Last chance for a slow dance
Jo du,
imorgon kinesar jag iväg till the United States of Kiss My Ass i ett par veckor. Jag vågar inte lova att det kommer så värst många uppdateringar under tiden, men garanterat desto fler när jag väl kommer hem. Jag har lovat MacWorld att fixa lite bild och text från launchen av Apples iPhone den 29:e juni i San Francisco, men i övrigt skulle jag nog gärna slippa datorer i största möjliga mån.
Jag stänger dock inte dörren till vissa små inlägg från höger och vänster. Typ, "det bor en tvättbjörn i våran hotelltoalett. Hej då." Eller, "Jennifer Aniston sparkade mig just på smalbenet. Hej då." Men på det stora hela kan det vara lite tyst här. Set your RSS reader on stun.
Jag har laddat iPoden med inte bara Boston och Journey. Jag har även tankat över Tom Petty och Jackson Browne. Och Rodney P, Ghostface Killah, The Clipse och Collie Buddz. För att inte tala om Gorilla Biscuits, Minor Threat och Black Flag.
Och så denna partyblandning:
1. Kocky feat. Jens Lekman "Be Part Of It All"
2. Adam Tensta "They Wanna Know"
3. Mapei "Video Vixens"
4. Justice "Genesis"
5. Dizzee Rascal "Bubbles"
6. Sebastian "H.A.L."
7. The Studio "Life's a Beach (Prins Thomas mix)"
8. Lindström & Prins Thomas "Mighty Girl"
9. Feist "1234"
10. Sally Shapiro "I Know"
Otippat mycket svenskt för att vara jag. Men man måste ju reppa.
Så till nästa gång: händerna på täcket och allt det där!
xo xo / mats
Att stoppa fingrarna där de inte ska vara
Jag håller på att utmana mig själv. Jag försöker ställa min musiksmak på prov, för att se om jag bara gillar vissa nya grejer enbart för att de är nya. För att se om jag avskyr vissa saker bara för att man ska avsky dem. Och för att ta reda på om det finns kvalitet i sådant som till det yttre ser ut som fan själv.
Min tripp just nu stavas A.O.R. Det betyder adult oriented rock, och översätts ungefär till "platt vuxenrock".
Mustaschaporna ovan står för min allra äckligaste etapp just nu. Männen på bilden kallade sig gemensamt för Journey, och jag lyssnar just nu på deras album "Escape" från 1981. Det är lite grann som att peta på en lös tand: du vet att du inte borde, det gör egentligen lite ont, men du kan inte låta bli för innerst inne finns det något som är jävligt skönt.
"Escape" öppnar helt fenomenalt med tre grymma slicka radiorockrökare: "Don't Stop Believin'", "Stone in Love" och "Who's Crying Now". Det är så sjukt slickt, så enormt omodernt, och så fruktansvärt överproducerat att man bångnar. Det här är precis sådan musik som jag hatar allra mest. Men jag kan inte låta bli! Det är helt enkelt löjligt bra.
Nu ska jag försöka upptäcka Night Ranger och Styx. Jag återkommer.
Pinsamt i d-moll
På allmän begäran kommer nu balladlistan. Precis som i de tidigare två installationerna rör det sig förstås om Ballader Du Älskar, Men Egentligen Inte Vill Erkänna. Jag har varit tvungen att verkligen väga dessa fem på guldvåg: är det bara minnen från alla mellanstadiediscon, eller är det En Genuint Bra Ballad? Det är inte helt enkelt. Men iallafall.
Matsens Guilty Pleasures volume 3: the ballad edition
1. Heart "Alone"
Systrarna Wilson hade släppt skivor i 10 år innan "What About Love" exploderade på listorna och gjorde bandet till världens ungefär största AOR-grupp. Det är förvisso en knäckande bra låt, men den slår inte denna listas etta, som fanns med på uppföljaren. Jag hade inte hört denna låt på säkert 10 år innan en Idol-deltagare eller liknande gjorde en cover på den typ förra månaden och hamnade på någon reklamradiostations A-lista.
Samtidigt hade någon den goda smaken att spela originalet i en podcast som jag hörde på jobbet dagen efter. Med skräckblandad förtjusning insåg jag att jag kunde nästan hela texten. Jag kunde till och med nynna gitarrsolot. Och det var så fint att jag nästan fick en klump i halsen. När jag är på ett visst humör är det här världens bästa, mest sentimentala låt. När jag skriver detta inser jag att jag måste köpa en Heartsamling.
