Borgerligt OCH bra!
Allt alliansregeringen hittar på är inte av ondo. Det jag tänker på är förstås förslaget till ny lagstiftning vad gäller olämpliga hundägare. Det är enbart positivt att det nu kan bli svårare för knäppskallar som inte kan uppfostra sina jyckar att både behålla och skaffa hund.
Jag hoppas också på en skärpning av straffskalan vad gäller vanvård av djur. Man ska inte kunna få tillbaka en hund som man har misshandlat eller på annat sätt misskött. Dagens tandlösa lag gör att många stackars djur återlämnas till sina störda ägare, trots att de bevisligen far illa. Istället borde ägaren omedelbart bli av med djuret, och grova dagsböter utdömas vid ringa brott. Vid grövre brott skall skithögarna in bakom lås och bom.
Således äntligen en vettig idé från en regering som hittills mest strulat till saker och ting. Erlandsson, hatten av till dig trots att du tillhör fel sida av blockgränsen. Du får aldrig min röst, men du kan få en wienerkrans om du påminner mig om det nästa gång vi ses.
Länk: SvD.se
Nu trillade poletten ner.
Bilden är snodd från SvD.se, och från denna artikel.
Äntligen har jag fattat poängen med att köpa den största SUVen som finns. Få se när tyskarna drar samma slutsats.
NU go'natt,
M
Eller förresten...
... jag kom att tänka på en liten grej som jag som hastigast vill kommentera.
Folk förundras, förvånas och förfäras över att Umeås fotbollsess Marta - av media kallad 'världens bästa fotbollsspelare', och hur ballt är inte det? - i sitt nya kontrakt med klubben får hundratusen spänn i månaden. Det är lite mer än vad våra stadsråd tjänar, och 25% mindre än vad statsministern drar ihop. Mycket stålars, javisst, men inte så mycket att jag egentligen höjer på ögonbrynen. Jag menar, om hon nu är Världens Bästa Fotbollsspelare måste det ju nästan ses som ett reapris, ett riktigt klipp.
Jämför med vissa Chelseaspelare som tjänar nästan två miljoner i veckan. 2.000.000:-/vecka. Smaka på det. Det är mer än hundra miljoner om året. Om jag har tur så kommer jag att tjäna lite mindre än 10 miljoner under hela mitt yrkesverksamma liv. För Carvalho är det fikapengar. Och då är han ändå lååååångt ifrån att vara Världens Bästa Fotbollsspelare.
Och vad tjänar exempelvis Kalmar FF:s skyttekung César Santin i månaden? Jag har ingen aning, men jag menar: det finns säkert flera manliga allsvenska lirare som tjänar fett mycket mer än Marta. Fast då bryr man sig mindre.
Jag har svårt att tänka mig att en kvinna skulle vara mest välbetald inom svensk fotboll. Kvinnor, som ju skall vara tacksamma att vi inte kedjar fast dem vid spisen längre. Och för att de har rösträtt.
Folk förundras, förvånas och förfäras över att Umeås fotbollsess Marta - av media kallad 'världens bästa fotbollsspelare', och hur ballt är inte det? - i sitt nya kontrakt med klubben får hundratusen spänn i månaden. Det är lite mer än vad våra stadsråd tjänar, och 25% mindre än vad statsministern drar ihop. Mycket stålars, javisst, men inte så mycket att jag egentligen höjer på ögonbrynen. Jag menar, om hon nu är Världens Bästa Fotbollsspelare måste det ju nästan ses som ett reapris, ett riktigt klipp.
Jämför med vissa Chelseaspelare som tjänar nästan två miljoner i veckan. 2.000.000:-/vecka. Smaka på det. Det är mer än hundra miljoner om året. Om jag har tur så kommer jag att tjäna lite mindre än 10 miljoner under hela mitt yrkesverksamma liv. För Carvalho är det fikapengar. Och då är han ändå lååååångt ifrån att vara Världens Bästa Fotbollsspelare.
Och vad tjänar exempelvis Kalmar FF:s skyttekung César Santin i månaden? Jag har ingen aning, men jag menar: det finns säkert flera manliga allsvenska lirare som tjänar fett mycket mer än Marta. Fast då bryr man sig mindre.
Jag har svårt att tänka mig att en kvinna skulle vara mest välbetald inom svensk fotboll. Kvinnor, som ju skall vara tacksamma att vi inte kedjar fast dem vid spisen längre. Och för att de har rösträtt.
I love you, you hate me
Vi svenskar vill så väl. Varannan svensk vill gärna ha en finsk vän, fastän vi egentligen inte kan ett skvatt om Finland i sig. Finnarna å sin sida är betydligt kyligare. Bara var tionde finne vill ha svenska vänner. Och de har ändå ganska bra koll på landet Sverige. Detta står att läsa i en forskningsrapport från Thorleif Petterson vid Uppsala universitet och hans kollega Sakari Nurmela på TNS Gallup, berättar SvD idag.
Då funderar jag så här: är det så att finnarna vet tillräckligt om oss för att avsky oss, och att vi vet för lite om dem för att tycka någonting överhuvudtaget (för är det inte det som är Grejen Med Sverige egentligen)? Att de inte är särskilt förtjusta i sin storebror i väst är ju uppenbart, när man kollar på deras minoritetsspråkspolitik. Bland annat har man gjort inskränkningar i språkundervisningen för svensktalande finländare, och en del andra liknande grejer. Det lägger jag mig inte i heller, för de får göra precis som de vill.
Men varför? Är det så enkelt som att det rör sig om lillebrorskomplex? Har det med kriget att göra? Var vi taskiga på 1700-talet när vi ägde de tusen sjöarnas land? Eller har vi gjort något annat? De tycker uppenbarligen att vi är ett gäng lallande keffon, medan vi tycker att deras brytning är så charmig och att deras barska sätt är så härligt "ursprungligt" och oaffekterat (jodå, det där sista ordet kan vara ett fall för språknämnden). Eller är det vi som bara vill vara kompis med allt och alla? Är det vi som är konstiga? You tell me.
