Ajöss!
Jag har tappat intresset lite grann. För denna bloggen, alltså. Därför lägger jag ner den. Jag har tajmat det så att det sammanfaller lite grann med att Mattias Alkberg lägger ner sitt band också. Det är alltid kul när en massa saker lägger ner samtidigt. Ballast vore om typ Skanska och Cullbergbaletten också lade ner. Det hade liksom indikerat på något sorts kosmiskt kaos. I mitt huvud, iallafall.
Men för att citera tidigare nämnda Alkberg, som i sin tur citerade Douglas Adams: det är inte Ajöss och tack för fisken i och med nedläggningen. Jag kickar nämligen igång en annan sajt just idag. Där kommer jag att nästan enbart skriva om musik, och jag kommer att vara teoretisk, djuplodande och långrandig utav bara fan.
Saken är nämligen den att jag tröttnade på att titta på min egen blogg och se korta inlägg om vad någon pantad ledarskribent har sagt, eller någon grinig gliring mot något löjligt enfrågeparti, eller en lista över vad jag har ätit till frukost. You get the picture.
Följdaktligen, utan mer väsen än så, uppdatera era bokmärken, ty ni hittar i fortsättningen mitt svamlande på denna adress:
Jag kommer inte att uppdatera eller fylla på något på denna blogg. Däremot lämnar jag kvar allt gammalt trams, utifall någon (läs: jag) vill referera till något jag tidigare skrivit. Här ska int' raderas nå't alls. Det vore en kulturell missgärning att t.ex. ta bort de fantastiska ordväxlingarna mellan undertecknad och diverse folk och fä i frågor om fildelning, Maria Abrahamsson och dylikt.
Däremot blir det förmodligen ytterst lite politik och få personpåhopp på den nya sidan. Trist, jamenvisst, men det suger för mycket energi att upprättahålla sådant systematiskt förtal.
Men okej, nog om det. Vi syns!
M
Men för att citera tidigare nämnda Alkberg, som i sin tur citerade Douglas Adams: det är inte Ajöss och tack för fisken i och med nedläggningen. Jag kickar nämligen igång en annan sajt just idag. Där kommer jag att nästan enbart skriva om musik, och jag kommer att vara teoretisk, djuplodande och långrandig utav bara fan.
Saken är nämligen den att jag tröttnade på att titta på min egen blogg och se korta inlägg om vad någon pantad ledarskribent har sagt, eller någon grinig gliring mot något löjligt enfrågeparti, eller en lista över vad jag har ätit till frukost. You get the picture.
Följdaktligen, utan mer väsen än så, uppdatera era bokmärken, ty ni hittar i fortsättningen mitt svamlande på denna adress:
MATS.OMALM.COM
Jag kommer inte att uppdatera eller fylla på något på denna blogg. Däremot lämnar jag kvar allt gammalt trams, utifall någon (läs: jag) vill referera till något jag tidigare skrivit. Här ska int' raderas nå't alls. Det vore en kulturell missgärning att t.ex. ta bort de fantastiska ordväxlingarna mellan undertecknad och diverse folk och fä i frågor om fildelning, Maria Abrahamsson och dylikt.
Däremot blir det förmodligen ytterst lite politik och få personpåhopp på den nya sidan. Trist, jamenvisst, men det suger för mycket energi att upprättahålla sådant systematiskt förtal.
Men okej, nog om det. Vi syns!
M
Jag tog bort den...
... min förra post om DMX alltså, ty den var barnslig.
Snart kommer det en ny sajt som skall ersätta denna blogg. Stay tuned, vetja.
Snart kommer det en ny sajt som skall ersätta denna blogg. Stay tuned, vetja.
Alltså sjukt, ju: pirater, Engla och DMX
"Det var alltså här det hände" säger programledaren till kameran med en allvarlig min, och gör en svepande gest mot platsen/byggnaden där något alltså har hänt. Alltså. Vad menar berättaren med det ordet, och varför känner han eller hon ett behov att klämma in det? Varför räcker det inte med "det var här det hände"? Finns det tvivel om hur det egentligen förhåller sig, eller är berättaren aningen förundrad över att det inte hände en halv kilometer längre bort?