2. Mariah Carey "Without You"
Nu tänker du 'varför i herrans namn inte Harry Nilsons originalversion?' Ja, det tänker nästan jag också. Det är bara det att Mariahs svulstiga tårdrypare slår an någon sträng hos mig som sällan slås an. Ställer man originalet och denna version mot varandra märker man direkt hur fjäderlätt Nilsons arrangemang är, och hur sansad han låter i all sin förtvivlan. Man ser framför sig hur han dricker ur sitt sista glas whiskey, lägger en tjugodollarssedel på bardisken, slänger sin bruna skinnjacka över axeln och stilla går ut genom dörren. Han promenerar ner till järnvägen och lägger sig på rälsen sekunderna innan godståget passerar.
Mariah å andra sidan iklär sig en guldlaméklänning, går ut på balkongen och gallskriker i flera minuter, innan hon slutgiltigt tänder eld på sitt hår, kastar sig ut från tolfte våningen med en apterad granat i vardera handen och landar på P Diddys Hummerlimousin. Det är inte värdigt, men det är jävligt effektfullt och förbaskat effektivt. Klumpen i halsen känns stor som en vattenmelon, och man känner sig nästan lite ansvarig.
3. Barry Manilow "Mandy"
Det var inte förrän en pojkgrupp, jag minns inte vilken, gjorde en cover på "Mandy" som jag insåg låtens storhet. Den utsökta simpliciteten i texten, Manilows gubbtorra och lite tillknäppta sorgsenhet, det smäktande arrangemanget - när en låt är så här oironisk och ärlig är det svårt att inte svälja den med hull och hår. Sedan gillar jag att Barry Manilow är så hysteriskt fugly, som om Rod Stewart parat sig med en leprechaun. Det skänker honom, och låten, en viss trovärdighet.
"Oh, Mandy
You came and you gave without taking
but I pushed you away"
Damn close to genius.
4. Bad English "When I See You Smile"
Jag vet inte om det bara är en taskig inspelning eller om det verkligen rör sig om ett talfel, men sångaren låter som om han läspar. Jag gillar det, även om hela produktionen låter lite grann som en Real Audio-fil fast lyxigare. Texten har också den där extra pzazz som krävs för en toppballad: "When I see you smile I can face the world". Stolt, men ömt.
Neil Schon spelar gitarr. Han är en j ä v l i g t grym musiker. Och jag menar det helt seriöst. Han har dessutom coolt, krulligt hår, som han aldrig lyckas klippa till någon vettig frisyr, utan ser oftast ut som Screech från "Saved By The Bell", fast mörk.
5. Winger "Miles Away"
Nu tar ni er alla för bröstet och stammar fram "m-m-menar han allvar?" Slappna av. Det inte som att säga att man tyckte att Hitler hade rätt. Men jag förstår att detta är frapperande, chockerande, rent utav risque! Jag förstår att jag balanserar på gränsen till all sedlighet. Jag tänker inte ens försöka förklara mig. Jag säger bara så här:
Lyssna igenom låten en gång. Gå ut i köket och slå på kaffebryggaren. Börja gnola. Jag lovar att det första som kommer ut ur din mun blir "miles away... no, you're turning back".
Det var mina första fem. Känn dig fri att kommentera, fylla i, ifrågasätta. Och jag utmanar dig gärna att skicka över din balladlista.
'Til then.
Matsens Guilty Pleasures volume 3: the ballad edition
1. Heart "Alone"
Systrarna Wilson hade släppt skivor i 10 år innan "What About Love" exploderade på listorna och gjorde bandet till världens ungefär största AOR-grupp. Det är förvisso en knäckande bra låt, men den slår inte denna listas etta, som fanns med på uppföljaren. Jag hade inte hört denna låt på säkert 10 år innan en Idol-deltagare eller liknande gjorde en cover på den typ förra månaden och hamnade på någon reklamradiostations A-lista.
Samtidigt hade någon den goda smaken att spela originalet i en podcast som jag hörde på jobbet dagen efter. Med skräckblandad förtjusning insåg jag att jag kunde nästan hela texten. Jag kunde till och med nynna gitarrsolot. Och det var så fint att jag nästan fick en klump i halsen. När jag är på ett visst humör är det här världens bästa, mest sentimentala låt. När jag skriver detta inser jag att jag måste köpa en Heartsamling.
