Diftongmissbruk, grötrim och löjliga namn
Ja vadå då, frågar du, förutom att de alla låter som The Mission och har Adidas Superstars till pösiga kostymer? Eller, fortsätter du, menar du det faktum att sångaren alltid är fulast i bandet och verkar helt galen i diftonger (maiiind, peiiin, raiiijt), ?
Jo du Kenneth, det skulle man kunna tro, och det är ju också två väldigt sanna och riktiga iakttagelser. Men nej. Jag menar att de har så sjukt dåliga bandnamn. Bortsett från 22 Pistepirkko, Satanic Warmaster och Finntroll och så har de alla riktigt usla namn, och dessutom en lång tradition av taskiga namnval i ryggen.
Om vi börjar med Hurriganes till exempel. Hurriganes! Hurricanes hade varit illa nog, men med detta avsiktliga (?) stavfel ger det ett lätt efterblivet intryck.
Sedan: Hanoi Rocks. "Chinese Rocks" är ju knarkslang, ombesjunget av Heartbreakers, men vad fan är Hanoi Rocks? Menar man att huvudstaden i Vietnam rockar, eller är det klipporna i Hanoi man menar? Ni vet, det finns inga klippor i den staden. Den ligger längs Röda Floden och har vallar, inte klippor. Antagligen tyckte de bara att det lät tufft, men varför då? Jo, jag vet vad första skivan heter1, men det låter inget ball alls ändå.
Sedan gjordes, som alla vet, ingen musik alls i Finland från 1985 och femton år framåt eftersom de var upptagna med att spela hockey, åka backhoppning, köra rally och utveckla mobiltelefoner som faktiskt inte krävde en sherpa för att användas till vardags.
Men kring det nya milleniet kom så the New Wave of Finnish Crap Band Names. Vi fick stifta bekantskap med störtlöjliga namn som The Rasmus, HIM, Lordi, Apocalyptica, Killer och så mitt absoluta favorithatobjekt: Sunrise Avenue. Det är nog till och med Europas sämsta bandnamn. Inte nog med att sångaren ser ut som att han är tolv år gammal, han är dessutom diftongmissbrukare och grötrimmare av rang. Men NAMNET! Sunrise Avenue, tänker du, är inte det den där daytime-såpan som gick på fyran för typ fem år sedan? Den där som alltid hade softad bild och där till och med statisterna såg ut som kulisser? Ja, nästan. "Sunset Beach" hette den.
Just det.
_________________________________________________
1Bangkok Shocks, Saigon Shakes, Hanoi Rocks (1981)
Man ska ju vara två
Jag läste i Svenska Dagbladet tidigare i veckan en recension av Lissa Nordins avhandling "Man ska ju vara två", om män och kärlekslängtan i norrländsk glesbygd. Jag har inte läst avhandlingen själv, men skulle görna göra det, eftersom recensenten beskriver den som både intressant och hjärtlig. Den låter jätteintressant i det att den tittar på schablonbilder och faktiska förhållanden ur ett queerperspektiv. Får jag tid och tillfälle skall jag definitivt plöja igenom den. Jag funderar dock på en grej.
Citat:
"...klädd i Helly Hansen och stövlar, lågutbildad, sävlig på gränsen till trög, talträngd och klumpig i förhållande till kvinnor".
"Hon visar hur männen hela tiden måste parera mot olika ”felaktiga” mansroller i sin strävan efter kärlek och tvåsamhet. I ord och handling söker männen konstruera sig själva som ”riktiga” och ”bra” män, trots att den avgörande ingrediensen saknas, nämligen den kärleksfulla tvåsamheten med en kvinna."
"Läsaren får följa med på fisketurer, dans och resor till S:t Petersburg, hon/han festar med grabbarna och dricker kaffe i ensliga byhålor."
Schablonbilder javisst. Men är detta något typiskt för den norrländska glesbygdsmannen? Finns det andra stereotyper för de dalsländska, de värmländska och de småländska ensamstående glesbygdsmännen? Har man andra idéer om tvåsamhet i exempelvis en by utanför Skövde än de som hyses av mannen i en by utanför Lycksele? Och är det egentligen så stor skillnad mellan lågutbildade, traditionella singelmän i stad och på landsbygd?
