omalm.blogg.se: dagens bibelord

Dag ett: Let's get killed.

Jag sitter i en Mercedestaxi på väg in i Berlin, och börjar misstänka att vår turkiska chaufför tänker ta kål på oss. Under hela färden från Schönefeldt Flughafen har han hållit hastigheter som skulle fått Matti Nykänen att blekna. Samtidigt har han sms:at oavbrutet och knappast kastat mer än ett par snabba blickar på övrig trafik. Någon gång får jag till och med påpeka att trafikljuset som han stannat till vid har slagit om till grönt. Det enda jag kan tänka är att jag hoppas att han har flat rate på textmeddelanden.

Det är inte min första resa till Berlin, men första gången jag faktiskt har tid att se något. Förra gången var dessutom för 8 år sedan, och mycket har hänt sedan dess. Jag åker denna gång med ögonen öppna, och planen är faktiskt att turista stenhårt. Jag börjar redan i taxin, och försöker klura ut vad jag ser, var jag ser det, och vad som finns bortom det.

Under denna taxiresa har vi passerat Berlins gamla huvudflygplats Tempelhof, för övrigt Europas till ytan största byggnad, som uppfördes av Adolf Hitler. När jag påpekar detta faktum för min hustru Erika får jag för mig att vår chaufför kanske tar illa upp om jag nämner tyrannen från Österrike vid namn. Därför myntas begreppet "han-som-inte-får-nämnas-vid-namn", ett begrepp som kommer att användas flitigt under vår vistelse. Överlag inbillar man sig att der Führer fortfarande är ett lite känsligt ämne. Visst finns det mängder av muséer, minnesmärken och monument, men man tycks inte tala om det.

Kommunismen i öst är däremot något som man gärna diskuterar. Ta mig tusan - man tycks nästan minnas fasorna och förtrycket med någon sorts värme. Min kompis Sebastian, som är uppvuxen i öst, småskrattar om hur hans familj slutligen fick sin efterlängtade Trabant efter lång väntan. Trabbin var då 17 år gammal, men ändå 500 DDR-Mark dyrare än en nyproducerad.

För att återgå till saken: herr Hitler hyschar man lite om. Inte av rädsla, tror jag, utan av respekt för de som råkade illa ut. Samtidigt är det ju förbaskat kul att hitta på alternativa namn. Som "han-som-inte-får-nämnas-vid-namn". Om du har läst Harry Potter-böckerna förstår du naturligtvis parallellen. Men vi återkommer till nazismen lite längre fram.

"I am so sorry. There has been a mistake."

Vårt hotell är ett generiskt mellanklasshotell. Snackbar i foajén, barnfamiljer i hissen, kilovis med broschyrer på rummet. Det är trevligt inrett, och personalen är hyfsad på engelska. De har dock ingen restaurang, så vi går till grannhotellet Ibis eftersom vi inte har lust med någon matjakt efter en hel dags flygande och springande mellan terminaler, taxibilar och tidningskiosker. Vi beställer in varsin öl och bestämmer oss för att prova wienerschnitzeln. Ölen dröjer tio minuter. Den unga servitrisen som tagit vår beställning tycks upptagen med allt annat än att servera oss vår mat. Efter en bra stund viftar vi till oss henne och beställer varsin öl till. Även den dröjer. Precis som våra schnitzlar. När vi så småningom får in våra öl dröjer det ytterligare tio minuter innan flickan, med ett förläget leende, kommer fram till vårt bord och slår ut händerna i en uppgiven gest. "I am so sorry. There has been a mistake. I forgotted. Tell me, what was your order?"

Klockan är halv tio på kvällen, vi är lite ölmätta och irriterade, och den där wienerschnitzeln kan lika gärna krypa tillbaka in i djuret den kom från. Som de milda, vänliga och storsinta (läs: fega och konflikträdda) svenskar vi är suckar vi, ler lite och ber henne servera oss lite bröd och korv istället. Det smakar måhända inte storslaget, men det mättar för stunden, och vi somnar belåtet i vår knallhårda säng redan innan tolvslaget.

