Länge leve boogien!
Jag är inte en sådan människa som lyssnar på saker och ting för att de är hippa per sé, men självklart finns det gränser för min tolerans. När jag koketterar med min fäbless för exempelvis Journey så är det till stor del med glimten i ögat. Faktum är ju att jag allra mest uppskattar musik som känns ny och fräsch på så många sätt som möjligt.
Men så finns det svaga öglor i mitt nät. Idag köpte jag, i stort sett baserat på en liten blänkare av något retroskägg i DN, albumet "Warpaint" av The Black Crowes från förra året. Vi snackar boogierock för en äldre publik, med andra ord. Eller gör vi det?
Black Crowes, med bröderna Chris och Rich Robinson i spetsen, är väl ungefär lika moderna och samtida som batiktröjor och stentvättade jeans. Ingen större publik har egentligen brytt sig om deras förehavanden sedan "The Southern Harmony and Musical Companion" kom 1992, trots att bandet faktiskt släppt flertalet album sedan dess. Hur de låter har jag inte den blekaste aning om.
På något sätt har jag dock alltid uppskattat låtar som exempelvis "Remedy" från den sistnämnda skivan. Den låter ungefär som ett tvärsnitt av all rockmusik mellan 1968 och 1972, och är med andra ord i grund och botten egentligen en ren Rolling-Stones-runt-Exile-pastisch. Riktig mansrock har aldrig blivit så tydligt och talangfullt definierad som på "Exile On Main Street". Inte för att den är helt jämn, men antalet pärlor är så stora att de gör det hela värt.
"Warpaint" har dock inte så värst mycket med "Exile..." att göra. Däremot låter den precis som man vill att Allman Brothers ska låta.
Allman Brothers gjorde för det mesta skitjobbig improvisationsrock, fullt jämförbar med hemskheter som Grateful Dead och Hot Tuna. Till skillnad från dessa två sistnämnda så kunde dock bröderna blixtra till och prestera fantastiska låtar som "Ain't Wastin' Time No More" och "Blue Sky" från albumet "Eat a Peach", och "Whipping Post" från den självbetitlade debuten. Samtidigt fanns det många stunder på gruppens skivor som mest vimsade runt i trista orgeljam och blueslicks alldeles för länge och ofta.
"Warpaint" innehåller elva låtar som närmast kan beskrivas som en Best Of-samling med Allman Brothers-låtar. Visst, ibland strösslas boogiebakelserna med soliga Beatles-influenser och oväntade psykedeliautflykter. Ibland blir det ren George Thorogood-hutterutte, som i "God's Got It", med suveränt slidespel av Rich Robinson. Då och då hörs lite folkblues i Faces anda. Men för det mesta vilar Duane Allmans ande över låtbyggena, och det menar jag inte på något negativt sätt. Det blir liksom bara den bästa Brothers-platta du någonsin har hört. Och det är ett jävligt gott betyg!
M
Andra som skrivit om "Warpaint":
Svenska Dagbladet
Norra Västerbotten
Sonic Magazine
Gefle Dagblad
Sydsvenskan
Kommentarer
Trackback