Jag vet inte, jag. Är det verkligen så stora strukturella skillnader inbördes, i ett land som till ytan egentligen är marginellt större än en ugnspannkaka? Jag tror, ärligt talat, att bortsett från att den inte kan säga 'r' och den andra andas in ordet 'jo' så är inte skillnaden mellan Gunnar i Bönhult och Börje i Tavelsjö särskilt stor.
Observera - jag dissar inte Lissa Nordins avhandling på något sätt. Tvärtom tror jag att den är superintressant och ur ett genusperspektiv säkerligen ett väldigt gott arbete. Jag bara ställer mig frågan om den norrländska ungkarlen egentligen är så signifikant annorlunda andra ungkarlar i glesbygd.
Nå jo. Nu ska jag ut och tjuvskjuta mig en renkalv.
Slå dom jävlarna i bojor.
Jag är fullt medveten om att mitt senaste inlägg var ganska gnälligt. Tyvärr kan jag inte erbjuda någon bättring denna gång, ty denna postning är om möjligt ännu gnälligare. Det är bara så att jag börjar inse att Ulf Nilsson, i all sin enfald och konservativa insiktslöshet, och hans gnisselkolumnism faktiskt är rotad i något annat än bara ålder och oförstånd. Det är allt daltande med brottslingar som irriterar mig, likt en geting i groggen en varm lördag i juli. Okej, om Styrman och skallkrossarna på Örnäset får hyfsade straff i de brottsmål som just nu drivs kan jag möjligtvis slappna av en smula och inte gnälla så förbajjat mycket. Men faktum kvarstår ju ändå: det daltas med fullkomliga skithögar. Skithögar som snor, knarkar, förstör, svindlar och slåss. Som kommer undan v a r e n d a jävla gång. Ett par veckor i häktet, någon dagsböter och ett par kronor till brottsofferfonden som aldrig betalas in, eller allra mest förekommande dessa förbaskade villkorliga domar. Skyddstillsyn, möjligtvis, med en tillsatt övervakare som hellre vill bygga ut sin veranda än göra hembesök hos någon strulpelle ett par gånger i veckan. Och anledningen till att de begår brott är aldrig att de är egoistiska nollor som saknar spärrar. Nej, det är alltid någon annans fel. Eller någon yttre omständighet som gör att brott är den enda lösningen. Eller så är det för att deras pappor inte var där, och deras mammor drack sprit på vardagar, och så växte de upp i ett "dåligt" område. Men aldrig deras eget fel.
It fucking PISSES ME OFF. Så därför rubriken. Slå dom jävlarna i bojor. Ge dem vatten och bröd.
Ingen luras till att sälja knark. Ingen grov misshandel är ett missförstånd. Inget grovt bedrägeri beror på slarv eller otydliga regelverk.
Möjligtvis kan knarkhandeln vara ett resultat av ett tvingad situation. Kanske kan anledningen till att någon misshandlar någon annan vara ett missförstånd. Eventuellt kan slarv och otydliga regelverk underlätta bedrägeri och annan ekonomisk brottslighet. Men utkomsten är astronomiskt sällan anledningen till något. Den som påstår något annat är antingen för dum, för naiv, eller för kriminell för att inse den verkliga orsaken till brottet. Eller helt enkelt för lat.
Jag har refererat från rättegångar där de åtalade - återfallsförbrytare, bedragare, narkotikabrottslingar, biltjuvar - heligen bedyrat att brotten begicks på grund av yttre omständigheter. De var tvingade till det. De var påtända och styrde inte över sina egna handlingar. De saknade moraliska värderingar eftersom deras barndomar varit så beklagliga.
En tomte hävdade att han egentligen inte borde straffas för det han gjort, då han för det första börjat studera vid KomVux, för det andra just flyttat in i en ny lägenhet med sin flickvän, och för det tredje slutat använda droger. Han hade alltså fått ordning på sitt liv, och nu såg allt minsann så ljust ut. Rätten gick på hans linje, trots 18 åtalspunkter och fyra tidigare domar. Villkorlig dom, en klapp på axeln och en spark i häcken. Pfft.
Två veckor senare hade han blivit utsparkad från KomVux eftersom han aldrig var där, stulit rektorns bil, och blivit vräkt från sin lägenhet eftersom han haft vilda sprit- och knarkfester. Och så så var det naturligtvis dags för en ny rättegång. Den här gången gällde det ett par andra bilstölder, något brott mot knivlagen, häleri och ringa narkotikabrott. Vilket resulterade i en ny villkorlig dom. För nu hade han minsann skärpt sig...
