Skit, skit, skit, bra, bra!
Däremot är de lite missnöjda över att 2900 anställda inte har fått sparken. "Analytiker är lite besvikna på att neddragningarna inte verkar ha kommit igång som man hoppats. De hade velat se mer det här kvartalet", säger DN:s Yvonne Edenholm i dagens DN Ekonomi på nätet.
Själv är jag lite besviken över att analytikernas barn inte har ådragit sig fler sjukdomar, och att deras bilar inte har blivit stulna, och att deras VISA-kort inte har blivit skimmade och kontona länsade.
Sitta och önska att människor ska få sparken... vad är det för ett jävla jobb, egentligen?
***
Så började stormen kring Lars Noréns 1700-sidors lunta. I Svenska Dagbladet har Adam Svanell pratat med Kerstin Ekman, som omnämns i mindre smickrande ordalag:
"Anmärkningsvärt nog är författaren Kerstin Ekman, som också ligger på Albert Bonniers förlag, en av dem som Norén angriper hårdast. Själv har hon dock inga synpunkter på det.
- Jag har fått uppfattningen att han ägnar sig åt ett väldigt ivrigt förtalande i boken. Jag vet inte vad han är ute efter, men jag tycker uppriktigt sagt inte att det är så intressant, säger hon."
Precis så tycker jag att man ska tackla häckleri från någon som uppenbarligen lider av en stark självförakt. Inte som DN:s Leif Zern, som tagit så illa vid sig att han ägnar ett helt uppslag åt sitt genmäle. I och med det ger han Noréns bok ännu mer uppmärksamhet, och gör åtminstone min läsvilja ännu starkare.
Länk till Leif Zerns artikel på nätet: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1353&a=764258
Dessutom kan jag någonstans tycka att det är helt i sin ordning att Norén ifrågasätter sina kritiker. De har i uppdrag att granska hans arbete, vilket jag tycker ger honom full rätt att granska deras. Sedan vet jag ju inte vad han har skrivit. Han kanske har uttryckt sig plumpt, klumpigt, elakt och/eller osant. Isåfall ska han klandras. Fast jag anser fortfarande att det är hans rättighet att tycka precis vad han vill om sina belackare. Vilket Leif Zern stundtals varit.
Att Norén gillar de som gillar honom är väl inte så konstigt? Ett stort ego är lätt att göda, och ett väldigt lätt mål att sänka. Och Noréns ego kanske blir så sårat att han svarar med förolämpningar och oförskämdheter. Många gör ju tyvärr så.
"Vilket öde - att utnämnas till Noréns favoritrecensent! Det är lika hedrande som att ihågkommas som Caesars munskänk." - Leif Zern.
Lysande kommentar, Leif. Det ger jag dig. Men jag tycker inte att du hade smitit undan genom att ignorera Norén. Däremot hade du kanske sårat honom...
***
Vänsterpublikationen ETC.se har granskat finansminister Anders Borgs budget för de kommande åren, och dragit en del intressanta slutsatser. Bortsett från att man förstås utgår från ett vänsterperspektiv, hävdar man att Borgs budget är ett sammelsurium av omotiverade siffror och summor. I punktform anser ETC att detta är stöttepelarna i budgeten:
- Först, vem ska få vad i framtiden.
Regeringens budget räknar med en enorm satsning på privatkonsumtion. Det är den grundläggande politiska idén. Vi ska satsa mer på privata lösningar och mindre på gemensamma.
I grunden betyder det att den del i samhället (cirka en tredjedel) som har det bäst kommer att få det mycket bättre än den tredjedel som idag har mer nytta av gemensamma satsningar.
- Skatteinkomsternas del av vår produktion minskar kraftigt.
Det är alltså inte brist på pengar som gör att regeringen inte åtgärdar klyftan mellan fattiga och rika eller satsar på att motverka arbetslösheten.
Det är helt enkelt så att man inte vill.
- Enda sättet att förbättra utbildning är att satsa på den. På lärare, på tid, på läromedel, på stöd.
Just därför blir det så absurt att vi i en period av tillväxt ska satsa MINDRE på skolan.