Jag skulle gärna ha fler finska vänner. Det finns förvisso en språkbarriär att forcera, men man kommer ganska långt med kroppsspråk, gott humör och några flaskor Sisuviina. Så ni finländare som mot alla odds vill ha en svensk kompis - hör av er. Vi behöver inte träffas jämt eller bilda någon gränsöverskridande förening eller så. Vi kan väl bara supa lite och bada bastu någon gång.
(Och jo, jag vet att det heter 'sauna' hos er. Lite glosor har jag snappat upp!)
Näkemin,
M
Då funderar jag så här: är det så att finnarna vet tillräckligt om oss för att avsky oss, och att vi vet för lite om dem för att tycka någonting överhuvudtaget (för är det inte det som är Grejen Med Sverige egentligen)? Att de inte är särskilt förtjusta i sin storebror i väst är ju uppenbart, när man kollar på deras minoritetsspråkspolitik. Bland annat har man gjort inskränkningar i språkundervisningen för svensktalande finländare, och en del andra liknande grejer. Det lägger jag mig inte i heller, för de får göra precis som de vill.
Men varför? Är det så enkelt som att det rör sig om lillebrorskomplex? Har det med kriget att göra? Var vi taskiga på 1700-talet när vi ägde de tusen sjöarnas land? Eller har vi gjort något annat? De tycker uppenbarligen att vi är ett gäng lallande keffon, medan vi tycker att deras brytning är så charmig och att deras barska sätt är så härligt "ursprungligt" och oaffekterat (jodå, det där sista ordet kan vara ett fall för språknämnden). Eller är det vi som bara vill vara kompis med allt och alla? Är det vi som är konstiga? You tell me.
Jag skulle gärna ha fler finska vänner. Det finns förvisso en språkbarriär att forcera, men man kommer ganska långt med kroppsspråk, gott humör och några flaskor Sisuviina. Så ni finländare som mot alla odds vill ha en svensk kompis - hör av er. Vi behöver inte träffas jämt eller bilda någon gränsöverskridande förening eller så. Vi kan väl bara supa lite och bada bastu någon gång.
(Och jo, jag vet att det heter 'sauna' hos er. Lite glosor har jag snappat upp!)
Näkemin,
M
Herrejävlar...
... vad mycket skit jag fick för nedanstående inlägg. Det var jätteroligt! Keep 'em coming.
Samtidigt belyser det att vissa tår inte tål att trampas på. Maria Abrahamsson har trampat på mina, och jag tycks ha trampat på en hel drös högerfötter så att det sjunger om det. Måhända kunde jag ha uttryckt mig lite mer subtilt, fast då hade det nog inte blivit en fullt lika festlig kommentarstorm.
Men tack iallafall till er som retat upp sig. Det är människor som er som får mig att vilja skriva och skriva tills tangenterna blöder.
Puss i vintermörkret, era högerslödder!
Samtidigt belyser det att vissa tår inte tål att trampas på. Maria Abrahamsson har trampat på mina, och jag tycks ha trampat på en hel drös högerfötter så att det sjunger om det. Måhända kunde jag ha uttryckt mig lite mer subtilt, fast då hade det nog inte blivit en fullt lika festlig kommentarstorm.
Men tack iallafall till er som retat upp sig. Det är människor som er som får mig att vilja skriva och skriva tills tangenterna blöder.
Puss i vintermörkret, era högerslödder!
Någon måste krama Maria
Det räcker med att titta på Svenska Dagbladets ledarskribent Maria Abrahamsson för att misstänka att hon är en kvinna som fått för lite kärlek i sitt liv. Jag kan inte förstå hur hon annars vuxit upp och blivit den onda häxa hon framstår som. Hon kanske hade väldigt få vänner både som barn och vuxen också. Det finns få andra förklaringar till varför hon ser ner på allt och alla. Kommer hon från en militärfamilj? Hur blir man annars så konservativ och så förtjust i kadaverdisciplin?
I dagens ledare i SvD skriver hon bland annat, vad gäller den nya statliga utredningen av högskole- och universitetsväsendet, att äntligen skall "riktiga kunskapsämnen" lyftas fram. Hon använder också ord som "genustrams" och ser vissa moment i litteraturvetenskap som kvasiämnen.
Alla har ju förstås rätt till sina åsikter, så även Abrahamsson, men varje gång hon öppnar munnen eller fattar pennan så blir jag påmind om att det faktiskt finns människor som faktiskt är onda, avskyr mångfald och saknar förståelse för saker utanför deras egen sfär. Men varför blir man sådär? Jag tror att Maria borde få en lång, varm kram. Någon som klappar henne på handen och säger att 'man behöver inte vara arg hela tiden' och bjuder på varm choklad.
Fast jag slipper helst. Fan, vad jag är rädd för Maria Abrahamsson.
El chupacabra!
Tre exemplar av den ökända, men hittills oupptäckta, Chupacabran uppges nu ha hittats i en håla i Texas. Jag har ingen aning om vad fan bilderna föreställer egentligen, men jag hoppas verkligen att det är 4 real. Jag menar, håll med om att det är lite kittlande med hårlösa vampyrvargar som bara dricker hönsblod. Och så är det ju förstås spännande om det skulle visa sig att det rör sig om en ny art, eller iallafall vargras. Som suger blod! Det är bara för läckert.
Läs mer hos Svenskan!
Två stycken hur-RAAH!
För det första: hurra till mig och min fru för att vi varit gifta i två år idag. Ja, med varandra alltså. Så stort hurra till oss.
Och för det andra. Jag kan inte låta bli. Här kommer hon igen. Hurra för Carro! Våran bästa idrottare!
