Vem blir popidol?
Sitter och slöglor på TV4:s Idoltävling, och känner lite grann att jag ger tusan i vem som vinner. Så jag tänkte istället skriva vad jag tycker om deltagarna rent spontant.
Daniel: sjunger bra, men ser ju för fan ut som Phil Collins. Dessutom hatar jag hans urringade t-shirts och den där jävla armbindeln. Ska ha en eloge för ibland väldigt ambitiösa låtval (se: "Live and Let Die"). Lika mycket popstjärna som Tobias Billström.
Mattias: utstrålning som en pappersnäsduk. Sjunger halvdant. Svenne Banan ut i fingerspetsarna. Så trist att jag inte orkar skriva mer.
Andreas: ännu en bra röst, men är fullkomligt ocharmig och oformlig på alla sätt. Har en medfödd töntighet som gör att han helt enkelt inte kan ha en chans i helvetet att bli Idol 2007. Skulle kanske klara sig i ett after-skiband eller en dansorkester där han inte behöver röra sig.
Marie: finlandsfärja, dansband eller showartist. Det kan hon passa för. Men knappast som Idol. Och så förbannat klämkäck! Dessutom minuspoäng för att hon medverkat i Big Brother och varit babbelprogramsvärdinna*.
Amanda: hur i helvete hon klarat sig kvar så här länge övergår mitt vildaste förstånd. Tuff stil, javisst, men sjunger ärligt talat rent förjävligt. Hörde ni henne sjunga "Lovefool" för någon månad sedan? Hela Slottskyrkogården vibrerade av lik som vred sig i sina gravar.
Christoffer, som just åkte ut, var faktiskt den enda som jag tyckte hade någon som helst Idolkvalitet. Nu är det ju bara ett gäng ganska sorgliga typer kvar. Visst, han var lite grungefjompig sådär, men han hade iallafall en look och en ganska egen röst. Och det är faktiskt coolt med långt hår.
Till sist: fan, vilket skitprogram det är. Jag är faktiskt tveksam till att lägga det här inlägget i kategorin 'Musik'.
Go'natt,
M
Daniel: sjunger bra, men ser ju för fan ut som Phil Collins. Dessutom hatar jag hans urringade t-shirts och den där jävla armbindeln. Ska ha en eloge för ibland väldigt ambitiösa låtval (se: "Live and Let Die"). Lika mycket popstjärna som Tobias Billström.
Mattias: utstrålning som en pappersnäsduk. Sjunger halvdant. Svenne Banan ut i fingerspetsarna. Så trist att jag inte orkar skriva mer.
Andreas: ännu en bra röst, men är fullkomligt ocharmig och oformlig på alla sätt. Har en medfödd töntighet som gör att han helt enkelt inte kan ha en chans i helvetet att bli Idol 2007. Skulle kanske klara sig i ett after-skiband eller en dansorkester där han inte behöver röra sig.
Marie: finlandsfärja, dansband eller showartist. Det kan hon passa för. Men knappast som Idol. Och så förbannat klämkäck! Dessutom minuspoäng för att hon medverkat i Big Brother och varit babbelprogramsvärdinna*.
Amanda: hur i helvete hon klarat sig kvar så här länge övergår mitt vildaste förstånd. Tuff stil, javisst, men sjunger ärligt talat rent förjävligt. Hörde ni henne sjunga "Lovefool" för någon månad sedan? Hela Slottskyrkogården vibrerade av lik som vred sig i sina gravar.
Christoffer, som just åkte ut, var faktiskt den enda som jag tyckte hade någon som helst Idolkvalitet. Nu är det ju bara ett gäng ganska sorgliga typer kvar. Visst, han var lite grungefjompig sådär, men han hade iallafall en look och en ganska egen röst. Och det är faktiskt coolt med långt hår.
Till sist: fan, vilket skitprogram det är. Jag är faktiskt tveksam till att lägga det här inlägget i kategorin 'Musik'.
