omalm.blogg.se: dagens bibelord

I ett led för att förbättra min publiceringsfrekvens här på bloggen tänkte jag att från och med nu försöka skriva några rader varje vecka om artister och album som jag tycker känns lite bortglömda.

Fredag 2007-05-25: American Music Club "Everclear" (1991)

Mark Eitzel och hans musikklubb handlade aldrig särskilt mycket om låtar. Inte egentligen. Visst fanns det fantastiska melodier, snygga harmonier och prydliga låtbyggen i kofferten. Men det var aldrig det som liksom var fokalpunkten.
     Det är i Mark Eitzels texter, och i de atmosförföriska stämningarna som American Music Clubs storhet låg. De var på något sätt ett amerikanskt Prefab Sprout, uppvuxna på Stones istället för Beatles. Eller som ett väluppfostrat Afghan Whigs, med hjärta och hjärna istället för kön och självdestruktivitet. Ibland på gränsen till U2:s 80-talsrockande, men samtidigt med ena foten i den där kvarterskrogen i San Francisco och med alldeles för liten studiobudget för att någonsin kunna blåsa upp sina konstruktioner till en sådan episk nivå.
    "Everclear" är klubbens femte skiva, och måhända deras allra bästa. Uppföljaren "Mercury" från 1993 har en tjusigare produktion, signerad Mitchell Froom, och är antagligen en bättre ingång till bandet i allmänhet och Eitzel i synnerhet; hans egensinne når här sin peak och historierna om älskare, vänner och samhällets skuggsida är mer detaljerade än någonsin. Samtidigt är det kanske därför "Everclear" är ett bättre album: produktionen är ruffigare, texterna naknare, stämningarna mer sorgsna. Uppgivenheten i "The Miracle on 3rd Street" över ett förhållande som fallerar är så påtaglig att man nästan kan ta på den. Vännen som självömkar i "Ex-Girlfriend". Porträttet av en människas förfall i "The Dead Part of You". Allt känns ärligt och öppet. Man tror på varje ord ur Eitzels mun.
    American Music Club är inte för alla. Många tycker att de låter såsiga och att musiken aldrig kommer igång. Mark Eitzels röst är en "aquired taste" - den kan uppfattas som loj, men jag tycker att den är okonstlad. Bitvis, men kanske framförallt på "Mercury", kan produktionen uppfattas som lite slick. Inte som Steely Dan, men ganska linjär och mjuk. Jag som är såld på AMC skulle snarare kalla den avskalad och nedtonad. Modern blues, helt enkelt.
    "Everclear" sålde inte ett skvatt. Det gjorde inte "Mercury" heller. De kom i en period där världens blickar var riktade mot smutsiga hårdrockare från Seattle och Prodigys stadiumrave. Vem brydde sig egentligen om ett gäng halvalkade gubbar i kavajer med Rimbaudkomplex? Nej, vi var alla upptagna av att spela luftgitarr till "Smells Like Teen Spirit" och lära oss att crowdsurfa.
    Eller tja egentligen, jag var i mina tidiga tonår och var mest intresserad av musik som lät som kärnvapensprängningar inuti oljecisterner. Det skulle dröja ett par år innan jag insåg att allt inte behövde köras genom distpedaler. När jag väl gjorde det fanns American Music Club där och väntade på mig.

Lyssna också på: The National "Boxer" (Beggars Banquet, 2007)