2. Mariah Carey "Without You"
Nu tänker du 'varför i herrans namn inte Harry Nilsons originalversion?' Ja, det tänker nästan jag också. Det är bara det att Mariahs svulstiga tårdrypare slår an någon sträng hos mig som sällan slås an. Ställer man originalet och denna version mot varandra märker man direkt hur fjäderlätt Nilsons arrangemang är, och hur sansad han låter i all sin förtvivlan. Man ser framför sig hur han dricker ur sitt sista glas whiskey, lägger en tjugodollarssedel på bardisken, slänger sin bruna skinnjacka över axeln och stilla går ut genom dörren. Han promenerar ner till järnvägen och lägger sig på rälsen sekunderna innan godståget passerar.
Mariah å andra sidan iklär sig en guldlaméklänning, går ut på balkongen och gallskriker i flera minuter, innan hon slutgiltigt tänder eld på sitt hår, kastar sig ut från tolfte våningen med en apterad granat i vardera handen och landar på P Diddys Hummerlimousin. Det är inte värdigt, men det är jävligt effektfullt och förbaskat effektivt. Klumpen i halsen känns stor som en vattenmelon, och man känner sig nästan lite ansvarig.
3. Barry Manilow "Mandy"
Det var inte förrän en pojkgrupp, jag minns inte vilken, gjorde en cover på "Mandy" som jag insåg låtens storhet. Den utsökta simpliciteten i texten, Manilows gubbtorra och lite tillknäppta sorgsenhet, det smäktande arrangemanget - när en låt är så här oironisk och ärlig är det svårt att inte svälja den med hull och hår. Sedan gillar jag att Barry Manilow är så hysteriskt fugly, som om Rod Stewart parat sig med en leprechaun. Det skänker honom, och låten, en viss trovärdighet.
"Oh, Mandy
You came and you gave without taking
but I pushed you away"
Damn close to genius.
4. Bad English "When I See You Smile"
Jag vet inte om det bara är en taskig inspelning eller om det verkligen rör sig om ett talfel, men sångaren låter som om han läspar. Jag gillar det, även om hela produktionen låter lite grann som en Real Audio-fil fast lyxigare. Texten har också den där extra pzazz som krävs för en toppballad: "When I see you smile I can face the world". Stolt, men ömt.
Neil Schon spelar gitarr. Han är en j ä v l i g t grym musiker. Och jag menar det helt seriöst. Han har dessutom coolt, krulligt hår, som han aldrig lyckas klippa till någon vettig frisyr, utan ser oftast ut som Screech från "Saved By The Bell", fast mörk.
5. Winger "Miles Away"
Nu tar ni er alla för bröstet och stammar fram "m-m-menar han allvar?" Slappna av. Det inte som att säga att man tyckte att Hitler hade rätt. Men jag förstår att detta är frapperande, chockerande, rent utav risque! Jag förstår att jag balanserar på gränsen till all sedlighet. Jag tänker inte ens försöka förklara mig. Jag säger bara så här:
Lyssna igenom låten en gång. Gå ut i köket och slå på kaffebryggaren. Börja gnola. Jag lovar att det första som kommer ut ur din mun blir "miles away... no, you're turning back".
Det var mina första fem. Känn dig fri att kommentera, fylla i, ifrågasätta. Och jag utmanar dig gärna att skicka över din balladlista.
'Til then.
Det är så man skäms... ännu mer
Inspirerad av Busters mastiga 25-punktslista kände jag att jag måste fylla på med fler låtar jag skäms över att jag älskar. Dessutom skrev jag ju faktiskt i min förra lista 'volume 1'. Följdaktligen blir alltså detta...
... Matsens Guilty Pleasures volume 2:
1. J. Geils Band "Centerfold"
Till att börja vill jag klargöra två saker som alltid har blivit fel i mitt huvud. För det första trodde jag att J. Geils Band hade nåot med J.J. Cale att göra. För det andra trodde jag att "Centerfold" var en låt med John Cougar Mellencamp. Det har tagit mig ungefär 20 år att förstå att båda de sakerna varit helt galet fel.
Men för att fortsätta vill jag bara säga att denna urlöjliga hyllning till en utvikningsflicka ger mig samma feeling som ettan i min första volym, "2-4-6-8 Motorway" - jag vill dansa och dricka öl och riva hål på knäna på mina jeans.
