(Du är så) vad fan eh?
Men samtidigt: en man som författat nedanstående textrader, kan han verkligen skriva en bok? Var ligger den språkliga nivån? Kanske måste läsa boken och undersöka. Eller kanske inte.
Ex. 1 ur "Fiskar Som Viskar":
"Vi är som blommor, blommor som blommar
Vi är som svanar, svanar som talar
Vi är som ålar, ålar som vrålar
Vi är som fiskar, fiskar som viskar"
Ex. 2 ur "Dumkåt":
"Min hjärna är tömd
Jag vill att du tröstar mig
Låt mig komma in
Låt mig komma in i dig
Och jag vill fylla dig
Jag vill vara innanför
In o ut o ovanpå, som kaniner tills vi dör"
I rest my case.
Annars kanske du minns poetiska mästerverk som "(Du är så) Yeah Yeah Wow Wow" och "Rymdraket", som också var sprängfyllda med grötrim och pinsamheter av allra lägsta klass.
Notera nu att jag inte på något sätt vill döma ut Martins bok på förhand. Den kanske är helt i paritet med Hans Gunnarssons moderna klump-i-halsen-klassiker "Februari" (även om jag har jävligt svårt att tro det). Men att ge den en chans sitter bara väldigt långt inne. Drygt, jag vet.
Mördare är också människor
(ur kapitlet "Offer för fetman")
Jag har precis plöjt igenom Walter Repos reportagesamling "I Brottets Spår". Författaren, som utnämnts till Årets Frilansjournalist 2007, har sammanställt 21 artiklar om lika många svenska brottslingar, och det är helt lysande läsning.
Repo rapporterar inte om brotten rakt upp och ner, utan anstränger sig för att förstå, att hitta människan bakom tabloidpressens öknamn. Visst finns här synnerligen osympatiska individer, kallhamrade sociopater och psyksjuka våldsmän (för de är alla män). Men också vanliga familjefäder, tonårsgrabbar på glid och "helt vanligt folk" som av olika anledningar hamnat i galna situationer. Det blir särskilt slående när Walter Repo under en intervju kommer på sig själv att, ja, nästan gilla serievåldtäktsmannen och mördaren Dariusz Ledzion.
"I Brottets Spår" har nästan inte uppmärksammats alls i svensk media. Bortsett från några uppskattande rader i GT och en några sekunder lång spot i TV4:s Nyhetsmorgon har jag inte sett en enda recension. Om det beror på att kriminaljournalistik anses mindre fint, eller att reportageböcker ses som lite mossiga, eller om förlaget Atlas är dåliga på att skicka ut recensionsexemplar vette tusan. Måhända uppskattas det inte på dagstidningarnas kulturedaktioner att Repos artiklar ofta publicerats i tramstidningen Café. Det är ingen idé att spekulera i det. Jag vill bara att Du skall läsa boken.
Om du inte är stad vid kassa - jag betalade 179 kronor på Akademibokhandeln, men den går att hitta billigare på nätet - så får du låna mitt ex, för jag har ju ändå läst ut det. Fast jag tycker egentligen att du också ska slanta upp, ty "I Brottets Spår" är värd varenda krona. Och slår man ut priset per artikel så blir det bara lite drygt åtta och femtio styck. Det kan det väl vara värt?
En förlust för Europa, en vinst för universum
Fiddy neggar på Europa, och vad gör egentligen det? Finns det överhuvudtaget någon över 15 år som bryr sig om 50 Cent längre? Jag tror att vi inte bara har genomskådat vilken bluff han är som artist; vi har även insett vilket skämt han är som rappare och textförfattare.
Det förklarar också varför Kanyes nya platta säljer bättre än Fiftys: West har en äldre publik som, åtminstone sporadiskt, betalar för den musik den konsumerar. Västvärldens alla tonåringar laddar ner all musik via DC++ eller diverse torrentsajter och kan inte tänka sig att betala för den. Vilket drabbar Fifty direkt.
50 Cent hotar ju dessutom med att lägga av som artist. All the better for us, säger jag. Tänk vad skönt att slippa höra hans trista beats och hans tröttsamma rim om vapen, horor och pengar. Och så den där rösten. Den där orytmiska, sluddrande idiotrösten som ger mig spasmer och eksem.
"Get Rich or Die Trying" hette hans första platta. Jag hoppas han har blivit rejält rik, för om han nu ska sluta försöka, vad händer då?
En ökning är en minskning
Ökningen för digital musikförsäljning har b a r a ökat med 21% under årets första halva, meddelar Grammofonleverantörernas förening idag. Tidigare år har man noterat ökningar i storleksordningen 300% och liknande. Nyhetens behag, skulle man kunna säga. En ökning med 21% är inte illa, skulle man också kunna säga. Men skivbranschen är inte nöjda, utan skyller på fildelning och andra långsökta förklaringar. Och får det hela till en minskning istället, i och med att det säljs färre fysiska singlar och album.
Citat av Marie Nilsson, vd Mediavision (SvD):
- Kanske har det inte varit så många stora releaser från skivbranschen under perioden. Det är för tidigt att säga att det bromsats upp, det kan gå stötvis.
Nej, gubbar och gummor - problemet är för det första att ni bara släpper s k i t. För det andra måste ni erbjuda mervärde, t.ex. en extra disk med videor och extramaterial i samband med att (insert vilken avdankad artist som helst) släpper ett samlingsalbum. Eller något motsvarande när ni lanserar en ny artist eller nytt material från en etablerad artist. Kanske roliga prylar och grejer för de som faktiskt köper digitalt. Men ni är för snåla, för giriga, för korkade och för inskränkta för att prova detta. Det är därför ni kommer att dö, och det vet ni.
Läs mer på Svenskan, denna outtömliga källa av riktiga nyheter, och Sveriges enda läsvärda dagstidning.
Jag räcker upp handen och frågar...
Läs mer hos Svenskan!
USA, Del 3: Los Angeles och söderut
Dag 1, Los Angeles: keep moving, there's nothing to see here
Vi har tagit BART hela vägen från Dublin till San Franciscos flygplats för några futtiga dollar var. Incheckningen och säkerhetskontrollen är enormt seg, och maken till inkompetent personal är svår att ens föreställa sig. Som tur var är flighten mellan SF och LA ruggigt kort, och vi har dessutom blivit lite uppgraderade och har platser med extra benutrymme. Jag känner mig inte helt hundra, så det är skönt att få sträcka ut sig lite grann.