Och för det andra. Jag kan inte låta bli. Här kommer hon igen. Hurra för Carro! Våran bästa idrottare!
Forskning och utveckling
Carl-Otto Werkelid skriver i dagens SvD om trenden med minihundar, eller kanske framförallt trenden att hela tiden bära dem. Att nio av tio chihuahuaor (stavas hur då i plural?) och dvärgpinschers inte får promenera själv, utan åka snålskjuts i mattes famn, utstyrda till julgranar.
Det är ju ingenting nytt, utan har hållit på i flera år. Ja, åtminstone sedan låtsasmänniskor som Paris Hilton (hon bara måste vara en FemBot, förresten) tilläts skaffa djur. Varför Werkelid tar upp ämnet beror dock inte på att han skulle vara sen på bollen på något sätt, utan för att tipsa om Evelyn Sokolowskis bok ?Djurvänskaper i ljuset av den nya biologin?.
Varför jag, i min tur, tar upp det är för att lansera min teori om minihundarnas framtid. Jag är nämligen fast övertygad om att framtida chihuahua-generationer inte kommer att kunna gå. De kommer att mutera till orörliga, skällande hårbollar. Efter ännu ett par generationer kommer valparna att födas helt utan ben. Istället kommer deras bröstkorgar ha formats för att ergonomiskt passa en normalstor flickhand. När ägaren vill rasta hunden vänder hon bara på lilla Fifi, sänker henne över en hundtoalett och trycker lätt över mage och urinblåsa. Lite som att klämma en löja.
Det är min teori. Vore det inte för att jag så ofta har detaljfel skulle jag hävda att det är en fullkomligt logisk utveckling iallafall.
Det är ju ingenting nytt, utan har hållit på i flera år. Ja, åtminstone sedan låtsasmänniskor som Paris Hilton (hon bara måste vara en FemBot, förresten) tilläts skaffa djur. Varför Werkelid tar upp ämnet beror dock inte på att han skulle vara sen på bollen på något sätt, utan för att tipsa om Evelyn Sokolowskis bok ?Djurvänskaper i ljuset av den nya biologin?.
Varför jag, i min tur, tar upp det är för att lansera min teori om minihundarnas framtid. Jag är nämligen fast övertygad om att framtida chihuahua-generationer inte kommer att kunna gå. De kommer att mutera till orörliga, skällande hårbollar. Efter ännu ett par generationer kommer valparna att födas helt utan ben. Istället kommer deras bröstkorgar ha formats för att ergonomiskt passa en normalstor flickhand. När ägaren vill rasta hunden vänder hon bara på lilla Fifi, sänker henne över en hundtoalett och trycker lätt över mage och urinblåsa. Lite som att klämma en löja.
Det är min teori. Vore det inte för att jag så ofta har detaljfel skulle jag hävda att det är en fullkomligt logisk utveckling iallafall.
Dagens ansikte
Innan ni börjar kasta tomater: jag förstår mycket väl att en kille som är helt skallig, knappt har ögonbryn (men däremot sneda tänder) och vars mesta tid går åt till att sitta fast i en droppställning och titta på Ordjakten inte skall kasta sten i glashus direkt. Men ändå.
Foto: Aftonbladet.
Är det här verkligen ett uttryck för glädje? Är det inte i själva verket ganska likt någon som fick åka minibuss till skolan och äta lunch tillsammans med sin personliga assistent?
Ja, jag vet att jag kommer att brinna i helvetet. Men so be it då.
Scaredy-cat...
Skrev ner detta för någon vecka sedan, tidigt på morgonen. När jag läste igenom det senare framstod det som så vrickat att jag bara måste lägga upp det:
Inatt vaknade jag av att min hand låg bredvid mig på kudden, precis bredvid ögat. Jag blev jätterädd. Inte för att den verkade hotfull på något sätt, eller för att den var så nära. Jag hade bara inte väntat mig att den skulle vara där. Men nu vet jag till nästa gång. Då är jag förberedd.
Inatt vaknade jag av att min hand låg bredvid mig på kudden, precis bredvid ögat. Jag blev jätterädd. Inte för att den verkade hotfull på något sätt, eller för att den var så nära. Jag hade bara inte väntat mig att den skulle vara där. Men nu vet jag till nästa gång. Då är jag förberedd.
Jo, jag är tillbaka...
...men jag är inte kry. Jag återkommer med lite skräp under de närmaste dagarna, så ni får hålla ut.
Tills dess tycker jag att ni ska lyssna på nya Buffalo Tom-plattan och förstå att gubb is not dead.
Fridens liljor,
Mats
Last chance for a slow dance
Jo du,
imorgon kinesar jag iväg till the United States of Kiss My Ass i ett par veckor. Jag vågar inte lova att det kommer så värst många uppdateringar under tiden, men garanterat desto fler när jag väl kommer hem. Jag har lovat MacWorld att fixa lite bild och text från launchen av Apples iPhone den 29:e juni i San Francisco, men i övrigt skulle jag nog gärna slippa datorer i största möjliga mån.
Jag stänger dock inte dörren till vissa små inlägg från höger och vänster. Typ, "det bor en tvättbjörn i våran hotelltoalett. Hej då." Eller, "Jennifer Aniston sparkade mig just på smalbenet. Hej då." Men på det stora hela kan det vara lite tyst här. Set your RSS reader on stun.
Jag har laddat iPoden med inte bara Boston och Journey. Jag har även tankat över Tom Petty och Jackson Browne. Och Rodney P, Ghostface Killah, The Clipse och Collie Buddz. För att inte tala om Gorilla Biscuits, Minor Threat och Black Flag.
Och så denna partyblandning:
1. Kocky feat. Jens Lekman "Be Part Of It All"
2. Adam Tensta "They Wanna Know"
3. Mapei "Video Vixens"
4. Justice "Genesis"
5. Dizzee Rascal "Bubbles"
6. Sebastian "H.A.L."
7. The Studio "Life's a Beach (Prins Thomas mix)"
8. Lindström & Prins Thomas "Mighty Girl"
9. Feist "1234"
10. Sally Shapiro "I Know"
Otippat mycket svenskt för att vara jag. Men man måste ju reppa.
