En snigel på Harrys öga
Men så har vi ju som sagt dessa förbaskade skithögar i segmentet 25-35 år. Maken till lata, avundsjuka, högervridna paranoiker får man leta efter. De vill inte arbeta, men är ändå fullkomligt övertygade om att de kan göra ditt jobb bättre. Om du säger att du röstar på sossarna kallar de dig för en korkad, bakåtsträvande kommunist. Om du gillar Reinfeldt tycker de att han är en vek tönt som borde vrida åt tumskruvarna hårdare. Och att de skulle kunna göra hans jobb bättre. Dessutom är alla andra antingen ute efter att göra deras tillvaro sur eller att försämra något i det dagliga livet på pin tji. Av anledningen att alla andra är avundsjuka på dem för att de skulle kunna göra alla andras jobb bättre. Fast det är alltid någon som motarbetar dem.
Jag är fortfarande av denna åsikt, men de senaste veckorna har en ny, mer definierad, grupp glidit upp i Gnälltoppen. Nämligen en grupp som, iallafall i Norrbotten, alltid varit fredade från kritik: metallarna i allmänhet och gruvarbetarna i synnerhet. Efter att ha tagit del av den pågående avtalsdiskussionen kan jag bara ta mig för pannan när jag hör hur det låter. De här överbetalda skitstövlarna har mage att klaga över en tioprocentig löneökning över tre år, som dessutom ligger utöver den individuella löneökning de allra flesta har rätt att förhandla sig till. Det här är män och gubbar som redan har en grundlön på tjugofemtusen i månaden och uppåt. Det är ungefär den reella löneökning jag har fått över sju år. Och jag har lägre grundlön än så.
Det är ju de här praktarslena som pratar om solidaritet, rättvisa och "arbetarrörelsen". Vilken arbetarrörelse?Tänk om de skulle kunna stoppa sina pengar där munnen är och visa lite solidaritet med de som de facto jobbar hårdare än dem men tjänar långt mindre: kvinnorna inom vård, omsorg och skola. Jag har jobbat i gruvan under en kort period, och jag vet precis hur det går till. Nio av tio "arbetare" spenderar större delen av dagen med att köra bil och/eller trycka på knappar. Någon här och där har ett väldigt fysiskt arbete, men betalas också därefter. Jag har också legat på sjukhus en längre period och sett hur personalstyrkan där, till största delen bestående av kvinnor, sliter häcken av sig för löner som en nyanställd metallare skulle snyta sig och fisa på.
Jag har stor respekt för gruvfacket och Harry Rantakyrö, men de senaste veckorna har jag bara velat lägga en snigel på hans öga. Deras solidaritet är värd skit, om du frågar mig.
Don't call me nigga, nigga
Jag tycker inte att det är ett roligt ord som man skall slänga sig med som vit. Samtidigt är det inte de vitas språk som blir bannlyst i denna härva. Om du och jag kallar varandra blekfis eller finnpajsare eller något i den stilen, kan vi förvänta oss att våra kommunalråd kommer springande med pekpinnarna då? Knappast troligt.
Sicken poänglös moralpanik. Att förbjuda ett pissigt ord men tillåta andra, vad kommer det att resultera i? Tja, rasisterna hittar nya ord, och gangsterrapparna tycker att det är ännu ballare att säga n-i-g-g-a.
(För övrigt tror jag att rapparna kommer att få problem att klämma in orden African American i sina texter och få det att flyta. Och blir Sly Stone tvungen att döpa om sin låt till "Don't Call Me Black Person, Whitey" - det sistnämnda ordet är ju fortfarande tillåtet?)
Man ska ju vara två
Jag läste i Svenska Dagbladet tidigare i veckan en recension av Lissa Nordins avhandling "Man ska ju vara två", om män och kärlekslängtan i norrländsk glesbygd. Jag har inte läst avhandlingen själv, men skulle görna göra det, eftersom recensenten beskriver den som både intressant och hjärtlig. Den låter jätteintressant i det att den tittar på schablonbilder och faktiska förhållanden ur ett queerperspektiv. Får jag tid och tillfälle skall jag definitivt plöja igenom den. Jag funderar dock på en grej.