Hur länge skall man få hålla på att kosta tid och pengar för rättsväsende, skattebetalare och försäkringsbolag? Hur många vindrutor ska du få krossade, hur många släp skall grannen bli av med, hur många mobiltelefoner skall jag förlora, bara för att det skall daltas med patologiska tjuvar? Har man vid 25 års ålder inte lärt sig att skilja på mitt och ditt kommer man aldrig att göra det. Och då ska man ta mig fan inte heller vistas bland andra människor som faktiskt kan göra skillnaden.
Som jag ser det är den enda utvägen en strängare tillämpning av befintliga straffskalor. Tro inte för den delen att jag inte tror på att ge människor en andra chans, för det gör jag. Jag tror bara inte på att ge dem en sjunde och en åttonde chans. Och en nionde. In absurdum. Vi behöver inte skärpa några lagar, inte stifta några nya. Vi behöver för bövelen bara se till att de vi har används. Man ska inte gå lös på stan en halvtimme efter avslutad rättegång om man har snott tio Saabar, kört sönder hälften och bränt den andra hälften av dem. För sjunde gången. Man skall skaka galler så länge att man tänker efter en extra gång innan man bestämmer sig för att sno ännu en. Man ska inte kunna snacka sig ur ett straff om man, mer eller mindre oprovocerat, har slagit en bultsax i huvudet på någon som försökt hindra en från att bryta sig in dennes förråd. Då ska man slås i bojor och tillverka nummerskyltar och tvätta landstingets handdukar tills man är så trött på det att man kräks. Och sedan ska man sitta ett par år till.
Jag vet inte. Låter jag som Ulf Nilsson? För mig låter det bara som sunt förnuft. Man blir bara så jäkla förbannad, och det är så jäkla trist att gå omkring och vara så jäkla förbaskad hela tiden. Det slutar bara med att man haffar någon av de där knarkande småtjyvarna och torterar dem på pin tji.
Så snälla, gör någonting åt dem. Annars släpper jag inte ut knarkaren som jag låst in i soprummet. Han kommer att börja lukta riktigt taskigt snart.
Ett sista utbrott
Det var då förbannat hur kvällstidningarna går på äggskal kring sanningen om Johanna Sällströms död. Jag hade tänkt att inte kommentera detta, eftersom varenda svensk blogg som inte handlar om Counterstrike antagligen redan gjort det. Jag blir bara så irriterad.
Det är fastslaget att Johanna mådde dåligt psykiskt, var intagen, och befann sig vid sitt frånfälle på permission. Det är bekräftat att hon mådde såpass dåligt att hon egentligen inte skulle ha lämnats ensam. Det antyds att hon använt droger, eller iallafall på andra sätt levt ganska hårt. Gamla intervjuer har återpublicerats som tyder på att Johanna ägde en viss svartsyn och misstro inför sin framtid. Man har också dragit upp eventuella skulder och andra ekonomiska obelägenheter.
Läser vi mellan raderna och använder en gnutta sunt förnuft kan vi nog antagligen utgå från att Johanna Sällström på ett eller annat sätt valt att avsluta sitt liv för egen hand. Vi vet inte. Men antagligen.
Aftonbladet verkar dock inte kunna få nog av att gång på gång påpeka detta i så uppenbara, men inte konkreta, ordalag som möjligt. Samma artikel publiceras om och om igen i deras nätupplaga, varje gång med någon ny liten detalj som antyder självmord. Det är som att det sitter någon liten publicistgubbe och bara håller på att spricka för att han inte får täcka hela väggen på Åhlens City med orden "HON TOG SITT LIV" direkt. Men han vågar inte. Inte utav respekt, ty sådant har Aftonbladet aldrig brytt sig om. Snarare utav rädsla att spräcka den här ballongen av förväntning och uthållighet. Typ, hur länge kan man dra ut på det? Hur länge kan man suga på nyhetskaramellen? Hur länge kan man säga vad alla redan tror, eller vet, på så många sätt som möjligt?
Jag vet inte, jag. Kanske är det bara så jag är uppfostrad. Kan man inte säga något gott behöver man inte säga något alls. Liksom.
Nåväl, det är helg. Och du ska väl inte sitta framför datorn. Gå ut och drick en pilsner med en vän, eller gå och handla färska grönsaker och laga en god risotto.
