Ausländer rauss

Barbro Hedvall skriver på ledarsidan i dagens DN om den angloamerikanska dominansen i SVT. Tydligen så har (surprise) professorn i tyska Gustav Korlén sammanställt ett underlag som visar på 387 engelskspråkiga, 28 franska och 10 tyska program under vintern. Frapperande, tycker förstås Korlén, och Hedvall instämmer.

Men är det så jävla konstigt? Har du sett tysk teve? Vilka tyska program minns du från när du var yngre? Jag vet. Kliniken och Kommissar Rex.
Bortsett från något "Språka på..."-program, världskrigsdokumentärer och John Blunds DDR-propaganda har vi inte sett något annat. Det är ett kompakt jävla mörker, tysk teve. Och fransk teve! Pomp du pomp, bleu du bleu, pfft pfft! Vad finns där att se? Rufsiga konstnärer som rumlar runt i svartvitt i sina ostädade Parisvåningar, nakna från midjan ner, som Dylan Moran skulle säga. Tre timmar långa filmer där fårade gamla män sitter knäpptysta och röker medan tonåriga flickor dansar nakna runtom dem, och en gång i kvarten säger något i stil med "en cigarett... åh... min far hade en roddbåt..." Förutom ett eller två undantag är franska program också ena jävla liggsår.

Ska vi vara helt ärliga må det ha gjorts någon schysst thriller i Tyskland, och Fassbinder har ju viss renommé. Franska nya vågen kan inte förnekas, och visst finns "La Haine" bland mina favoritfilmer. Men samtidigt...

Vad väljer du helst? Michael Parkinson eller någon sönderrökt fransk litteraturkritiker? The Henry Rollins Show eller L'exposition de Henri Pompeuse? London Live eller Peters Popshow? Ja, vad fan - Kommisarie Lynley eller Kommissar Rex?

Nej du, farbror Barbro. Får jag välja så skulle det vara amerikansk skräpkultur och brittiska kriminaldramer dygnet runt i SVT. Eva Hamilton borde förresten passa på att slänga ut alla skitdåliga nordiska produktioner på samma gång. Danska deckare där man kan räkna ut vem mördaren är innan vinjetten spelat färdigt. Norska deckare som tar tio år på sig för att reda ut föräldrarnas släktträd. Finska... nej, vänta. Det finns ingen finsk teve. Jag vet, jag har varit där. De har bara nyhetsprogram och råddiga Idol-uttagningar.

Och så dessa förbannade svenska skräpprogram. Om det rör sig om ett drama, och det utspelar sig i Norrland pratar alla antingen stockholmska eller så har de hittat på någon brytning som låter som en skottskadad dalmas. Det är alltid skitdålig dialog, även om det så är Strindberg som skrivit den och Max von Sydow och Stellan Skarsgård som läser upp den. Michael Persbrandt är med i varenda serie och varenda film. Han gör alltid samma rollfigur, vare sig han spelar förste älskare, förståndshandikappad eller tuff snut. Han spelar alltid den tuffa snuten. Som råkar vara förste älskare. Eller förståndhandikappad.

Nej, fuck that. Ut med all nordisk och europeisk skit. Bortsett från något nyhetsprogram på svenska vill jag inte se en enda icke-engelskspråkig etermedienolla igen. Henrik Schyffert kan få städa SR:s cafeteria. I sin jävla indianoutfit. Bert Karlsson vill jag bara se på ett julbord med ett äpple i munnen i fortsättningen.

Vi skall sträva efter mindre icke-engelskspråkig media överhuvudtaget. Och varför? Jo, därför att det är skit.

Ich bin ein berliner...

Dag ett: Let's get killed.

Jag sitter i en Mercedestaxi på väg in i Berlin, och börjar misstänka att vår turkiska chaufför tänker ta kål på oss. Under hela färden från Schönefeldt Flughafen har han hållit hastigheter som skulle fått Matti Nykänen att blekna. Samtidigt har han sms:at oavbrutet och knappast kastat mer än ett par snabba blickar på övrig trafik. Någon gång får jag till och med påpeka att trafikljuset som han stannat till vid har slagit om till grönt. Det enda jag kan tänka är att jag hoppas att han har flat rate på textmeddelanden.

 

Det är inte min första resa till Berlin, men första gången jag faktiskt har tid att se något. Förra gången var dessutom för 8 år sedan, och mycket har hänt sedan dess. Jag åker denna gång med ögonen öppna, och planen är faktiskt att turista stenhårt. Jag börjar redan i taxin, och försöker klura ut vad jag ser, var jag ser det, och vad som finns bortom det.