Citat:
"...klädd i Helly Hansen och stövlar, lågutbildad, sävlig på gränsen till trög, talträngd och klumpig i förhållande till kvinnor".
"Hon visar hur männen hela tiden måste parera mot olika ”felaktiga” mansroller i sin strävan efter kärlek och tvåsamhet. I ord och handling söker männen konstruera sig själva som ”riktiga” och ”bra” män, trots att den avgörande ingrediensen saknas, nämligen den kärleksfulla tvåsamheten med en kvinna."
"Läsaren får följa med på fisketurer, dans och resor till S:t Petersburg, hon/han festar med grabbarna och dricker kaffe i ensliga byhålor."
Schablonbilder javisst. Men är detta något typiskt för den norrländska glesbygdsmannen? Finns det andra stereotyper för de dalsländska, de värmländska och de småländska ensamstående glesbygdsmännen? Har man andra idéer om tvåsamhet i exempelvis en by utanför Skövde än de som hyses av mannen i en by utanför Lycksele? Och är det egentligen så stor skillnad mellan lågutbildade, traditionella singelmän i stad och på landsbygd?
Jag vet inte, jag. Är det verkligen så stora strukturella skillnader inbördes, i ett land som till ytan egentligen är marginellt större än en ugnspannkaka? Jag tror, ärligt talat, att bortsett från att den inte kan säga 'r' och den andra andas in ordet 'jo' så är inte skillnaden mellan Gunnar i Bönhult och Börje i Tavelsjö särskilt stor.
Observera - jag dissar inte Lissa Nordins avhandling på något sätt. Tvärtom tror jag att den är superintressant och ur ett genusperspektiv säkerligen ett väldigt gott arbete. Jag bara ställer mig frågan om den norrländska ungkarlen egentligen är så signifikant annorlunda andra ungkarlar i glesbygd.
Nå jo. Nu ska jag ut och tjuvskjuta mig en renkalv.
Slå dom jävlarna i bojor.
Jag är fullt medveten om att mitt senaste inlägg var ganska gnälligt. Tyvärr kan jag inte erbjuda någon bättring denna gång, ty denna postning är om möjligt ännu gnälligare. Det är bara så att jag börjar inse att Ulf Nilsson, i all sin enfald och konservativa insiktslöshet, och hans gnisselkolumnism faktiskt är rotad i något annat än bara ålder och oförstånd. Det är allt daltande med brottslingar som irriterar mig, likt en geting i groggen en varm lördag i juli. Okej, om Styrman och skallkrossarna på Örnäset får hyfsade straff i de brottsmål som just nu drivs kan jag möjligtvis slappna av en smula och inte gnälla så förbajjat mycket. Men faktum kvarstår ju ändå: det daltas med fullkomliga skithögar. Skithögar som snor, knarkar, förstör, svindlar och slåss. Som kommer undan v a r e n d a jävla gång. Ett par veckor i häktet, någon dagsböter och ett par kronor till brottsofferfonden som aldrig betalas in, eller allra mest förekommande dessa förbaskade villkorliga domar. Skyddstillsyn, möjligtvis, med en tillsatt övervakare som hellre vill bygga ut sin veranda än göra hembesök hos någon strulpelle ett par gånger i veckan. Och anledningen till att de begår brott är aldrig att de är egoistiska nollor som saknar spärrar. Nej, det är alltid någon annans fel. Eller någon yttre omständighet som gör att brott är den enda lösningen. Eller så är det för att deras pappor inte var där, och deras mammor drack sprit på vardagar, och så växte de upp i ett "dåligt" område. Men aldrig deras eget fel.
It fucking PISSES ME OFF. Så därför rubriken. Slå dom jävlarna i bojor. Ge dem vatten och bröd.