"Mona Sahlin har ju ett korrupt förflutet", skulle någon kunna säga. Jag, och många med mig, missbrukar/överanvänder ordet ju, men varför gör vi det? Blir påståendet eller argumentationen mindre sann om man tar bort det? Använder vi ju för att liksom gardera oss från att bli emotsagda, som ett sorts bevis får att vår ståndpunkt eller åsikt är den enda sanna och den som inte förstår det ju är fullkomligt dum i huvudet?
Men nog om det.
Det här är helt sjukt: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_1224351.svd
Ni vet ju förstås att jag inte är någon superfantast av s.k. illegal fildelning, men de stora filmbolagen tuggar oproportionerligt mycket fradga i detta fall. Till och med en extrem motståndare skulle väl på sin höjd kräva att Pirate Bay stängs ner. Kanske kräva att ägarna straffas med lite dagsböter eller något åt det hållet. Hollywoods skadeståndskrav kan omöjligt vara jämförbart med den eventuella skada som åsamkats.
Det här är också jävligt sjukt: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1058&a=767837
Om TV3 eller Kanal 5 hade velat sända Englas begravning hade jag inte höjt på ögonbrynen, men att SVT använder licenspengar för att lägga sig i en fullständig tragedi, med vilken de intet har att göra med, gör mig faktiskt ganska grinig. Som public service-kramare vill jag inte se sådan här snaskig sensationsjournalistik hos SVT. Dessutom tycker jag förstås att man skall lämna familjen ifred. Jag tror inte att de behöver detta.
Slutligen rapporteras det om rapparen DMX, som har kört jättefort och fångats av en fartkamera. Det i sig är egentligen fullkomligt ointressant. Men kolla på bilen:
Det är ju en risig gammal jäkla Chevrolet Nova från 1966! Jag trodde att alla rappare enbart körde sprillans nya kukförlängare. Och så kommer DMX skumpandes i vad som närmast kan beskrivas som en redneckräser. En sådan där som metamfetamintillverkare kör omkring i. Oh well.
Fridens liljor,
M
"Mona Sahlin har ju ett korrupt förflutet", skulle någon kunna säga. Jag, och många med mig, missbrukar/överanvänder ordet ju, men varför gör vi det? Blir påståendet eller argumentationen mindre sann om man tar bort det? Använder vi ju för att liksom gardera oss från att bli emotsagda, som ett sorts bevis får att vår ståndpunkt eller åsikt är den enda sanna och den som inte förstår det ju är fullkomligt dum i huvudet?
Men nog om det.
Det här är helt sjukt: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_1224351.svd
Ni vet ju förstås att jag inte är någon superfantast av s.k. illegal fildelning, men de stora filmbolagen tuggar oproportionerligt mycket fradga i detta fall. Till och med en extrem motståndare skulle väl på sin höjd kräva att Pirate Bay stängs ner. Kanske kräva att ägarna straffas med lite dagsböter eller något åt det hållet. Hollywoods skadeståndskrav kan omöjligt vara jämförbart med den eventuella skada som åsamkats.
Det här är också jävligt sjukt: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1058&a=767837
Om TV3 eller Kanal 5 hade velat sända Englas begravning hade jag inte höjt på ögonbrynen, men att SVT använder licenspengar för att lägga sig i en fullständig tragedi, med vilken de intet har att göra med, gör mig faktiskt ganska grinig. Som public service-kramare vill jag inte se sådan här snaskig sensationsjournalistik hos SVT. Dessutom tycker jag förstås att man skall lämna familjen ifred. Jag tror inte att de behöver detta.
Slutligen rapporteras det om rapparen DMX, som har kört jättefort och fångats av en fartkamera. Det i sig är egentligen fullkomligt ointressant. Men kolla på bilen:
Det är ju en risig gammal jäkla Chevrolet Nova från 1966! Jag trodde att alla rappare enbart körde sprillans nya kukförlängare. Och så kommer DMX skumpandes i vad som närmast kan beskrivas som en redneckräser. En sådan där som metamfetamintillverkare kör omkring i. Oh well.
Fridens liljor,
M
The horror! The horror!
Igår slökollade jag lite grann på TV 4:s "Talang 2008" - ni vet, programmet där Peppe Eng är halvt osynlig programledare och Bert Karlsson leker elak på ett synnerligen konstruerat sätt. Tobbe Trollkarl gillar nästan allt, och Sofia Eriksson vill inte såga någon alls. Lite grann så.