Under denna taxiresa har vi passerat Berlins gamla huvudflygplats Tempelhof, för övrigt Europas till ytan största byggnad, som uppfördes av Adolf Hitler. När jag påpekar detta faktum för min hustru Erika får jag för mig att vår chaufför kanske tar illa upp om jag nämner tyrannen från Österrike vid namn. Därför myntas begreppet "han-som-inte-får-nämnas-vid-namn", ett begrepp som kommer att användas flitigt under vår vistelse. Överlag inbillar man sig att der Führer fortfarande är ett lite känsligt ämne. Visst finns det mängder av muséer, minnesmärken och monument, men man tycks inte tala om det.

Kommunismen i öst är däremot något som man gärna diskuterar. Ta mig tusan - man tycks nästan minnas fasorna och förtrycket med någon sorts värme. Min kompis Sebastian, som är uppvuxen i öst, småskrattar om hur hans familj slutligen fick sin efterlängtade Trabant efter lång väntan. Trabbin var då 17 år gammal, men ändå 500 DDR-Mark dyrare än en nyproducerad.

För att återgå till saken: herr Hitler hyschar man lite om. Inte av rädsla, tror jag, utan av respekt för de som råkade illa ut. Samtidigt är det ju förbaskat kul att hitta på alternativa namn. Som "han-som-inte-får-nämnas-vid-namn". Om du har läst Harry Potter-böckerna förstår du naturligtvis parallellen. Men vi återkommer till nazismen lite längre fram.


"I am so sorry. There has been a mistake."

Vårt hotell är ett generiskt mellanklasshotell. Snackbar i foajén, barnfamiljer i hissen, kilovis med broschyrer på rummet. Det är trevligt inrett, och personalen är hyfsad på engelska. De har dock ingen restaurang, så vi går till grannhotellet Ibis eftersom vi inte har lust med någon matjakt efter en hel dags flygande och springande mellan terminaler, taxibilar och tidningskiosker. Vi beställer in varsin öl och bestämmer oss för att prova wienerschnitzeln. Ölen dröjer tio minuter. Den unga servitrisen som tagit vår beställning tycks upptagen med allt annat än att servera oss vår mat. Efter en bra stund viftar vi till oss henne och beställer varsin öl till. Även den dröjer. Precis som våra schnitzlar. När vi så småningom får in våra öl dröjer det ytterligare tio minuter innan flickan, med ett förläget leende, kommer fram till vårt bord och slår ut händerna i en uppgiven gest. "I am so sorry. There has been a mistake. I forgotted. Tell me, what was your order?"

Klockan är halv tio på kvällen, vi är lite ölmätta och irriterade, och den där wienerschnitzeln kan lika gärna krypa tillbaka in i djuret den kom från. Som de milda, vänliga och storsinta (läs: fega och konflikträdda) svenskar vi är suckar vi, ler lite och ber henne servera oss lite bröd och korv istället. Det smakar måhända inte storslaget, men det mättar för stunden, och vi somnar belåtet i vår knallhårda säng redan innan tolvslaget.


***

Dag 2: Två killar når medelåldern

Det är annandag påsk och min trettioårsdag idag, något som vädergudarna över Berlin firar med regntunga skyar och allmänt grådask. Det stoppar dock inte ett par hurtiga svenskar, som har ett späckat schema och är på ett alldeles fantastiskt humör. Trettioårsdagen skall nämligen firas som det anstår en människa tjugo år yngre - på zoo! Vore det inte så jäkla kallt hade vi ta mig tusan sökt upp en glassbar också. Men först av allt skall vi vara lite allvarliga också.

Från vårt hotell är det nämligen spottavstånd till en liten återstående bit av muren och platsen där Gestapos huvudkvarter låg. Där finns numera den ytterst sevärda utomhusutställningen Topographie des Terrors, som berättar om utrotningen och förföljelsen av judar och andra icke önskvärda. Det blåser dock småspik och vi har inte fått i oss frukost, varför vi - ytliga, gnälliga människor, I know - trampar iväg till Potsdamer Platz runt hörnet för hitta något att äta. Vid piazzan under glittriga helvetesbygget Sony Center äter vi en skitdyr påskbrunch bestående av ägg, wurst, croissant och gud vet vad tusan.


