Skiva: knasur och vimsur
Múm
Go Smear the Poison Ivy
(Fat Cat)
Om det är två saker jag har väldigt svårt i verkliga livet, så är det vimsighet och knasighet. Det förstnämnda för att det irriterar mig, det andra för att "knasigt" för mig bär likhetstecken med Stefan och Krister eller studentspex. Jag brukar inte tycka att de är särskilt önskvärda egenskaper i musikaliska sammanhang heller. Architecture in Helsinki låter vimsiga, och vem orkar lyssna på en hel skiva med dem? Frank Zappa lät knasig, och vem kan ärligt säga att han eller hon verkligen gillar Zappa? Båda grejerna känns ofta som en fasad, något för att dölja att det egentligen inte finns något innehåll i musiken.
Men så var det den här plattan. Jag vet inte om det är för att de är islänningar och bara genom sitt kulturella arv har en annan sorts vims och knas i blodet. "Go Smear the Poison Ivy" är bitvis bara lysande. Att försöka beskriva hur det låter är besvärligt, men jag ska försöka.
Det är kakburkstrummor som bara vägrar spela ett enkelt komp. Synthar som kortslutit, synthar som fått eget liv, synthar som helt enkelt bara låter fucked up. Ibland något gitarrliknande ljud som kommer från yttre rymden. Eko eko eko. Någon som knackar på kastruller. Människor som sjunger som älvor.
Jag vet. Det låter på pappret (eller skärmen) helt vidrigt. Men jag är såld.
Múm har någon sorts dubestetik som är väldigt klädsam. Musiken tillåts andas, breda ut sig, utvecklas i sin egen takt. Stundtals svävar den bara ut i kosmos och ballar ur, för att någon minut senare bli stram och återhållen. Och mitt i allt ljudet av ett kraschande UFO som matas genom en ekokammare.
Trots allt ljudsmideri och soniskt vansinne finns det faktiskt låtar, fina popmelodier och riktiga låtstrukturer bakom knastrandet och sprakandet och swooshandet. Lyssna bara på den underbara "Moon Pulls".
Jag brukar per definition vara allergisk mot isländska band med konstiga namn (se: Ham, Sigur Ros etc), men inför Múm kapitulerar jag och går väl och geggar in mig i den där gifteken då.
Kommentarer
Postat av: teg
jag föll för mum en gång för några år sedan. sedan dess har jag också lessnat på "island" och får utslag av Sigur ros. Har sett sigur ros live en gång på konserthuset i gbg. Ville bara skjuta dem och alla i publiken. Helst av allt en tjej. En riktigt snäll tjej med sunda åsikter som bara ville väl. Så frustrerad blev jag på allt.
Men nu när du skriver så här om Mum så vill jag börja lyssna på dem igen. Jag är ändå svag för genren. Gillar Efterklang och Kling klang studios och så.
Tacka gudarna för att du är tillbaka i bloggsfären!
Trackback