Ingen luras till att sälja knark. Ingen grov misshandel är ett missförstånd. Inget grovt bedrägeri beror på slarv eller otydliga regelverk.
Möjligtvis kan knarkhandeln vara ett resultat av ett tvingad situation. Kanske kan anledningen till att någon misshandlar någon annan vara ett missförstånd. Eventuellt kan slarv och otydliga regelverk underlätta bedrägeri och annan ekonomisk brottslighet. Men utkomsten är astronomiskt sällan anledningen till något. Den som påstår något annat är antingen för dum, för naiv, eller för kriminell för att inse den verkliga orsaken till brottet. Eller helt enkelt för lat.
Jag har refererat från rättegångar där de åtalade - återfallsförbrytare, bedragare, narkotikabrottslingar, biltjuvar - heligen bedyrat att brotten begicks på grund av yttre omständigheter. De var tvingade till det. De var påtända och styrde inte över sina egna handlingar. De saknade moraliska värderingar eftersom deras barndomar varit så beklagliga.
En tomte hävdade att han egentligen inte borde straffas för det han gjort, då han för det första börjat studera vid KomVux, för det andra just flyttat in i en ny lägenhet med sin flickvän, och för det tredje slutat använda droger. Han hade alltså fått ordning på sitt liv, och nu såg allt minsann så ljust ut. Rätten gick på hans linje, trots 18 åtalspunkter och fyra tidigare domar. Villkorlig dom, en klapp på axeln och en spark i häcken. Pfft.
Två veckor senare hade han blivit utsparkad från KomVux eftersom han aldrig var där, stulit rektorns bil, och blivit vräkt från sin lägenhet eftersom han haft vilda sprit- och knarkfester. Och så så var det naturligtvis dags för en ny rättegång. Den här gången gällde det ett par andra bilstölder, något brott mot knivlagen, häleri och ringa narkotikabrott. Vilket resulterade i en ny villkorlig dom. För nu hade han minsann skärpt sig...
Hur länge skall man få hålla på att kosta tid och pengar för rättsväsende, skattebetalare och försäkringsbolag? Hur många vindrutor ska du få krossade, hur många släp skall grannen bli av med, hur många mobiltelefoner skall jag förlora, bara för att det skall daltas med patologiska tjuvar? Har man vid 25 års ålder inte lärt sig att skilja på mitt och ditt kommer man aldrig att göra det. Och då ska man ta mig fan inte heller vistas bland andra människor som faktiskt kan göra skillnaden.
Som jag ser det är den enda utvägen en strängare tillämpning av befintliga straffskalor. Tro inte för den delen att jag inte tror på att ge människor en andra chans, för det gör jag. Jag tror bara inte på att ge dem en sjunde och en åttonde chans. Och en nionde. In absurdum. Vi behöver inte skärpa några lagar, inte stifta några nya. Vi behöver för bövelen bara se till att de vi har används. Man ska inte gå lös på stan en halvtimme efter avslutad rättegång om man har snott tio Saabar, kört sönder hälften och bränt den andra hälften av dem. För sjunde gången. Man skall skaka galler så länge att man tänker efter en extra gång innan man bestämmer sig för att sno ännu en. Man ska inte kunna snacka sig ur ett straff om man, mer eller mindre oprovocerat, har slagit en bultsax i huvudet på någon som försökt hindra en från att bryta sig in dennes förråd. Då ska man slås i bojor och tillverka nummerskyltar och tvätta landstingets handdukar tills man är så trött på det att man kräks. Och sedan ska man sitta ett par år till.
Jag vet inte. Låter jag som Ulf Nilsson? För mig låter det bara som sunt förnuft. Man blir bara så jäkla förbannad, och det är så jäkla trist att gå omkring och vara så jäkla förbaskad hela tiden. Det slutar bara med att man haffar någon av de där knarkande småtjyvarna och torterar dem på pin tji.
Så snälla, gör någonting åt dem. Annars släpper jag inte ut knarkaren som jag låst in i soprummet. Han kommer att börja lukta riktigt taskigt snart.