***

Dag 2: Två killar når medelåldern

Det är annandag påsk och min trettioårsdag idag, något som vädergudarna över Berlin firar med regntunga skyar och allmänt grådask. Det stoppar dock inte ett par hurtiga svenskar, som har ett späckat schema och är på ett alldeles fantastiskt humör. Trettioårsdagen skall nämligen firas som det anstår en människa tjugo år yngre - på zoo! Vore det inte så jäkla kallt hade vi ta mig tusan sökt upp en glassbar också. Men först av allt skall vi vara lite allvarliga också.

Från vårt hotell är det nämligen spottavstånd till en liten återstående bit av muren och platsen där Gestapos huvudkvarter låg. Där finns numera den ytterst sevärda utomhusutställningen Topographie des Terrors, som berättar om utrotningen och förföljelsen av judar och andra icke önskvärda. Det blåser dock småspik och vi har inte fått i oss frukost, varför vi - ytliga, gnälliga människor, I know - trampar iväg till Potsdamer Platz runt hörnet för hitta något att äta. Vid piazzan under glittriga helvetesbygget Sony Center äter vi en skitdyr påskbrunch bestående av ägg, wurst, croissant och gud vet vad tusan.

Berlins stadstrafik är så jädra klyftig att de i stort sett har eliminerat nödvändigheten av turistbussar - även om det, tro mig, finns gott av den varan också - tack vare buss 100 och 200. Båda avgår från Zoo i ena änden av Tiergarten, och går sedan lite olika rutter förbi några av de mest intressanta platserna i både västra och östra Berlin innan de når Alexanderplatz. Och vice versa förstås. Ja, nummer 100 går faktiskt ytterligare en bit förbi A-platz om man vill. Buss 200 går förbi Potsdamer Platz ungefär var tionde minut och tycks kosta mellan någon och några euro, beroende på någonting som vi inte riktigt fattar. Vår ursprungliga plan är att enbart gå på akvariet, men efter ett par timmar bland hajar, sjöhästar, pytonormar och pirayor är vi så peppade att vi löser en kombinationsbiljett till djurparken också (?16.50).

Berlin Zoo är fint som snus. Det är grundat av någon kaiser way back och är, tror jag, Europas första och största djurpark. Pandan Bao-Bao är numera kontinentens enda bambubjörn, efter att polaren Yan-Yan gick hädan för inte så länge sedan. Det finns massvis med stora kattdjur, märkliga antiloper och löjligt roliga surikater. Och så har de ju förstås Berlins nya kelgris: isbjörnsungen Kurt. Det är helt enkelt kolossalt spännande att promenera runt i denna, med mina mått mätt, gigantiska park.

Allt är dock inte riktigt lika roligt att se. Bao-Bao, till exempel, verkar ganska trött - han är faktiskt född 1978 - och inte helt överlycklig. Han och Yan-Yan fick väl aldrig den connection som djurparken hade hoppats på, och det blev aldrig några ungar. Om det är därför han är lite blå vet man ju aldrig, men eftersom vi gillar att förmänskliga djur så kan vi väl anta det.

Det är inte heller kul att se den svarta pantern, som tycks vara enormt stressad. Den vankar av och an vid gallret till dess rastgård, och kanske är det så att den helst vill gömma sig. En av isbjörnarna tar tre steg fram och tre steg bak på samma fläck, alltmedan den oavbrutet svänger på huvudet från höger till vänster. Antingen är den störd eller så mår den riktigt piss. Det är inte kul att se, och smickrar inte djurparken eller djurens faddrar - nästan alla djur har faktiskt sådana.

Sjölejonen verkar dock ha skitkul och låter som en hel parkeringsplats med Trabanter. Det låter som att de ropar "sisten i är en rutten norsk säljägare" till varandra, och sprättar vatten på fårskallarna som ställt sig runtom bassängen. Och de är inte de enda som lever djävul i parken.

Monkey gone to eleven

I aphuset är det fullt ös. Små dödskalleapor är uppskruvade till volym elva och kastar morotsbitar på varandra, ett gäng röda minihuliganer håller på att demontera hela sitt bo, och längst in sysslar ett par chimpanshonor med någon märklig dominansritual där de gnuggar underliven mot varandra. Jag är förstås ingen expert på apors beteende, men är det inte en dominansgrej så kan alla bibelviftare och andra konservativa miffon lägga ner sitt trams om att homosexualitet inte förekommer i naturen.