Iallafall. Det fick mig att fundera lite på varför jag är så oerhört allergisk mot talangjakter, och svaret lät inte vänta på sig:
Det är barnen.
Jag avskyr de där ungarna. Snutfagra, överstylade 15-åriga killar som skriver egna Gessle-pastischer och grötrimmar som om deras liv berodde på det. Sockersöta småtjejer med sopranröster så ljusa och vassa att de inte bara hyvlar osten, utan rentav pulvriserar den. Klämkäcka, uppklädda, psykopatflinande, små karriärister som har drillats sedan spädbarnsåldern av sina skrupelfria föräldrar, som i sin tur projicerar sina raserade popstjärndrömmar på sina telningar.
Eller så är de Wahlgrenare. Pernillas och Niclas barn - de äro tusenden - är överallt, och sjunger Ted Gärdestad-låtar (i bästa fall) eller, gubevareoss, egenförfattade smurfhits på Skansen inför hundratals applåderande pensionärer. Och de är så käcka och spralliga och drillade och on a path of no return att jag måste slå av teven och dra fem djupa andetag. Varför är de så många, och varför är de överallt?
Vuxenvärlden lär sig heller aldrig. Från Shirley Temple, via Partridge Family och Jackson 5, till Gärdestad och The Pinks (jo, jag är gammal nog att minnas dem), Aaron Carter och vartenda Culkin-syskon, för att landa i nutiden med dess Amy Diamonds och Benjamin Wahlgren... Alla tycker att de är charmiga, och så härligt oskyldiga, och så talangfulla... och det går ofelbart åt helskotta. Nu säger jag inte att Amy eller Benjamin kommer att bli pillerknarkare eller haschare eller psykiskt sjuka - jag säger bara att de inte vill kolla på statistiken. Och framförallt tycks inte deras föräldrar ha gjort det.
Så nej usch vetja. Kan vi inte hålla de minderåriga utanför musik- och mediavärlden, iallafall tills de är gamla nog att fatta sina egna beslut?
Om inte annat så för min skull?
M
Relaterat (eller kanske inte):
SvD.se skriver om Amanda Jenssen. Inget barn förvisso, men ganska irriterande ändå.
SvD.se skriver om en obehaglig operatalang. 13 år gammal. Nasty.
Iallafall. Det fick mig att fundera lite på varför jag är så oerhört allergisk mot talangjakter, och svaret lät inte vänta på sig:
Det är barnen.
Jag avskyr de där ungarna. Snutfagra, överstylade 15-åriga killar som skriver egna Gessle-pastischer och grötrimmar som om deras liv berodde på det. Sockersöta småtjejer med sopranröster så ljusa och vassa att de inte bara hyvlar osten, utan rentav pulvriserar den. Klämkäcka, uppklädda, psykopatflinande, små karriärister som har drillats sedan spädbarnsåldern av sina skrupelfria föräldrar, som i sin tur projicerar sina raserade popstjärndrömmar på sina telningar.
Eller så är de Wahlgrenare. Pernillas och Niclas barn - de äro tusenden - är överallt, och sjunger Ted Gärdestad-låtar (i bästa fall) eller, gubevareoss, egenförfattade smurfhits på Skansen inför hundratals applåderande pensionärer. Och de är så käcka och spralliga och drillade och on a path of no return att jag måste slå av teven och dra fem djupa andetag. Varför är de så många, och varför är de överallt?
Vuxenvärlden lär sig heller aldrig. Från Shirley Temple, via Partridge Family och Jackson 5, till Gärdestad och The Pinks (jo, jag är gammal nog att minnas dem), Aaron Carter och vartenda Culkin-syskon, för att landa i nutiden med dess Amy Diamonds och Benjamin Wahlgren... Alla tycker att de är charmiga, och så härligt oskyldiga, och så talangfulla... och det går ofelbart åt helskotta. Nu säger jag inte att Amy eller Benjamin kommer att bli pillerknarkare eller haschare eller psykiskt sjuka - jag säger bara att de inte vill kolla på statistiken. Och framförallt tycks inte deras föräldrar ha gjort det.
Så nej usch vetja. Kan vi inte hålla de minderåriga utanför musik- och mediavärlden, iallafall tills de är gamla nog att fatta sina egna beslut?