Klassig rock
Om man vill få de flesta moderna musikskribenter och andra trendkänsliga musikentusiaster att börja flacka med blicken så räcker det med två ord. Classic Rock. Begreppet väcker hos många en bild av urvattnad, klichéartad och välfriserad mjukhårdrock. De har bara så fel, fel och åter fel. Classic Rock är inget av det där, och ändå så mycket mer.
Hoppa inte till konklusioner nu. Jag är fortfarande en stor älskare av Basic Channels knastriga dublandskap och den atmosfäriska kylan hos Juan Atkins. Jag blir varm i hela själen av Leroy Burgess och Ann Peebles. När jag hör My Bloody Valentine blir jag nostalgisk, och jag tycker fortfarande att Radio Dept gör Sveriges bästa skivor. Den senaste musiken jag köpte var några låtar med Fujiya & Miyagi på Beatport. Men i hjärtat, där inne i perikardiet på en liten pall, där sitter en Classic Rock-kille och kliar sig i polisongerna.
Polisongerna, ja. Precis som med sin samtida rival och fiende discon1 hänger mycket av Classic Rockens identitet och definition på skäggväxten. Classic Rocken är ju per definition extremt vit och därför måste avsaknaden av afrohår vägas upp med mustasch, skägg eller polisonger. Eller alltihop på samma gång, men alltid stilfullt och klassigt (en del anser ju f.ö. att Classic Rock innebär Klassig Rock). Det är därför exempelvis The Who och Stones aldrig varit eller kunnat bli genuin Classic, även om de musikaliskt då och då kliver in på samma domäner. Stones har alltid varit kala som babystjärtar. Townshend såg förvisso ut som en rattmuff under 70-talet, men eftersom den skäggväxten var mer A-lagarmässig än något annat så räknas det ju bara inte. Thin Lizzy hade kunnat vara Classic Rock om inte så många låtar hade handlat om knivslagsmål och fylla.
Nej du, kompis, nu ska jag förklara för dig vad Classic Rock är, vad som är så bra med den, och varför alla inklusive du innerst inne gillar det.
Classic Rock har ett riff. Inte nödvändigtvis en fläskig, svulstig, bredbent gitarrfigur som upprepas om och om igen. Inte alls på något sätt något så uppenbart. Ta till exempel en låt som "Heartbreaker" med Free, ett band som förresten tidigt definierade Classic Rock-looken (senare ikoniserad av Jason Lee i filmen "Almost Famous"). Den är jättenkel, två toner fram och tillbaka i två minuter innan Hammond-orgeln kommer in och sköljer en ganska melodilös refräng över dig. Och sedan två toner fram och tillbaka i två minuter. Sedan refräng igen. Det låter trist om man inte har hört låten. Men har man bara ett Classic Rock-hjärta så fattar man ändå. Hela låten är ett enda riff, en groove, en livsstil. Det är summan av kardemumman. Det är av samma anledning man gillar Joni Mitchell eller Joe Strummer: det händer inte så värst mycket, men det är väldigt mycket hjärta i det.
"Rhiannon" med Fleetwood Mac är en annan. Du kan egentligen inte nynna den på ett sätt så att någon känner igen den. Likförbannat vet du precis hur den börjar, fortsätter och slutar. Du minns varje trumfill, varje liten trill på Lindsey Buckinghams gitarr. Det finns inget särskiljande element, den är pop, rock, country, folk och vaudeville på en och samma gång. Den är Classic Rock. Du lyssnar inte på låten - du lever i den.
"Roscoe" och "Head Home" med unga Texasbandet Midlake är egentligen variationer på samma tema som "Rhiannon". Medlemmarna i Fleetwood Mac kunde vara Midlakes föräldrar. Likväl är Midlake precis lika Classic som Mac. De har dessutom skäggen och hängselbyxorna. Indiekidsen älskar Midlake. Indiekidsen älskar alltså Classic Rock.
Bruce Springsteen, Neil Young och Grateful Dead är inte Classic Rock. De är för spretiga, för specifika, för inåtvända. De räcker inte ut handen och drar dig in. De vill få dig att dansa, ifrågasätta och göra saker med dig själv och andra. Classic Rock vill inviga dig i trygghet och värme. Beach Boys "Holland", Jackson Brownes första LP och Elton Johns "Tiny Dancer" är Classic Rock. De är mysiga, eftertänksamma, försonande.