Berlins stadstrafik är så jädra klyftig att de i stort sett har eliminerat nödvändigheten av turistbussar - även om det, tro mig, finns gott av den varan också - tack vare buss 100 och 200. Båda avgår från Zoo i ena änden av Tiergarten, och går sedan lite olika rutter förbi några av de mest intressanta platserna i både västra och östra Berlin innan de når Alexanderplatz. Och vice versa förstås. Ja, nummer 100 går faktiskt ytterligare en bit förbi A-platz om man vill. Buss 200 går förbi Potsdamer Platz ungefär var tionde minut och tycks kosta mellan någon och några euro, beroende på någonting som vi inte riktigt fattar. Vår ursprungliga plan är att enbart gå på akvariet, men efter ett par timmar bland hajar, sjöhästar, pytonormar och pirayor är vi så peppade att vi löser en kombinationsbiljett till djurparken också (?16.50).

Berlin Zoo är fint som snus. Det är grundat av någon kaiser way back och är, tror jag, Europas första och största djurpark. Pandan Bao-Bao är numera kontinentens enda bambubjörn, efter att polaren Yan-Yan gick hädan för inte så länge sedan. Det finns massvis med stora kattdjur, märkliga antiloper och löjligt roliga surikater. Och så har de ju förstås Berlins nya kelgris: isbjörnsungen Kurt. Det är helt enkelt kolossalt spännande att promenera runt i denna, med mina mått mätt, gigantiska park.

Allt är dock inte riktigt lika roligt att se. Bao-Bao, till exempel, verkar ganska trött - han är faktiskt född 1978 - och inte helt överlycklig. Han och Yan-Yan fick väl aldrig den connection som djurparken hade hoppats på, och det blev aldrig några ungar. Om det är därför han är lite blå vet man ju aldrig, men eftersom vi gillar att förmänskliga djur så kan vi väl anta det.

Det är inte heller kul att se den svarta pantern, som tycks vara enormt stressad. Den vankar av och an vid gallret till dess rastgård, och kanske är det så att den helst vill gömma sig. En av isbjörnarna tar tre steg fram och tre steg bak på samma fläck, alltmedan den oavbrutet svänger på huvudet från höger till vänster. Antingen är den störd eller så mår den riktigt piss. Det är inte kul att se, och smickrar inte djurparken eller djurens faddrar - nästan alla djur har faktiskt sådana.

Sjölejonen verkar dock ha skitkul och låter som en hel parkeringsplats med Trabanter. Det låter som att de ropar "sisten i är en rutten norsk säljägare" till varandra, och sprättar vatten på fårskallarna som ställt sig runtom bassängen. Och de är inte de enda som lever djävul i parken.


Monkey gone to eleven

I aphuset är det fullt ös. Små dödskalleapor är uppskruvade till volym elva och kastar morotsbitar på varandra, ett gäng röda minihuliganer håller på att demontera hela sitt bo, och längst in sysslar ett par chimpanshonor med någon märklig dominansritual där de gnuggar underliven mot varandra. Jag är förstås ingen expert på apors beteende, men är det inte en dominansgrej så kan alla bibelviftare och andra konservativa miffon lägga ner sitt trams om att homosexualitet inte förekommer i naturen.

Fullt lika ösigt är det inte hos en del av orangutangerna. I ett av glasrummen hänger en stor hanne med dreadlocks i pälsen från en ställning i taket. Han heter Mano, och verkar lite deprimerad. På en skylt bredvid fönstret ser jag hans födelsedatum och förstår varför han känner sig låg. Han fyller nämligen också trettio år idag. Någon borde ta med honom på något kul. Om han också vill kolla på apor föreslår jag Sturecompagniet.

Efter flera timmar i parken bestämmer vi oss, efter en fruktlös jakt efter spökdjur och fladdermöss, för att vända tillbaka mot öst och hitta en passande födelsedagsmiddag. Mano satt mot väggen och tuggade på torkad frukt när vi gick. Vi däremot, vi är ute efter något mer tyskt.


Tillbaka på Potsdamer Platz konsulterar vi Rough Guides splendida bok om Berlin för att hitta någonstans att äta. Överlag är det en väldigt god idé att köpa på sig en guidebok om staden man vill besöka. Man kapar kostnader, tid och puls om man vet när, var och hur man skall ta sig till och från en stadsdel eller plats. Förutom kartor, adresser och vägbeskrivningar finns det dessutom matnyttiga tips om platser man annars kanske hade missat. Just Rough Guides Berlinbok har ett särdeles gott rykte, och kanske hade vi missat anrika Café Adler utan boken. Adler var nämligen utsatt på kartan som en av två rekommenderade restauranger inom en hyfsat radie från oss. Make no mistake - Berlin kryllar av ställen att äta. Somliga är bara inte rekommendabla.