Så till nästa gång: händerna på täcket och allt det där!
xo xo / mats
Översatt till engelska heter det 'tool'
Varenda människa med någorlunda hum och tingens tillstånd inser, efter bara en lyssning, att skaparen till förra årets vederjävliga sommarhit "Boten Anna" är ett tvättäkta miffo. Jonas Altberg, som ju kallar sig för Basshunter när han gör skitdålig shuffleeuro, medverkade igår i Svenska Dagbladet och satte betyg på potentiella sommarhits. Det står ganska klart att Altberg inte har någon musiksmak whatsoever, men det trodde man ju å andra sidan inte heller. Det som är intressant är några av de fullkomligt idiotiska kommentarerna han gör.
Här följer några av mina personliga favoriter:
[om Markoolios "Ingen sommar utan reggae"]
Jag hörde den första gången i en taxi. Jag fick dricksa chauffören 100 spänn för att höja (Vilken pappskalle! Helt sensationellt pantat! - Skribentens kommentar). Högtalarna bara skorrade, rutorna var nere, vi satt och sjöng med. Det var riktigt ballt. Titeln är så sann! Jag har en skiva där jag har mixat ihop mina 20 bästa reggaelåtar. Varje sommar tar jag med den ner till Tylösand och spelar i min superfeta boomblaster som jag har köpt i Tyskland. Den tar typ 22 batterier och håller i kanske tre timmar. Sänker man basen håller den i fem.
[Han ger låten 5 av 6 i betyg]
[om Fridas "Dunka mig (gul och blå)]
Jag har rätt bra koll på reggae. Min senaste favorit är från 2005, Blue Lagoons Break my stride, annars gillar jag bara gamla grejer. Inner Circle, Robin Cook, 90-tal. Detta är helt i nivå med det, en potentiell klassiker.
[6 av 6 i betyg. Med en sådan näsa för talang kanske han kan bli Sveriges motsvarighet till den legendariska talangscouten John Hammond.]
[om Måns Zelmerlöws "(Work of Art) Da Vinci)"]
Skön låt, bra brakes. Men det här ska vara sommarhits à la Basshunter ? och det är det inte.
[2 av 6 i betyg. Han, Basshunter, har alltså spikat den definitiva formeln för hur en sommarhit skall skrivas. Och den ska innehålla shufflebeats, neanderthalarkorkad robotsång och en låtuppbyggnad som går ut på att versen låter exakt som refrängen, och så går det runt runt runt runt runt tills man trillar. Altberg borde undervisa i komposition på Kungliga Musikhögskolan. Det störda är att om man skulle föreslå det för honom skulle han säkert ta det på allvar.]
I rest my case. I rest my case så hårt att jag nästan vomerar.
Här följer några av mina personliga favoriter:
[om Markoolios "Ingen sommar utan reggae"]
Jag hörde den första gången i en taxi. Jag fick dricksa chauffören 100 spänn för att höja (Vilken pappskalle! Helt sensationellt pantat! - Skribentens kommentar). Högtalarna bara skorrade, rutorna var nere, vi satt och sjöng med. Det var riktigt ballt. Titeln är så sann! Jag har en skiva där jag har mixat ihop mina 20 bästa reggaelåtar. Varje sommar tar jag med den ner till Tylösand och spelar i min superfeta boomblaster som jag har köpt i Tyskland. Den tar typ 22 batterier och håller i kanske tre timmar. Sänker man basen håller den i fem.
[Han ger låten 5 av 6 i betyg]
[om Fridas "Dunka mig (gul och blå)]
Jag har rätt bra koll på reggae. Min senaste favorit är från 2005, Blue Lagoons Break my stride, annars gillar jag bara gamla grejer. Inner Circle, Robin Cook, 90-tal. Detta är helt i nivå med det, en potentiell klassiker.
[6 av 6 i betyg. Med en sådan näsa för talang kanske han kan bli Sveriges motsvarighet till den legendariska talangscouten John Hammond.]
[om Måns Zelmerlöws "(Work of Art) Da Vinci)"]
Skön låt, bra brakes. Men det här ska vara sommarhits à la Basshunter ? och det är det inte.
[2 av 6 i betyg. Han, Basshunter, har alltså spikat den definitiva formeln för hur en sommarhit skall skrivas. Och den ska innehålla shufflebeats, neanderthalarkorkad robotsång och en låtuppbyggnad som går ut på att versen låter exakt som refrängen, och så går det runt runt runt runt runt tills man trillar. Altberg borde undervisa i komposition på Kungliga Musikhögskolan. Det störda är att om man skulle föreslå det för honom skulle han säkert ta det på allvar.]
I rest my case. I rest my case så hårt att jag nästan vomerar.
Arbetets söner
Sverige upprörs över förra statsministern Göran Perssons uppdrag för PR-byrån JKL. Det anses vara ytterst opassande att en person med hans bakgrund arbetar med lobbyism, vilket förvisso har en vettig förankring. Samtidigt har ju Persson tydligt markerat att han inte kommer att konsultera i direkt politiska frågor, och han kommer heller inte att ta några uppdrag för Socialdemokraterna. Så vad är då problemet, undrar jag?
Persson har inte suttit i regeringen på ett halvår, och när han tillträder sin tjänst hos JKL kommer han att ha varit politiskt entledigad i nästan ett helt år. Hur lång karens skall en f.d. politiker egentligen ha? Eller är problemet att han ger sig in i kommunikationsbranschen? Jag tror att det finns en outtalad åsikt inom rörelsen om att "sosse, bliv vid din läst". Andra irriterade sig redan när Persson skulle bli storbonde i Sörmland, så det vette fan vad man som f.d. partiledare och minister egentligen skall få göra.
