Elvis is King!

Min kusin Patrik dök lite oförhappandes upp i mitt kök för ett par veckor sedan. Det händer inte så ofta, men är alltid angenämt, eftersom man då får tömma ur all uppdämd gubbrockness man gått och burit på. Vi har egentligen helt olika musiksmak, han och jag. Jag gillar Steely Dan, indiepop och digital dub. Han gillar John Hiatt, blinda bluesmunspelare från 1930-talet  och saker som låter som att de är inspelade baklänges på en portastudio. Men vi har några gemensamma husgudar.

Paul Weller är en. Vi enas kring 70-talsgarderoben, The Jams singlar och "Wild Wood". Vi krigar angående the Style Council - föga överraskande är det jag som gillar "Cafe Bleu", och Patrik som vänder sig in och ut över krispiga saxofoner och axelvaddar.

Elvis Costello är en annan. Patrik är 10 år äldre än mig, så man kan med lite god vilja påstå att han var med när Costello var het (det var han egentligen inte, men för släktfridens skull kan vi säga så). Följdaktligen har han genom åren byggt upp ett mentalt referensbibliotek vad gäller hr McManus musik, som ofta leder till andra preferenser än mina. För att ta ett exempel så är Patrik speciellt förtjust i "Spike" från 1989, en skiva som jag inte alls förstår storheten med. Jag, å andra sidan, gillar countrytolkningarna på "Almost Blue" (det egna materialet, medger jag, är tristare än knäckebröd). Jag tycker också att samarbetet med Burt Bacharach har inneburit en av Elvis största stunder i och med "God Give Me Strength". Vi kommer egentligen från helt olika kulturer. Samtidigt gillar vi samma gubbar.

Jag trillade egentligen in på Costello baklänges, så att säga. När jag gick i nian lånade jag av en ren slump Wellers "Wild Wood" av Patrik, och för att den inte skulle känna sig ensam plockade jag på mig Costellos, då nyutgivna, "Brutal Youth". Det var hans återföreningsplatta med The Attractions, och jag gick direkt igång på det slamriga soundet. "Brutal Youth" är i det stora hela en ganska trist platta, men det var "This is Hell" och "Kinder Murder" som gjorde att jag nästa vecka lade halva studiebidraget på en trave Costello-plattor. Med facit i hand valde jag en bänglig väg in i katalogen, eftersom traven innehöll "King of America", "Mighty Like a Rose" och tidigare nämnda "Spike". Tur var väl att jag också fick med mig de tre första studioalbumen. Romansen med Elvis hade nog annars kunnat bli kort.

Men varför skriver jag det här då? Jo, jag blev så jäkla sugen på att lista mina tio favoritlåtar med Costello, även om jag hade lovat att inte förpesta även denna blogg med listor. Jag tänkte att om jag förklär det hela till ett legitimt inlägg, så kan jag ju egentligen avsluta det hela med vad skit jag vill. Men för att var schysst drar jag ner det till tre. Nedanstående skit är med andra ord tre av världens bästa låtar. Om du frågar mig. Fast det gör du kanske inte. Vilket jag inte bryr mig i.

1. Shipbuilding (från "Punch the Clock")
Den är en ganska given etta egentligen. Krigstemat är lika aktuellt idag, och Chet Bakers trumpet är så bländande vacker att man förbannar den där balkongen i Amsterdam. En fantastisk komposition, naturligtvis, med oväntat tillbakahållen sång. Missa inte Robert Wyatts version, heller. Inte sämre, bara... annorlunda.

2. Welcome to the Working Week (från "My Aim is True")
Kort kort kort, snabb och med en hook som många låtskrivare skulle sälja såväl vanliga lemmar som familjemedlemmar för. När folk frågar vad som egentligen är så jävla bra med Costello brukar jag spela den här låten. Jag tror att alla fattar då.

3. New Amsterdam (från "Get Happy")
Inklämd bland soulpastischer och Sam & Dave-covers ligger denna, lite malplacerade pärla. Elvis hade förvisso börjat hinta om ett mer komplext låtskriveri på albumet innan detta, "Armed Forces". Här började det blomma upp. Första gången jag hörde den minns jag att jag tänkte att den innehöll idéer till säkert fem andra låtar. Samtidigt satt den ihop och andades som ett helt eget väsen. Ännu en låt som få nämner, men som få kan stå emot.