Ett sista utbrott
Det var då förbannat hur kvällstidningarna går på äggskal kring sanningen om Johanna Sällströms död. Jag hade tänkt att inte kommentera detta, eftersom varenda svensk blogg som inte handlar om Counterstrike antagligen redan gjort det. Jag blir bara så irriterad.
Det är fastslaget att Johanna mådde dåligt psykiskt, var intagen, och befann sig vid sitt frånfälle på permission. Det är bekräftat att hon mådde såpass dåligt att hon egentligen inte skulle ha lämnats ensam. Det antyds att hon använt droger, eller iallafall på andra sätt levt ganska hårt. Gamla intervjuer har återpublicerats som tyder på att Johanna ägde en viss svartsyn och misstro inför sin framtid. Man har också dragit upp eventuella skulder och andra ekonomiska obelägenheter.
Läser vi mellan raderna och använder en gnutta sunt förnuft kan vi nog antagligen utgå från att Johanna Sällström på ett eller annat sätt valt att avsluta sitt liv för egen hand. Vi vet inte. Men antagligen.
Aftonbladet verkar dock inte kunna få nog av att gång på gång påpeka detta i så uppenbara, men inte konkreta, ordalag som möjligt. Samma artikel publiceras om och om igen i deras nätupplaga, varje gång med någon ny liten detalj som antyder självmord. Det är som att det sitter någon liten publicistgubbe och bara håller på att spricka för att han inte får täcka hela väggen på Åhlens City med orden "HON TOG SITT LIV" direkt. Men han vågar inte. Inte utav respekt, ty sådant har Aftonbladet aldrig brytt sig om. Snarare utav rädsla att spräcka den här ballongen av förväntning och uthållighet. Typ, hur länge kan man dra ut på det? Hur länge kan man suga på nyhetskaramellen? Hur länge kan man säga vad alla redan tror, eller vet, på så många sätt som möjligt?
Jag vet inte, jag. Kanske är det bara så jag är uppfostrad. Kan man inte säga något gott behöver man inte säga något alls. Liksom.
Nåväl, det är helg. Och du ska väl inte sitta framför datorn. Gå ut och drick en pilsner med en vän, eller gå och handla färska grönsaker och laga en god risotto.
Rädslan spelar harpa
Dagens tema: att fejsa sina rädslor - hur gör man? Alla har vi något som gör oss, om inte panikslagna, så åtminstone lite småspattiga. Min fru får rysningar av Kraftwerk. Min svåger är inte helt förtjust i blod. De flesta av mina vänner, bekanta och släktingar har andra vardagsfobier, typ ormar och spindlar, höjder och djup, hästar och kossor. Et cetera. Hälsosamma smårädslor som sällan innebär några egentliga problem i det dagliga livet.
Själv är jag lite rädd för Lars Paulin.
Lars Paulin är musiker på Norrbottensteatern och han skrämmer mig. Han är normallång, normalbyggd och ser ganska normal ut. Han tycks ha ett ganska normalt liv och kommer antagligen från en normal familj. Det som är läskigt med Lars Paulin är att han inte bara kan sjunga och spela fiolioliolej, basfiol och flöjt. Han fixar också harpa och en mängd andra märkliga instrument som säkert har namn som samiska svordomar. Det är inte heller så att han liksom bara duttar på dom, höftar lite, chansar. Han kan fanimej spela på dem ordentligt.
Det finns liksom någonting skrämmande med denna märkvärdiga multitalang i en helt normal människa. Man förväntar sig att någon sådan person svävar istället för att gå, har röntgenblick och äter betong. Nu känner jag ju förstås inte Lars Paulin, men jag kan nog ganska säkert säga att han inte gör någon av de där ovanligheterna.
Han liksom bara glider in på scen som en vanlig man, men kliver av den som ett väsen. Det är det som freakar ut mig.