Skall han fortsättningsvis bara få ta jobb som arbetarrörelsen sanktionerar, som till exempel murare, lastbilschaufför eller undersköterska? Och ärligt, vem anställer en gammal gubbe med taskig höft och med en buffels rykte? Persson är en lysande retoriker, en god debattör och har en lång erfarenhet av politik, media och näringsliv. Jag tror han kommer att göra ett superjobb.
Nej, jag säger som Carl Bildt lite snipigt kommenterade saken: det är väl kul att grabben får ett jobb.
En annan som är på väg mot nya horisonter är "komikern" och radioprataren Özz Nujen. Han arbetar idag med programmet "Vakna" på radiokanalen The Voice, som sedan april i år dessutom sänds vardagsmorgnar på Kanal 5 . Först nu har han förstått att han arbetar för en kommersiell kanal som finansieras av annonsörer. Han är inte förtjust i det, och skall därför sluta, eftersom han anser att det förstör hans trovärdighet.
- The Voice säger att de vill ha innehåll, men jag tror inte att de är mogna för det, säger Özz till Dagens Media.
Jag tror att The Voice anställde Özz för att slippa innehåll. Maken till osammanhängande, urtrist och tjockskalligt babbel får man leta efter. Jag började nästan lyssna på reklamradio när Özz Nujen jobbade för P3s morgonprogram. Nu kan jag nästan tänka mig att börja lyssna på The Voice, eftersom jag vet att Özz skall sluta.
Min kompis Mats L och min mor har påpekat att jag ofta är lite negativ i mina inlägg. För att råda bot på det tänkte jag nu skriva om något som jag blir glad över:
Äh, jag kom inte på något.
Persson har inte suttit i regeringen på ett halvår, och när han tillträder sin tjänst hos JKL kommer han att ha varit politiskt entledigad i nästan ett helt år. Hur lång karens skall en f.d. politiker egentligen ha? Eller är problemet att han ger sig in i kommunikationsbranschen? Jag tror att det finns en outtalad åsikt inom rörelsen om att "sosse, bliv vid din läst". Andra irriterade sig redan när Persson skulle bli storbonde i Sörmland, så det vette fan vad man som f.d. partiledare och minister egentligen skall få göra.
Skall han fortsättningsvis bara få ta jobb som arbetarrörelsen sanktionerar, som till exempel murare, lastbilschaufför eller undersköterska? Och ärligt, vem anställer en gammal gubbe med taskig höft och med en buffels rykte? Persson är en lysande retoriker, en god debattör och har en lång erfarenhet av politik, media och näringsliv. Jag tror han kommer att göra ett superjobb.
Nej, jag säger som Carl Bildt lite snipigt kommenterade saken: det är väl kul att grabben får ett jobb.
En annan som är på väg mot nya horisonter är "komikern" och radioprataren Özz Nujen. Han arbetar idag med programmet "Vakna" på radiokanalen The Voice, som sedan april i år dessutom sänds vardagsmorgnar på Kanal 5 . Först nu har han förstått att han arbetar för en kommersiell kanal som finansieras av annonsörer. Han är inte förtjust i det, och skall därför sluta, eftersom han anser att det förstör hans trovärdighet.
- The Voice säger att de vill ha innehåll, men jag tror inte att de är mogna för det, säger Özz till Dagens Media.
Jag tror att The Voice anställde Özz för att slippa innehåll. Maken till osammanhängande, urtrist och tjockskalligt babbel får man leta efter. Jag började nästan lyssna på reklamradio när Özz Nujen jobbade för P3s morgonprogram. Nu kan jag nästan tänka mig att börja lyssna på The Voice, eftersom jag vet att Özz skall sluta.
Min kompis Mats L och min mor har påpekat att jag ofta är lite negativ i mina inlägg. För att råda bot på det tänkte jag nu skriva om något som jag blir glad över:
Äh, jag kom inte på något.
Fett useless
Eftersom jag har varit fett useless på sistone vad gäller bloggandet tänkte jag lämna lite droppings.
Vi börjar med två boktips:
"Fuck Logic" av Per Robert Öhlin.
För dem som inte jobbar inom de s.k. kreativa yrkena är den säkert monumentalt ospännande, men jag tyckte att den faktiskt gav mig en del uppslag. Vad den i stort sett handlar om är att tänka utanför kartongen och fokusera på "fel" eller annorlunda saker. Nej, det är ingen självhjälpslitteratur. Väl värd sina dryga 150 spänn, och vilken klatschig paketering Lars Sundh har spikat ihop!
Köp den från Modernista, men förvänta dig inte leverans imorgon.
"Life on Planet Rock" av Lonn Friend.
Jag är en sucker för rockbiografier, och speciellt när de är lite snaskiga. "The Dirt" (om the Crüe, förstås) och "White Line Fever" (av Motörhead-Lemmy) tillhör de senaste årens roligaste läsning, och det finns visst mer i piplinan framöver. "Life..." är skriven av förre redaktören för metal-magasinet RIP och innehåller en massa historier om tuffa rockband och artister som var stora kring 1990-plus-minus-3-år. Jag köpte en mjukpappsvariant från Bokus för 118 riksdaler och det borde du också göra.
Change of subject. Jag skulle kunna ta fram slagträet och börja veva i riktning mot Harry Rantakyrö igen, men denna gång håller vi ju faktiskt med varandra. Gruvisarna i Malmfälten är överbetalda skithögor and that's that. Jag tänker inte ödsla mer tid på det där liggsåret.
Jag tänkte istället prata om ett tributalbum. Sådana är ju per definition vedervärdiga. Om de dessutom släpps på roffarbolaget KOCH så är det en surefire flopp. Utom en platta, som jag snubblade över förra veckan. Den heter "Small World" och är en hyllning till Big Star.