Café Adler är iallafall en liten glugg precis i korsningen Zimmerstrasse-Friedrichstrasse, med anor från kalla kriget: gränsövergången Checkpoint Charlie ligger rakt utanför. Det ryktas till och med om att John Le Carré hade ett stambord här. Friedrichstrasse har de senaste åren börjat etablera sig som stadens nya shoppingstråk, i takt med att Kurfürstendamm mattats av, och är således späckad av turister. Dessa spiller naturligtvis in på Adler för en öl, ett glas sherry eller en bit mat. Ändå har fiket en genuin känsla, och det är inte svårt att föreställa sig hur agenter och annat löst folk satt vid ett hörnbord och smed ränker.

Maten är billig och enkel. Vi beställer in varsin portion bratwurst med sauerkraut och potatismos. En lätt frånvarande servitör kommer in med maten på nolltid, och den ser definitivt inte mycket ut för världen. Den smakar däremot alldeles utmärkt. Efter en hel dags springande på zoo, med enbart socker som bränsle är det nästan löjligt gott med tung, salt husmanskost. Vi vaggar tillbaka till hotellet nöjda och belåtna.



Dag 3: Kuckelikurfürstendamm

Paret Ömalm har inte direkt legat på latsidan när det gäller denna vår tredje dag i Berlin. Eftersom planen är att hinna med ett besök på Filmmuséet i Sony Center, (fönster)shoppa i Ku'damm, ta en drink uppe i TV-tornet vid Alexanderplatz och äta middag närmare Prenzlauer Berg gör vi oss klara så fort vi kan. Sedan kastar vi i oss en dyr frukost på samma, lite småtrista, snabbmatsrestaurang som dagen innan. För enkelhetens skull. Muséet ligger bara tvärs över piazzan, ju.


Deutsche Kinemathek - Museum für Film und Fernsehen är inhyst i en byggnad som hör till Sonys svulstiga skrapa, och är följdaktligen alldeles sprillans. De permanenta utställningarna är ganska intressanta, och naturligtvis får Fritz Lang ganska mycket utrymme. Lang, som av landsmaninnan Marlene Dietrich - en annan som får s t o r t utrymme - beskrevs som en frånstötande sadist, har flera rum tillägnade framförallt filmen Metropolis. Något som slår mig är att jag aldrig har sett hans film M. Jag lägger det bakom örat.

Vår egen Zarah Leander dyker förstås också upp i utställningen, om än inte i de mest smickrande sammanhang. Hon framställs som något av en skrupelfri opportunist, vilket säkert är sant, om än inte som nazist. En stor tugga av hennes samlade skådespelarinsatser kan ju nämligen bevittnas i rena propagandafilmer från det tredje riket. Ett helt rum ägnas åt denna period av tysk filmhistoria. Och här kommer vi tillbaka till det där hyssjandet kring nazismen. Det mest graverande materialet finns nämligen inte i öppna montrar eller på storbildskärmar. Istället har man gömt undan bilder, manuskript, brev och tv-skärmar i utdragbara lådor i väggen. För att skona tyskarnas samvete eller för att skydda oss från obehagligheter? Eller för att halvt om halvt sopa det under mattan och hoppas att besökarna inte ägnar för mycket uppmärksamhet till epoken?

Efter att med måttlig förtjusning stirrat ut en replika av Robocop går vi ut på gatan och väntar in Buss 200, som skall ta oss till turistfällan och shoppingstråket Kurfürstendamm.


Close, but no delikatessdisk

En gång var den stadens mest förnämliga shoppinggata. Idag är Ku'damm fortfarande lång och späckad med affärer, men knappast särskilt intressant eller spännande. Den utgår ungefär från till största delen sönderbombade Gedächtnichtskirche vid Europa Center och sträcker sig en hyfsad bit västerut. Vill man sammanfatta shoppingen så består den till största delen av jättekedjor som H&M (min hustru besökte minst fyra stycken på en sträcka av kanske 200 meter) och Footlocker. Bortsett från en härligt slemmig munk på Dunkin' Donuts köper jag egentligen ingenting. Inte ens min fru är särskilt peppad.

