omalm.blogg.se: dagens bibelord

Dagens tema: att fejsa sina rädslor - hur gör man? Alla har vi något som gör oss, om inte panikslagna, så åtminstone lite småspattiga. Min fru får rysningar av Kraftwerk. Min svåger är inte helt förtjust i blod. De flesta av mina vänner, bekanta och släktingar har andra vardagsfobier, typ ormar och spindlar, höjder och djup, hästar och kossor. Et cetera. Hälsosamma smårädslor som sällan innebär några egentliga problem i det dagliga livet.

Själv är jag lite rädd för Lars Paulin.

Lars Paulin är musiker på Norrbottensteatern och han skrämmer mig. Han är normallång, normalbyggd och ser ganska normal ut. Han tycks ha ett ganska normalt liv och kommer antagligen från en normal familj. Det som är läskigt med Lars Paulin är att han inte bara kan sjunga och spela fiolioliolej, basfiol och flöjt. Han fixar också harpa och en mängd andra märkliga instrument som säkert har namn som samiska svordomar. Det är inte heller så att han liksom bara duttar på dom, höftar lite, chansar. Han kan fanimej spela på dem ordentligt.
Det finns liksom någonting skrämmande med denna märkvärdiga multitalang i en helt normal människa. Man förväntar sig att någon sådan person svävar istället för att gå, har röntgenblick och äter betong. Nu känner jag ju förstås inte Lars Paulin, men jag kan nog ganska säkert säga att han inte gör någon av de där ovanligheterna.
Han liksom bara glider in på scen som en vanlig man, men kliver av den som ett väsen. Det är det som freakar ut mig.

Hur ska man bemöta en sådan rädsla egentligen? Folk som är rädda för höjder ska man ju knuffa ner från ett tak. Människor som är rädda för vatten ska man hiva i plurret. De som är rädda för Kraftwerk får väl åka till Düsseldorf på semester. Men jag då? Jag som är rädd för Lars Paulin? Ska jag ringa till Norrbottensteatern och fråga om jag får vara prao hos Lars tills rädslan lagt sig? Eller ska man bara acceptera den som den är?

Rädslan styrs dock på något sätt av Lars Paulins normalitet. När vi häromveckan befann oss på afterwork på teatern uppträdde Lars tillsammans med delar av ensemblen från pjäsen "Amadeus". Alla på scenen var klädda i 1700-talskläder och peruker. På något sätt var det väldigt avväpnande. Inte ens när herr Paulin plockade fram den bandlösa basen, ett instrument jag även i normalfall är allergisk mot, reagerade flyktinstinkten. Så kanske, kanske, kan min rädsla dämpas när själva objektet för den kläs ut till Bellman.

Så Lars, om du läser detta: kan du inte klä dig i pudrad peruk och knickers varje dag?