Jag tror att jag hade kunnat skrapa ihop en topp-femtio-lista utan problem. Men i vilken ordning hamnar de? Är "Two Little Hitlers" bättre än "Luxembourg"? "Inch by Inch", inte är den riktigt lika bra som "Blame it on Cain", väl? Hade det rört sig om, säg, en Emmylou Harris eller David Bowie, där man egentligen bara behöver bry sig om 4-5 plattor totalt, hade det varit så mycket enklare. Men när du har drygt 20 studioalbum att plocka från, och hälften av dem är bra, riktigt bra eller lysande, då blir det knivigare.

Kommentera gärna, och berätta hur trög i huvudet jag är.

Fridens liljor,

Mats

Kommentarer
Postat av: Ika

"alison" är min, men det vet du ju redan! puss!

2007-02-09 @ 11:49:32
Postat av: El Puppo Grande

Instämmer med föregående inläggare..."Alison" är given, speciellt om hon dejtar "Miracle Man"...;-)

Men därefter...hmm, det tåls att fundera på! Man kan ju inte bara ta från första plattan, eller...?

En strålande reflektion som "Girls Talk" stupar på att Dave Edmunds gjorde en bättre version, "Peace, Love & Understanding" är en Nick Lowe-låt & de akustiska demoversionerna på CD-utgåvan av "My aim is true" är så hårresande bra att det hår som inte redan rest börjar snegla efter billiga "sista-minuten"...lägg sedan till urvalet på "This years model" & "Get happy"...fast "Shipbuilding" är en pärla & ingenting är bättre än "Chet Baker sings"...

I övrigt: Vill man ha besök, bör man meddela portkoden...alla har inte mobiltelefon eller inbrottstalanger!

2007-02-10 @ 00:06:05
Postat av: stormats

Jag anar en viss underskattning av king of america här. Du kan ju inte lyssna på t.ex. indoor fireworks och säga att det är en dålig låt.
Att mannen från vildmarken har fel när det gäller spike kan man dock inte säga mycket om.

2007-02-12 @ 16:11:56
Postat av: Mats Ömalm

Jag underskattar inte "King of America". Man vänjer sig även vid den. Men den är onekligen en lite krånglig väg in i Costellos katalog för en 15-åring från Gällivare. Jag menar, "Radio, Radio" fattar ju vilken femteklassare som helst, men "Eisenhower Blues" kanske är lite svårare att bryta ner på pubertetsnivå.

2007-02-12 @ 18:38:10
Postat av: stormats

Det är sant. Jag tenderar att glömma bort att jag föddes medelålders...

2007-02-12 @ 21:15:57
Postat av: El Puppo Grande

Se så, gossar små...det finns en Elvis för oss alla!

Jag har fördrivit de senaste dagarnas förkylningsfrånvaro med att toklyssna på "My aim is true" & "This years model"...fram till "Get Happy" är han oslagbar(även om "Armed forces" inte känns lika hmm...klockren). Därefter gör han fortfarande bra låtar, men skivorna håller inte som helhet...kanske har han hängt lite väl mycket med tidigare nämnda herr Lowe? De bådas produktioner är som Twist-påsar: mitt i allt det snaskigt goda dyker det upp något lila som smakar tvål & till sist inser man att det i själva verket bara fanns 2-3 riktiga juveler, samt att allt det som en gång fick en att börja nyttja bara känns igen i färgerna på förpackningen...sorry Nick, Elvis & 2x Mats: Det var bättre förr!

Fast å andra sidan gillar jag "Delivery Man"...& "The river in reverse" är som "Spike's" biffiga storebrorsa...& live-DVD:n från Memphis klår det mesta...;)

Det är Nick vi borde oroa oss över...

2007-02-13 @ 20:44:58
Postat av: Fröken

Nu har jag lagt in dig bland mina favoriter. Tack för trevligt bussällskap, Mats!

2007-02-14 @ 20:20:26
Postat av: Mats Ömalm

Kul att du hittade hit, "frölla", och tack själv!

Apropå Puppos senaste inlägg, men helt off topic vad gäller mssrs. Elvis Costello och Nick Lowe: visst har de tagit bort flera sorter ur Twist-påsarna? Minns att jag köpte en i höstas och blev gruvligt besviken. Varumärkesflykt ur Twist-påsarna måhända?

2007-02-15 @ 13:33:48
Postat av: Buster

Costello är någon jag tänkt ta mig till i typ 5 år nu.


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback