Oldies and goldies pt.1
I ett led för att förbättra min publiceringsfrekvens här på bloggen tänkte jag att från och med nu försöka skriva några rader varje vecka om artister och album som jag tycker känns lite bortglömda.
Fredag 2007-05-25: American Music Club "Everclear" (1991)
Mark Eitzel och hans musikklubb handlade aldrig särskilt mycket om låtar. Inte egentligen. Visst fanns det fantastiska melodier, snygga harmonier och prydliga låtbyggen i kofferten. Men det var aldrig det som liksom var fokalpunkten.Det är i Mark Eitzels texter, och i de atmosförföriska stämningarna som American Music Clubs storhet låg. De var på något sätt ett amerikanskt Prefab Sprout, uppvuxna på Stones istället för Beatles. Eller som ett väluppfostrat Afghan Whigs, med hjärta och hjärna istället för kön och självdestruktivitet. Ibland på gränsen till U2:s 80-talsrockande, men samtidigt med ena foten i den där kvarterskrogen i San Francisco och med alldeles för liten studiobudget för att någonsin kunna blåsa upp sina konstruktioner till en sådan episk nivå.
"Everclear" är klubbens femte skiva, och måhända deras allra bästa. Uppföljaren "Mercury" från 1993 har en tjusigare produktion, signerad Mitchell Froom, och är antagligen en bättre ingång till bandet i allmänhet och Eitzel i synnerhet; hans egensinne når här sin peak och historierna om älskare, vänner och samhällets skuggsida är mer detaljerade än någonsin. Samtidigt är det kanske därför "Everclear" är ett bättre album: produktionen är ruffigare, texterna naknare, stämningarna mer sorgsna. Uppgivenheten i "The Miracle on 3rd Street" över ett förhållande som fallerar är så påtaglig att man nästan kan ta på den. Vännen som självömkar i "Ex-Girlfriend". Porträttet av en människas förfall i "The Dead Part of You". Allt känns ärligt och öppet. Man tror på varje ord ur Eitzels mun.
American Music Club är inte för alla. Många tycker att de låter såsiga och att musiken aldrig kommer igång. Mark Eitzels röst är en "aquired taste" - den kan uppfattas som loj, men jag tycker att den är okonstlad. Bitvis, men kanske framförallt på "Mercury", kan produktionen uppfattas som lite slick. Inte som Steely Dan, men ganska linjär och mjuk. Jag som är såld på AMC skulle snarare kalla den avskalad och nedtonad. Modern blues, helt enkelt.
"Everclear" sålde inte ett skvatt. Det gjorde inte "Mercury" heller. De kom i en period där världens blickar var riktade mot smutsiga hårdrockare från Seattle och Prodigys stadiumrave. Vem brydde sig egentligen om ett gäng halvalkade gubbar i kavajer med Rimbaudkomplex? Nej, vi var alla upptagna av att spela luftgitarr till "Smells Like Teen Spirit" och lära oss att crowdsurfa.
Eller tja egentligen, jag var i mina tidiga tonår och var mest intresserad av musik som lät som kärnvapensprängningar inuti oljecisterner. Det skulle dröja ett par år innan jag insåg att allt inte behövde köras genom distpedaler. När jag väl gjorde det fanns American Music Club där och väntade på mig.
Lyssna också på: The National "Boxer" (Beggars Banquet, 2007)
Arbetets söner
Sverige upprörs över förra statsministern Göran Perssons uppdrag för PR-byrån JKL. Det anses vara ytterst opassande att en person med hans bakgrund arbetar med lobbyism, vilket förvisso har en vettig förankring. Samtidigt har ju Persson tydligt markerat att han inte kommer att konsultera i direkt politiska frågor, och han kommer heller inte att ta några uppdrag för Socialdemokraterna. Så vad är då problemet, undrar jag?
Persson har inte suttit i regeringen på ett halvår, och när han tillträder sin tjänst hos JKL kommer han att ha varit politiskt entledigad i nästan ett helt år. Hur lång karens skall en f.d. politiker egentligen ha? Eller är problemet att han ger sig in i kommunikationsbranschen? Jag tror att det finns en outtalad åsikt inom rörelsen om att "sosse, bliv vid din läst". Andra irriterade sig redan när Persson skulle bli storbonde i Sörmland, så det vette fan vad man som f.d. partiledare och minister egentligen skall få göra.
Skall han fortsättningsvis bara få ta jobb som arbetarrörelsen sanktionerar, som till exempel murare, lastbilschaufför eller undersköterska? Och ärligt, vem anställer en gammal gubbe med taskig höft och med en buffels rykte? Persson är en lysande retoriker, en god debattör och har en lång erfarenhet av politik, media och näringsliv. Jag tror han kommer att göra ett superjobb.
Nej, jag säger som Carl Bildt lite snipigt kommenterade saken: det är väl kul att grabben får ett jobb.
En annan som är på väg mot nya horisonter är "komikern" och radioprataren Özz Nujen. Han arbetar idag med programmet "Vakna" på radiokanalen The Voice, som sedan april i år dessutom sänds vardagsmorgnar på Kanal 5 . Först nu har han förstått att han arbetar för en kommersiell kanal som finansieras av annonsörer. Han är inte förtjust i det, och skall därför sluta, eftersom han anser att det förstör hans trovärdighet.
- The Voice säger att de vill ha innehåll, men jag tror inte att de är mogna för det, säger Özz till Dagens Media.
Jag tror att The Voice anställde Özz för att slippa innehåll. Maken till osammanhängande, urtrist och tjockskalligt babbel får man leta efter. Jag började nästan lyssna på reklamradio när Özz Nujen jobbade för P3s morgonprogram. Nu kan jag nästan tänka mig att börja lyssna på The Voice, eftersom jag vet att Özz skall sluta.
Min kompis Mats L och min mor har påpekat att jag ofta är lite negativ i mina inlägg. För att råda bot på det tänkte jag nu skriva om något som jag blir glad över:
Äh, jag kom inte på något.
Persson har inte suttit i regeringen på ett halvår, och när han tillträder sin tjänst hos JKL kommer han att ha varit politiskt entledigad i nästan ett helt år. Hur lång karens skall en f.d. politiker egentligen ha? Eller är problemet att han ger sig in i kommunikationsbranschen? Jag tror att det finns en outtalad åsikt inom rörelsen om att "sosse, bliv vid din läst". Andra irriterade sig redan när Persson skulle bli storbonde i Sörmland, så det vette fan vad man som f.d. partiledare och minister egentligen skall få göra.
Skall han fortsättningsvis bara få ta jobb som arbetarrörelsen sanktionerar, som till exempel murare, lastbilschaufför eller undersköterska? Och ärligt, vem anställer en gammal gubbe med taskig höft och med en buffels rykte? Persson är en lysande retoriker, en god debattör och har en lång erfarenhet av politik, media och näringsliv. Jag tror han kommer att göra ett superjobb.
Nej, jag säger som Carl Bildt lite snipigt kommenterade saken: det är väl kul att grabben får ett jobb.
En annan som är på väg mot nya horisonter är "komikern" och radioprataren Özz Nujen. Han arbetar idag med programmet "Vakna" på radiokanalen The Voice, som sedan april i år dessutom sänds vardagsmorgnar på Kanal 5 . Först nu har han förstått att han arbetar för en kommersiell kanal som finansieras av annonsörer. Han är inte förtjust i det, och skall därför sluta, eftersom han anser att det förstör hans trovärdighet.
- The Voice säger att de vill ha innehåll, men jag tror inte att de är mogna för det, säger Özz till Dagens Media.
Jag tror att The Voice anställde Özz för att slippa innehåll. Maken till osammanhängande, urtrist och tjockskalligt babbel får man leta efter. Jag började nästan lyssna på reklamradio när Özz Nujen jobbade för P3s morgonprogram. Nu kan jag nästan tänka mig att börja lyssna på The Voice, eftersom jag vet att Özz skall sluta.
Min kompis Mats L och min mor har påpekat att jag ofta är lite negativ i mina inlägg. För att råda bot på det tänkte jag nu skriva om något som jag blir glad över:
Äh, jag kom inte på något.
Fett useless
Eftersom jag har varit fett useless på sistone vad gäller bloggandet tänkte jag lämna lite droppings.
Vi börjar med två boktips:
"Fuck Logic" av Per Robert Öhlin.
För dem som inte jobbar inom de s.k. kreativa yrkena är den säkert monumentalt ospännande, men jag tyckte att den faktiskt gav mig en del uppslag. Vad den i stort sett handlar om är att tänka utanför kartongen och fokusera på "fel" eller annorlunda saker. Nej, det är ingen självhjälpslitteratur. Väl värd sina dryga 150 spänn, och vilken klatschig paketering Lars Sundh har spikat ihop!
Köp den från Modernista, men förvänta dig inte leverans imorgon.
"Life on Planet Rock" av Lonn Friend.