En del människor gör misstaget att blanda in band som Boston, Journey och Styx i Classic Rock-fållan. Då är man helt ute och cyklar. Det är alldeles för linjärt, strömlinjeformat, pompöst och överutvecklat. Framförallt låter det enormt producerat. Classic Rock skall låta oproducerat, eller iallafall ha en sorts icke-produktion. Vilket innebär att andra mastodonter som Led Zeppelin, Rush och Eagles går bort. Eagles brukar ju för övrigt ses som galjonsfigurer för Classic Rock, men det är ju bara en skymf. Joe Walsh i James Gang, okej. Då är vi rätt på kartan. Glenn Frey och Don Henley däremot, de skall placeras i samma spilta som Huey Lewis och Andrew Ridgeley.
Boston: Låt inte skäggen lura dig
Nej, det är lätt att förledas, göra felaktiga antaganden, och lägga in olika betydelser i saker och ting. Det är klart, det är inte alltid lätt för en lekman att höra skillnaden. Saken är bara den att man måste känna den. Den ska inte kännas i huvudet, magen eller skrevet. Den ska kännas i hjärtat. Och den skall få dig att vilja odla polisonger och bikermustach, halvpermanenta ditt långa hår, och gå bredbent i utställda blåjeans. Precis på samma sätt som att Chic får dig att vilja dansa och Slayer får dig att vilja skära halsen av din granne. Classic Rock är helt enkelt lite snällare.
Simple as that.
___________________________________
1Se min artikel om skäggiga discomän
Rädslan spelar harpa
Dagens tema: att fejsa sina rädslor - hur gör man? Alla har vi något som gör oss, om inte panikslagna, så åtminstone lite småspattiga. Min fru får rysningar av Kraftwerk. Min svåger är inte helt förtjust i blod. De flesta av mina vänner, bekanta och släktingar har andra vardagsfobier, typ ormar och spindlar, höjder och djup, hästar och kossor. Et cetera. Hälsosamma smårädslor som sällan innebär några egentliga problem i det dagliga livet.
Själv är jag lite rädd för Lars Paulin.
Lars Paulin är musiker på Norrbottensteatern och han skrämmer mig. Han är normallång, normalbyggd och ser ganska normal ut. Han tycks ha ett ganska normalt liv och kommer antagligen från en normal familj. Det som är läskigt med Lars Paulin är att han inte bara kan sjunga och spela fiolioliolej, basfiol och flöjt. Han fixar också harpa och en mängd andra märkliga instrument som säkert har namn som samiska svordomar. Det är inte heller så att han liksom bara duttar på dom, höftar lite, chansar. Han kan fanimej spela på dem ordentligt.
Det finns liksom någonting skrämmande med denna märkvärdiga multitalang i en helt normal människa. Man förväntar sig att någon sådan person svävar istället för att gå, har röntgenblick och äter betong. Nu känner jag ju förstås inte Lars Paulin, men jag kan nog ganska säkert säga att han inte gör någon av de där ovanligheterna.
Han liksom bara glider in på scen som en vanlig man, men kliver av den som ett väsen. Det är det som freakar ut mig.
Hur ska man bemöta en sådan rädsla egentligen? Folk som är rädda för höjder ska man ju knuffa ner från ett tak. Människor som är rädda för vatten ska man hiva i plurret. De som är rädda för Kraftwerk får väl åka till Düsseldorf på semester. Men jag då? Jag som är rädd för Lars Paulin? Ska jag ringa till Norrbottensteatern och fråga om jag får vara prao hos Lars tills rädslan lagt sig? Eller ska man bara acceptera den som den är?
Rädslan styrs dock på något sätt av Lars Paulins normalitet. När vi häromveckan befann oss på afterwork på teatern uppträdde Lars tillsammans med delar av ensemblen från pjäsen "Amadeus". Alla på scenen var klädda i 1700-talskläder och peruker. På något sätt var det väldigt avväpnande. Inte ens när herr Paulin plockade fram den bandlösa basen, ett instrument jag även i normalfall är allergisk mot, reagerade flyktinstinkten. Så kanske, kanske, kan min rädsla dämpas när själva objektet för den kläs ut till Bellman.
Så Lars, om du läser detta: kan du inte klä dig i pudrad peruk och knickers varje dag?
Elvis is King!
Paul Weller är en. Vi enas kring 70-talsgarderoben, The Jams singlar och "Wild Wood". Vi krigar angående the Style Council - föga överraskande är det jag som gillar "Cafe Bleu", och Patrik som vänder sig in och ut över krispiga saxofoner och axelvaddar.