Fullt lika ösigt är det inte hos en del av orangutangerna. I ett av glasrummen hänger en stor hanne med dreadlocks i pälsen från en ställning i taket. Han heter Mano, och verkar lite deprimerad. På en skylt bredvid fönstret ser jag hans födelsedatum och förstår varför han känner sig låg. Han fyller nämligen också trettio år idag. Någon borde ta med honom på något kul. Om han också vill kolla på apor föreslår jag Sturecompagniet.

Efter flera timmar i parken bestämmer vi oss, efter en fruktlös jakt efter spökdjur och fladdermöss, för att vända tillbaka mot öst och hitta en passande födelsedagsmiddag. Mano satt mot väggen och tuggade på torkad frukt när vi gick. Vi däremot, vi är ute efter något mer tyskt.

Tillbaka på Potsdamer Platz konsulterar vi Rough Guides splendida bok om Berlin för att hitta någonstans att äta. Överlag är det en väldigt god idé att köpa på sig en guidebok om staden man vill besöka. Man kapar kostnader, tid och puls om man vet när, var och hur man skall ta sig till och från en stadsdel eller plats. Förutom kartor, adresser och vägbeskrivningar finns det dessutom matnyttiga tips om platser man annars kanske hade missat. Just Rough Guides Berlinbok har ett särdeles gott rykte, och kanske hade vi missat anrika Café Adler utan boken. Adler var nämligen utsatt på kartan som en av två rekommenderade restauranger inom en hyfsat radie från oss. Make no mistake - Berlin kryllar av ställen att äta. Somliga är bara inte rekommendabla.

Café Adler är iallafall en liten glugg precis i korsningen Zimmerstrasse-Friedrichstrasse, med anor från kalla kriget: gränsövergången Checkpoint Charlie ligger rakt utanför. Det ryktas till och med om att John Le Carré hade ett stambord här. Friedrichstrasse har de senaste åren börjat etablera sig som stadens nya shoppingstråk, i takt med att Kurfürstendamm mattats av, och är således späckad av turister. Dessa spiller naturligtvis in på Adler för en öl, ett glas sherry eller en bit mat. Ändå har fiket en genuin känsla, och det är inte svårt att föreställa sig hur agenter och annat löst folk satt vid ett hörnbord och smed ränker.

Maten är billig och enkel. Vi beställer in varsin portion bratwurst med sauerkraut och potatismos. En lätt frånvarande servitör kommer in med maten på nolltid, och den ser definitivt inte mycket ut för världen. Den smakar däremot alldeles utmärkt. Efter en hel dags springande på zoo, med enbart socker som bränsle är det nästan löjligt gott med tung, salt husmanskost. Vi vaggar tillbaka till hotellet nöjda och belåtna.

Dag 3: Kuckelikurfürstendamm

Paret Ömalm har inte direkt legat på latsidan när det gäller denna vår tredje dag i Berlin. Eftersom planen är att hinna med ett besök på Filmmuséet i Sony Center, (fönster)shoppa i Ku'damm, ta en drink uppe i TV-tornet vid Alexanderplatz och äta middag närmare Prenzlauer Berg gör vi oss klara så fort vi kan. Sedan kastar vi i oss en dyr frukost på samma, lite småtrista, snabbmatsrestaurang som dagen innan. För enkelhetens skull. Muséet ligger bara tvärs över piazzan, ju.

Deutsche Kinemathek - Museum für Film und Fernsehen är inhyst i en byggnad som hör till Sonys svulstiga skrapa, och är följdaktligen alldeles sprillans. De permanenta utställningarna är ganska intressanta, och naturligtvis får Fritz Lang ganska mycket utrymme. Lang, som av landsmaninnan Marlene Dietrich - en annan som får s t o r t utrymme - beskrevs som en frånstötande sadist, har flera rum tillägnade framförallt filmen Metropolis. Något som slår mig är att jag aldrig har sett hans film M. Jag lägger det bakom örat.

Vår egen Zarah Leander dyker förstås också upp i utställningen, om än inte i de mest smickrande sammanhang. Hon framställs som något av en skrupelfri opportunist, vilket säkert är sant, om än inte som nazist. En stor tugga av hennes samlade skådespelarinsatser kan ju nämligen bevittnas i rena propagandafilmer från det tredje riket. Ett helt rum ägnas åt denna period av tysk filmhistoria. Och här kommer vi tillbaka till det där hyssjandet kring nazismen. Det mest graverande materialet finns nämligen inte i öppna montrar eller på storbildskärmar. Istället har man gömt undan bilder, manuskript, brev och tv-skärmar i utdragbara lådor i väggen. För att skona tyskarnas samvete eller för att skydda oss från obehagligheter? Eller för att halvt om halvt sopa det under mattan och hoppas att besökarna inte ägnar för mycket uppmärksamhet till epoken?