Jag är en sucker för rockbiografier, och speciellt när de är lite snaskiga. "The Dirt" (om the Crüe, förstås) och "White Line Fever" (av Motörhead-Lemmy) tillhör de senaste årens roligaste läsning, och det finns visst mer i piplinan framöver. "Life..." är skriven av förre redaktören för metal-magasinet RIP och innehåller en massa historier om tuffa rockband och artister som var stora kring 1990-plus-minus-3-år. Jag köpte en mjukpappsvariant från Bokus för 118 riksdaler och det borde du också göra.
Change of subject. Jag skulle kunna ta fram slagträet och börja veva i riktning mot Harry Rantakyrö igen, men denna gång håller vi ju faktiskt med varandra. Gruvisarna i Malmfälten är överbetalda skithögor and that's that. Jag tänker inte ödsla mer tid på det där liggsåret.
Jag tänkte istället prata om ett tributalbum. Sådana är ju per definition vedervärdiga. Om de dessutom släpps på roffarbolaget KOCH så är det en surefire flopp. Utom en platta, som jag snubblade över förra veckan. Den heter "Small World" och är en hyllning till Big Star.
Wilco gör "Thirteen", Matthew Sweet sjunger "Ballad of el Goodo", Whiskeytown är inte skittråkiga i sin version av "Give Me Another Chance", "Jesus Christ" täcks av Teenage Fanclub och Posies gör kärlek till "What's Goin Ahn". Du hör ju. Visst - det är kvalificerad gubb, men jag är ju förbi trettio så det är okej.
Samlingen kom förra året, så det är inga breaking news direkt. Men ändå. Jag rekommenderar. Det är väl klart att de inte överträffar originalen, men för en som faktiskt gillade Matthew Sweet och Susanna Hoffs coverplatta förra året är det förstås mumma.
Annars är Lil Boosie bäst just nu. Lil Boosie, Billy Bragg och satanisk dödsmetall rullar mest i min iPod.
Poänglöst inlägg, jag vet, men man kan ju inte vara inaktiv jämt.
Vi börjar med två boktips:
"Fuck Logic" av Per Robert Öhlin.
För dem som inte jobbar inom de s.k. kreativa yrkena är den säkert monumentalt ospännande, men jag tyckte att den faktiskt gav mig en del uppslag. Vad den i stort sett handlar om är att tänka utanför kartongen och fokusera på "fel" eller annorlunda saker. Nej, det är ingen självhjälpslitteratur. Väl värd sina dryga 150 spänn, och vilken klatschig paketering Lars Sundh har spikat ihop!
Köp den från Modernista, men förvänta dig inte leverans imorgon.
"Life on Planet Rock" av Lonn Friend.
Jag är en sucker för rockbiografier, och speciellt när de är lite snaskiga. "The Dirt" (om the Crüe, förstås) och "White Line Fever" (av Motörhead-Lemmy) tillhör de senaste årens roligaste läsning, och det finns visst mer i piplinan framöver. "Life..." är skriven av förre redaktören för metal-magasinet RIP och innehåller en massa historier om tuffa rockband och artister som var stora kring 1990-plus-minus-3-år. Jag köpte en mjukpappsvariant från Bokus för 118 riksdaler och det borde du också göra.
Change of subject. Jag skulle kunna ta fram slagträet och börja veva i riktning mot Harry Rantakyrö igen, men denna gång håller vi ju faktiskt med varandra. Gruvisarna i Malmfälten är överbetalda skithögor and that's that. Jag tänker inte ödsla mer tid på det där liggsåret.
Jag tänkte istället prata om ett tributalbum. Sådana är ju per definition vedervärdiga. Om de dessutom släpps på roffarbolaget KOCH så är det en surefire flopp. Utom en platta, som jag snubblade över förra veckan. Den heter "Small World" och är en hyllning till Big Star.
Wilco gör "Thirteen", Matthew Sweet sjunger "Ballad of el Goodo", Whiskeytown är inte skittråkiga i sin version av "Give Me Another Chance", "Jesus Christ" täcks av Teenage Fanclub och Posies gör kärlek till "What's Goin Ahn". Du hör ju. Visst - det är kvalificerad gubb, men jag är ju förbi trettio så det är okej.
Samlingen kom förra året, så det är inga breaking news direkt. Men ändå. Jag rekommenderar. Det är väl klart att de inte överträffar originalen, men för en som faktiskt gillade Matthew Sweet och Susanna Hoffs coverplatta förra året är det förstås mumma.
Annars är Lil Boosie bäst just nu. Lil Boosie, Billy Bragg och satanisk dödsmetall rullar mest i min iPod.
Poänglöst inlägg, jag vet, men man kan ju inte vara inaktiv jämt.