Väl på LAX går det undan lite mer. Vi hämtar ut hyrbilen, en amerikansk motsvarighet till en Opel Astra (med andra ord skittråkig), och lyckas förstås virra bort oss direkt, men löser det relativt snabbt. Inne i Los Angeles virrar vi lite till innan vi hittar vårt hotell. Vi bor på Santa Monica Boulevard, mitt i West Hollywood, vilket förstås låter spännande. Det är det inte. Det finns inget att se, och ingenting är egentligen inom gångavstånd. Det blir lunchmiddag på IHOP, en olagligt fet Club Sandwich för min del, men sedan gör vi egentligen ingenting resten av kvällen, utan hänger bara på hotellrummet och glor på TV.
Dag 2, Los Angeles: terror på det magiska berget
Lite nerviga inför dagens projekt sprätter vi upp ur sängen, som om vi hade myror i brallorna. Erika är nervig över bilåkningen, men förväntansfull inför aktiviteterna. Jag är nervig över både och. Vi ska nämligen till Magic Mountain, och jag är rädd för bergådalbanor...
Efter en skål frukt och en toast plockar vi ut bilen och sätter fart. Som tur var är det väl skyltat och femfilig väg, så vi inte bara hittar till det magiska berget, vi gör det utan problem också. Klockan är inte mycket, men det är redan tusentals människor på plats och temperaturen är olidlig för en urnorrbottning som mig. Jag dricker en halvliter vatten redan innan vi kommer in på området.
Så vad säger man egentligen om Magic Mountain? Tja, till att börja med ser jag inte en enda attraktion som inte skrämmer skiten ur mig bara vid åsynen av den. Erika är lycklig som en prins i en bagarbod, så jag stålsätter mig och följer med på det mesta. Eftersom jag är panikslagen eller bedövad av skräck halva tiden minns jag inte alla tokigheter vi utsätter oss för. Jag kommer dock aldrig att glömma terrormästerverket Tatsu, som inte bara går sinnessjukt snabbt och skickar runt en som ett skräp i en tornado - man ligger dessutom framstupa i den. Goliath är också svår att släppa ur sinnet, eftersom den är USAs högsta berg-och-dalbana med sina dryga hundra meter på det jäkligaste stället. Min hustru övertalar mig om att åka längst fram, vilket vi också gör. Jag tar inte ett enda andetag under hela färden. Hur jag klarar detta utan att spy övergår mitt förstånd. Fast på något sätt är det ändå så förbaskat häftigt att jag inte vill ha det ogjort.
Vi provar nästan varenda ride minst en gång, och klockan hinner bli nästan åtta på kvällen innan vi lämnar parken. Det är dock inte lika enkelt skyltat på tillbakavägen. Jag kör rejält fel, så vi hamnar i Glendale och får kringelkrångla oss tillbaka till rätt väg. Det är ganska sent när vi rullar in i hotellets parkeringshus. Något riktigt mål mat på en riktig restaurang finns liksom inte på kartan. Kvällsmålet blir därför chokladkakor och pissljummen Heineken.
Dag 3, Los Angeles: Universal Studios
Som de förvuxna småungar vi är ämnar vi spendera även denna dag på ett nöjesfält. Idag styr vi kosan mot Universal Studios. Det är enkelt att hitta dit, och det finns tack och lov inga berg-och-dalbanor där. Däremot finns det en hel massa olika attraktioner, alla med tema från någon Universalfilm. Till exempel finns det en ball 3D-show med Terminator 2-tema, en Back To The Future-ride (som inte finns längre - den stängdes den 3:e september i år) och en Jurassic Park-ride. Det är ganska barnanpassat, så ingenting är särskilt läskigt. Faktum är att det mesta är ganska mesigt för en vuxen, till och med för en jättebebis som jag.
Vad som däremot är knaskalas är Universals studiotur, där man får se både det ena och det andra. Jag vill inte gå in alltför mycket på vilka sevärdheterna är, om du som läser någon gång skulle vilja se det själv, men man blir inte besviken. Turbussen svänger omkring hejvilt inne på området, och man häpnas över vilka fantastiska kulisser som byggts upp.
Vi blir kvar till ganska sent även på Universal Studios, och det hinner bli kväll innan vi är tillbaka på hotellet. Vi hämtar därför mat från restaurangen bredvid, och äter på rummet. Nästa morgon ska vi checka ut, så vi packar våra grejer och gör oss klara.
Dag 4 och 5, Temecula: upp som en tupp, hem i en rullstol
Min kusin Helena, hennes man Mason och deras dotter Morgan bor i en sömnig pendlarstad i Riverside County som heter Temecula och ligger drygt två timmars bilfärd från LA. Det är dit vi skall köra idag. Det är lätt att hitta ut på motorvägen, och det är faktiskt ganska lätt att köra också. Vår bil är dock minst av alla. Amerikaner har ju en benägenhet att köpa den största jäkla SUVen eller pickupen de kan hitta, så emellanåt känner man sig lite löjlig som kör en vanlig personvagn. Å andra sidan har vi ännu inte behövt tanka en enda gång. Vissa av bilarna vi ser tycks få tanka flera gånger om dagen.
I Temecula är det 40 grader varmt och ökenluft. Jag, som inte känner mig bra i luftrören, lider i tysthet. Det är den 4:e juli, och ikväll skall det alltså firas Independence Day. Hemma hos Helena och Mason är det ganska lugnt dock. Vi grillar hamburgare och majskolvar, dricker för mycket Cream Soda, och tar det ganska lugnt. Framåt kvällen åker vi till ett schysst utsiktställe och tittar på fyrverkerierna.
På natten blir jag risig. Jag får sprängande huvudvärk, och får gå upp och kräkas ett par gånger innan det lugnar ner sig. På morgonen är jag helt däckad, och stannar kvar i lägenheten för att vila upp mig medan de andra åker till Huntington Beach och solar och badar. Vår teori är att jag har haft ett migränanfall, kombinerat med sockerchock, och så var det ju det där med att jag känner mig tungandad. Vilket säkert är någon sorts infektion. Men någonstans börjar jag ana oråd.