Wilco gör "Thirteen", Matthew Sweet sjunger "Ballad of el Goodo", Whiskeytown är inte skittråkiga i sin version av "Give Me Another Chance", "Jesus Christ" täcks av Teenage Fanclub och Posies gör kärlek till "What's Goin Ahn". Du hör ju. Visst - det är kvalificerad gubb, men jag är ju förbi trettio så det är okej.
Samlingen kom förra året, så det är inga breaking news direkt. Men ändå. Jag rekommenderar. Det är väl klart att de inte överträffar originalen, men för en som faktiskt gillade Matthew Sweet och Susanna Hoffs coverplatta förra året är det förstås mumma.
Annars är Lil Boosie bäst just nu. Lil Boosie, Billy Bragg och satanisk dödsmetall rullar mest i min iPod.
Poänglöst inlägg, jag vet, men man kan ju inte vara inaktiv jämt.
Vi börjar med två boktips:
"Fuck Logic" av Per Robert Öhlin.
För dem som inte jobbar inom de s.k. kreativa yrkena är den säkert monumentalt ospännande, men jag tyckte att den faktiskt gav mig en del uppslag. Vad den i stort sett handlar om är att tänka utanför kartongen och fokusera på "fel" eller annorlunda saker. Nej, det är ingen självhjälpslitteratur. Väl värd sina dryga 150 spänn, och vilken klatschig paketering Lars Sundh har spikat ihop!
Köp den från Modernista, men förvänta dig inte leverans imorgon.
"Life on Planet Rock" av Lonn Friend.
Jag är en sucker för rockbiografier, och speciellt när de är lite snaskiga. "The Dirt" (om the Crüe, förstås) och "White Line Fever" (av Motörhead-Lemmy) tillhör de senaste årens roligaste läsning, och det finns visst mer i piplinan framöver. "Life..." är skriven av förre redaktören för metal-magasinet RIP och innehåller en massa historier om tuffa rockband och artister som var stora kring 1990-plus-minus-3-år. Jag köpte en mjukpappsvariant från Bokus för 118 riksdaler och det borde du också göra.
Change of subject. Jag skulle kunna ta fram slagträet och börja veva i riktning mot Harry Rantakyrö igen, men denna gång håller vi ju faktiskt med varandra. Gruvisarna i Malmfälten är överbetalda skithögor and that's that. Jag tänker inte ödsla mer tid på det där liggsåret.
Jag tänkte istället prata om ett tributalbum. Sådana är ju per definition vedervärdiga. Om de dessutom släpps på roffarbolaget KOCH så är det en surefire flopp. Utom en platta, som jag snubblade över förra veckan. Den heter "Small World" och är en hyllning till Big Star.
Wilco gör "Thirteen", Matthew Sweet sjunger "Ballad of el Goodo", Whiskeytown är inte skittråkiga i sin version av "Give Me Another Chance", "Jesus Christ" täcks av Teenage Fanclub och Posies gör kärlek till "What's Goin Ahn". Du hör ju. Visst - det är kvalificerad gubb, men jag är ju förbi trettio så det är okej.
Samlingen kom förra året, så det är inga breaking news direkt. Men ändå. Jag rekommenderar. Det är väl klart att de inte överträffar originalen, men för en som faktiskt gillade Matthew Sweet och Susanna Hoffs coverplatta förra året är det förstås mumma.
Annars är Lil Boosie bäst just nu. Lil Boosie, Billy Bragg och satanisk dödsmetall rullar mest i min iPod.
Poänglöst inlägg, jag vet, men man kan ju inte vara inaktiv jämt.
Ausländer rauss
Barbro Hedvall skriver på ledarsidan i dagens DN om den angloamerikanska dominansen i SVT. Tydligen så har (surprise) professorn i tyska Gustav Korlén sammanställt ett underlag som visar på 387 engelskspråkiga, 28 franska och 10 tyska program under vintern. Frapperande, tycker förstås Korlén, och Hedvall instämmer.
Men är det så jävla konstigt? Har du sett tysk teve? Vilka tyska program minns du från när du var yngre? Jag vet. Kliniken och Kommissar Rex.
Bortsett från något "Språka på..."-program, världskrigsdokumentärer och John Blunds DDR-propaganda har vi inte sett något annat. Det är ett kompakt jävla mörker, tysk teve. Och fransk teve! Pomp du pomp, bleu du bleu, pfft pfft! Vad finns där att se? Rufsiga konstnärer som rumlar runt i svartvitt i sina ostädade Parisvåningar, nakna från midjan ner, som Dylan Moran skulle säga. Tre timmar långa filmer där fårade gamla män sitter knäpptysta och röker medan tonåriga flickor dansar nakna runtom dem, och en gång i kvarten säger något i stil med "en cigarett... åh... min far hade en roddbåt..." Förutom ett eller två undantag är franska program också ena jävla liggsår.
Ska vi vara helt ärliga må det ha gjorts någon schysst thriller i Tyskland, och Fassbinder har ju viss renommé. Franska nya vågen kan inte förnekas, och visst finns "La Haine" bland mina favoritfilmer. Men samtidigt...
Vad väljer du helst? Michael Parkinson eller någon sönderrökt fransk litteraturkritiker? The Henry Rollins Show eller L'exposition de Henri Pompeuse? London Live eller Peters Popshow? Ja, vad fan - Kommisarie Lynley eller Kommissar Rex?
Nej du, farbror Barbro. Får jag välja så skulle det vara amerikansk skräpkultur och brittiska kriminaldramer dygnet runt i SVT. Eva Hamilton borde förresten passa på att slänga ut alla skitdåliga nordiska produktioner på samma gång. Danska deckare där man kan räkna ut vem mördaren är innan vinjetten spelat färdigt. Norska deckare som tar tio år på sig för att reda ut föräldrarnas släktträd. Finska... nej, vänta. Det finns ingen finsk teve. Jag vet, jag har varit där. De har bara nyhetsprogram och råddiga Idol-uttagningar.