Hur ska man bemöta en sådan rädsla egentligen? Folk som är rädda för höjder ska man ju knuffa ner från ett tak. Människor som är rädda för vatten ska man hiva i plurret. De som är rädda för Kraftwerk får väl åka till Düsseldorf på semester. Men jag då? Jag som är rädd för Lars Paulin? Ska jag ringa till Norrbottensteatern och fråga om jag får vara prao hos Lars tills rädslan lagt sig? Eller ska man bara acceptera den som den är?
Rädslan styrs dock på något sätt av Lars Paulins normalitet. När vi häromveckan befann oss på afterwork på teatern uppträdde Lars tillsammans med delar av ensemblen från pjäsen "Amadeus". Alla på scenen var klädda i 1700-talskläder och peruker. På något sätt var det väldigt avväpnande. Inte ens när herr Paulin plockade fram den bandlösa basen, ett instrument jag även i normalfall är allergisk mot, reagerade flyktinstinkten. Så kanske, kanske, kan min rädsla dämpas när själva objektet för den kläs ut till Bellman.
Så Lars, om du läser detta: kan du inte klä dig i pudrad peruk och knickers varje dag?
Nostalgiflipp
Jag är inte nostalgisk för fem öre. Allt prat om att det var bättre förr gör mig sjuk i magen. Det enda som var bättre förr, och då endast under en sjuårsperiod i mitten av sjuttiotalet, var virveltrumljudet på musikinspelningar. Jag kan sträcka mig till att medge att vädret var snäppet jämnare och hushållselen billigare. Men bättre? Hur då, menar du?
Just nu propagerar sentimentala bakåtsträvare i min hemstad Luleå för att det s.k. Fritz Ohlsson-huset skall sparas. Byggherrar och bostadsbolag vill riva byggnaden för att uppföra ett större hus, där ett köpcentrum skall samsas med hyres- och bostadsrätter. Bring it on, säger jag. Ska vi spara en ful, grå fasad enbart för att den råkar fronta det enda huset längs Storgatan byggt innan 1965? För att en handfull tråkmånsar fått för sig att kåken representerar någon bättre, svunnen storhetstid, när luleåborna var lyckliga, sunda och förnuftiga?
Har dessa människor någonsin sett hur det ser ut inuti byggnaden, bortsett från juvelerarbutikens pråliga 50-talsinredning? Jag har sett det, och det är en trist, sliten syn. Det är inte bara färg som flagar och fogar som behöver åtgärdas där inne. Betongen vittrar, balkar förfaller, och fukt släpps in i trapphus och utrymmen. Vi kan bygga tusan så mycket bättre, varmare och snyggare idag än vad vi kunde i början av 1900-talet. Man skulle väl aldrig behålla en gammal rostig Skoda från 1979 bara för att man haft den länge. Man skulle väl aldrig inbilla sig att denna Skoda på något sätt skulle vara bättre än de bilar, till och med de Skoda, som byggs idag. Den må se charmig ut, men i verkligheten är den mest skit.
Samma trista argument framförs av Björsbyborna som motsätter sig att kommunen vill bygga villor i området mellan Sinksundet och Björsbyn.
”Det är gammal skog!” Skitbra. Dags att avverka, med andra ord. Låt oss bygga hus av virket.
”Det finns fornlämningar!” Enligt vem? Bara för att en sten har en urgröpning innebär det inte att Olof Skötkonung suttit och rabblat västgötalagarna på den.
”Man förstör naturskön omgivning!” Skog, alltså. Hela det här jävla länet består av skog. Era träd är inte intressantare än andra. Er lilla avkrok ser ut som vilken norrlandsby som helst. Världen rör på sig och det måste ni också göra.
Om något kan göras bättre med moderna medel, låt oss göra det bättre. Om folk vill köpa hus, låt oss bygga dem. Om det kräver att vi måste förädla lokal skog, som det som även kallas, so be it. Om det innebär att en gammal, ful, grå betongfasad med tillhörande förfallen byggnad rivs för att ge plats för någonting nytt, fräscht och välbyggt – vad är problemet?
