omalm.blogg.se: dagens bibelord

Jag och min svåger Nils hade en diskussion per telefon häromveckan angående the state of music 2007. Han hade precis pissat, på ett ganska gentlemannamässigt sätt, över hela nya Moneybrotherplattan i sin tidning. Jag hade inga direkta invändningar, för jag tycker också att Anders Wendins rotrock i grund och botten är ganska fantasilös och poänglös. Nu är inte Moneybrother den enda som är urtrist och onödig; faktum är att det egentligen inte har kommit något upphetsande alls under hela året, som jag ser det.
    När man som jag ligger på sjukhus och inte riktigt tar sig någonstans har man förstås schweinigt mycket tid att lyssna på musik. Jag har försökt att hänga med vad gäller årets plattor, men sorgligt nog har jag inte hört något alls som verkligen grabbar tag. Ibland lurar man sig dock en stund. Kanske i ren desperation.

Texasbandet Spoons typ sjätte platta "Ga Ga Ga Ga" fick en glödande recension av Pitchfork. Hjärnskadad som jag är lurade jag mig själv och köpte den i stort sett olyssnad. Spoon låter inte som något annat, på gott och ont. Ibland shanghajar de mina synapser och låter lite American Music Clubbigt. Ibland maler de loss på ett ackord i sju minuter och blåser mig igen, eftersom jag misstolkar det som skränrock. Men ju mer jag lyssnar på skivan, desto mer inser jag att de egentligen inte har några låtar att tala om. Faktum är att jag får känslan av att de har räknat ut sin musik på ett rutat papper i förhand. De liksom låter bra, fast de egentligen är helt innehållslösa.

Mavis Staples släppte i våras sin medborgarrättsplatta "We'll Never Turn Back". Jag blev så oerhört charmad av inledande "Down in Mississippi" att jag köpte hela plattan utan att höra ett enda annat spår. Ry Cooders produktion är härligt sluskig, och det är befriande att höra en gammal räv som Mavis i ett lite skitigare kontext än vad som är legio när gamla soulartister gör någon sorts comeback. Alla musikerna låter som om de har utrustning från frihetskriget, som de spelar på med brutna händer. Jag gillar det. Det trista är bara att det egentligen bara är "Down in Mississippi" och ett par spår till - "99½" studsar fram i sinnet - som faktiskt är lika bra som jag hade velat. Resten är faktiskt ganska mossigt, bakom den skitiga fasaden.

Jag tyckte att The Corals debutplatta var helt briljant när den kom, men i retrospekt lyssnade man väl egentligen bara på "Dreaming of You" om och om igen. Lockad av en gnisslig fuzzgitarr i första spåret och "Jaqueline"s sockersöta refräng köpte jag nyss deras fjärde album "Roots & Echoes". Den låter också skitbra rakt igenom vid första genomlyssningen. Och så lyssnar man igenom den igen och nynnar medan man lyssnar. Sedan tonar sista tonen ut, och man inser att man inte minns ett skvatt av vad man lyssnat på de senaste typ 45 minuterna. Lite grann som det faktiskt var med deras självbetitlade debut också. Och antagligen var det samma sak med de två album som jag inte brytt mig om därefter.

Lite grann så här har det varit ända sedan årsskiftet. Mediokra, småtrista, snygga och innehållslösa skrivbordsprodukter. Tacka fan för att jag bara har lyssnat på hiphop, NYHC och classic rock hela året.

Ska det inte komma något som knäcker en i år? Som förra året, när Midlake och Hot Chip och Radio Dept var jättebra och man bara ruttnade för att det var så gott? Det är bara fyra månader kvar på året. Någon måste step up and kick some shit out.

Eller ge mig tips på sådant som jag har missat, om du tycker att jag är en gnällig gammal gubbe. Det måste låta helt nytt, och låtarna måste vara så bra att hela Beatles, Beach Boys, Doors, Stones och Clash kataloger framstår som hafsverk av tondöva amatörer. Okej? Jag är idel öra.

Kjamiz!