Nästa morgon packar vi ihop våra grejer inför hemfärden. Erika och Helena åker till ett närbeläget köpcentra och gör lite ströshopping innan det är dags att åka iväg kring lunchtid. Jag känner mig ganska krokig, men har gett mig fan på att köra på som vanligt. Det är stekhett ute när vi lämnar Temecula mitt på dagen och åker tillbaka till Los Angeles. Det går bra att köra ända tills vi försöker hitta till stället där vi hyrde bilen. Jag kör helt galet en stund, men till slut hamnar vi ändå rätt.
På LAX är det återigen långsam och dålig service, seeeg säkerhetskontroll och allmänt krångligt att få något gjort. Man vänjer sig aldrig. Till slut boardar vi vår flight. Det är 10 obekväma timmars flygning till Frankfurt, och jag känner mig inte alls något vidare. Jag bestämmer mig för att åka till sjukan så fort jag kommer hem.
Frankfurts flygplats är så nära helvetet man kan komma. Den är enorm till ytan, och avstånden är långa. Personalen är otrevlig, och folk röker överallt i hela flygplatsen. Jag börjar bli riktigt seg, och kan inte gå mycket mer än 10 meter i ultrarapid innan jag måste stanna och vila. Det är trögt att andas, och som lök på laxen får jag en hostattack som inte vill sluta. Vi tror båda att jag fått ett svårt astmaanfall. Flygplatspersonalen vill inte låna ut en rullstol, eftersom "det skulle ni ha beställt i Los Angeles". De vill heller inte hjälpa till med ett glas vatten. I Tyskland skall det vara ordnung. Det slutar med att Erika får skjutsa mig en halv kilometer på en bagagekärra till vår gate.
Kabinpersonalen är dock hjälpsam och ordnar inte bara lite extra utrymme åt oss i flygplanet, utan bokar också en rullstol till oss när vi landar på Arlanda. Jag sover nästan hela vägen till Stockholm.
På Arlanda möts vi av en trevlig värmlänning som väntar med rullstol och hjälper oss ända till vårt hotells minibuss. Vi har bokat rum på Arlanda Hotellby för natten, eftersom vår flight hem inte går förrän nästa morgon. Det svalare vädret gör att jag känner mig lite bättre, men något är definitivt inte som det skall.
Nästa morgon fixar Erika en rullstol åt mig på Arlanda, och kabinpersonalen låter oss åka längst fram i planet. Jag måste se riktigt krasslig ut, för alla visar enorm hänsyn. När vi landar på Luleå Airport väntar en rullstol återigen. På något avigt sätt börjar jag gilla livet i rullstol. Både mina föräldrar och mina svärföräldrar och svåger möter upp på flygplatsen, och jag bestämmer mig för att åka direkt till sjukhuset.
Jag kommer in på akuten med 140 i puls, 80% i syresättning och blodvärden som är out of this world. Kroppen är kolossalt stressad, eftersom det inte tycks komma in någon luft överhuvudtaget i vänster lunga. Jag skickas på skiktröntgen, och läkarna konstaterar omgående att någon sorts tumör ligger och trycker på vänstra bronken, och hindrar andningsluften från att komma in i lungan. Man konstaterar också att det ganska säkert är min gamla cancer som är tillbaka. Det känns förjävligt. F ö r jävligt.
Nästa dag körs jag ner till Umeå för behandling, och där har jag nu legat i två månader och dragit mig för att skriva denna resedagbok. Allt verkar gå bra, jag är pigg som en mört, och har inte längre någon ursäkt för att skjuta på det. Jag hoppas att det har varit vettig läsning.
Jag vill också passa på att ge props till Erika som har varit en riktig trooper hela vägen, en riktig klippa. Ska man ha med sig någon på äventyr, så är det hon.
Okej, tack för denna gång. Nästa gång blir det antagligen bilsemester i Sverige eller solsemester i Grekland, och det vette fanken om det är värt att skriva om. Men efter blir det vampyrjakt i Transsylvanien eller vinprovning i Frankrike, och då tar jag med mig pennan igen.
Hej!
USA Del 2: San Francisco och the Bay Area
Vår flygtaxi rullar upp utanför hotellet kvart över tidigare än själva fan. Flyget lämnar nämligen Newark halv sju på morgonen, och det är bäst att ha marginal. Eller förresten: man måste ha marginal, eftersom det visar sig att både check-in och säkerhetskontroll tar f o r e v e r. Det i särklass löjligaste är att man numera måste ta av sig skorna i säkerhetskontrollen för inrikesflyg. Ja, man kan ju ha gömt en bomb i skosulan, du vet. För mig som har ett par ultralåga Puma Match är det näst intill en omöjlighet. Och för Erika, som har öppna tofflor på sig - fugheddaboutit. Jävla Bin Laden och hans banditgäng. De har tagit kål på allt nöje med att flyga. I maskopi på med de paranoida amerikanerna, förstås.
Väl framme i San Fran går allting som tur var smootha than butta. Än en gång neggar vi på lokaltrafiken, och tar en taxi till hotellet. Priset är överkomligt, runt 35 dollar plus dricks. Jag tror att vi dricksar lite i överkant, för vår asiatiske chaufför ser överdrivet glad ut när jag räcker honom sedlarna.
Portiern på hotellet är en glad och hjälpsam prick. Nästan det första han gör är att plocka fram en stadskarta, ringar vant in ett område några kvarter söder om oss, och säger sedan: "gå inte hit. Allt annat är lugnt." Området består av ett par kvarter runt Civic Center, och omfattar korsningen 6th Street-Market Street och några hundra meter av Turk Street och Eddy Street. Vår eminenta guidebok från Rough Guide avråder också mycket riktigt från besök i kvarteren, eftersom där förekommer öppen droghandel, prostitution och en massa annan skit. Bisarrt är att dessa kvarter belägna mitt bland turiststråken. Det känns som att det vore hur enkelt som helst för polis och myndigheter att rensa upp i skiten, men det känns ganska typiskt för San Francisco att ha en sorts mañana-attityd inför problemet. Det är liksom inte det enda de skiter i, nämligen.
Frisco fullkomligen kryllar av hemlösa. Lämnade lite vind för våg finns de i stort sett varje gathörn, där de tigger småpengar, gör allsköns konster för några cent, eller ligger och sover. De är sällan otrevliga, men för oss som svenskar är det både ovant och sorgligt. Vi upplever detta när vi promenerar ner till shoppingområdet Union Square, där vi fikar lite och lägger upp en dagsplan.