Nostalgi är av ondo. Sentimentalitet är av ondo. Att blicka bakåt är av ondo. Jag vet att min syn på världen är lite svartvit, det medger jag. Men för mig är det ungefär samma sak att hävda gamla byggnaders existensrätt enbart på grund av ålder, som att propagera för aga i skolan eftersom det var så förr, ”och inte tog vi skada av det”.
Seriöst, jag tycker att vi ska riva hela skiten. Avverka all skog. Inse vilka fantastiska vyer och öppna landskap vi skulle få. Och vilken mobil-, parabol- och WiFi-täckning!
Kompensationsförfarande
Jag har varit patologiskt passiv när det gäller bloggandet den senaste tiden. Jag ber å det varmaste om ursäkt för detta. Det är du som slutkund som hamnar i kläm. Så skall det naturligtvis inte vara. Som kompensation erbjuder jag dig därför en samtalspott på 300 SEK när du förlänger ditt vänskapsabonnemang med mig. Det räcker till 600 minuters samtal i förtroende1, eller 1200 minuters skvaller2.
Jag är också medveten om att denna post endast fungerar som ett livstecken för bloggen. Bättring kommer dock att ske fr.o.m. vecka 7 2007, då nödvändiga uppgraderingar i maskinparken har gjorts. Förhoppningsvis kommer detta att leda till högre kvalitet, mer uptime och kontinuerlig innehållsöversyn.
Med hopp om förståelse och löfte om bot,
Aktiebolaget Mats Ömalm & Co.
____________________________________________________
1Endast helger 12.00-17.00. 2Endast vardagar 10.00-17.30
Ord ur geniets mun...
Smarta saker jag sagt idag:
"Hon lät som Home Entertainments talsvarsröst."
"Shit, vilket starkt tuggummi. Det liksom bränner i hela näsan."
"Jag har nära till jobbet. Jag liksom går ut och sedan går jag in."
"Jag ser ingen svett. Ni jobbar inte."
"Jo, allt är bra. Jag är bara jävligt förkyld och sur och negativ i största allmänhet. Men annars är allt bra."
Det är inte lätt att vara så bubblande av viktig information. Att kultivera så pass avancerade tankegångar som dessa kräver både hårt arbete och stort intellekt.
Yep, that's me.
Mördande reklam... eh?
"Kvällens avrättning av Saddam Hussein sponsras av Hitta.se".
Länk till story på Resume.se
Sådant här gör mig så sprudlandes apatisk.
Vilket praktfiasko!
Om vi bortser från alla internationella fadäser, skandaler, övergrepp och katastrofer var det även nationellt ett riktigt praktfiasko till år.
Visst, det fanns ett par ljuspunkter. Hockeyguldet är väl det första som sprättar upp i minnet. Fuglesang fick äntligen komma till. Och så... ehrm... Saab i Trollhättan börjar tillverka Cadillac? Tja, det skulle väl vara det då. Men i övrigt skit.
Alliansen. Vilgot Sjöman dog. Osynliga partiet. Obol.
Till och med på en personlig nivå var året utan tvekan det största (djupaste?) lågvattenmärket i karriären. Ett skitår som saknar motstycke.
Jag kommer att minnas 2k6 som Året när farfar dog. Året när jag fick cancer. Året när alla par jag känner gjorde slut (utom två, som fick barn istället - wah-hey!). Året när jag fick betala tjugotusen till CSN - utöver de vanliga avbetalningarna. Året när alla var panka, deprimerade, sjuka och sönderstressade. Tjugohundrasex kan rent utav dra åt helvete. Så illa tycker jag om det.
Inse att thugohundrasju egentligen kan bete sig hur fan det vill. Det kan egentligen inte bli så värst mycket ruttnare. Det skall iallafall mycket till.