Österut från Europa Center övergår Ku'damm i Tauentzienstrasse, och där ligger Västberlins shoppingpalats KaDeWe. Min svåger Nils kunde inte nog betona vikten av ett besök på KaDeWes delikatessavdelning, som skall vara helt outstanding på alla sätt. Samma rekommendation ger i stort sett varenda Berlinvän, guidebok och turistinformation. Vi känner oss dock lite stressade, och bestämmer att vi får ta det besöket nästa gång vi kommer hit. Istället hoppar vi på bussen igen och drar till Alexanderplatz.


TV-tornet ser man från i stort sett hela staden. Med sina 368 meter är den Europas tredje högsta byggnad och är egentligen ganska så ful. Som med nästan all kommunistarkitektur är den dock ganska charmig i all sin överdrivna pampighet, och har man aldrig varit i Berlin så bör tornet definitivt vara nästan högst upp på listan över sevärdheter.

Vi låter inte femtiometerskön vid foten av tornet avskräcka oss. Kön rör sig fort, så vi är uppe efter bara en liten stund. Restaurangen roterar, och det är säkert skitballt. Eftersom vi inte tänker äta eller har lust att trängas med en massa ungar struntar vi dock i den, och beställer en (dyr) öl i baren nedanför istället. Utsikten är inget mindre än helt enastående, och det påstås att man en molnfri dag kan se mer än 4 mil runtom. Bartendern verkar kanon i arslet och tycks inte förstå ett skvatt på engelska, så försök inte få igång något samtal med honom. Eftersom klockan börjar närma sig sju på kvällen bestämmer vi oss för att söka upp någonstans att äta. Svåger Nils har lämnat ett tips, och det ligger inte långt bort.


Längs den otroligt trevliga gatan Alte Schönhauser Strasse i de gamla judiska kvarteren kring Hackescher Markt ligger nämligen restaurangen Monsieur Vuong, som serverar vietnamesisk mat. Stället är omåttligt populärt, och det är stört omöjligt att få en plats inomhus. Det är en sval kväll, så vi sätter oss utomhus vid samma bord som ett par som pratar med varandra på något oidentifierbart språk. Finns det rövarspråk på albanska?

Maten är god men snäppet för stark för mig, och följdaktligen helt perfekt för min fru. Jag, som är lite känslig, får peta ner ett par öl för att svalka mig. Erika blir dock enormt förtjust i stadsdelen, och vi kommer överens om att söka oss tillbaka hit imorgon.

Ett stenkast bort ligger Oranienburger Strasse, som kvälls- och nattetid förvandlas från en vanlig affärsgata till ett känt stråk för prostituerade. Något sådant märker dock inte vi, utan promenerar tvärs över Hackescher Markt tillbaka till Alexanderplatz. Vi stannar till på en mysig liten pub, men dröjer oss inte kvar desto längre. Istället korsar vi en park för att komma ut på bussgatan igen. Erika stannar mitt i allt till och pekar åt höger. Hon har sett en lösspringande hund i mörkret. Berlins hundägare bryr sig i regel inte om att hålla sina hundar kopplade, vare sig pitbull eller chiahuahua, så det är ingen omöjlighet. Jag ser dock ingenting förrän tjugo meter senare. Det är ingen hund. Det är en kanin. Och hans femtio kompisar. Hela jäkla parken är full av kaniner. De måste vara Berlins motsvarighet till renarna på E10 i Norrbotten - överallt och lite i vägen. Men nog om dem.

Vi kliver på 200:an på Museuminsel och åker till Potsdamer Platz. Luften är skönt krispig under den korta promenaden till vårt hotell på Anhalter Strasse.


***

Dag 4: No more junkie business

Allt bussande fram och tillbaka har gjort att vi hittills har missat Berlins kanske främsta monument. Jag talar förstås om Brandenburger Tor. Idag skall vi ta mig tusan bege oss dit. På vägen finns också ett par sevärdheter man inte får missa. Men först frukost.

Now kids, finge jag bara ge er ett råd vad gäller Berlin så är det detta: ha alltid cash tillgängligt. Man inbillar ju sig att landet som uppfann BMW-bilar och Klipsch-högtalare skulle vara vana vid betal- och kreditkort, men icke så. Kontanter är definitivt kung, vilket vi får erfara när vi av ren desperation kastar oss in i ett, skall det visa sig, svindyrt fik för att äta frukostfrallor. Det slutar med att jag får jogga ungefär från platsen där Hitlers bunker låg, upp till shoppingcentret Arkaden under Postdamer Platz där närmaste cash machine finns, och tillbaka. Och hur kommer det sig att ett land som är så ovana vid betalkort har så helvetiskt långt mellan sina bankomater? Nåväl, det löser sig och vi kan röra oss vidare.