Vi löser ett veckokort till lokaltrafiken, och får på så sätt obegränsad tillgång till såväl spårvagn, buss och de sträckor inom stadsgränsen som pendeltåget BART trafikerar. San Francisco har ett suveränt lokaltrafiknät, och man tar sig enkelt nästan överallt i stan. Dessutom får man se både ditt och datt på vägen. Vårt första stopp idag är förstås Fisherman's Wharf, det gamla varvsområdet som idag är en turistfälla utan dess like.
På varvet råder ett tillstånd av satanisk kommers, och bitvis ser det ut som ett sagoland från någon Disneyfilm. Det nästan svider i ögonen, så vi går några pirer bort och passar på att lösa biljetter till Alcatraz för senare bruk. Sedan hoppar vi på en buss och åker till härliga området Russian Hill, som vi båda blir fullkomligt förälskade i. Det ser verkligen ut som det San Francisco man alltid har sett i filmer; det är backigt, färgglatt och pittoreskt.
Vi har tänkt att äta middag på lovordade och populära Yabbies Coastal Kitchen, men eftersom vi fortfarande är på New York-tid har de inte ens öppnat när vi kommer dit. Klockan är bara fem på eftermiddagen lokal tid, medan den är åtta för oss. Av en ren slump snubblar vi på den trevliga bartendern Lori från krogen Rex's, som bjuder in oss fast inte hon heller egentligen har öppnat. Vi testar några glas lokalt vin och snackar skit med Lori, medan hon skär frukt och förbereder för kvällens sysslor. En fotograf promenerar omkring i lokalen och tar foton till Rex's hemsida. Som tack för att vi suttit i kamerans skottlinje kommer kocken förbi och bjuder på en tallrik rödbetscarpaccio.
Ett par timmar senare trillar ett par ganska bladiga svenskar in på Yabbies. Vi äter fisk och skaldjur, och Erika svär på att det är det bästa mål mat hon någonsin ätit. Rekommenderas således.
Dag 2, San Francisco: buss, böcker och barbesök
I vår resa ingår en rundtur av stan, och den är idag. Vi blir upplockade på hotellet, och skyfflas sedan in i en dubbeldäckare tillsammans med en massa andra fårskallar. Det är en ganska slappt guidad tur, som vi förmodligen inte hade tagit om vi fått betala extra för den. Den består mestadels av kringelkrokar runt olika stadsdelar (märkligt nog inte Haight-Ashbury) och andra sevärdheter, som Mission Dolores och Golden Gate Bridge. Det är inte så spännande, men vi får ändå lite egna idéer i huvudet och hoppar på en buss till stadsdelen North Beach så snart rundturen är avslutad.
Vårt första stopp är Lawrence Ferenghettis legendariska bokaffär City Lights. Googla gärna butikens namn om du vill veta mer om den fascinerande historien bakom denna butik som betytt mycket för beatförfattarna. Jag köper iallafall två böcker om postpunk respektive jazz.
Ett stenkast bort ligger Francis Ford Coppolas bar Zoetrope. Den är klassiskt men läckert inredd, med affischer och foton från Coppolas filmer på väggarna, och diverse priser och utmärkelser strödda här och där i lokalen. På vinlistan finns mestadels viner från regissörens egen vingård i Napa Valley, och självklart måste vi prova ett par sorter. Jag dricker ett par glas av en ganska tung Shiraz, och det smakar faktiskt helt godkänt. Det är lite svårt att avgöra om det egentligen är ett så värst bra vin, eller om hela inramningen spelar in på omdömet.
Middag äter vi sedan på en fransk restaurang som heter Plouf. Jag beställer en saftig fläskfile som visar ha en ganska saftig prislapp också.
Dag 3, San Francisco: fängelset imponerar, hippies are dead, på med spenderbyxorna
Om det finns något område där amerikaner är hopplöst underlägsna, så är det allt som har med kaffe att göra. Därför överraskar Cafe Bean på Sutter Street, där vi serveras en kopp som smakar som hemma. De har dessutom en härligt fräsch fruktsallad till ett ganska modest pris. Däremot kan man gott och väl undvika den märkliga frukostflingan Granola, som hart när varenda frukostrestaurang serverar.
Det är dags för Alcatraz, så vi hoppar på F-spårvagnen och åker till varvet, där turbåten avgår. Kön till båten är kilometerlång, men vi kommer iväg i tid ändå. Rundturen i det forna fängelset är en obemannad s.k. audio tour: du plockar ut en digital bandspelare med en berättare som förklarar var du skall gå. Den är helt lysande. Man har anlitat gamla fångar och fångvaktare som berättar historier om olika händelser i fängelsets historia, och det är enormt spännande. Ett besök på Alcatraz är ett solklart måste om man råkar befinna sig i Frisco, och dessutom är det synnerligen prisvärt - 20 dollar per skalle inklusive båt fram och tilllbaka plus audio tour. Räkna med att spendera sammanlagt ungefär tre timmar.
Eftersom klockan knappt slagit över till eftermiddag har vi gott om tid att hitta på mer dumheter, så vi hoppar på busslinje 71 på Embarcadero och åker raka vägen till Haight-Ashbury. De gamla hippiekvarteren är idag ganska sorgligt kommersialiserade, och det känns inte särskilt autentiskt. Vi hittar dock en trevlig liten glugg i väggen som serverar billig lunch och som inte känns som en turistfälla. Jag minns inte vad cafét heter, men jag minns deras goda BALT (bacon, avocado, lettuce, tomato). Sedan promenerar vi till Amoeba Records och köper lite skivor - faktiskt mina första inköp på hela resan!
The Haight är dock ganska trist, eftersom väldigt lite tycks återstå från kärleksommaren och hippieåren. Vi tar därför bussen tillbaka till Union Square och tar en glass på Macy's. Jag köper 6 par kalsonger på Old navy för knappt 16 dollar. Vi snackar inte Marc Jacobs direkt, nej. Erika hittar en fin hippieklänning på en butik som heter Planet Funk, och er hjälte halar fram nästan hundra dollar för en benvit Ben Sherman-tröja.
Framåt kvällen spiller vi in på baren Gold Dust för ett par kalla, och för att konsultera guideboken om en lämplig restaurang. Vi är lata och går på Kuletos som ligger vägg i vägg, men som visar sig ha riktigt god pasta.
