Slå dom jävlarna i bojor.
Jag är fullt medveten om att mitt senaste inlägg var ganska gnälligt. Tyvärr kan jag inte erbjuda någon bättring denna gång, ty denna postning är om möjligt ännu gnälligare. Det är bara så att jag börjar inse att Ulf Nilsson, i all sin enfald och konservativa insiktslöshet, och hans gnisselkolumnism faktiskt är rotad i något annat än bara ålder och oförstånd. Det är allt daltande med brottslingar som irriterar mig, likt en geting i groggen en varm lördag i juli. Okej, om Styrman och skallkrossarna på Örnäset får hyfsade straff i de brottsmål som just nu drivs kan jag möjligtvis slappna av en smula och inte gnälla så förbajjat mycket. Men faktum kvarstår ju ändå: det daltas med fullkomliga skithögar. Skithögar som snor, knarkar, förstör, svindlar och slåss. Som kommer undan v a r e n d a jävla gång. Ett par veckor i häktet, någon dagsböter och ett par kronor till brottsofferfonden som aldrig betalas in, eller allra mest förekommande dessa förbaskade villkorliga domar. Skyddstillsyn, möjligtvis, med en tillsatt övervakare som hellre vill bygga ut sin veranda än göra hembesök hos någon strulpelle ett par gånger i veckan. Och anledningen till att de begår brott är aldrig att de är egoistiska nollor som saknar spärrar. Nej, det är alltid någon annans fel. Eller någon yttre omständighet som gör att brott är den enda lösningen. Eller så är det för att deras pappor inte var där, och deras mammor drack sprit på vardagar, och så växte de upp i ett "dåligt" område. Men aldrig deras eget fel.
It fucking PISSES ME OFF. Så därför rubriken. Slå dom jävlarna i bojor. Ge dem vatten och bröd.
Ingen luras till att sälja knark. Ingen grov misshandel är ett missförstånd. Inget grovt bedrägeri beror på slarv eller otydliga regelverk.
Möjligtvis kan knarkhandeln vara ett resultat av ett tvingad situation. Kanske kan anledningen till att någon misshandlar någon annan vara ett missförstånd. Eventuellt kan slarv och otydliga regelverk underlätta bedrägeri och annan ekonomisk brottslighet. Men utkomsten är astronomiskt sällan anledningen till något. Den som påstår något annat är antingen för dum, för naiv, eller för kriminell för att inse den verkliga orsaken till brottet. Eller helt enkelt för lat.
Jag har refererat från rättegångar där de åtalade - återfallsförbrytare, bedragare, narkotikabrottslingar, biltjuvar - heligen bedyrat att brotten begicks på grund av yttre omständigheter. De var tvingade till det. De var påtända och styrde inte över sina egna handlingar. De saknade moraliska värderingar eftersom deras barndomar varit så beklagliga.
En tomte hävdade att han egentligen inte borde straffas för det han gjort, då han för det första börjat studera vid KomVux, för det andra just flyttat in i en ny lägenhet med sin flickvän, och för det tredje slutat använda droger. Han hade alltså fått ordning på sitt liv, och nu såg allt minsann så ljust ut. Rätten gick på hans linje, trots 18 åtalspunkter och fyra tidigare domar. Villkorlig dom, en klapp på axeln och en spark i häcken. Pfft.
Två veckor senare hade han blivit utsparkad från KomVux eftersom han aldrig var där, stulit rektorns bil, och blivit vräkt från sin lägenhet eftersom han haft vilda sprit- och knarkfester. Och så så var det naturligtvis dags för en ny rättegång. Den här gången gällde det ett par andra bilstölder, något brott mot knivlagen, häleri och ringa narkotikabrott. Vilket resulterade i en ny villkorlig dom. För nu hade han minsann skärpt sig...
Hur länge skall man få hålla på att kosta tid och pengar för rättsväsende, skattebetalare och försäkringsbolag? Hur många vindrutor ska du få krossade, hur många släp skall grannen bli av med, hur många mobiltelefoner skall jag förlora, bara för att det skall daltas med patologiska tjuvar? Har man vid 25 års ålder inte lärt sig att skilja på mitt och ditt kommer man aldrig att göra det. Och då ska man ta mig fan inte heller vistas bland andra människor som faktiskt kan göra skillnaden.
Som jag ser det är den enda utvägen en strängare tillämpning av befintliga straffskalor. Tro inte för den delen att jag inte tror på att ge människor en andra chans, för det gör jag. Jag tror bara inte på att ge dem en sjunde och en åttonde chans. Och en nionde. In absurdum. Vi behöver inte skärpa några lagar, inte stifta några nya. Vi behöver för bövelen bara se till att de vi har används. Man ska inte gå lös på stan en halvtimme efter avslutad rättegång om man har snott tio Saabar, kört sönder hälften och bränt den andra hälften av dem. För sjunde gången. Man skall skaka galler så länge att man tänker efter en extra gång innan man bestämmer sig för att sno ännu en. Man ska inte kunna snacka sig ur ett straff om man, mer eller mindre oprovocerat, har slagit en bultsax i huvudet på någon som försökt hindra en från att bryta sig in dennes förråd. Då ska man slås i bojor och tillverka nummerskyltar och tvätta landstingets handdukar tills man är så trött på det att man kräks. Och sedan ska man sitta ett par år till.
Jag vet inte. Låter jag som Ulf Nilsson? För mig låter det bara som sunt förnuft. Man blir bara så jäkla förbannad, och det är så jäkla trist att gå omkring och vara så jäkla förbaskad hela tiden. Det slutar bara med att man haffar någon av de där knarkande småtjyvarna och torterar dem på pin tji.
Så snälla, gör någonting åt dem. Annars släpper jag inte ut knarkaren som jag låst in i soprummet. Han kommer att börja lukta riktigt taskigt snart.