Och så dessa förbannade svenska skräpprogram. Om det rör sig om ett drama, och det utspelar sig i Norrland pratar alla antingen stockholmska eller så har de hittat på någon brytning som låter som en skottskadad dalmas. Det är alltid skitdålig dialog, även om det så är Strindberg som skrivit den och Max von Sydow och Stellan Skarsgård som läser upp den. Michael Persbrandt är med i varenda serie och varenda film. Han gör alltid samma rollfigur, vare sig han spelar förste älskare, förståndshandikappad eller tuff snut. Han spelar alltid den tuffa snuten. Som råkar vara förste älskare. Eller förståndhandikappad.
Nej, fuck that. Ut med all nordisk och europeisk skit. Bortsett från något nyhetsprogram på svenska vill jag inte se en enda icke-engelskspråkig etermedienolla igen. Henrik Schyffert kan få städa SR:s cafeteria. I sin jävla indianoutfit. Bert Karlsson vill jag bara se på ett julbord med ett äpple i munnen i fortsättningen.
Vi skall sträva efter mindre icke-engelskspråkig media överhuvudtaget. Och varför? Jo, därför att det är skit.
Men är det så jävla konstigt? Har du sett tysk teve? Vilka tyska program minns du från när du var yngre? Jag vet. Kliniken och Kommissar Rex.
Bortsett från något "Språka på..."-program, världskrigsdokumentärer och John Blunds DDR-propaganda har vi inte sett något annat. Det är ett kompakt jävla mörker, tysk teve. Och fransk teve! Pomp du pomp, bleu du bleu, pfft pfft! Vad finns där att se? Rufsiga konstnärer som rumlar runt i svartvitt i sina ostädade Parisvåningar, nakna från midjan ner, som Dylan Moran skulle säga. Tre timmar långa filmer där fårade gamla män sitter knäpptysta och röker medan tonåriga flickor dansar nakna runtom dem, och en gång i kvarten säger något i stil med "en cigarett... åh... min far hade en roddbåt..." Förutom ett eller två undantag är franska program också ena jävla liggsår.
Ska vi vara helt ärliga må det ha gjorts någon schysst thriller i Tyskland, och Fassbinder har ju viss renommé. Franska nya vågen kan inte förnekas, och visst finns "La Haine" bland mina favoritfilmer. Men samtidigt...
Vad väljer du helst? Michael Parkinson eller någon sönderrökt fransk litteraturkritiker? The Henry Rollins Show eller L'exposition de Henri Pompeuse? London Live eller Peters Popshow? Ja, vad fan - Kommisarie Lynley eller Kommissar Rex?
Nej du, farbror Barbro. Får jag välja så skulle det vara amerikansk skräpkultur och brittiska kriminaldramer dygnet runt i SVT. Eva Hamilton borde förresten passa på att slänga ut alla skitdåliga nordiska produktioner på samma gång. Danska deckare där man kan räkna ut vem mördaren är innan vinjetten spelat färdigt. Norska deckare som tar tio år på sig för att reda ut föräldrarnas släktträd. Finska... nej, vänta. Det finns ingen finsk teve. Jag vet, jag har varit där. De har bara nyhetsprogram och råddiga Idol-uttagningar.
Och så dessa förbannade svenska skräpprogram. Om det rör sig om ett drama, och det utspelar sig i Norrland pratar alla antingen stockholmska eller så har de hittat på någon brytning som låter som en skottskadad dalmas. Det är alltid skitdålig dialog, även om det så är Strindberg som skrivit den och Max von Sydow och Stellan Skarsgård som läser upp den. Michael Persbrandt är med i varenda serie och varenda film. Han gör alltid samma rollfigur, vare sig han spelar förste älskare, förståndshandikappad eller tuff snut. Han spelar alltid den tuffa snuten. Som råkar vara förste älskare. Eller förståndhandikappad.
Nej, fuck that. Ut med all nordisk och europeisk skit. Bortsett från något nyhetsprogram på svenska vill jag inte se en enda icke-engelskspråkig etermedienolla igen. Henrik Schyffert kan få städa SR:s cafeteria. I sin jävla indianoutfit. Bert Karlsson vill jag bara se på ett julbord med ett äpple i munnen i fortsättningen.
Vi skall sträva efter mindre icke-engelskspråkig media överhuvudtaget. Och varför? Jo, därför att det är skit.
Länge leve Carl Bildt.
Jag tycker generellt sett att Carl Bildt är en ganska osympatisk person, faktiskt på gränsen till demonisk. Nu beskylls han i Expressen för att ha bussat Säpo på en Expressenjournalist och hans fotograf.
"När jag jagade Carl Bildt utanför TV4-huset i januari för att få svar på adekvata frågor om hans optionsprogram i Vostok Nafta, avfärdade ministern mig bryskt: 'Jag pratar inte med Expressen. Inte efter Persbrandthistorien'. Bildt tecknade åt Säpovakterna, som resolut lyfte upp Expressens fotograf och promenerade iväg med honom".
Så skriver journalisten i fråga, Johannes Nesser (connection med Håkan, förresten, någon?), i dagens Expressen. Carl Bildts folk förnekar förstås händelsen, och fotografen ger så märkliga svar att de hade passat in i valfritt avsnitt av Twin Peaks eller en parodi av amerikansk politik.
Om vi förutsätter att Nessers historia är den som ligger närmast sanningen så har jag en helt ny bild av vår utrikesminister. Jag har ta mig tusan en helt nyfunnen respekt för honom! Det borde finnas inskrivet i Svea Rikes lag att Expressenjournalister, utan undantag och i alla situationer, alltid skall lyftas bort av Säpoanställda. Lagen kan även utökas till att gälla Aftonbladets medarbetare, Lena Mellin och Peter Kadhammar undantagna, och personal från TV3. Vill man gå ett steg längre för att undvika missförstånd kan man även lagstifta bort veckopressen också.