Dag 4, San Francisco och the Bay Area: pundare, pendeltåg och prilliga huspriser
Vi checkar ut ett par dagar tidigare än planerat, eftersom vi bestämt oss för att åka och hälsa på Erikas släktingar Anne och Rick i San Ramon, som ligger en bit in i the Bay Area. Efter en hotellfrukost tar vi en taxi till pendeltågstationen på Powell Street, och får en liten sightseeingtur längs Dåliga Gatan, området som portieren varnade för. Han skojade inte, den gossen. Jag sitter bara och hoppas att vi inte behöver stanna för något rödljus. Jag tror inte att jag någonsin sett så många knarkare på en så liten yta. I och för sig har jag aldrig varit på Uppsala Reggaefestival... nej, nu var jag elak.
Pendeltåget, som kallas BART (Bay Area Rapid Transit), tar oss till satellitstaden Dublin på ungefär 45 minuter, där vi möts av Anne och Rick, som tar med oss på en biltur runt the Bay Area. Vi besöker bland annat lyxiga Carmel, där Clintan en gång var borgmästare, och där huspriserna är så höga att Madonna skulle få problem med fastighetsskatten. Vi stannar också till i sömniga Monterey, som idag verkar vara en ganska barnanpassad badort - a far cry, som man säger, från 1967 när tusentals hippies samlades här och gick loss till Jimi Hendrix och det gänget. Det är en rolig biltur, och vi ser så många skrytbyggen att vi storknar.
Efter middag på en kinesisk restaurang åker vi hem till Anne och Rick, där vi välkomnas av en svart änka som hänger vid dörren. Ja, jag pratar om den skitgiftiga spindeln. Jag har lite svårt att somna på kvällen.
Dag 5, San Ramon: släkten har häst
Anne och Rick har en ganska knepig katt som inte gillar folk, och som ser rummet vi sover i som sitt eget. Jag förväntar mig därför att bli anfallen när jag öppnar dörren på morgonen för att se varför fanskapet sitter och jamar. Han verkar dock bara vara hungrig, och springer iväg och gömmer sig när jag tittar ut.
Vi degar nästan hela förmiddagen, innan vi åker iväg med Rick till Mount Diablo runt lunchtid. Diablo är ett ganska flackt berg, som dock erbjuder en fantastisk utsikt över en stor tugga av Kalifornien från toppen. Hikingmiljöerna verkar också vara knasbra, så där fick ni frilufsare ett litet tips.
På kvällen är det släktmiddag, och vi får träffa fler av Erikas släktingar. Vi äter ribs, kyckling, potatis och coleslaw. Erikas kusinbarn Casey - som, "kusinbarn" till trots, är 26 år - jobbar på några olika vingårdar och har tagit med sig ett par flaskor av the area's finest. Vi får också träffa en sjövild dalmatiner, vars like jag aldrig skådat vad gäller överskottsenergi. Vi avrundar aftonen med att besöka Annes och hennes dotter Mindys två hästar. Jag är livrädd för de där bestarna, och håller avståndet. Jag vet, jag är en stor bebis.
Nästa dag är det avresa med destination La La Land, så dagen avslutas inte alltför sent.
USA Del 1: New York
New York, dag 1: kaos, pissväder och världens äldsta receptionist
I Arlandas terminal 5 råder fullständigt kaos. Flighten till Frankfurt är inställd på grund av dåligt väder runt det gigantiska tyska flygnavet, och nu står resenärer på väg till allt från Montreal till Beirut och stampar frustrerat. Även er annars så behärskade skribent har bränt alla proppar och beter sig nästan som nidbilden av en uppretad sydeuropé. Som om vår connection i Frankfurt inte var tajt nog kommer vi nu med sjuhundra procents säkerhet missa vår flight till New York. Och köerna till ombokningen rör sig med hastigheten 1 p/h (person/timme). Min fru är så arg att jag tror att hennes huvud ska sprängas som i en David Cronenberg-film.
Utan att gå in på närmare detaljer lyckas vi efter flera timmars uppretad väntan komma med på ett direktflyg senare på eftermiddagen, och kan andas ut. Malaysian Air har tagit oss under sina vingar, och vi kan nu se fram emot att landa i det stora äpplet innan klockan slår över till nästa dag, lokal tid. Sent, javisst, men vi kommer fram.
Malaysian har ett lysande in-flight entertainment system, och jag försöker mig på att genomlida filmen "Ghostrider" på den lilla skärmen framför mig. Efter någon timme ger jag upp, utled på skitdålig regi och Nic Cages grava överspel, och försvinner in i iPod-land. Däst och pömsig efter ett par öl plockar jag in några timmars sömn, innan det är dags för nedstigning mot Newark. 
Efter sedvanligt förhör av charmtrollen i Newarks tullkontroll hämtar vi ut vårt bagage, som naturligtvis är sist på bandet. Istället för att krångla till det i New Yorks lokaltrafik hoppar vi in i en taxi, i samma stund som himlen exploderar i ett åskväder, vars like jag inte vet om jag någonsin sett annat än i en Hollywoodfilm. Det pissar ner så kraftigt att radion rapporterar att Hollandtunneln tillfälligt har stängts. Tur då att vi skall genom Lincolntunneln istället.
Vårt hotell ligger i Hell's Kitchen, precis i korsningen 9th Avenue och 49th Street, och har den äldsta receptionist jag någonsin sett. Han är säkert en krigsveteran. Från amerikanska inbördeskriget, alltså. Tvärs över avenyn ligger ett par delis, så efter att ha installerat oss på rummet springer vi ner och köper lite vatten, öl, Hersheys och chips och high-fivar varandra för att vi äntligen tagit oss över Atlanten. Ja, vi har ju båda varit här förut, men det är tio och tjugo år sedan.
Det mesta förblir dock oätet och odrucket. Båda kraschar av utmattning och anspänning efter bara en kort stunds slappande framför teven. Vilket är lika bra, eftersom vi planerar att stiga upp...
New York, dag 2: dagdriveri, multikultiparad och barfota in the city
... klockan åtta på morgonen. Jag vaknar till TV-nyheterna, som rapporterar om en bomb scare i Holland Tunnel. Någon har lämnat ett misstänkt paket vid några bränslepumpar, och det är fullt polis- och mediapådrag. Naturligtvis visar det sig inte vara något alls, utan typ en skokartong full med bajs. Förmodligen är det så här varenda vecka i NYC. Folk går som på nålar precis hela tiden.