2. Rainbow "Since You Been Gone"
Originalet skrevs av låtsmeden Russ Ballard (ansvarig för massvis med smetiga power ballads) och gjorde att Rainbow, som dittills iallafall haft lite metalcred eftersom de sjungit om drakar och rock 'n' roll och haft en tvättäkta leprechaun på sång, föll som en fura i hårdrockskretsar. Den är urmesig, innehåller inte ens shreddande gitarrsolo, och handlar om kärlek. Dessutom hade nya sångaren Graham Bonnett KORT HÅR!
Det här är på många sätt en systerlåt till Bostons "More Than a Feeling", och på samma sätt som att medge att man gillar den låten kan det innebära trovärdighetssjälvmord i hårdrockskretsar att någonsin ertappas med att lyssna eller ens nynna på "Since..."
Spana in videon HÄR. Fan, när du ändå är igång, ta en titt på videon till "I Surrender" med en Joe Lynn Turner på sång, som är som långt ifrån metalmacho som det bara går. Någonstans längst inne i min själ vill jag nog vara med i Rainbow anno 1982... fan, sade jag verkligen det där högt?
3. Kiss "God Gave Rock 'n' Roll To You"
Från soundtracket till andra Bill & Ted-filmen från typ 1992, en av orsakerna till att man hyser ett sådant genuint och välgrundat hat till Keanu Reeves. Redan originalet med Ardent är ostigt så det förslår, men här vräker man på med inte bara Bruce Kulicks fjollgitarrer, utan plenty teatralism och en Paul Stanley som måste fått ballarna knipsade. Det känns fel i hela hjärnan, men i kroppen känns det bara finger lickin' good.
4. Eldkvarn "Kärlekens Tunga"
En del vuxna människor tycker att det är helt i sin ordning att gilla Eldkvarn. Jag, som däremot har en 10-15 år kvar tills jag blir vuxen borde egentligen påkalla psykvårdens intresse i och med denna bekännelse, men så är det.
Plura är så vansinnigt överskattad, men det här är seriöst en av de bästa svenska låtarna någonsin. Han låter som en döende pederast på heroin, och det är så seriöst och kom-till-mig-kvinna (förresten tror jag att jag gillar Roffe Wikström, men det får vi återkomma till någon annan gång) att man borde spy. Men jag bar gungar med och till och med myser lite över trumljudet.
5. Lisa Nilsson "Varje Gång Jag Ser Dig"
Ja, så vadå? Den är ju faktiskt skitbra. Jag vill party like it's 1991 när jag hör den.
Jag återkommer.
Bara som hastigast, baby
Jag blev bara så jäkla glad när jag hittade denna på Youtube (var annars?), för jag hade inte sett den på flera år. D'Malicious remix är ju dessutom så mycket bättre än originalet.
Skyldiga njutningar... eller meh!?
Det finns en klubb som tuffar runt lite i Storbritannien kallad Guilty Pleasures. Upplägget är lika enkelt som det är genialt: klubbens DJs spelar bara låtar som du ytterst motvilligt erkänner att du gillar. Alltså de där riktigt, riktigt pinsamma sakerna som du bara inte kan motstå när du hör dem.
Ibland tar de in folk som gästsjunger också. Typ, Jarvis Cocker glider upp på scen och sjunger "I Want To Know What Love Is", eller Paul Heaton som framför någon låt från Billy Joels åttiotal. Och publiken går bananas.
Det får mig att i huvudet leka med idén om vilka låtar jag skulle vilja höra (eller, gudbevaremänskligheten, sjunga själv). Låtar som är på gränsen till all anständighet, på randen till vedervärdigheten. Ofta över gränsen och randen. Jag har ju ingen skam i kroppen, så utan mer krångel: jag ger er...
Matsens Guilty Pleasures volume 1:
1. Tom Robinson "2-4-6-8 Motorway"
Sönderspelad av världens alla coverband, massakrerad av världens alla raggare, och tröttare än vilket Skynyrd-örhänge som helst. Men Jesus Kristus på korset med spikar i huvudet vad jag blir peppad (i smyg, förstås) när jag hör den. En gång när jag rastade hunden spelade jag den på repeat 5 gånger i iPoden. Dessutom är Chris Thomas världens mest underskattade producent.
Och så har jag en feeling av att hela albumet som "...Motorway" kommer ifrån - "Power in the Darkness" från 1978 - kan vara jordens rockrökare. Jag måste bara lägga skammen åt sidan och lyssna igenom det på något sätt.
