktligen har han genom åren byggt upp ett mentalt referensbibliotek vad gäller hr McManus musik, som ofta leder till andra preferenser än mina. För att ta ett exempel så är Patrik speciellt förtjust i "Spike" från 1989, en skiva som jag inte alls förstår storheten med. Jag, å andra sidan, gillar countrytolkningarna på "Almost Blue" (det egna materialet, medger jag, är tristare än knäckebröd). Jag tycker också att samarbetet med Burt Bacharach har inneburit en av Elvis största stunder i och med "God Give Me Strength". Vi kommer egentligen från helt olika kulturer. Samtidigt gillar vi samma gubbar.

Jag trillade egentligen in på Costello baklänges, så att säga. När jag gick i nian lånade jag av en ren slump Wellers "Wild Wood" av Patrik, och för att den inte skulle känna sig ensam plockade jag på mig Costellos, då nyutgivna, "Brutal Youth". Det var hans återföreningsplatta med The Attractions, och jag gick direkt igång på det slamriga soundet. "Brutal Youth" är i det stora hela en ganska trist platta, men det var "This is Hell" och "Kinder Murder" som gjorde att jag nästa vecka lade halva studiebidraget på en trave Costello-plattor. Med facit i hand valde jag en bänglig väg in i katalogen, eftersom traven innehöll "King of America", "Mighty Like a Rose" och tidigare nämnda "Spike". Tur var väl att jag också fick med mig de tre första studioalbumen. Romansen med Elvis hade nog annars kunnat bli kort.

Men varför skriver jag det här då? Jo, jag blev så jäkla sugen på att lista mina tio favoritlåtar med Costello, även om jag hade lovat att inte förpesta även denna blogg med listor. Jag tänkte att om jag förklär det hela till ett legitimt inlägg, så kan jag ju egentligen avsluta det hela med vad skit jag vill. Men för att var schysst drar jag ner det till tre. Nedanstående skit är med andra ord tre av världens bästa låtar. Om du frågar mig. Fast det gör du kanske inte. Vilket jag inte bryr mig i.

1. Shipbuilding (från "Punch the Clock")
Den är en ganska given etta egentligen. Krigstemat är lika aktuellt idag, och Chet Bakers trumpet är så bländande vacker att man förbannar den där balkongen i Amsterdam. En fantastisk komposition, naturligtvis, med oväntat tillbakahållen sång. Missa inte Robert Wyatts version, heller. Inte sämre, bara... annorlunda.

2. Welcome to the Working Week (från "My Aim is True")
Kort kort kort, snabb och med en hook som många låtskrivare skulle sälja såväl vanliga lemmar som familjemedlemmar för. När folk frågar vad som egentligen är så jävla bra med Costello brukar jag spela den här låten. Jag tror att alla fattar då.

3. New Amsterdam (från "Get Happy")
Inklämd bland soulpastischer och Sam & Dave-covers ligger denna, lite malplacerade pärla. Elvis hade förvisso börjat hinta om ett mer komplext låtskriveri på albumet innan detta, "Armed Forces". Här började det blomma upp. Första gången jag hörde den minns jag att jag tänkte att den innehöll idéer till säkert fem andra låtar. Samtidigt satt den ihop och andades som ett helt eget väsen. Ännu en låt som få nämner, men som få kan stå emot.

Jag tror att jag hade kunnat skrapa ihop en topp-femtio-lista utan problem. Men i vilken ordning hamnar de? Är "Two Little Hitlers" bättre än "Luxembourg"? "Inch by Inch", inte är den riktigt lika bra som "Blame it on Cain", väl? Hade det rört sig om, säg, en Emmylou Harris eller David Bowie, där man egentligen bara behöver bry sig om 4-5 plattor totalt, hade det varit så mycket enklare. Men när du har drygt 20 studioalbum att plocka från, och hälften av dem är bra, riktigt bra eller lysande, då blir det knivigare.

Kommentera gärna, och berätta hur trög i huvudet jag är.

Fridens liljor,

Mats