Vi äter frukost på en diner på 46:e gatan. Eller vad man nu ska kalla det - jag får in tre feta pannkakor som har diameter som brunnslock och är tjocka som bildäck. Om man hårddrar det lite. Min poäng: jag får i mig ungefär en och en halv pannkaka innan jag storknar. Erika äter ägg. Wise choice.
Lite planlöst drar vi sedan runt i Midtown i stort sett hela dagen och liksom bara glor på saker. Det försigår någon sorts multikultiparad på sjätte avenyn, där representanter för en massa märkliga smånationer struttar runt på lastbilsflak och gata, iklädda folkdräkter och trakterandes små trummor och andra säregna attiraljer. Jag fattar ingenting, men hej - det här är New Fucking York och anything goes.
Framåt kvällen börjar det suga i kistan, och vi bestämmer oss för att käka på Joe Allen, som har bra krubb och inte ligger långt från vårt hotell. Jag beställer en fet stek och ett par brewskis, och det smakar hatthylla. Vi är inte riktigt på New York-tid ännu, och kilar därför hem ganska tidigt. Erika har fått skavsår i sina nya skor, och får vandra hem barfota längs 46:e gatans smutsiga trottoar. Det är inget för de bacillräddas skara, vilken min kära hustru - förlåt att jag basunerar ut det, kära du - tyvärr råkar tillhöra. Även denna kväll innebär tidig godnattsaga, eftersom vi faktiskt har ett schema för morgondagen.
New York, dag 3: döden, konsten, kommersen och ölen
Vi vaknar tidigt, och inleder dagen med att höra om nattens dödsskjutningar i Harlem på nyheterna. Jag trodde att de hade pimpat upp hela Manhattan, men det känns bra att det fortfarande finns lite fara och mystik kvar på ön. Ja, det är ju förstås trist för han som fick käka bly, men that's how the game is played. Det har jag lärt mig från "The Wire".
Vi hittar en annan diner för frukost, och jag upprepar inte gårdagens misstag, utan äter flingor och färsk frukt. Surt för oss så visar det sig att vi har valt Midtowns ungefär dyraste sylta, och lovar varandra att kolla menyn nästa gång innan vi sätter oss ner.
Dagens andra stopp är Museum of Modern Art. Ja, tro det eller ej - Ömalm är inte bara intresserad av skräpkultur. Ibland går ju Fantomen på gatorna som en vanlig man, och på precis samma sätt gör Ömalm normala saker då och då. MoMA är ett måste för den som besöker New York. Avsätt några timmar för ett besök, för det är verkligen värt det. Vi möts av en fantastiskt rolig och provokativ muralmålning på en jättevägg. Det är en rumänsk konstnär som gått loss med en tuschpenna och skrivit slagord, underfundigheter och små funderingar, som man kan lätt spendera 45 minuter att titta på och undersöka. Muralen får mig att tänka på komikern Dylan Morans backdrop i hans "Monster"-framträdande (finns på DVD). På MoMA finns, förutom en massa spännande konst förstås, även en hel del modern design som bör tilltala även de med bara ett uns intresse i industridesign. Applefanatiker som mig och Erika förnöjs såklart av att flera av företagets produkter finns representerade.
Efter en snabb pizzalunch på en riktigt greasy deli på 44:e gatan styr vi stegen mot Macy's. Varuhuset, som du säkert känner till, saluför ett kolossalt sortiment av kläder som varken du eller jag egentligen har råd med. Jag dreglar en stund över en tröja från Andrew Marc och några plagg från BCBG, men så tänker jag på mitt stackars kreditkort och ryser till. Det blir inga inköp här, men istället hittar jag ett par hyfsade promenadtofflor på Footlocker. Tyvärr råkar jag ut för ett Sean Paul-liknande butiksbiträde från helvetet, som lyckats slarva bort den ena tofflan, och jag får göra ett återköp och krångla mig svettig. Jag får gå ut tomhänt även här. 
Vi promenerar tio kvarter norrut och ramlar in på ursköna baren Rudy's vid 44th och 9th - ett hett tips till alla som avskyr flashiga trendbarer. Rudy's är pyttelitet, verkar befolkat av mestadels gamla stammisar, har en ultra-New-Yorksk innergård, och serverar billig ($2.50) öl i plastmuggar. Dessutom springer det omkring en cool liten mops bland stolarna och borden, och verkar fullkomligt oberörd av bullret, klirret och musiken från jukeboxen.
Det börjar kurra i magen, så vi bestämmer oss för att äta på första bästa restaurang som inte ser ut att servera sopor. Det blir ett ganska turistigt hak som heter The Blue Point. Jag äter lax, och det är faktiskt både prisvärt och ganska gott. Man ska inte döma hunden efter håren.
New York, dag 4: stekta i Central Park, skinnade på Whitney och svettiga i neonhelvetet
Det har skjutits i Harlem även i natt. Också i natt blev någon mulad i den anrika stadsdelen norr om Central Park. Som de svenska slackers vi är förfasas vi i ungefär trettio sekunder, rycker på axlarna, och ger oss sedan ut i jakt på en hygglig frukost inom gångavstånd. Det får bli våfflor på Cosmic Diner på 52:a gatan, även om sockerchocken bara ligger och lurar runt hörnet. 
Även idag har vi dragit på oss kulturkoftorna och planerar ett museibesök. Men först tänkte vi passa på att spana lite på Gay Prideparaden som ska äga rum någonstans. Vi fattar dock aldrig riktigt när och var, och missar således hela skiten. Istället spenderar vi ett par stekheta timmar i Central Park och någon hundring på svindyrt flaskvatten. Till slut blir vi uttråkade och beger oss till Whitney Museum. Detta privatägda museum för modern konst kör en Summer of Love-exhibit som vi inte vill missa. Utställningen är suverän, med både installationer, popkonst, fotografi och helt skruvade prylar. Bland annat finns ett sorts galet kuddrum i bjärta, psykedeliska färger, som säkert var störtball efter några tabbar syra. Fy fan, vilka freaks hippiegenerationen var. 