Om inte annat så för min skull?
M
Relaterat (eller kanske inte):
SvD.se skriver om Amanda Jenssen. Inget barn förvisso, men ganska irriterande ändå.
SvD.se skriver om en obehaglig operatalang. 13 år gammal. Nasty.
Det är lite trist...
... att man inte får skriva vad man vill om folk, för jag kan komma på massvis att säga om Isak Bergdahl.
Bergdahl, som är styrelseledamot i Liberala ungdomsförbundet, var lite punchig på valborg, berättar DN.se:
(http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=767025)
- Vi såg hur Isak Bergdahl och några kamrater kom gående en bit bort och när de kom närmare hörde vi honom säga att "där kommer två sossar", berättar Gustaf Lantz för DN.se. Han uppträdde mycket aggressivt och hotfullt. Då gör han plötsligt en hitlerhälsning och skriker "Sieg Heil".
Vilket spån. Alla vet ju att man enbart spontanheilar i hemmets lugna vrå.
Bergdahl, som är styrelseledamot i Liberala ungdomsförbundet, var lite punchig på valborg, berättar DN.se:
(http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=767025)
- Vi såg hur Isak Bergdahl och några kamrater kom gående en bit bort och när de kom närmare hörde vi honom säga att "där kommer två sossar", berättar Gustaf Lantz för DN.se. Han uppträdde mycket aggressivt och hotfullt. Då gör han plötsligt en hitlerhälsning och skriker "Sieg Heil".
Vilket spån. Alla vet ju att man enbart spontanheilar i hemmets lugna vrå.
Jämvikt eller nollvikt?
- Vi vill inte sälja Volvo, försäkrar Lewis Booth, chef för Ford Europa.
- Vi vill inte köpa Volvo, säger samtidigt Renault-chefen Carlos Ghosn.
(DN Motor idag: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1064&a=766865&rss=2216)
När utbud och efterfrågan är lika brukar man kalla det för marknadsjämvikt. Man brukar dock säga att det är en teoretisk situation, eftersom det är fler faktorer som styr olika mönster i det ekonomiska samhället. I praktiken råder det alltså oftast en övervikt åt det ena eller det andra hållet.
Men kolla här ovan! I dagarna har det florerat rykten om att Ford vill göra sig av med Volvo Personvagnar, och att Renault skulle vara en tänkbar köpare. Nu går dock cheferna ut från varsitt håll och säger att så inte är fallet. Den ena parten vill alltså inte sälja, och den andra vill inte köpa.
Detta måste ju vara ett framtida skolboksexempel på marknadsjämvikt i praktiken. Eller kräver teorin att någon vill sälja något, och att någon annan vill köpa det?
M
P.S. Stavas det egentligen jämvikt? Det ska inte vara jämnvikt? Och heter det jämställdhet eller jämnställdhet? Jag tror förvisso på de förstnämnda alternativen, men någonstans tycker jag att det egentligen ser lite konstigt ut. Jag saknar n:en. D.S.
- Vi vill inte köpa Volvo, säger samtidigt Renault-chefen Carlos Ghosn.
(DN Motor idag: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1064&a=766865&rss=2216)
När utbud och efterfrågan är lika brukar man kalla det för marknadsjämvikt. Man brukar dock säga att det är en teoretisk situation, eftersom det är fler faktorer som styr olika mönster i det ekonomiska samhället. I praktiken råder det alltså oftast en övervikt åt det ena eller det andra hållet.
Men kolla här ovan! I dagarna har det florerat rykten om att Ford vill göra sig av med Volvo Personvagnar, och att Renault skulle vara en tänkbar köpare. Nu går dock cheferna ut från varsitt håll och säger att så inte är fallet. Den ena parten vill alltså inte sälja, och den andra vill inte köpa.
Detta måste ju vara ett framtida skolboksexempel på marknadsjämvikt i praktiken. Eller kräver teorin att någon vill sälja något, och att någon annan vill köpa det?
M
P.S. Stavas det egentligen jämvikt? Det ska inte vara jämnvikt? Och heter det jämställdhet eller jämnställdhet? Jag tror förvisso på de förstnämnda alternativen, men någonstans tycker jag att det egentligen ser lite konstigt ut. Jag saknar n:en. D.S.