Efter att med måttlig förtjusning stirrat ut en replika av Robocop går vi ut på gatan och väntar in Buss 200, som skall ta oss till turistfällan och shoppingstråket Kurfürstendamm.

Close, but no delikatessdisk

En gång var den stadens mest förnämliga shoppinggata. Idag är Ku'damm fortfarande lång och späckad med affärer, men knappast särskilt intressant eller spännande. Den utgår ungefär från till största delen sönderbombade Gedächtnichtskirche vid Europa Center och sträcker sig en hyfsad bit västerut. Vill man sammanfatta shoppingen så består den till största delen av jättekedjor som H&M (min hustru besökte minst fyra stycken på en sträcka av kanske 200 meter) och Footlocker. Bortsett från en härligt slemmig munk på Dunkin' Donuts köper jag egentligen ingenting. Inte ens min fru är särskilt peppad.

Österut från Europa Center övergår Ku'damm i Tauentzienstrasse, och där ligger Västberlins shoppingpalats KaDeWe. Min svåger Nils kunde inte nog betona vikten av ett besök på KaDeWes delikatessavdelning, som skall vara helt outstanding på alla sätt. Samma rekommendation ger i stort sett varenda Berlinvän, guidebok och turistinformation. Vi känner oss dock lite stressade, och bestämmer att vi får ta det besöket nästa gång vi kommer hit. Istället hoppar vi på bussen igen och drar till Alexanderplatz.

TV-tornet ser man från i stort sett hela staden. Med sina 368 meter är den Europas tredje högsta byggnad och är egentligen ganska så ful. Som med nästan all kommunistarkitektur är den dock ganska charmig i all sin överdrivna pampighet, och har man aldrig varit i Berlin så bör tornet definitivt vara nästan högst upp på listan över sevärdheter.

Vi låter inte femtiometerskön vid foten av tornet avskräcka oss. Kön rör sig fort, så vi är uppe efter bara en liten stund. Restaurangen roterar, och det är säkert skitballt. Eftersom vi inte tänker äta eller har lust att trängas med en massa ungar struntar vi dock i den, och beställer en (dyr) öl i baren nedanför istället. Utsikten är inget mindre än helt enastående, och det påstås att man en molnfri dag kan se mer än 4 mil runtom. Bartendern verkar kanon i arslet och tycks inte förstå ett skvatt på engelska, så försök inte få igång något samtal med honom. Eftersom klockan börjar närma sig sju på kvällen bestämmer vi oss för att söka upp någonstans att äta. Svåger Nils har lämnat ett tips, och det ligger inte långt bort.

Längs den otroligt trevliga gatan Alte Schönhauser Strasse i de gamla judiska kvarteren kring Hackescher Markt ligger nämligen restaurangen Monsieur Vuong, som serverar vietnamesisk mat. Stället är omåttligt populärt, och det är stört omöjligt att få en plats inomhus. Det är en sval kväll, så vi sätter oss utomhus vid samma bord som ett par som pratar med varandra på något oidentifierbart språk. Finns det rövarspråk på albanska?

Maten är god men snäppet för stark för mig, och följdaktligen helt perfekt för min fru. Jag, som är lite känslig, får peta ner ett par öl för att svalka mig. Erika blir dock enormt förtjust i stadsdelen, och vi kommer överens om att söka oss tillbaka hit imorgon.

Ett stenkast bort ligger Oranienburger Strasse, som kvälls- och nattetid förvandlas från en vanlig affärsgata till ett känt stråk för prostituerade. Något sådant märker dock inte vi, utan promenerar tvärs över Hackescher Markt tillbaka till Alexanderplatz. Vi stannar till på en mysig liten pub, men dröjer oss inte kvar desto längre. Istället korsar vi en park för att komma ut på bussgatan igen. Erika stannar mitt i allt till och pekar åt höger. Hon har sett en lösspringande hund i mörkret. Berlins hundägare bryr sig i regel inte om att hålla sina hundar kopplade, vare sig pitbull eller chiahuahua, så det är ingen omöjlighet. Jag ser dock ingenting förrän tjugo meter senare. Det är ingen hund. Det är en kanin. Och hans femtio kompisar. Hela jäkla parken är full av kaniner. De måste vara Berlins motsvarighet till renarna på E10 i Norrbotten - överallt och lite i vägen. Men nog om dem.