Eftersom Whitney ligger på Upper East Side, som inte direkt kryllar av prisvärda, enkla lunchställen, äter vi lunch i muséets restaurang. Jag äter en Club Sandwich som är så dyr att det börjar svida i magen, och sköljer ner den med en Brooklyn Lager. Don't believe the hype vad gäller den sistnämnda. Det finns tiokronorsöl på Systembolaget som är mustigare.
Lite senare klämmer vi varsin kriminellt sliskig frappucino på ett Starbucks innan vi styr stegen mot Times Square, av någon anledning. På en mobil scen, mitt i neonskyltshelvetet, står en tjej som jag fattar har något med "Legally Blonde" att göra och sjunger en sliskig ballad av den sort som helt saknar en minnesvärd melodi, men som amerikaner verkar älska. Utanför en GAP-butik blir jag haffad av någon misslyckad rappare som vill kränga på mig en CD för 40 dollar. Han är skitpladdrig och det tar mig några minuter att bli av med honom. No deal, med andra ord. Det är miljoner turister på Times Square, det är hysteriskt varmt, och jag börjar halvflippa. Skulle jag krascha ett plan någonstans i New York skulle jag välja Times Square.
Vi äter middag på en trattoria längs 9th Avenue, och utsätts för årets spattigaste servitör. Han är väldigt skicklig på att håva in folk, men han stressar mig så mycket att jag halvt tappar spelkulorna och beställer in spenatpasta med vitlök och ricotta, även fast jag hatar det där gräddostpäcket. Fast jag lär mig att 'gratituity' på kvittot betyder dricks, och att man inte behöver lägga mer vid sidan om. Apropå dricks - don't get me started om det där jävla systemet med dricks. Vad är det för ett efterblivet land som inte kan betala folk tillräckliga löner, utan kör något system där personalen hamnar i kundernas händer och blir beroende av allmosor för att kunna försörja sig? Dessutom innebär det bara en massa frustrerande extrajobb för mig som ska behöva klura ut hur mycket arton procent av åttioåtta dollar och sjuttiofyra cent är. Och att hålla på och bära med sig en massa kontanter för att kunna dricksa hit och dricksa dit. Retarded, that's what I say.
New York, dag 5: I don't want to go to Chelsea (I want to take the bus)
Idag är det benhinneterror som gäller. Vi promenerar ända ner till Chelsea, egentligen enbart för att glutta på legendariska Chelsea Hotel - det legendariska hotellet där bland annat Sid Vicious knivade Nancy Spungen och Jack Kerouac påbörjade sin "On the Road". Det ser inte mycket ut för världen, men Chelsea är en läcker stadsdel, och vädret är perfekt. Det finns dock inte så mycket annat att titta på, om man ska vara helt ärlig och det ska man ju, så vi hoppar på en buss och åker ner till Ground Zero. Som egentligen inte heller är så mycket att titta på heller, om man ska vara ärlig och det ska man ju. Det är mest en massa byggkranar, eftersom nötterna har bestämt sig för att smacka upp någonting ännu högre på platsen där World Trade Center en gång stod. Man tycker ju att de borde ha lärt sig något vad gäller höga byggnader och deras benägenhet att träffas av flygplan, men icke.
Vi knatar vidare genom finansdistriktet och ner till turistfällan Pier 17, där vi dunsar ner på en lunchrestaurang med utsikt över Hudson River och Brooklyn. Erika, som inser att hon konsekvent ätit seafood hela resan, bestämmer sig för att bryta mönstret och beställer en hamburgare. Jag, som helt saknar fantasi, gör likadant fastän jag nog hellre ville ha en caesarsallad. 
Strandpromenaden under broarna är urtrist, så vi styr istället kosan upp genom the Village och Chinatown. Passerar vinylpalatset Satellite Records på Bowery, men jag känner mig för varm och trött för att orka gå in och bläddra i backarna. Det är en mognadsfråga, tror jag. Eller, förresten, det tror jag inte alls. Jag har blivit iPodifierad. Det är bara att 'fess up. Vi gör ett till stopp på Macy's, men kommer även denna gång tomhänta ut. Fötterna är dödströtta, så vi hoppar på en buss och åker några kvarter norrut. Det får bli middag på en spansk sylta, som till en början inte ser något vidare ut, men som visar sig ha helt okej käk. Jag äter någon sorts spätta, tror jag.
Det blir en tidig kväll, eftersom vår flight till San Francisco går ohemult tidigt nästa morgon. Vi köper inte ens en flaska vatten på delin tvärs över gatan, utan störtar i säcken ganska omgående efter att ha packat.
Kellz bellz
Se detta inlägg som en uppföljning på min tidigare post om den sorgliga skivskörden anno 2007. På inrådan av chops (som egentligen är punkare) och en annan kamrat (som till vardags ber vid Biggies altare) har jag nämligen tagit mig an en platta som jag i vanliga fall inte hade tagit i med en tio fot lång tång. Inte för att artisten i fråga är talanglös, eller har ett dåligt track record. Inte för att artisten är ointressant, för kommersiell, eller något annat ridikulöst svepskäl.
Nej, det är för att han gillar att kissa på 14-åriga flickor och filma det.
Du förstår säkert att jag pratar om R Kelly. Kanske förstår du också att jag pratar om hans senaste alster "Double Up". Har du hört den? Det är ta mig tusan nästan det enda jag lyssnat på hela veckan. Visst - han är en jävla snuskhummer på alla sätt, och det gör mig moraliskt ont att stödja honom. Samtidigt sjunger han som en grekisk jävla gud, och skriver så löjligt bra låtar att jag faktiskt inte kan komma på någon annan som smackar in så många hits på ett och samma album.
Det finns några ganska lama ögonblick på skivan, typ ett horribelt rockspår tillsammans med Kid Rock, skämtet "Sex Planet" och någon pinsam ballad. Trots det är skivan till åtminstone tre fjärdedelar helt oklanderlig. Jag är inte helt galen i hans experimenterande med autotune på vissa låtar, och bitvis är rimmen ganska löjliga, men melodierna och grooven krossar knäskålar. Jag skojar inte.
En annan grej som skänker "Double Up", och kanske en stor del av Kellz tidigare produktion, en extra dimension är känslan av att killen inte är helt rätt i huvudet. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det, men jag tror helt enkelt inte att han mår särskilt bra. Det är något i hans texter och sättet han sjunger dem som leder mig till att tro att han egentligen är fruktansvärt ensam där uppe i pallet. Han sjunger om hur han går på klubbar och raggar brudar, men det känns som att han ljuger, att han fantiserar om det men i själva verket sitter inlåst i ett panic room och dricker Pucko och tajjar.