2. Boston "More Than a Feeling"
Den är såsig som fasen i någon minut, men så fort jag hör de där tersgitarrerna bygga upp inför refrängen ställer sig nackhåret på givakt. Sedan: klapp-klapp döh-döh-DÖH-DÖH! JAAA!!! Högernäven i luften, benen isär. Så klockrent, så fiffigt, så slickt. Alla andra Bostonlåtar är helt värdelösa, men det här rymdskeppet till radiorock kommer att leva för alltid. Det är inte för inte som den var med på Rolling Stones 500 bästa låtar genom tiderna.
3. Janne Lucas "Växeln Hallå"
I senaste numret av tidningen Ondskan har man gjort den stora kulturgärningen att intervjua Lasse Holm om hans låtskrivande. När man läst igenom intervjun sitter man där och slås av hur många Holmkompositioner man kan nynna rakt av. "Canneloni Macaroni". "Dag Efter Dag". "Bra Vibrationer". "Högt Över Havet". För att inte tala om "Främling".
Och för att inte tala om "Växeln Hallå" med Janne Lucas! Vilken dänga! Hur Ledins urtrista "Just Nu" kunde vinna Melodifestivalen 1980 före Lucas och hans Lasse Holm-pärla är för mig helt oförståeligt.
På tal om Melodifestivalen kom jag att tänka på två kanonlåtar från 1975 års festival: "Bang En Boomerang" med Svenne & Lotta, och "Michelangelo" med Björn Skifs. Den förstnämnda var skriven av Björn, Benny & Stikkan. Den andra av Bengt Palmers och Skifs själv. Vilka grabbar, alltså.
4. Dire Straits "Sultans of Swing"
Du får säga vad du vill. Men det där gitarrsolot är för jävla bra. Ärendet avslutat.
5. Whitesnake "Here I Go Again" (originalversionen från "Saints and Sinners" 1982)
David Coverdale är en vandrande gubbsnopp i en skinnjacka, och förutom "Sail Away" och "Burn" med Deep Purple så har han inte gjort ett skvatt rätt i sitt liv. Förutom den här, på något perverst sätt.
När man väl kommit förbi det trista introt (kuriosa: Jon Lord från Purple spelar orgel) och gitarrerna börjar ladda i refrängen, då är det goose bumps igen. Riffet, rocken rösten. Jo, jag gillar ta mig tusan Coverdale, denna pudelrockens konung. Bara jag slipper se fanskapet. Nej, nu fick jag den där bilden på näthinnan igen... Han kommer gående ner längs gatan, slängandes med sitt permanentade hårsvall, iförd en fransig skinnpaj, i sina tajta blåjeans med en squash nedstoppad i grenen, drygt hundra år gammal och med en Playboy Bunny på vardera armen... nej, back to reality.
Det finns förstås bubblare. Låtar som är, liksom, okej på något sätt. Inte så att de känns helt rumsrena, men som undviker de riktigt sneda blickarna och de slemmigaste spottloskorna. Helt kort vill jag nämna dessa:
Toto "Georgy Porgy"
The Eagles "Desperado" och "Take It Easy" (den senare finns f.ö. i en fantastisk originalversion av Jackson Browne)
Free "All Right Now"
Claes-Göran Hederström "Det Börjar Verka Kärlek Banne Mig"
Lill Lindfors "En Sån Karl"
Men nu räcker det. Om du och jag skall kunna se varandra i ögonen igen så är det bästa att säga tack och adjö för idag.
Ibland tar de in folk som gästsjunger också. Typ, Jarvis Cocker glider upp på scen och sjunger "I Want To Know What Love Is", eller Paul Heaton som framför någon låt från Billy Joels åttiotal. Och publiken går bananas.
Det får mig att i huvudet leka med idén om vilka låtar jag skulle vilja höra (eller, gudbevaremänskligheten, sjunga själv). Låtar som är på gränsen till all anständighet, på randen till vedervärdigheten. Ofta över gränsen och randen. Jag har ju ingen skam i kroppen, så utan mer krångel: jag ger er...
Matsens Guilty Pleasures volume 1:
1. Tom Robinson "2-4-6-8 Motorway"
Sönderspelad av världens alla coverband, massakrerad av världens alla raggare, och tröttare än vilket Skynyrd-örhänge som helst. Men Jesus Kristus på korset med spikar i huvudet vad jag blir peppad (i smyg, förstås) när jag hör den. En gång när jag rastade hunden spelade jag den på repeat 5 gånger i iPoden. Dessutom är Chris Thomas världens mest underskattade producent.