Go'natt,
M
Skiva: knasur och vimsur
Múm
Go Smear the Poison Ivy
(Fat Cat)
Om det är två saker jag har väldigt svårt i verkliga livet, så är det vimsighet och knasighet. Det förstnämnda för att det irriterar mig, det andra för att "knasigt" för mig bär likhetstecken med Stefan och Krister eller studentspex. Jag brukar inte tycka att de är särskilt önskvärda egenskaper i musikaliska sammanhang heller. Architecture in Helsinki låter vimsiga, och vem orkar lyssna på en hel skiva med dem? Frank Zappa lät knasig, och vem kan ärligt säga att han eller hon verkligen gillar Zappa? Båda grejerna känns ofta som en fasad, något för att dölja att det egentligen inte finns något innehåll i musiken.
Men så var det den här plattan. Jag vet inte om det är för att de är islänningar och bara genom sitt kulturella arv har en annan sorts vims och knas i blodet. "Go Smear the Poison Ivy" är bitvis bara lysande. Att försöka beskriva hur det låter är besvärligt, men jag ska försöka.
Det är kakburkstrummor som bara vägrar spela ett enkelt komp. Synthar som kortslutit, synthar som fått eget liv, synthar som helt enkelt bara låter fucked up. Ibland något gitarrliknande ljud som kommer från yttre rymden. Eko eko eko. Någon som knackar på kastruller. Människor som sjunger som älvor.
Jag vet. Det låter på pappret (eller skärmen) helt vidrigt. Men jag är såld.
Múm har någon sorts dubestetik som är väldigt klädsam. Musiken tillåts andas, breda ut sig, utvecklas i sin egen takt. Stundtals svävar den bara ut i kosmos och ballar ur, för att någon minut senare bli stram och återhållen. Och mitt i allt ljudet av ett kraschande UFO som matas genom en ekokammare.
Trots allt ljudsmideri och soniskt vansinne finns det faktiskt låtar, fina popmelodier och riktiga låtstrukturer bakom knastrandet och sprakandet och swooshandet. Lyssna bara på den underbara "Moon Pulls".
Jag brukar per definition vara allergisk mot isländska band med konstiga namn (se: Ham, Sigur Ros etc), men inför Múm kapitulerar jag och går väl och geggar in mig i den där gifteken då.
Fiska om arkitektur...
... var väl samma sak som att prata om musik, enligt Zappa. Eller hur var det?
Jag tänkte släppa det här med att kommentera omvärlden i några ögonlock, och istället skriva lite om musik. Därför kommer det lite skivbabbel framöver. Jag hoppas att det är okej.
Förresten, pojkar och flickar: det är inte ens två månader kvar av året, så börja fila på era Best Of 07-listor! Det är svårt, jag vet, eftersom det mesta som släppts varit ren dynga, men försök iallafall. Jag vet på förhand att min lista kommer att innehålla såväl dödsmetall som isländskt knas, r&b och emorock, punk och en legend.
Men nå jo. Vi hörs på en stund.
M
Jag tänkte släppa det här med att kommentera omvärlden i några ögonlock, och istället skriva lite om musik. Därför kommer det lite skivbabbel framöver. Jag hoppas att det är okej.
Förresten, pojkar och flickar: det är inte ens två månader kvar av året, så börja fila på era Best Of 07-listor! Det är svårt, jag vet, eftersom det mesta som släppts varit ren dynga, men försök iallafall. Jag vet på förhand att min lista kommer att innehålla såväl dödsmetall som isländskt knas, r&b och emorock, punk och en legend.
Men nå jo. Vi hörs på en stund.
M
Pardonnez korvmoj
Hej, kära publik. Vill bara ploppa in och be om ursäkt för att jag inte klottrat på ett tag, men jag är lite under ytan just nu. Jag återkommer snart med nya osanningar, illusioner och rena personpåhopp.
Men för att ge er något skrämmande att begrunda till dess: jag börjar inse att jag faktiskt gillar The Eagles. Vaknade imorse med "Doolin' Dalton" i huvudet, helt kallsvettig och konfunderad.
Nu ska jag ta en liten lur, och lämnar er så med en bild av en lemur.
Puss / Mats
Men för att ge er något skrämmande att begrunda till dess: jag börjar inse att jag faktiskt gillar The Eagles. Vaknade imorse med "Doolin' Dalton" i huvudet, helt kallsvettig och konfunderad.
Nu ska jag ta en liten lur, och lämnar er så med en bild av en lemur.