Men Hitlers bunker, ja. Då är vi där igen. Det som återstår av fanskapet är numera vattenfyllt, övertäckt och icke utmärkt på något sätt. Man har bland annat hävdat att högerextremister och andra knasbollar skulle börja samlas där om man märkte ut platsen. Buulll-shiiet, säger jag. Alla vet ju var den ligger ändå. Nej, i sann tysk anda täcker man över skiten och hoppas att det inte skall lukta så mycket.


En boulestöt därifrån ligger minnesmärket över judeutrotelsen. Det är en stor plan täckt med betongblock som skall symbolisera en judisk gravplats. Man kan också se det som en modell av ett judeghetto. Man kan se det som en massa olika saker. Oavsett vilket är det ett väldigt fascinerande konstverk och väl värt ett besök. Jag vet inte om det är konstnärens avsikt, men monumentet används faktiskt. Barn springer omkring och leker i "gränderna". Vuxna sätter sig ned och pustar ut ovanpå ett betongblock. Familjer tar paus här.

Ytterligare en liten bit därifrån ligger så Brandenburger Gate. Det är tjockt med turistgrupper och flanörer på Pariser Platz, och vi hänger inte kvar utan fortsätter österut längs Unter den Linden. På andra sidan Brandenburger Tor i riktning västerut heter samma gata Strasse des 17 Juni och går igenom Tiergarten. Om du åker med buss 100 ser du mycket längs denna sträcka: presidentens palats Bellevue, olika regeringsbyggnader, ambassader. Även längs Unter den Linden finns massvis att se, även om det kryllar av turister och unkna presentbutiker. Här finns ju exempelvis Rysslands pampiga ambassad som, trots sin Tsar-look, faktiskt byggdes så sent som på 1950-talet. Här finns också Hotell Adlon Kempinski som fungerade som fältsjukhus under de värsta bombningarna 1945, som brändes ner av fulla sovjeter dagen efter krigslutet, och som slutligen revs helt 1984. För tio år sedan byggde man upp det på nytt igen. Om du gillar skräpkultur vet du förstås att det var här som Michael Jackson dinglade med sitt barn inför den samlade pressen.


Vi ger dock blanka tusan i historiens vingslag och viker istället ner på Friedrichsstrasse efter att ha strosat under lindarna en stund. Här råder galen kommers, och stora shoppingcenter och lyxboutiquer öppnar hela tiden. I franskägda Lafayettevaruhuset hittar jag massvis med sköna tröjor, men känner mig snål och låter bli. I en mindre butik som säljer Prada och Gucci och annan proper lyx känner vi oss utstirrade, och den äldre kvinnliga expeditens klackar bakom mig driver ut mig från butiken.

Till slut sätter vi oss på Starbucks och coolar ner med en iskaffe. Rough Guiden kommer fram, och vi bestämmer oss för att styra kosan mot Kreuzberg för att insupa lite hippiesmuts och köpa lite skivor. I norra Kreuzberg gör vi ett stopp vid det intressant formgivna Judiska Muséet. Vi går aldrig in, men bara att få se lite kreativ arkitektur räcker ganska väl, och får en att tänka hur spännande vår kommun hade kunnat göra vårt kulturhus, hade de inte varit så jävla fega. Jag tänker inte försöka beskriva hur det ser ut, men rekommenderar hemsidan på www.juedisches-museum-berlin.de.

Promenaden till de östra delarna av Kreuzberg är dock längre än vi trott, så vi hoppar på en buss och kliver av längre ner på Oranienstrasse. Det är inga problem att hitta till butiken Hard Wax, men själva lokalen har en lite avig placering. Den ligger nämligen i ett vanligt hyreshus, inne på en gårdsplan, fem trappor upp. Bara i Tyskland, I'm telling you... För dig som inte känner till butiken så ägs den av Mark och Moritz från legendariska tyska dubtechnoduon Basic Channel/Rhythm & Sound. Jag plockar ganska snabbt åt mig tre relativt nya dubsinglar och orkar inte gräva desto mer.