Och så har jag en feeling av att hela albumet som "...Motorway" kommer ifrån - "Power in the Darkness" från 1978 - kan vara jordens rockrökare. Jag måste bara lägga skammen åt sidan och lyssna igenom det på något sätt.
2. Boston "More Than a Feeling"
Den är såsig som fasen i någon minut, men så fort jag hör de där tersgitarrerna bygga upp inför refrängen ställer sig nackhåret på givakt. Sedan: klapp-klapp döh-döh-DÖH-DÖH! JAAA!!! Högernäven i luften, benen isär. Så klockrent, så fiffigt, så slickt. Alla andra Bostonlåtar är helt värdelösa, men det här rymdskeppet till radiorock kommer att leva för alltid. Det är inte för inte som den var med på Rolling Stones 500 bästa låtar genom tiderna.
3. Janne Lucas "Växeln Hallå"
I senaste numret av tidningen Ondskan har man gjort den stora kulturgärningen att intervjua Lasse Holm om hans låtskrivande. När man läst igenom intervjun sitter man där och slås av hur många Holmkompositioner man kan nynna rakt av. "Canneloni Macaroni". "Dag Efter Dag". "Bra Vibrationer". "Högt Över Havet". För att inte tala om "Främling".
Och för att inte tala om "Växeln Hallå" med Janne Lucas! Vilken dänga! Hur Ledins urtrista "Just Nu" kunde vinna Melodifestivalen 1980 före Lucas och hans Lasse Holm-pärla är för mig helt oförståeligt.
På tal om Melodifestivalen kom jag att tänka på två kanonlåtar från 1975 års festival: "Bang En Boomerang" med Svenne & Lotta, och "Michelangelo" med Björn Skifs. Den förstnämnda var skriven av Björn, Benny & Stikkan. Den andra av Bengt Palmers och Skifs själv. Vilka grabbar, alltså.
4. Dire Straits "Sultans of Swing"
Du får säga vad du vill. Men det där gitarrsolot är för jävla bra. Ärendet avslutat.
5. Whitesnake "Here I Go Again" (originalversionen från "Saints and Sinners" 1982)
David Coverdale är en vandrande gubbsnopp i en skinnjacka, och förutom "Sail Away" och "Burn" med Deep Purple så har han inte gjort ett skvatt rätt i sitt liv. Förutom den här, på något perverst sätt.
När man väl kommit förbi det trista introt (kuriosa: Jon Lord från Purple spelar orgel) och gitarrerna börjar ladda i refrängen, då är det goose bumps igen. Riffet, rocken rösten. Jo, jag gillar ta mig tusan Coverdale, denna pudelrockens konung. Bara jag slipper se fanskapet. Nej, nu fick jag den där bilden på näthinnan igen... Han kommer gående ner längs gatan, slängandes med sitt permanentade hårsvall, iförd en fransig skinnpaj, i sina tajta blåjeans med en squash nedstoppad i grenen, drygt hundra år gammal och med en Playboy Bunny på vardera armen... nej, back to reality.
Det finns förstås bubblare. Låtar som är, liksom, okej på något sätt. Inte så att de känns helt rumsrena, men som undviker de riktigt sneda blickarna och de slemmigaste spottloskorna. Helt kort vill jag nämna dessa:
Toto "Georgy Porgy"
The Eagles "Desperado" och "Take It Easy" (den senare finns f.ö. i en fantastisk originalversion av Jackson Browne)
Free "All Right Now"
Claes-Göran Hederström "Det Börjar Verka Kärlek Banne Mig"
Lill Lindfors "En Sån Karl"
Men nu räcker det. Om du och jag skall kunna se varandra i ögonen igen så är det bästa att säga tack och adjö för idag.
Översatt till engelska heter det 'tool'
Varenda människa med någorlunda hum och tingens tillstånd inser, efter bara en lyssning, att skaparen till förra årets vederjävliga sommarhit "Boten Anna" är ett tvättäkta miffo. Jonas Altberg, som ju kallar sig för Basshunter när han gör skitdålig shuffleeuro, medverkade igår i Svenska Dagbladet och satte betyg på potentiella sommarhits. Det står ganska klart att Altberg inte har någon musiksmak whatsoever, men det trodde man ju å andra sidan inte heller. Det som är intressant är några av de fullkomligt idiotiska kommentarerna han gör.