Puss / Mats
En förlust för Europa, en vinst för universum
Fiddy neggar på Europa, och vad gör egentligen det? Finns det överhuvudtaget någon över 15 år som bryr sig om 50 Cent längre? Jag tror att vi inte bara har genomskådat vilken bluff han är som artist; vi har även insett vilket skämt han är som rappare och textförfattare.
Det förklarar också varför Kanyes nya platta säljer bättre än Fiftys: West har en äldre publik som, åtminstone sporadiskt, betalar för den musik den konsumerar. Västvärldens alla tonåringar laddar ner all musik via DC++ eller diverse torrentsajter och kan inte tänka sig att betala för den. Vilket drabbar Fifty direkt.
50 Cent hotar ju dessutom med att lägga av som artist. All the better for us, säger jag. Tänk vad skönt att slippa höra hans trista beats och hans tröttsamma rim om vapen, horor och pengar. Och så den där rösten. Den där orytmiska, sluddrande idiotrösten som ger mig spasmer och eksem.
"Get Rich or Die Trying" hette hans första platta. Jag hoppas han har blivit rejält rik, för om han nu ska sluta försöka, vad händer då?
En ökning är en minskning
Musikbranschen ojar sig över tappade intäkter och ökad fildelning igen. Det börjar bli ett mantra, en ursäkt för att slippa ta itu med grundproblemet: att folk inte har lust att betala för dåliga produkter. Jag har halvt om halvt snuddat vid detta ämne i ett tidigare inlägg, men faktum är att framförallt i år har det mestadels släppts usla, ointressanta och mediokra skivor.
Ökningen för digital musikförsäljning har b a r a ökat med 21% under årets första halva, meddelar Grammofonleverantörernas förening idag. Tidigare år har man noterat ökningar i storleksordningen 300% och liknande. Nyhetens behag, skulle man kunna säga. En ökning med 21% är inte illa, skulle man också kunna säga. Men skivbranschen är inte nöjda, utan skyller på fildelning och andra långsökta förklaringar. Och får det hela till en minskning istället, i och med att det säljs färre fysiska singlar och album.
Citat av Marie Nilsson, vd Mediavision (SvD):
- Kanske har det inte varit så många stora releaser från skivbranschen under perioden. Det är för tidigt att säga att det bromsats upp, det kan gå stötvis.
Nej, gubbar och gummor - problemet är för det första att ni bara släpper s k i t. För det andra måste ni erbjuda mervärde, t.ex. en extra disk med videor och extramaterial i samband med att (insert vilken avdankad artist som helst) släpper ett samlingsalbum. Eller något motsvarande när ni lanserar en ny artist eller nytt material från en etablerad artist. Kanske roliga prylar och grejer för de som faktiskt köper digitalt. Men ni är för snåla, för giriga, för korkade och för inskränkta för att prova detta. Det är därför ni kommer att dö, och det vet ni.
Läs mer på Svenskan, denna outtömliga källa av riktiga nyheter, och Sveriges enda läsvärda dagstidning.
Ökningen för digital musikförsäljning har b a r a ökat med 21% under årets första halva, meddelar Grammofonleverantörernas förening idag. Tidigare år har man noterat ökningar i storleksordningen 300% och liknande. Nyhetens behag, skulle man kunna säga. En ökning med 21% är inte illa, skulle man också kunna säga. Men skivbranschen är inte nöjda, utan skyller på fildelning och andra långsökta förklaringar. Och får det hela till en minskning istället, i och med att det säljs färre fysiska singlar och album.
Citat av Marie Nilsson, vd Mediavision (SvD):
- Kanske har det inte varit så många stora releaser från skivbranschen under perioden. Det är för tidigt att säga att det bromsats upp, det kan gå stötvis.
Nej, gubbar och gummor - problemet är för det första att ni bara släpper s k i t. För det andra måste ni erbjuda mervärde, t.ex. en extra disk med videor och extramaterial i samband med att (insert vilken avdankad artist som helst) släpper ett samlingsalbum. Eller något motsvarande när ni lanserar en ny artist eller nytt material från en etablerad artist. Kanske roliga prylar och grejer för de som faktiskt köper digitalt. Men ni är för snåla, för giriga, för korkade och för inskränkta för att prova detta. Det är därför ni kommer att dö, och det vet ni.