- Antalet långtidsarbetslösa är lika många som förut, antalet med tillfälliga jobb detsamma. I Anders Borgs prognoser ska vi nästa år ha 6,1 procent arbetslösa (enligt ILO:s definition - som regeringen använder i budgeten). I praktiken betyder det att finansministern gett upp varje försök att minska arbetslösheten.
- Hans budget saknar klimatpolitiska satsningar överhuvudtaget - utom på en punkt. Regeringen ska MINSKA satsningen på järnvägar och ÖKA satsningen på vägar. (Pengar flyttas från Banverket till Vägverket!)
Alltså tvärtemot den klimatpolitik man säger sig stå för.
Men sitt inte och läs mina lösryckta punkter - ge den riktiga artikeln en stunds uppmärksamhet. Mycket intressant läsning, oavsett vilket politiskt läger man tillhör. Johan Ehrenborg må vara kontroversiell och ifrågasatt, men han kan ekonomi, och i detta fall tycks han ha torrt på fötterna.
Länken finns här: http://etc.se/artikel/17345/etc-granskar-borgs-budget
***
Fokus skriver om Robyn. Jag gillar henne. Hon tycks vara medveten, intelligent, och inte lika uppfylld av sig själv som många andra, ofta mindre framgångsrika artister.
"Robyn vet att hennes popularitet vilar på det fundament hon gjöt som storbolagsartist. I en intervju från februari för den amerikanska musiksajten Pitchfork, säger Robyn att hon har »en helt annan utgångspunkt jämfört med andra som också gör saker oberoende. Jag hade en 'fanbase', och dessutom en annan ekonomisk situation än andra som startar sina egna etiketter.«"
och
"I dagens Sverige är entreprenör ett buzzword. Robyn kommenterade utmärkelsen från Företagarna så här: »Tack, det känns bra! Det var kanske inte riktigt det här jag tänkte på när jag startade mitt skivbolag, men jag kan förstå hur ni har tänkt.«
Sammanhang då etablissemanget lånar stjärnglans från popen har ofta något lite obekvämt över sig. Som när Tony Blair omfamnade britpopen och Leif Pagrotsky poserade med Cardigans. Robyn är nog medveten om detta - när tidningen Chef nyligen bad om en intervju tackade hon nej."
Det första utklippet visar att hon faktiskt förstår att olika villkor och spelregler gäller för etablerade och icke-etablerade artister. Det är inte lika för alla, och att inbilla sig det är att förråda sig själv. Det andra tycker jag pekar på integritet. En utnämning är förvisso svår att tacka nej till (fast å andra sidan - se på Mattias Alkberg), men en intervju är ju bara att avböja. Och i fallet med tidningen Chef så var det helt rätt. Robyn har inget att vinna på att tala med Chef. Det är snarare så att hon skulle kunna förlora kredibilitet - guilty by association, liksom.
***
Köpte häromveckan Cut Copys nya platta "In Ghost Colours". Personligen tycker jag att den är ett härligt amalgam av riktigt otidsenlig shoegaze, "New Order" målat i tre meter höga neonbokstäver, och Daft Punk när de är som mest uppenbara. Det må inte vara årets mest spännande album, men låtmaterialet är starkt och får både mig och min hustru att spontandansa lite grann i köket.
Stefan Thungren på Svenska Dagbladet tycker dock att det är rätt trist. Så här skrev han i söndags:
"Att stå med ena benet i indiepop och det andra i elektronisk dansmusik är numera en välbeprövad formula som i bästa fall producerar band som Junior Boys eller Hot Chip, och inte minst är det den idé som stora delar av den nuvarande Göteborgspop-scenen lutar sig emot. Cut Copy blandar dock detta koncept med aningen för mycket av Manchesters Factory-historik för att de ska kännas fullt ut relevanta för den 18 april 2008."
Nå jo. Man kanske är lite för stor Factory-vän för att kunna förhålla sig tillräckligt kritisk. Men jag står vid mina ord: det är en kalasplatta. Skruva Thungren, helt enkelt.
Det här är ju strålande! Du läser alla viktiga och långa artiklar och vi andra får en fin sammanfattning och färdiga åsikter. Effektivt :)