omalm.blogg.se: dagens bibelord

Om man vill få de flesta moderna musikskribenter och andra trendkänsliga musikentusiaster att börja flacka med blicken så räcker det med två ord. Classic Rock. Begreppet väcker hos många en bild av urvattnad, klichéartad och välfriserad mjukhårdrock. De har bara så fel, fel och åter fel. Classic Rock är inget av det där, och ändå så mycket mer.

Hoppa inte till konklusioner nu. Jag är fortfarande en stor älskare av Basic Channels knastriga dublandskap och den atmosfäriska kylan hos Juan Atkins. Jag blir varm i hela själen av Leroy Burgess och Ann Peebles. När jag hör My Bloody Valentine blir jag nostalgisk, och jag tycker fortfarande att Radio Dept gör Sveriges bästa skivor. Den senaste musiken jag köpte var några låtar med Fujiya & Miyagi på Beatport. Men i hjärtat, där inne i perikardiet på en liten pall, där sitter en Classic Rock-kille och kliar sig i polisongerna.

Polisongerna, ja. Precis som med sin samtida rival och fiende discon¹ hänger mycket av Classic Rockens identitet och definition på skäggväxten. Classic Rocken är ju per definition extremt vit och därför måste avsaknaden av afrohår vägas upp med mustasch, skägg eller polisonger. Eller alltihop på samma gång, men alltid stilfullt och klassigt (en del anser ju f.ö. att Classic Rock innebär Klassig Rock). Det är därför exempelvis The Who och Stones aldrig varit eller kunnat bli genuin Classic, även om de musikaliskt då och då kliver in på samma domäner. Stones har alltid varit kala som babystjärtar. Townshend såg förvisso ut som en rattmuff under 70-talet, men eftersom den skäggväxten var mer A-lagarmässig än något annat så räknas det ju bara inte. Thin Lizzy hade kunnat vara Classic Rock om inte så många låtar hade handlat om knivslagsmål och fylla.

Nej du, kompis, nu ska jag förklara för dig vad Classic Rock är, vad som är så bra med den, och varför alla inklusive du innerst inne gillar det.

Classic Rock har ett riff. Inte nödvändigtvis en fläskig, svulstig, bredbent gitarrfigur som upprepas om och om igen. Inte alls på något sätt något så uppenbart. Ta till exempel en låt som "Heartbreaker" med Free, ett band som förresten tidigt definierade Classic Rock-looken (senare ikoniserad av Jason Lee i filmen "Almost Famous"). Den är jättenkel, två toner fram och tillbaka i två minuter innan Hammond-orgeln kommer in och sköljer en ganska melodilös refräng över dig. Och sedan två toner fram och tillbaka i två minuter. Sedan refräng igen. Det låter trist om man inte har hört låten. Men har man bara ett Classic Rock-hjärta så fattar man ändå. Hela låten är ett enda riff, en groove, en livsstil. Det är summan av kardemumman. Det är av samma anledning man gillar Joni Mitchell eller Joe Strummer: det händer inte så värst mycket, men det är väldigt mycket hjärta i det.

"Rhiannon" med Fleetwood Mac är en annan. Du kan egentligen inte nynna den på ett sätt så att någon känner igen den. Likförbannat vet du precis hur den börjar, fortsätter och slutar. Du minns varje trumfill, varje liten trill på Lindsey Buckinghams gitarr. Det finns inget särskiljande element, den är pop, rock, country, folk och vaudeville på en och samma gång. Den är Classic Rock. Du lyssnar inte på låten - du lever i den.

"Roscoe" och "Head Home" med unga Texasbandet Midlake är egentligen variationer på samma tema som "Rhiannon". Medlemmarna i Fleetwood Mac kunde vara Midlakes föräldrar. Likväl är Midlake precis lika Classic som Mac. De har dessutom skäggen och hängselbyxorna. Indiekidsen älskar Midlake. Indiekidsen älskar alltså Classic Rock.

Bruce Springsteen, Neil Young och Grateful Dead är inte Classic Rock. De är för spretiga, för specifika, för inåtvända. De räcker inte ut handen och drar dig in. De vill få dig att dansa, ifrågasätta och göra saker med dig själv och andra. Classic Rock vill inviga dig i trygghet och värme. Beach Boys "Holland", Jackson Brownes första LP och Elton Johns "Tiny Dancer" är Classic Rock. De är mysiga, eftertänksamma, försonande.

En del människor gör misstaget att blanda in band som Boston, Journey och Styx i Classic Rock-fållan. Då är man helt ute och cyklar. Det är alldeles för linjärt, strömlinjeformat, pompöst och överutvecklat. Framförallt låter det enormt producerat. Classic Rock skall låta oproducerat, eller iallafall ha en sorts icke-produktion. Vilket innebär att andra mastodonter som Led Zeppelin, Rush och Eagles går bort. Eagles brukar ju för övrigt ses som galjonsfigurer för Classic Rock, men det är ju bara en skymf. Joe Walsh i James Gang, okej. Då är vi rätt på kartan. Glenn Frey och Don Henley däremot, de skall placeras i samma spilta som Huey Lewis och Andrew Ridgeley.

Boston: Låt inte skäggen lura dig

Nej, det är lätt att förledas, göra felaktiga antaganden, och lägga in olika betydelser i saker och ting. Det är klart, det är inte alltid lätt för en lekman att höra skillnaden. Saken är bara den att man måste känna den. Den ska inte kännas i huvudet, magen eller skrevet. Den ska kännas i hjärtat. Och den skall få dig att vilja odla polisonger och bikermustach, halvpermanenta ditt långa hår, och gå bredbent i utställda blåjeans. Precis på samma sätt som att Chic får dig att vilja dansa och Slayer får dig att vilja skära halsen av din granne. Classic Rock är helt enkelt lite snällare.

Simple as that.
___________________________________
¹Se min artikel om skäggiga discomän