Elvis Costello är en annan. Patrik är 10 år äldre än mig, så man kan med lite god vilja påstå att han var med när Costello var het (det var han egentligen inte, men för släktfridens skull kan vi säga så). Följdaktligen har han genom åren byggt upp ett mentalt referensbibliotek vad gäller hr McManus musik, som ofta leder till andra preferenser än mina. För att ta ett exempel så är Patrik speciellt förtjust i "Spike" från 1989, en skiva som jag inte alls förstår storheten med. Jag, å andra sidan, gillar countrytolkningarna på "Almost Blue" (det egna materialet, medger jag, är tristare än knäckebröd). Jag tycker också att samarbetet med Burt Bacharach har inneburit en av Elvis största stunder i och med "God Give Me Strength". Vi kommer egentligen från helt olika kulturer. Samtidigt gillar vi samma gubbar.
Jag trillade egentligen in på Costello baklänges, så att säga. När jag gick i nian lånade jag av en ren slump Wellers "Wild Wood" av Patrik, och för att den inte skulle känna sig ensam plockade jag på mig Costellos, då nyutgivna, "Brutal Youth". Det var hans återföreningsplatta med The Attractions, och jag gick direkt igång på det slamriga soundet. "Brutal Youth" är i det stora hela en ganska trist platta, men det var "This is Hell" och "Kinder Murder" som gjorde att jag nästa vecka lade halva studiebidraget på en trave Costello-plattor. Med facit i hand valde jag en bänglig väg in i katalogen, eftersom traven innehöll "King of America", "Mighty Like a Rose" och tidigare nämnda "Spike". Tur var väl att jag också fick med mig de tre första studioalbumen. Romansen med Elvis hade nog annars kunnat bli kort.
Men varför skriver jag det här då? Jo, jag blev så jäkla sugen på att lista mina tio favoritlåtar med Costello, även om jag hade lovat att inte förpesta även denna blogg med listor. Jag tänkte att om jag förklär det hela till ett legitimt inlägg, så kan jag ju egentligen avsluta det hela med vad skit jag vill. Men för att var schysst drar jag ner det till tre. Nedanstående skit är med andra ord tre av världens bästa låtar. Om du frågar mig. Fast det gör du kanske inte. Vilket jag inte bryr mig i.
1. Shipbuilding (från "Punch the Clock")
Den är en ganska given etta egentligen. Krigstemat är lika aktuellt idag, och Chet Bakers trumpet är så bländande vacker att man förbannar den där balkongen i Amsterdam. En fantastisk komposition, naturligtvis, med oväntat tillbakahållen sång. Missa inte Robert Wyatts version, heller. Inte sämre, bara... annorlunda.
2. Welcome to the Working Week (från "My Aim is True")
Kort kort kort, snabb och med en hook som många låtskrivare skulle sälja såväl vanliga lemmar som familjemedlemmar för. När folk frågar vad som egentligen är så jävla bra med Costello brukar jag spela den här låten. Jag tror att alla fattar då.
3. New Amsterdam (från "Get Happy")
Inklämd bland soulpastischer och Sam & Dave-covers ligger denna, lite malplacerade pärla. Elvis hade förvisso börjat hinta om ett mer komplext låtskriveri på albumet innan detta, "Armed Forces". Här började det blomma upp. Första gången jag hörde den minns jag att jag tänkte att den innehöll idéer till säkert fem andra låtar. Samtidigt satt den ihop och andades som ett helt eget väsen. Ännu en låt som få nämner, men som få kan stå emot.
Jag tror att jag hade kunnat skrapa ihop en topp-femtio-lista utan problem. Men i vilken ordning hamnar de? Är "Two Little Hitlers" bättre än "Luxembourg"? "Inch by Inch", inte är den riktigt lika bra som "Blame it on Cain", väl? Hade det rört sig om, säg, en Emmylou Harris eller David Bowie, där man egentligen bara behöver bry sig om 4-5 plattor totalt, hade det varit så mycket enklare. Men när du har drygt 20 studioalbum att plocka från, och hälften av dem är bra, riktigt bra eller lysande, då blir det knivigare.
Kommentera gärna, och berätta hur trög i huvudet jag är.