Trots det gillade jag ändå en och annan liten grej under året:
Låtar: Midlake "Head Home", Hot Chip "Over and Over", Cassie "Call U Out"
Album: Radio Dept "Pet Grief"
Film: München
TV: Heroes
Författare: George Pelecanos
Plagg: långärmad t-shirt
Sprit: bourbon (framförallt billig skit som Four Roses)
Pryl: Apple MacBook
Utrikesminister: Jan Eliasson
Folklivsfanatiker: Job Andersson
Men ändå. En pryl, ett teveprogram, en låt eller en folklivsfanatiker gör inte ett år. Låt oss hålla tummarna för tjugohundrasju. Det kan inte bli så värst mycket jävligare. Nu vet vi ju iallafall i vilken lerpöl vi sitter.
Mors, Stefan Bosch.
Been laddin'
Allra mest skruvad är tanten Sahlgren, som pratar konstant och alltid pysslar med något, och jag tänkte berätta en kul grej om henne som jag fick veta igår.
Det var nämligen så att min hustru Ika kom hem från en promenad med hunden igår eftermiddag, när hon blev inbjuden av tanten Sahlgren. Inne i lägenheten, som till att börja med var ungefär två rum för stor för en ensam gumma och belamrad med orientaliska prydnader, fanns mängder med socialistisk litteratur och tavlor föreställande olika revolutionärer.
Efter en stunds rundtur öppnade tanten badrumsdörren och sade till min käresta:
- Och titta vilken liten goding som hänger här!
Ika stack in huvudet och väntade sig ett porträtt av Che, Castro eller något liknande. Men nej.
Där hängde en bild på Bin Laden.
Den här texten publicerades ursprungligen på cosmicdub.blogspot.com i juni 2005. Jag tyckte att den var festlig så den fick följa med hit. "Sigvard" dog tyvärr tidigare i år. Istället har en gammal tant flyttat in. Henne ser jag bara när hennes dotter skall skjutsa henne till dagcentret.
Gällivare 4-ever
Du förstår, jag växte upp i Gällivare, ett samhälle där en människas betydelse och värde till en icke oansenlig del styrs av vilken skoter hon äger. I Gällivare skulle man inte tro att man var något. Och om man, vilket gud förbjude, faktiskt gjorde något som gjorde att man blev något, då jävlar. Då skulle den där attityden tas ur en fortast och hårdast möjligt. Det kanske låter som skrönor och överdrifter, men 1992 och för en spinkig 15-åring var det i högsta grad verklighet.
Ända sedan jag var 12 år gammal ville jag bort från Gällivare. Jag ska inte vara så förmäten och påstå att jag var mer brådmogen än andra mellanstadiepojkar, för det var jag säkerligen inte. Däremot kände jag redan då att jag inte riktigt passade in, kanske inte utåt sett, men innerst inne. Det fanns en hel del attityder och strömningar och ganska förutbestämda hackordningar som jag inte riktigt stod ut med. Till exempel visste man på något sätt att Fredrik för alltid skulle få vara utanför. Det gick inte att tänka sig en framtid där Per inte skulle vara kungen i stan. Att det skulle gå åt pipsvängen för Krister var vi helt säkra på, och att Karin skulle vara ensamstående mamma innan hon gått ut gymnasiet fanns också i bakhuvudet. Men dit var det länge kvar, och jag visste helt säkert att jag inte hade någon lust att sitta med och se allt det där hända. Följaktligen gjorde jag allt som stod i min makt för att lämna bygden bakom mig.
Ju äldre jag blev, och genom hela högstadiet, gick jag och förbannade staden och dess inkrökta innevånare. Man sneglade avundsjukt på Per, slalom- och fotbollskungen, som ständigt höll hov i uppehållsrummet. Man blängde i smyg, med avsky i blicken, på Krister och hans anhang som trakasserade yngre eller vekare elever (men såg alltid till att hålla sig utanför skottlinjen själv), med Karin och hennes gäng i släptåg. Och man undvek att överhuvudtaget skänka en blick till Fredrik, för att man mådde så dåligt över att han mådde så dåligt och hade dåligt samvete för att man inte gjorde något åt saken. Men det gick ju inte. Det hade kunnat skapa ödesdigra konsekvenser för en själv. Man hade kunnat petas längre ner i hackordningen. Innan man vetat ordet av det hade man kunnat vara en av dem som ständigt hade sina elevskåp söndersparkade, sina Salomon-ryggsäckar sönderskurna och sina gympaskor upphissade i flaggstången. Man höll sig på sin plats. Gjorde inget väsen av sig. Inbillade sig inte att man var något. Och det var precis det jag hatade, precis det som gjorde att jag bara måste ta mig ifrån Gällivare. Just då kändes det som om jag var den enda som såg det här och inte ville vara med.
