Fett useless
Eftersom jag har varit fett useless på sistone vad gäller bloggandet tänkte jag lämna lite droppings.
Vi börjar med två boktips:
"Fuck Logic" av Per Robert Öhlin.
För dem som inte jobbar inom de s.k. kreativa yrkena är den säkert monumentalt ospännande, men jag tyckte att den faktiskt gav mig en del uppslag. Vad den i stort sett handlar om är att tänka utanför kartongen och fokusera på "fel" eller annorlunda saker. Nej, det är ingen självhjälpslitteratur. Väl värd sina dryga 150 spänn, och vilken klatschig paketering Lars Sundh har spikat ihop!
Köp den från Modernista, men förvänta dig inte leverans imorgon.
"Life on Planet Rock" av Lonn Friend.
Jag är en sucker för rockbiografier, och speciellt när de är lite snaskiga. "The Dirt" (om the Crüe, förstås) och "White Line Fever" (av Motörhead-Lemmy) tillhör de senaste årens roligaste läsning, och det finns visst mer i piplinan framöver. "Life..." är skriven av förre redaktören för metal-magasinet RIP och innehåller en massa historier om tuffa rockband och artister som var stora kring 1990-plus-minus-3-år. Jag köpte en mjukpappsvariant från Bokus för 118 riksdaler och det borde du också göra.
Change of subject. Jag skulle kunna ta fram slagträet och börja veva i riktning mot Harry Rantakyrö igen, men denna gång håller vi ju faktiskt med varandra. Gruvisarna i Malmfälten är överbetalda skithögor and that's that. Jag tänker inte ödsla mer tid på det där liggsåret.
Jag tänkte istället prata om ett tributalbum. Sådana är ju per definition vedervärdiga. Om de dessutom släpps på roffarbolaget KOCH så är det en surefire flopp. Utom en platta, som jag snubblade över förra veckan. Den heter "Small World" och är en hyllning till Big Star.
Wilco gör "Thirteen", Matthew Sweet sjunger "Ballad of el Goodo", Whiskeytown är inte skittråkiga i sin version av "Give Me Another Chance", "Jesus Christ" täcks av Teenage Fanclub och Posies gör kärlek till "What's Goin Ahn". Du hör ju. Visst - det är kvalificerad gubb, men jag är ju förbi trettio så det är okej.
Samlingen kom förra året, så det är inga breaking news direkt. Men ändå. Jag rekommenderar. Det är väl klart att de inte överträffar originalen, men för en som faktiskt gillade Matthew Sweet och Susanna Hoffs coverplatta förra året är det förstås mumma.
Annars är Lil Boosie bäst just nu. Lil Boosie, Billy Bragg och satanisk dödsmetall rullar mest i min iPod.
Poänglöst inlägg, jag vet, men man kan ju inte vara inaktiv jämt.
Vi börjar med två boktips:
"Fuck Logic" av Per Robert Öhlin.
För dem som inte jobbar inom de s.k. kreativa yrkena är den säkert monumentalt ospännande, men jag tyckte att den faktiskt gav mig en del uppslag. Vad den i stort sett handlar om är att tänka utanför kartongen och fokusera på "fel" eller annorlunda saker. Nej, det är ingen självhjälpslitteratur. Väl värd sina dryga 150 spänn, och vilken klatschig paketering Lars Sundh har spikat ihop!
Köp den från Modernista, men förvänta dig inte leverans imorgon.
"Life on Planet Rock" av Lonn Friend.
Jag är en sucker för rockbiografier, och speciellt när de är lite snaskiga. "The Dirt" (om the Crüe, förstås) och "White Line Fever" (av Motörhead-Lemmy) tillhör de senaste årens roligaste läsning, och det finns visst mer i piplinan framöver. "Life..." är skriven av förre redaktören för metal-magasinet RIP och innehåller en massa historier om tuffa rockband och artister som var stora kring 1990-plus-minus-3-år. Jag köpte en mjukpappsvariant från Bokus för 118 riksdaler och det borde du också göra.
Change of subject. Jag skulle kunna ta fram slagträet och börja veva i riktning mot Harry Rantakyrö igen, men denna gång håller vi ju faktiskt med varandra. Gruvisarna i Malmfälten är överbetalda skithögor and that's that. Jag tänker inte ödsla mer tid på det där liggsåret.
Jag tänkte istället prata om ett tributalbum. Sådana är ju per definition vedervärdiga. Om de dessutom släpps på roffarbolaget KOCH så är det en surefire flopp. Utom en platta, som jag snubblade över förra veckan. Den heter "Small World" och är en hyllning till Big Star.
Wilco gör "Thirteen", Matthew Sweet sjunger "Ballad of el Goodo", Whiskeytown är inte skittråkiga i sin version av "Give Me Another Chance", "Jesus Christ" täcks av Teenage Fanclub och Posies gör kärlek till "What's Goin Ahn". Du hör ju. Visst - det är kvalificerad gubb, men jag är ju förbi trettio så det är okej.
Samlingen kom förra året, så det är inga breaking news direkt. Men ändå. Jag rekommenderar. Det är väl klart att de inte överträffar originalen, men för en som faktiskt gillade Matthew Sweet och Susanna Hoffs coverplatta förra året är det förstås mumma.
Annars är Lil Boosie bäst just nu. Lil Boosie, Billy Bragg och satanisk dödsmetall rullar mest i min iPod.
Poänglöst inlägg, jag vet, men man kan ju inte vara inaktiv jämt.
Kommentarer
Trackback