Så way to go, Carl Bildt! Jag önskar att jag hade varit där när du skuffade undan råttorna. Jag hade gett dig och hela din stab en high-five och smörgåstårta på fredag.
"När jag jagade Carl Bildt utanför TV4-huset i januari för att få svar på adekvata frågor om hans optionsprogram i Vostok Nafta, avfärdade ministern mig bryskt: 'Jag pratar inte med Expressen. Inte efter Persbrandthistorien'. Bildt tecknade åt Säpovakterna, som resolut lyfte upp Expressens fotograf och promenerade iväg med honom".
Så skriver journalisten i fråga, Johannes Nesser (connection med Håkan, förresten, någon?), i dagens Expressen. Carl Bildts folk förnekar förstås händelsen, och fotografen ger så märkliga svar att de hade passat in i valfritt avsnitt av Twin Peaks eller en parodi av amerikansk politik.
Om vi förutsätter att Nessers historia är den som ligger närmast sanningen så har jag en helt ny bild av vår utrikesminister. Jag har ta mig tusan en helt nyfunnen respekt för honom! Det borde finnas inskrivet i Svea Rikes lag att Expressenjournalister, utan undantag och i alla situationer, alltid skall lyftas bort av Säpoanställda. Lagen kan även utökas till att gälla Aftonbladets medarbetare, Lena Mellin och Peter Kadhammar undantagna, och personal från TV3. Vill man gå ett steg längre för att undvika missförstånd kan man även lagstifta bort veckopressen också.
Så way to go, Carl Bildt! Jag önskar att jag hade varit där när du skuffade undan råttorna. Jag hade gett dig och hela din stab en high-five och smörgåstårta på fredag.
Medium pimpin'
En arbetskamrat tyckte häromdagen att jag klädde mig dyrt. Jag hade en Filippa K-cardigan ovanpå en limiterad Fred Perry-piké så till viss del hade hon rätt. Å andra sidan skulle jag aldrig klä mig på ett visst sätt enbart för att det är dyrt. Faktum är att jag inte kan tänka mig någonting vidrigare än en människa som köper kläder enbart för att de är dyra. Då har man helt missat galoppen. De människorna finns ju faktiskt. Man möter dem och säger "schyssta brallor". Man får till svar "ah visst fan, pröjsade tre och nio föråm i Japan". Du vet, man vill kräkas.
Men det är en jävla skillnad mellan att enbart köpa dyrt och att köpa kvalitet. Självklart kan jag köpa ett par byxor på H&M och en skjorta på JC för i stort sett ingenting, och se snygg och trevlig ut. Problemen kommer efter ett par användningar. De håller en tvätt. Sedan är byxorna oformliga i stjärten och tunnslitna i grenen. Skjortan är sladdrig i kragen och för kort.
Då betalar jag hellre femtonhundra för en John Smedley-pullover som jag kan tvätta tio gånger och som ändå ser ny ut. Eller tusen spänn för en Paul Smith-skjorta vars krage inte ser ut som en rulad efter användning, tvätt och tork.
Jag äger och använder fortfarande en svart Fred Perry som jag köpte i München 1998. Den kostade då över 100 D-Mark men gosse om den har hållit i ur och skur. Visst, den är blekt och lite hängig, men den är fortfarande med i leken. Jag köpte mina svarta Wallabees någon gång 2002 och, bortsett från lite damm, så promenerar man fortfarande många sköna mil i dem. En grå, tunn merinoullströja från Smedley blev till och snyggare och bekvämare efter ett par tvättar.
Hur många dojjor från Din Sko håller i fem år? Hur många tio år gamla pikétröjor från H&M äger du? Och hur många billiga plagg har du egentligen använt mer än 4-5 gånger? Jag köper inte kläder ofta, men när jag gör det köper jag i regel sådant jag har tänkt använda ofta och länge. Pris delat med antal användningar blir faktiskt oftast till kvalitetsplaggens fördel.
Och vad gäller plaggen jag inledde krönikan med: koftan fick jag av min fru, och pikén köpte jag på rea... vi kallar det medium pimpin'.
Samma gamla samma gamla...
NBC Universal och News Corp kommer från och med i sommar att börja distribuera film och teveprogram på nätet. Det är en jättesatsning i samarbete med AOL, MSN och Yahoo, och kommer att vara helt gratis.
Haken?
Plural, tack. Hakarna lyder som följer: sändningarna kommer att vara annonsfinansierade. Materialet kommer att spelas upp i en egenpulad separat player på de respektive aktörernas sajter.
En fråga: vad, förutom det faktum att du kan kolla det du vill när du vill, är det absolut bästa med nedladdade avsnitt av exempelvis "Grey's Anatomy"? Jag tror att de flesta skulle svara avsaknaden av reklam. Jag tror att många dessutom skulle svara att det är så skönt att lägga sig i soffan med laptopen på magen och bara glo på Christinas tokigheter. Universal och Murdoch tycks inte ha fattat det, utan fortsätter i samma gamla spår.
Universal annonserade tidigare i år att man dessutom avser att lägga ut hela deras katalog av musik för gratis nedladdning. Lovande och högintressant, om det hela bara inte föll på samma tröga tänk. Ljudfilerna skulle förstås vara kopieringsskyddade och dessutom i ett eget filformat som inte en enda portabel musikspelare idag stödjer. Jag är uppriktigt förvånad över att man inte klämde in en liten reklamsnutt innan och efter varje låt när man ändå var igång.
Tänk själv. "This song is brought to you in association with Lockheed Martin, manufacturers of quality missiles since 1945".
Bom!
"All the leaves are brown..."
Läs mer: http://www.resume.se/nyheter/2007/03/23/tv-jattar-borjar-visa-prog/index.xml