omalm.blogg.se: dagens bibelord

Måndag 2007-06-04: The Posies "Amazing Disgrace" (1996)

Det fanns en gång ett litet band från Seattle som hette The Posies. De passade inte riktigt in i hemstadens musikklimat under mitten av 90-talet. Förvisso dränkte de sina gitarrer i distortion, och visst hade de märkliga hårfärger, och nog fanns flannellskjortorna där. Men de sysslade liksom med något annat.

   De gillade saker som Byrdsinfluerad stämsång, 12-strängade elgitarrer och tre minuter långa poplåtar, och ville de att bastrumman skulle ersättas av en basketbolls dunkande mot ett trägolv så gjorde de det. Men för det mesta lät de som en tuffare version av Big Star.

   Jag tror inte att jag behöver illustrera det tydligare: de slog aldrig igenom, ingen köpte deras skivor, och resten av musikvärlden såg på dem som puckon.

1996 skulle The Posies äntligen släppa uppföljaren till sitt kritkerhyllade tredje album "Frosting On The Beater". Låtar som "Dream All Day" och "Solar Sister" hade fått gott om spelutrymme i amerikansk radio, och de flesta verkade ganska eniga om att nu var det dags för Posies att kravla sig upp ur indieträsket. Med uppbackning från mäktiga Geffen och med god liverenommé var det nu bara en tidsfråga innan världen insåg bandets storhet. Man hade ju redan indiecred genom sitt tidigare samarbete med John Leckie. Ringo Starr hade gjort en cover på en av deras låtar. Don Fleming, den amerikanska indierockens förstanamn på den tiden, hade producerat "Frosting..."

   "Amazing Disgrace" blev titeln på albumet som skulle frälsa världen med powerpop. Teenage Fanclub hade försökt, men aldrig riktigt tagit sig utanför indievärldens sneda staket. Matthew Sweet var collegeradions guldgosse, men inte heller hans "Girlfriend" nådde ut till andra än de närmast sörjande (och Lars Aldman). Bob Mould och hans Sugar var för sura, brötiga och Kevin Shieldsinfluerade för att någonsin bryta igenom.

Geffen slog på stora trumman och hävde in helsidesannonser för "... Disgrace" i musikpressen världen över. Bandet skulle turnera världen över hela året och en bra bit in på nästa, och buzzet var öronbedövande. Så kom albumet och...

... pfft.

Å ena sidan sålde "Amazing Disgrace" bättre än något av bandets tidigare alster. Å andra sidan sålde de nästan ingenting. Skivan tittade in på Billboardlistans nedre hälft som hastigast (och vi snackar om Top 200), men vände omgående och föll i glömska. De släppte, och släpper väl fortfarande, några skivor efter "Amazing Disgrace", men ingen är egentligen intresserad längre.

   Idag brukar det genomsnittliga Posiesfanset hävda att skivan är för skramlig, för stökig, för punkig, och att de borde fortsatt längs linjen de lade med "Frosting On The Beater". Själv tycker jag att den är helt lysande - höjdpunkten i deras karriär. Ken Stringfellow och Jon Auer har aldrig sjungit bättre, de har aldrig haft en vassare trummis, och låtmaterialet har aldrig varit så starkt.

   Inledande "Daily Mutilation" skramlar igång och sätter tonen för hela plattan. "Everybody Is A Fucking Liar" är ett systerspår. Hyllningen till Hüsker Dü, "Grant Hart", är Posies kanske bästa låt någonsin. Nej, förlåt, det är ju "Throwaway". Eller "World". Och de är båda med på plattan. "Please Return It", "Certainity" och "Will You Ever Ease Your Mind?" är skivans andningshål, nedtonade element mitt i den kompakta ljudmattan.

   Men make no mistake - det är distmattor hela vägen från start till mål. Även om Ken och Jon sjunger som herrens änglar i perfekta terser ovanpå.

"Amazing Grace" är en av mina absoluta favoritplattor. Jag sätter den till och med före Elvis Costellos "Blood & Chocolate" (men inte före "This Year's Model") och före Joe Jacksons "I'm The Man" (men inte före "Look Sharp"). Kriminellt underskattad.

Men vad hände sedan?

Det fanns en gång ett litet band från Memphis som hette Big Star. De passade inte riktigt in i hemstadens musikklimat under 70-talets första halva. Förvisso dränkte de sina gitarrer i distortion, och visst hade de långt hår och skäggväxt, och visst fanns de utsvängda jeansen där. Men de sysslade liksom med något annat.

   De gillade saker som Byrdsinfluerad stämsång, 12-strängade elgitarrer och tre minuter långa poplåtar, och ville de att bastrumman skulle ersättas av en basketbolls dunkande mot ett trägolv så gjorde de det. Men för det mesta lät de som en tuffare version av The Hollies.

   Jag tror inte att jag behöver illustrera det tydligare: de slog aldrig igenom, ingen köpte deras skivor, och resten av musikvärlden såg på dem som puckon.

Ken Stringfellow och Jon Auer blev medlemmar i det återförenade Big Star. Vissa lär sig aldrig.