omalm.blogg.se: dagens bibelord

Se detta inlägg som en uppföljning på min tidigare post om den sorgliga skivskörden anno 2007. På inrådan av chops (som egentligen är punkare) och en annan kamrat (som till vardags ber vid Biggies altare) har jag nämligen tagit mig an en platta som jag i vanliga fall inte hade tagit i med en tio fot lång tång. Inte för att artisten i fråga är talanglös, eller har ett dåligt track record. Inte för att artisten är ointressant, för kommersiell, eller något annat ridikulöst svepskäl.

Nej, det är för att han gillar att kissa på 14-åriga flickor och filma det.

Du förstår säkert att jag pratar om R Kelly. Kanske förstår du också att jag pratar om hans senaste alster "Double Up". Har du hört den? Det är ta mig tusan nästan det enda jag lyssnat på hela veckan. Visst - han är en jävla snuskhummer på alla sätt, och det gör mig moraliskt ont att stödja honom. Samtidigt sjunger han som en grekisk jävla gud, och skriver så löjligt bra låtar att jag faktiskt inte kan komma på någon annan som smackar in så många hits på ett och samma album.
Det finns några ganska lama ögonblick på skivan, typ ett horribelt rockspår tillsammans med Kid Rock, skämtet "Sex Planet" och någon pinsam ballad. Trots det är skivan till åtminstone tre fjärdedelar helt oklanderlig. Jag är inte helt galen i hans experimenterande med autotune på vissa låtar, och bitvis är rimmen ganska löjliga, men melodierna och grooven krossar knäskålar. Jag skojar inte.
En annan grej som skänker "Double Up", och kanske en stor del av Kellz tidigare produktion, en extra dimension är känslan av att killen inte är helt rätt i huvudet. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det, men jag tror helt enkelt inte att han mår särskilt bra. Det är något i hans texter och sättet han sjunger dem som leder mig till att tro att han egentligen är fruktansvärt ensam där uppe i pallet. Han sjunger om hur han går på klubbar och raggar brudar, men det känns som att han ljuger, att han fantiserar om det men i själva verket sitter inlåst i ett panic room och dricker Pucko och tajjar.
Sinnessjuk r&b, kan det verkligen vara något? Ja, ta mig fan, det kan det verkligen. "Double Up" är faktiskt det mest helgjutna album jag hört i år. Jag tänker faktiskt ta mig an hela hans katalog efter att ha hört denna platta, kissorgievideor eller inte.

En annan kille som gjort en hyfsad platta, utan att verka pervers eller störd, är veteranen Joe. "Ain't Nothing Like Me" är väl typ hans sjätte platta. Jag vet inte riktigt vad det är med Joe, men han tycks aldrig få det där riktiga breaket, fast han gör allting ungefär enligt boken. Han jobbar med Tim & Bob, plockar in Nas, sjunger som Donnie Hathaway, och är både lagom thug och lagom tender lover. Yes, det finns snusktexter att hämta också.
Jag tänker inte göra någon recension av skivan, utan konstaterar bara att den hade varit helgjuten om man plockat bort 4-5 av de 14 spåren. Det är framförallt några riktigt sega ballader som kunnat kapas, för det är på midtempogrejerna som mannen skiner på riktigt. "Get To Know Me" och "Life of the Party" är ett par riktiga rökare som ingen bör missa.

Bobby Valentino är en störtlöjlig figur, en ganska patetisk Justin-wannabe som egentligen bara har sin connection med Ludacris som merit. Trots det finns det ett par ganska heta, om än uppenbart Justin-apande, spår på hans senaste platta "Special Occasion". "Anonymous", som jag tror var första singeln, är en kalastrudelutt i stil med "My Love". "Rearview (Ridin')" är i samma skola, och har en riktig mördarrefräng. Tyvärr kommer Luda in och lägger en skittrist vers i mitten, och sabbar intro och outro med några trötta och oinspirerade rim. Kapa honom och låten hade mosat det mesta.

Såg på Labradors webbplats att det kommer ett nytt släpp från Radio Dept i november. Fucka inte upp det, band och bolag, för jag utser det redan till Årets Album utan att ha hört en ton. That's how much I love you, som någon sjöng.

Fridens liljor,

Mats