Läs mer på Svenskan, denna outtömliga källa av riktiga nyheter, och Sveriges enda läsvärda dagstidning.
Jag räcker upp handen och frågar...
... om det inte är brukligt att en läkare tvättar händerna innan han behandlar vem som helst för vad som helst? Den mot sitt nekande våldtäktsdömde läkaren hävdar att man funnit spår av hans sperma i kvinnans underliv och trosor eftersom han "måste ha haft sperma på fingrarna".
Läs mer hos Svenskan!
Läs mer hos Svenskan!
Kellz bellz
Se detta inlägg som en uppföljning på min tidigare post om den sorgliga skivskörden anno 2007. På inrådan av chops (som egentligen är punkare) och en annan kamrat (som till vardags ber vid Biggies altare) har jag nämligen tagit mig an en platta som jag i vanliga fall inte hade tagit i med en tio fot lång tång. Inte för att artisten i fråga är talanglös, eller har ett dåligt track record. Inte för att artisten är ointressant, för kommersiell, eller något annat ridikulöst svepskäl.
Nej, det är för att han gillar att kissa på 14-åriga flickor och filma det.
Du förstår säkert att jag pratar om R Kelly. Kanske förstår du också att jag pratar om hans senaste alster "Double Up". Har du hört den? Det är ta mig tusan nästan det enda jag lyssnat på hela veckan. Visst - han är en jävla snuskhummer på alla sätt, och det gör mig moraliskt ont att stödja honom. Samtidigt sjunger han som en grekisk jävla gud, och skriver så löjligt bra låtar att jag faktiskt inte kan komma på någon annan som smackar in så många hits på ett och samma album.
Det finns några ganska lama ögonblick på skivan, typ ett horribelt rockspår tillsammans med Kid Rock, skämtet "Sex Planet" och någon pinsam ballad. Trots det är skivan till åtminstone tre fjärdedelar helt oklanderlig. Jag är inte helt galen i hans experimenterande med autotune på vissa låtar, och bitvis är rimmen ganska löjliga, men melodierna och grooven krossar knäskålar. Jag skojar inte.
En annan grej som skänker "Double Up", och kanske en stor del av Kellz tidigare produktion, en extra dimension är känslan av att killen inte är helt rätt i huvudet. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det, men jag tror helt enkelt inte att han mår särskilt bra. Det är något i hans texter och sättet han sjunger dem som leder mig till att tro att han egentligen är fruktansvärt ensam där uppe i pallet. Han sjunger om hur han går på klubbar och raggar brudar, men det känns som att han ljuger, att han fantiserar om det men i själva verket sitter inlåst i ett panic room och dricker Pucko och tajjar.
Sinnessjuk r&b, kan det verkligen vara något? Ja, ta mig fan, det kan det verkligen. "Double Up" är faktiskt det mest helgjutna album jag hört i år. Jag tänker faktiskt ta mig an hela hans katalog efter att ha hört denna platta, kissorgievideor eller inte.
En annan kille som gjort en hyfsad platta, utan att verka pervers eller störd, är veteranen Joe. "Ain't Nothing Like Me" är väl typ hans sjätte platta. Jag vet inte riktigt vad det är med Joe, men han tycks aldrig få det där riktiga breaket, fast han gör allting ungefär enligt boken. Han jobbar med Tim & Bob, plockar in Nas, sjunger som Donnie Hathaway, och är både lagom thug och lagom tender lover. Yes, det finns snusktexter att hämta också.
Jag tänker inte göra någon recension av skivan, utan konstaterar bara att den hade varit helgjuten om man plockat bort 4-5 av de 14 spåren. Det är framförallt några riktigt sega ballader som kunnat kapas, för det är på midtempogrejerna som mannen skiner på riktigt. "Get To Know Me" och "Life of the Party" är ett par riktiga rökare som ingen bör missa.
Bobby Valentino är en störtlöjlig figur, en ganska patetisk Justin-wannabe som egentligen bara har sin connection med Ludacris som merit. Trots det finns det ett par ganska heta, om än uppenbart Justin-apande, spår på hans senaste platta "Special Occasion". "Anonymous", som jag tror var första singeln, är en kalastrudelutt i stil med "My Love". "Rearview (Ridin')" är i samma skola, och har en riktig mördarrefräng. Tyvärr kommer Luda in och lägger en skittrist vers i mitten, och sabbar intro och outro med några trötta och oinspirerade rim. Kapa honom och låten hade mosat det mesta.