Här följer några av mina personliga favoriter:
[om Markoolios "Ingen sommar utan reggae"]
Jag hörde den första gången i en taxi. Jag fick dricksa chauffören 100 spänn för att höja (Vilken pappskalle! Helt sensationellt pantat! - Skribentens kommentar). Högtalarna bara skorrade, rutorna var nere, vi satt och sjöng med. Det var riktigt ballt. Titeln är så sann! Jag har en skiva där jag har mixat ihop mina 20 bästa reggaelåtar. Varje sommar tar jag med den ner till Tylösand och spelar i min superfeta boomblaster som jag har köpt i Tyskland. Den tar typ 22 batterier och håller i kanske tre timmar. Sänker man basen håller den i fem.
[Han ger låten 5 av 6 i betyg]
[om Fridas "Dunka mig (gul och blå)]
Jag har rätt bra koll på reggae. Min senaste favorit är från 2005, Blue Lagoons Break my stride, annars gillar jag bara gamla grejer. Inner Circle, Robin Cook, 90-tal. Detta är helt i nivå med det, en potentiell klassiker.
[6 av 6 i betyg. Med en sådan näsa för talang kanske han kan bli Sveriges motsvarighet till den legendariska talangscouten John Hammond.]
[om Måns Zelmerlöws "(Work of Art) Da Vinci)"]
Skön låt, bra brakes. Men det här ska vara sommarhits à la Basshunter ? och det är det inte.
[2 av 6 i betyg. Han, Basshunter, har alltså spikat den definitiva formeln för hur en sommarhit skall skrivas. Och den ska innehålla shufflebeats, neanderthalarkorkad robotsång och en låtuppbyggnad som går ut på att versen låter exakt som refrängen, och så går det runt runt runt runt runt tills man trillar. Altberg borde undervisa i komposition på Kungliga Musikhögskolan. Det störda är att om man skulle föreslå det för honom skulle han säkert ta det på allvar.]
I rest my case. I rest my case så hårt att jag nästan vomerar.
Här följer några av mina personliga favoriter:
[om Markoolios "Ingen sommar utan reggae"]
Jag hörde den första gången i en taxi. Jag fick dricksa chauffören 100 spänn för att höja (Vilken pappskalle! Helt sensationellt pantat! - Skribentens kommentar). Högtalarna bara skorrade, rutorna var nere, vi satt och sjöng med. Det var riktigt ballt. Titeln är så sann! Jag har en skiva där jag har mixat ihop mina 20 bästa reggaelåtar. Varje sommar tar jag med den ner till Tylösand och spelar i min superfeta boomblaster som jag har köpt i Tyskland. Den tar typ 22 batterier och håller i kanske tre timmar. Sänker man basen håller den i fem.
[Han ger låten 5 av 6 i betyg]
[om Fridas "Dunka mig (gul och blå)]
Jag har rätt bra koll på reggae. Min senaste favorit är från 2005, Blue Lagoons Break my stride, annars gillar jag bara gamla grejer. Inner Circle, Robin Cook, 90-tal. Detta är helt i nivå med det, en potentiell klassiker.
[6 av 6 i betyg. Med en sådan näsa för talang kanske han kan bli Sveriges motsvarighet till den legendariska talangscouten John Hammond.]
[om Måns Zelmerlöws "(Work of Art) Da Vinci)"]
Skön låt, bra brakes. Men det här ska vara sommarhits à la Basshunter ? och det är det inte.
[2 av 6 i betyg. Han, Basshunter, har alltså spikat den definitiva formeln för hur en sommarhit skall skrivas. Och den ska innehålla shufflebeats, neanderthalarkorkad robotsång och en låtuppbyggnad som går ut på att versen låter exakt som refrängen, och så går det runt runt runt runt runt tills man trillar. Altberg borde undervisa i komposition på Kungliga Musikhögskolan. Det störda är att om man skulle föreslå det för honom skulle han säkert ta det på allvar.]
I rest my case. I rest my case så hårt att jag nästan vomerar.
Oldies & goldies, pt. 2
Måndag 2007-06-04: The Posies "Amazing Disgrace" (1996)
Det fanns en gång ett litet band från Seattle som hette The Posies. De passade inte riktigt in i hemstadens musikklimat under mitten av 90-talet. Förvisso dränkte de sina gitarrer i distortion, och visst hade de märkliga hårfärger, och nog fanns flannellskjortorna där. Men de sysslade liksom med något annat.De gillade saker som Byrdsinfluerad stämsång, 12-strängade elgitarrer och tre minuter långa poplåtar, och ville de att bastrumman skulle ersättas av en basketbolls dunkande mot ett trägolv så gjorde de det. Men för det mesta lät de som en tuffare version av Big Star.