Kreuzberg är en sliten men charmig stadsdel. Förr var det ett paradis för squattare och smutspunkare, idag är det aningen mer ordnat. Precis som överallt annars i Berlin är väggarna täckta av grafitti - kanske mer här än på andra platser. Fasaderna är slitna, och det ser ganska ruffigt ut. Tills man ser att det står mångder av BMW-bilar parkerade nedanför husen. Konstnärerna, artisterna och unga kreativa har flyttat in. En stor del av stadsdelen är förvisso bebodd av ganska fattiga turkiska immigranter, och visst finns här punkare och crusties. Överlag är det ändå en stadsdel på ekonomisk uppgång.

Vi går dock lite fel på vägen tillbaka från Hard Wax, och hamnar på en plats som man, enligt guideböcker och media, knappast kan säga är på någon uppgång överhuvudtaget. Kottbusser Tor är ett ökänt tillhåll för narkomaner och lodisar. Här springer pitbulls lösa på gatorna, slöddret spiller öl på varandra, och poliser patrullerar S-Bahnstationen med munkorgsförsedda schäfrar. Ett skutt ifrån platsen där vi hamnat finns två av Berlins så kallade Fixerhausen, alltså ställen dit sprutnarkomaner kan gå och få rena sprutor och skedar, och där de kan skjuta knark i lugn och ro. Det är inte en hotfull stämning som råder, men det är stökigt och otryggt, och vi snabbar på stegen bort från platsen. Bara ett kvarter längre bort är det lugnt och skönt, fåglarna kvittrar, och en turkättad tant sitter på en parkbänk med sitt barnbarn och äter en frukt. No more junkie business. Vi tar bussen till Alexanderplatz och promenerar den lilla biten till Hackescher Markt och dess omgivande butiksgator.


Längs Rosenthaler Strasse, Oranienburg Strasse och Alte Schönhauser Strasse är folk unga, tjusiga och framgångsrika. Reklambyrån DDB har sitt Berlinkontor här, svenska Filippa K har en flagship store i en korsning, och överlag är det ganska hippt. Vi är precis i gränslandet mellan områdena Mitte och trendiga Prenzlauer Berg, och människor säger "ciao" och inte "tschüss" till varandra. Men de är fortfarande skitråddiga på engelska.

Jag besöker Fred Perry-butiken på Neue Schönhauser Strasse, och butiksbiträdet Allan Ballan förstår inte vad jag menar när jag frågar om en annan storlek. Han är inte dryg eller tyken - han kan bara inte engelska. Och jag kan inte tyska, så egentligen är det skit samma. I en annan liten boutique köper Erika en fin tröja åt mig i födelsedagspresent, och utanför en italiensk restaurang tar vi ett glas Warsteiner. Life is good. Och en stark kontrast till röriga Kreuzberg.

Lite senare hamnar vi på en mysig liten restaurang, där vi ackompanjeras av min gamla kompis Sebastian. Han är ursprungligen från östra Tyskland, har länge bott i Hannover, men bor i Berlin sedan ett par år tillbaka. Han tar en öl, vi äter gigantiska wienerschnitzlar med potatis och färsk vit sparris, och det är så gemytligt och världsvant att man kan tro att man lever i en reklamfilm från Turistrådet. Senare krånglar vi oss alla tre högre upp i Prenzlauer Berg, där vi hamnar på en liten thailändsk krog och tar några Singha. Någonstans här börjar jag planera en flytt till Berlin. Det hinner bli ganska sent innan vi är tillbaka på vårt hotell.

Dag 5: Adjö, herr Muffin

Naturligtvis kan man inte lämna en storstad utan att stresshandla lite på morgonen. Vi äter en snabb frukost på vårat överprissatta stamställe vid Sonyskrapan, innan vi går en trappa ner till dussingallerian Arkaden. Den är absolut inte mycket att hänga i julgranen, men tro det eller ej - här hittar vi faktiskt något att köpa! Erika hittar en svart väska på Hallhuber och jag snubblar över en ullkavaj som faktiskt passar.

Taxin till flyget är lite tidig, men det gör inget, och vi får lite sightseeing genom Berlins mindre bemedlade utkant Neukölln, som har problem med våld och kriminalitet. Taxichauffören sitter tack och lov inte och messar, utan berättar glatt om det ena och det andra. Innan vi vet ordet av är vi framme på Schönefeldt och kan checka in vårt as till koffert.