Jag hade lärt känna en kille i en parallellklass som flyttade till Boden, och samma sommar tog jag tåget ner för att hälsa på. Nu kanske du skrattar, men det kändes verkligen som landet av manna och honung, och förmodligen enbart av den anledningen att det inte var Gällivare. De som var ungdomar i Boden då kan förmodligen vittna om precis samma känslor gentemot sin hemstad. Men just då fanns inga tvivel i mitt huvud: det här var bättre. Det här var så enormt mycket bättre. De hade till och med en rulltrappa! Och ett ungdomshus!
Samma sommar lyckades min kompis, förvisso utan större ansträngning, övertala mig att söka till musikgymnasiet i Boden efter högstadiet, för det skulle han också göra, och då kunde vi ju starta ett band. Efter tjat och gnat, gnäll och mutor, lyckades jag i min tur övertala mina föräldrar om förträffligheten med idén. Efter minst lika mycket tjat och gnat lyckades två andra kompisar övertyga sina föräldrar om att även de skulle till Boden. Tre 16-åriga musketörer mot världen. Mot Gällivare. On the road. När antagningsbeskeden kom tillbaka och det visade sig att alla tre kommit in och fått klartecken från kommunen att studera på annan ort kändes det som om vi vunnit. Vi hade utmanat Gällivare och vi hade vunnit.
Fast i ärlighetens namn hade vi ju bara smitit, byggt ett luftslott, och inbillat oss ett Kanaans land. Så värst spännande var inte Boden. Det var bara inte Gällivare. Och det räckte gott och väl.
Nu, tolv år och ungefär 6 flyttlass senare, kan jag se tillbaka på åren i Boden med viss förtjusning. Jag tror dock inte att det att det har det minsta med Boden som stad att göra. Det har med människorna runtomkring mig att göra, de saker vi gjorde tillsammans, de år vi spenderade med att gå från fjuniga småglin till unga män och kvinnor. Boden som stad var egentligen väldigt lik Gällivare. Samma rötägg fanns där. Samma attityder, samma gnabb, samma saker som stör ungdomar i ungefär varenda mindre stad i hela universum.
När någon idag raljerar över Boden och vilket ruttet ställe det är, instämmer jag ofta i kören på ett ganska fånigt sätt. Jag kan låta nu ungefär som jag lät när jag växte upp i Gällivare. Hacka på samma saker, samma nedlåtande attityd. Precis samma beteende som jag egentligen avskyr. Framförallt när andra talar nedlåtande om – just det – Gällivare.
Jag har gått varvet runt. Jag skulle aldrig flytta tillbaka till Malmfälten, men jag försvarar staden och dess innevånare till sista blodsdroppe. Jag har helt enkelt förklarat fred med Gällivare. Jag har insett att väldigt många av de beståndsdelar som utgör mig och min personlighet har sitt ursprung i den där trista lilla staden med den stora gropen. Det är ett jävla ställe att växa upp och bo i, men det är mitt jävla ställe.
Du kan fly, men du kan inte gömma dig. G-vare 4-ever.
Ovanstående text blev till några timmar innan en deadline. Jag läste en kurs i idéhistoria, och vår eminenta professor Lars bad oss skriva lite grann om något som gjort oss till de vi är. Jag vet inte om jag egentligen gjorde det, men texten blev iallafall omtyckt. Förutom sedvanlig inlämning publicerade jag den även på cosmicdub.blogspot.com i juli 2005.