Jag tror inte att jag behöver illustrera det tydligare: de slog aldrig igenom, ingen köpte deras skivor, och resten av musikvärlden såg på dem som puckon.
1996 skulle The Posies äntligen släppa uppföljaren till sitt kritkerhyllade tredje album "Frosting On The Beater". Låtar som "Dream All Day" och "Solar Sister" hade fått gott om spelutrymme i amerikansk radio, och de flesta verkade ganska eniga om att nu var det dags för Posies att kravla sig upp ur indieträsket. Med uppbackning från mäktiga Geffen och med god liverenommé var det nu bara en tidsfråga innan världen insåg bandets storhet. Man hade ju redan indiecred genom sitt tidigare samarbete med John Leckie. Ringo Starr hade gjort en cover på en av deras låtar. Don Fleming, den amerikanska indierockens förstanamn på den tiden, hade producerat "Frosting..."
"Amazing Disgrace" blev titeln på albumet som skulle frälsa världen med powerpop. Teenage Fanclub hade försökt, men aldrig riktigt tagit sig utanför indievärldens sneda staket. Matthew Sweet var collegeradions guldgosse, men inte heller hans "Girlfriend" nådde ut till andra än de närmast sörjande (och Lars Aldman). Bob Mould och hans Sugar var för sura, brötiga och Kevin Shieldsinfluerade för att någonsin bryta igenom.
Geffen slog på stora trumman och hävde in helsidesannonser för "... Disgrace" i musikpressen världen över. Bandet skulle turnera världen över hela året och en bra bit in på nästa, och buzzet var öronbedövande. Så kom albumet och...
... pfft.
Å ena sidan sålde "Amazing Disgrace" bättre än något av bandets tidigare alster. Å andra sidan sålde de nästan ingenting. Skivan tittade in på Billboardlistans nedre hälft som hastigast (och vi snackar om Top 200), men vände omgående och föll i glömska. De släppte, och släpper väl fortfarande, några skivor efter "Amazing Disgrace", men ingen är egentligen intresserad längre.
Idag brukar det genomsnittliga Posiesfanset hävda att skivan är för skramlig, för stökig, för punkig, och att de borde fortsatt längs linjen de lade med "Frosting On The Beater". Själv tycker jag att den är helt lysande - höjdpunkten i deras karriär. Ken Stringfellow och Jon Auer har aldrig sjungit bättre, de har aldrig haft en vassare trummis, och låtmaterialet har aldrig varit så starkt.
Inledande "Daily Mutilation" skramlar igång och sätter tonen för hela plattan. "Everybody Is A Fucking Liar" är ett systerspår. Hyllningen till Hüsker Dü, "Grant Hart", är Posies kanske bästa låt någonsin. Nej, förlåt, det är ju "Throwaway". Eller "World". Och de är båda med på plattan. "Please Return It", "Certainity" och "Will You Ever Ease Your Mind?" är skivans andningshål, nedtonade element mitt i den kompakta ljudmattan.
Men make no mistake - det är distmattor hela vägen från start till mål. Även om Ken och Jon sjunger som herrens änglar i perfekta terser ovanpå.
"Amazing Grace" är en av mina absoluta favoritplattor. Jag sätter den till och med före Elvis Costellos "Blood & Chocolate" (men inte före "This Year's Model") och före Joe Jacksons "I'm The Man" (men inte före "Look Sharp"). Kriminellt underskattad.
Men vad hände sedan?
Det fanns en gång ett litet band från Memphis som hette Big Star. De passade inte riktigt in i hemstadens musikklimat under 70-talets första halva. Förvisso dränkte de sina gitarrer i distortion, och visst hade de långt hår och skäggväxt, och visst fanns de utsvängda jeansen där. Men de sysslade liksom med något annat.
De gillade saker som Byrdsinfluerad stämsång, 12-strängade elgitarrer och tre minuter långa poplåtar, och ville de att bastrumman skulle ersättas av en basketbolls dunkande mot ett trägolv så gjorde de det. Men för det mesta lät de som en tuffare version av The Hollies.
Jag tror inte att jag behöver illustrera det tydligare: de slog aldrig igenom, ingen köpte deras skivor, och resten av musikvärlden såg på dem som puckon.
Ken Stringfellow och Jon Auer blev medlemmar i det återförenade Big Star. Vissa lär sig aldrig.