Fridens liljor,
Mats
Nostalgiflipp
Jag är inte nostalgisk för fem öre. Allt prat om att det var bättre förr gör mig sjuk i magen. Det enda som var bättre förr, och då endast under en sjuårsperiod i mitten av sjuttiotalet, var virveltrumljudet på musikinspelningar. Jag kan sträcka mig till att medge att vädret var snäppet jämnare och hushållselen billigare. Men bättre? Hur då, menar du?
Just nu propagerar sentimentala bakåtsträvare i min hemstad Luleå för att det s.k. Fritz Ohlsson-huset skall sparas. Byggherrar och bostadsbolag vill riva byggnaden för att uppföra ett större hus, där ett köpcentrum skall samsas med hyres- och bostadsrätter. Bring it on, säger jag. Ska vi spara en ful, grå fasad enbart för att den råkar fronta det enda huset längs Storgatan byggt innan 1965? För att en handfull tråkmånsar fått för sig att kåken representerar någon bättre, svunnen storhetstid, när luleåborna var lyckliga, sunda och förnuftiga?
Har dessa människor någonsin sett hur det ser ut inuti byggnaden, bortsett från juvelerarbutikens pråliga 50-talsinredning? Jag har sett det, och det är en trist, sliten syn. Det är inte bara färg som flagar och fogar som behöver åtgärdas där inne. Betongen vittrar, balkar förfaller, och fukt släpps in i trapphus och utrymmen. Vi kan bygga tusan så mycket bättre, varmare och snyggare idag än vad vi kunde i början av 1900-talet. Man skulle väl aldrig behålla en gammal rostig Skoda från 1979 bara för att man haft den länge. Man skulle väl aldrig inbilla sig att denna Skoda på något sätt skulle vara bättre än de bilar, till och med de Skoda, som byggs idag. Den må se charmig ut, men i verkligheten är den mest skit.
Samma trista argument framförs av Björsbyborna som motsätter sig att kommunen vill bygga villor i området mellan Sinksundet och Björsbyn.
”Det är gammal skog!” Skitbra. Dags att avverka, med andra ord. Låt oss bygga hus av virket.
”Det finns fornlämningar!” Enligt vem? Bara för att en sten har en urgröpning innebär det inte att Olof Skötkonung suttit och rabblat västgötalagarna på den.
”Man förstör naturskön omgivning!” Skog, alltså. Hela det här jävla länet består av skog. Era träd är inte intressantare än andra. Er lilla avkrok ser ut som vilken norrlandsby som helst. Världen rör på sig och det måste ni också göra.
Om något kan göras bättre med moderna medel, låt oss göra det bättre. Om folk vill köpa hus, låt oss bygga dem. Om det kräver att vi måste förädla lokal skog, som det som även kallas, so be it. Om det innebär att en gammal, ful, grå betongfasad med tillhörande förfallen byggnad rivs för att ge plats för någonting nytt, fräscht och välbyggt – vad är problemet?
Nostalgi är av ondo. Sentimentalitet är av ondo. Att blicka bakåt är av ondo. Jag vet att min syn på världen är lite svartvit, det medger jag. Men för mig är det ungefär samma sak att hävda gamla byggnaders existensrätt enbart på grund av ålder, som att propagera för aga i skolan eftersom det var så förr, ”och inte tog vi skada av det”.
Seriöst, jag tycker att vi ska riva hela skiten. Avverka all skog. Inse vilka fantastiska vyer och öppna landskap vi skulle få. Och vilken mobil-, parabol- och WiFi-täckning!
Kompensationsförfarande
Jag har varit patologiskt passiv när det gäller bloggandet den senaste tiden. Jag ber å det varmaste om ursäkt för detta. Det är du som slutkund som hamnar i kläm. Så skall det naturligtvis inte vara. Som kompensation erbjuder jag dig därför en samtalspott på 300 SEK när du förlänger ditt vänskapsabonnemang med mig. Det räcker till 600 minuters samtal i förtroende1, eller 1200 minuters skvaller2.
Jag är också medveten om att denna post endast fungerar som ett livstecken för bloggen. Bättring kommer dock att ske fr.o.m. vecka 7 2007, då nödvändiga uppgraderingar i maskinparken har gjorts. Förhoppningsvis kommer detta att leda till högre kvalitet, mer uptime och kontinuerlig innehållsöversyn.
Med hopp om förståelse och löfte om bot,
Aktiebolaget Mats Ömalm & Co.
____________________________________________________
1Endast helger 12.00-17.00. 2Endast vardagar 10.00-17.30