Sinnessjuk r&b, kan det verkligen vara något? Ja, ta mig fan, det kan det verkligen. "Double Up" är faktiskt det mest helgjutna album jag hört i år. Jag tänker faktiskt ta mig an hela hans katalog efter att ha hört denna platta, kissorgievideor eller inte.
En annan kille som gjort en hyfsad platta, utan att verka pervers eller störd, är veteranen Joe. "Ain't Nothing Like Me" är väl typ hans sjätte platta. Jag vet inte riktigt vad det är med Joe, men han tycks aldrig få det där riktiga breaket, fast han gör allting ungefär enligt boken. Han jobbar med Tim & Bob, plockar in Nas, sjunger som Donnie Hathaway, och är både lagom thug och lagom tender lover. Yes, det finns snusktexter att hämta också.
Jag tänker inte göra någon recension av skivan, utan konstaterar bara att den hade varit helgjuten om man plockat bort 4-5 av de 14 spåren. Det är framförallt några riktigt sega ballader som kunnat kapas, för det är på midtempogrejerna som mannen skiner på riktigt. "Get To Know Me" och "Life of the Party" är ett par riktiga rökare som ingen bör missa.
Bobby Valentino är en störtlöjlig figur, en ganska patetisk Justin-wannabe som egentligen bara har sin connection med Ludacris som merit. Trots det finns det ett par ganska heta, om än uppenbart Justin-apande, spår på hans senaste platta "Special Occasion". "Anonymous", som jag tror var första singeln, är en kalastrudelutt i stil med "My Love". "Rearview (Ridin')" är i samma skola, och har en riktig mördarrefräng. Tyvärr kommer Luda in och lägger en skittrist vers i mitten, och sabbar intro och outro med några trötta och oinspirerade rim. Kapa honom och låten hade mosat det mesta.
Såg på Labradors webbplats att det kommer ett nytt släpp från Radio Dept i november. Fucka inte upp det, band och bolag, för jag utser det redan till Årets Album utan att ha hört en ton. That's how much I love you, som någon sjöng.
Fridens liljor,
Mats
El chupacabra!
Tre exemplar av den ökända, men hittills oupptäckta, Chupacabran uppges nu ha hittats i en håla i Texas. Jag har ingen aning om vad fan bilderna föreställer egentligen, men jag hoppas verkligen att det är 4 real. Jag menar, håll med om att det är lite kittlande med hårlösa vampyrvargar som bara dricker hönsblod. Och så är det ju förstås spännande om det skulle visa sig att det rör sig om en ny art, eller iallafall vargras. Som suger blod! Det är bara för läckert.
Läs mer hos Svenskan!
Ge mig något att svimma över
När man som jag ligger på sjukhus och inte riktigt tar sig någonstans har man förstås schweinigt mycket tid att lyssna på musik. Jag har försökt att hänga med vad gäller årets plattor, men sorgligt nog har jag inte hört något alls som verkligen grabbar tag. Ibland lurar man sig dock en stund. Kanske i ren desperation.
Texasbandet Spoons typ sjätte platta "Ga Ga Ga Ga" fick en glödande recension av Pitchfork. Hjärnskadad som jag är lurade jag mig själv och köpte den i stort sett olyssnad. Spoon låter inte som något annat, på gott och ont. Ibland shanghajar de mina synapser och låter lite American Music Clubbigt. Ibland maler de loss på ett ackord i sju minuter och blåser mig igen, eftersom jag misstolkar det som skränrock. Men ju mer jag lyssnar på skivan, desto mer inser jag att de egentligen inte har några låtar att tala om. Faktum är att jag får känslan av att de har räknat ut sin musik på ett rutat papper i förhand. De liksom låter bra, fast de egentligen är helt innehållslösa.
Mavis Staples släppte i våras sin medborgarrättsplatta "We'll Never Turn Back". Jag blev så oerhört charmad av inledande "Down in Mississippi" att jag köpte hela plattan utan att höra ett enda annat spår. Ry Cooders produktion är härligt sluskig, och det är befriande att höra en gammal räv som Mavis i ett lite skitigare kontext än vad som är legio när gamla soulartister gör någon sorts comeback. Alla musikerna låter som om de har utrustning från frihetskriget, som de spelar på med brutna händer. Jag gillar det. Det trista är bara att det egentligen bara är "Down in Mississippi" och ett par spår till - "99½" studsar fram i sinnet - som faktiskt är lika bra som jag hade velat. Resten är faktiskt ganska mossigt, bakom den skitiga fasaden.
Jag tyckte att The Corals debutplatta var helt briljant när den kom, men i retrospekt lyssnade man väl egentligen bara på "Dreaming of You" om och om igen. Lockad av en gnisslig fuzzgitarr i första spåret och "Jaqueline"s sockersöta refräng köpte jag nyss deras fjärde album "Roots & Echoes". Den låter också skitbra rakt igenom vid första genomlyssningen. Och så lyssnar man igenom den igen och nynnar medan man lyssnar. Sedan tonar sista tonen ut, och man inser att man inte minns ett skvatt av vad man lyssnat på de senaste typ 45 minuterna. Lite grann som det faktiskt var med deras självbetitlade debut också. Och antagligen var det samma sak med de två album som jag inte brytt mig om därefter.
Lite grann så här har det varit ända sedan årsskiftet. Mediokra, småtrista, snygga och innehållslösa skrivbordsprodukter. Tacka fan för att jag bara har lyssnat på hiphop, NYHC och classic rock hela året.
Ska det inte komma något som knäcker en i år? Som förra året, när Midlake och Hot Chip och Radio Dept var jättebra och man bara ruttnade för att det var så gott? Det är bara fyra månader kvar på året. Någon måste step up and kick some shit out.
Eller ge mig tips på sådant som jag har missat, om du tycker att jag är en gnällig gammal gubbe. Det måste låta helt nytt, och låtarna måste vara så bra att hela Beatles, Beach Boys, Doors, Stones och Clash kataloger framstår som hafsverk av tondöva amatörer. Okej? Jag är idel öra.
Kjamiz!