Jag läser ur Jan Mosanders lysande bok om Berlin på flygresan hem till Sverige och lär mig både ett och annat. Jag har hunnit påta i den lite grann både innan och under denna tripp, men den är nästan mer intressant när man väl sett allt som beskrivs. En del pusselbitar faller på plats, andra inser man borde ligga annorlunda, och en del måste jag försöka hitta nästa gång. För det blir definitivt en nästa gång.


Länge leve Carl Bildt.

Jag tycker generellt sett att Carl Bildt är en ganska osympatisk person, faktiskt på gränsen till demonisk. Nu beskylls han i Expressen för att ha bussat Säpo på en Expressenjournalist och hans fotograf.

"När jag jagade Carl Bildt utanför TV4-huset i januari för att få svar på adekvata frågor om hans optionsprogram i Vostok Nafta, avfärdade ministern mig bryskt: 'Jag pratar inte med Expressen. Inte efter Persbrandthistorien'. Bildt tecknade åt Säpovakterna, som resolut lyfte upp Expressens fotograf och promenerade iväg med honom".

Så skriver journalisten i fråga, Johannes Nesser (connection med Håkan, förresten, någon?), i dagens Expressen. Carl Bildts folk förnekar förstås händelsen, och fotografen ger så märkliga svar att de hade passat in i valfritt avsnitt av Twin Peaks eller en parodi av amerikansk politik.

Om vi förutsätter att Nessers historia är den som ligger närmast sanningen så har jag en helt ny bild av vår utrikesminister. Jag har ta mig tusan en helt nyfunnen respekt för honom! Det borde finnas inskrivet i Svea Rikes lag att Expressenjournalister, utan undantag och i alla situationer, alltid skall lyftas bort av Säpoanställda. Lagen kan även utökas till att gälla Aftonbladets medarbetare, Lena Mellin och Peter Kadhammar undantagna, och personal från TV3. Vill man gå ett steg längre för att undvika missförstånd kan man även lagstifta bort veckopressen också.

Så way to go, Carl Bildt! Jag önskar att jag hade varit där när du skuffade undan råttorna. Jag hade gett dig och hela din stab en high-five och smörgåstårta på fredag.

Medium pimpin'

En arbetskamrat tyckte häromdagen att jag klädde mig dyrt. Jag hade en Filippa K-cardigan ovanpå en limiterad Fred Perry-piké så till viss del hade hon rätt. Å andra sidan skulle jag aldrig klä mig på ett visst sätt enbart för att det är dyrt. Faktum är att jag inte kan tänka mig någonting vidrigare än en människa som köper kläder enbart för att de är dyra. Då har man helt missat galoppen. De människorna finns ju faktiskt. Man möter dem och säger "schyssta brallor". Man får till svar "ah visst fan, pröjsade tre och nio föråm i Japan". Du vet, man vill kräkas.

Men det är en jävla skillnad mellan att enbart köpa dyrt och att köpa kvalitet. Självklart kan jag köpa ett par byxor på H&M och en skjorta på JC för i stort sett ingenting, och se snygg och trevlig ut. Problemen kommer efter ett par användningar. De håller en tvätt. Sedan är byxorna oformliga i stjärten och tunnslitna i grenen. Skjortan är sladdrig i kragen och för kort.

Då betalar jag hellre femtonhundra för en John Smedley-pullover som jag kan tvätta tio gånger och som ändå ser ny ut. Eller tusen spänn för en Paul Smith-skjorta vars krage inte ser ut som en rulad efter användning, tvätt och tork.

Jag äger och använder fortfarande en svart Fred Perry som jag köpte i München 1998. Den kostade då över 100 D-Mark men gosse om den har hållit i ur och skur. Visst, den är blekt och lite hängig, men den är fortfarande med i leken. Jag köpte mina svarta Wallabees någon gång 2002 och, bortsett från lite damm, så promenerar man fortfarande många sköna mil i dem. En grå, tunn merinoullströja från Smedley blev till och snyggare och bekvämare efter ett par tvättar.


Hur många dojjor från Din Sko håller i fem år? Hur många tio år gamla pikétröjor från H&M äger du? Och hur många billiga plagg har du egentligen använt mer än 4-5 gånger? Jag köper inte kläder ofta, men när jag gör det köper jag i regel sådant jag har tänkt använda ofta och länge. Pris delat med antal användningar blir faktiskt oftast till kvalitetsplaggens fördel.


Och vad gäller plaggen jag inledde krönikan med: koftan fick jag av min fru, och pikén köpte jag på rea... vi kallar det medium pimpin'.