Vi kliver på 200:an på Museuminsel och åker till Potsdamer Platz. Luften är skönt krispig under den korta promenaden till vårt hotell på Anhalter Strasse.

***

Dag 4: No more junkie business

Allt bussande fram och tillbaka har gjort att vi hittills har missat Berlins kanske främsta monument. Jag talar förstås om Brandenburger Tor. Idag skall vi ta mig tusan bege oss dit. På vägen finns också ett par sevärdheter man inte får missa. Men först frukost.

Now kids, finge jag bara ge er ett råd vad gäller Berlin så är det detta: ha alltid cash tillgängligt. Man inbillar ju sig att landet som uppfann BMW-bilar och Klipsch-högtalare skulle vara vana vid betal- och kreditkort, men icke så. Kontanter är definitivt kung, vilket vi får erfara när vi av ren desperation kastar oss in i ett, skall det visa sig, svindyrt fik för att äta frukostfrallor. Det slutar med att jag får jogga ungefär från platsen där Hitlers bunker låg, upp till shoppingcentret Arkaden under Postdamer Platz där närmaste cash machine finns, och tillbaka. Och hur kommer det sig att ett land som är så ovana vid betalkort har så helvetiskt långt mellan sina bankomater? Nåväl, det löser sig och vi kan röra oss vidare.

Men Hitlers bunker, ja. Då är vi där igen. Det som återstår av fanskapet är numera vattenfyllt, övertäckt och icke utmärkt på något sätt. Man har bland annat hävdat att högerextremister och andra knasbollar skulle börja samlas där om man märkte ut platsen. Buulll-shiiet, säger jag. Alla vet ju var den ligger ändå. Nej, i sann tysk anda täcker man över skiten och hoppas att det inte skall lukta så mycket.

En boulestöt därifrån ligger minnesmärket över judeutrotelsen. Det är en stor plan täckt med betongblock som skall symbolisera en judisk gravplats. Man kan också se det som en modell av ett judeghetto. Man kan se det som en massa olika saker. Oavsett vilket är det ett väldigt fascinerande konstverk och väl värt ett besök. Jag vet inte om det är konstnärens avsikt, men monumentet används faktiskt. Barn springer omkring och leker i "gränderna". Vuxna sätter sig ned och pustar ut ovanpå ett betongblock. Familjer tar paus här.

Ytterligare en liten bit därifrån ligger så Brandenburger Gate. Det är tjockt med turistgrupper och flanörer på Pariser Platz, och vi hänger inte kvar utan fortsätter österut längs Unter den Linden. På andra sidan Brandenburger Tor i riktning västerut heter samma gata Strasse des 17 Juni och går igenom Tiergarten. Om du åker med buss 100 ser du mycket längs denna sträcka: presidentens palats Bellevue, olika regeringsbyggnader, ambassader. Även längs Unter den Linden finns massvis att se, även om det kryllar av turister och unkna presentbutiker. Här finns ju exempelvis Rysslands pampiga ambassad som, trots sin Tsar-look, faktiskt byggdes så sent som på 1950-talet. Här finns också Hotell Adlon Kempinski som fungerade som fältsjukhus under de värsta bombningarna 1945, som brändes ner av fulla sovjeter dagen efter krigslutet, och som slutligen revs helt 1984. För tio år sedan byggde man upp det på nytt igen. Om du gillar skräpkultur vet du förstås att det var här som Michael Jackson dinglade med sitt barn inför den samlade pressen.

Vi ger dock blanka tusan i historiens vingslag och viker istället ner på Friedrichsstrasse efter att ha strosat under lindarna en stund. Här råder galen kommers, och stora shoppingcenter och lyxboutiquer öppnar hela tiden. I franskägda Lafayettevaruhuset hittar jag massvis med sköna tröjor, men känner mig snål och låter bli. I en mindre butik som säljer Prada och Gucci och annan proper lyx känner vi oss utstirrade, och den äldre kvinnliga expeditens klackar bakom mig driver ut mig från butiken.