Såg på Labradors webbplats att det kommer ett nytt släpp från Radio Dept i november. Fucka inte upp det, band och bolag, för jag utser det redan till Årets Album utan att ha hört en ton. That's how much I love you, som någon sjöng.
Fridens liljor,
Mats
Ge mig något att svimma över
Jag och min svåger Nils hade en diskussion per telefon häromveckan angående the state of music 2007. Han hade precis pissat, på ett ganska gentlemannamässigt sätt, över hela nya Moneybrotherplattan i sin tidning. Jag hade inga direkta invändningar, för jag tycker också att Anders Wendins rotrock i grund och botten är ganska fantasilös och poänglös. Nu är inte Moneybrother den enda som är urtrist och onödig; faktum är att det egentligen inte har kommit något upphetsande alls under hela året, som jag ser det.
När man som jag ligger på sjukhus och inte riktigt tar sig någonstans har man förstås schweinigt mycket tid att lyssna på musik. Jag har försökt att hänga med vad gäller årets plattor, men sorgligt nog har jag inte hört något alls som verkligen grabbar tag. Ibland lurar man sig dock en stund. Kanske i ren desperation.
Texasbandet Spoons typ sjätte platta "Ga Ga Ga Ga" fick en glödande recension av Pitchfork. Hjärnskadad som jag är lurade jag mig själv och köpte den i stort sett olyssnad. Spoon låter inte som något annat, på gott och ont. Ibland shanghajar de mina synapser och låter lite American Music Clubbigt. Ibland maler de loss på ett ackord i sju minuter och blåser mig igen, eftersom jag misstolkar det som skränrock. Men ju mer jag lyssnar på skivan, desto mer inser jag att de egentligen inte har några låtar att tala om. Faktum är att jag får känslan av att de har räknat ut sin musik på ett rutat papper i förhand. De liksom låter bra, fast de egentligen är helt innehållslösa.
Mavis Staples släppte i våras sin medborgarrättsplatta "We'll Never Turn Back". Jag blev så oerhört charmad av inledande "Down in Mississippi" att jag köpte hela plattan utan att höra ett enda annat spår. Ry Cooders produktion är härligt sluskig, och det är befriande att höra en gammal räv som Mavis i ett lite skitigare kontext än vad som är legio när gamla soulartister gör någon sorts comeback. Alla musikerna låter som om de har utrustning från frihetskriget, som de spelar på med brutna händer. Jag gillar det. Det trista är bara att det egentligen bara är "Down in Mississippi" och ett par spår till - "99½" studsar fram i sinnet - som faktiskt är lika bra som jag hade velat. Resten är faktiskt ganska mossigt, bakom den skitiga fasaden.
Jag tyckte att The Corals debutplatta var helt briljant när den kom, men i retrospekt lyssnade man väl egentligen bara på "Dreaming of You" om och om igen. Lockad av en gnisslig fuzzgitarr i första spåret och "Jaqueline"s sockersöta refräng köpte jag nyss deras fjärde album "Roots & Echoes". Den låter också skitbra rakt igenom vid första genomlyssningen. Och så lyssnar man igenom den igen och nynnar medan man lyssnar. Sedan tonar sista tonen ut, och man inser att man inte minns ett skvatt av vad man lyssnat på de senaste typ 45 minuterna. Lite grann som det faktiskt var med deras självbetitlade debut också. Och antagligen var det samma sak med de två album som jag inte brytt mig om därefter.
Lite grann så här har det varit ända sedan årsskiftet. Mediokra, småtrista, snygga och innehållslösa skrivbordsprodukter. Tacka fan för att jag bara har lyssnat på hiphop, NYHC och classic rock hela året.
Ska det inte komma något som knäcker en i år? Som förra året, när Midlake och Hot Chip och Radio Dept var jättebra och man bara ruttnade för att det var så gott? Det är bara fyra månader kvar på året. Någon måste step up and kick some shit out.
Eller ge mig tips på sådant som jag har missat, om du tycker att jag är en gnällig gammal gubbe. Det måste låta helt nytt, och låtarna måste vara så bra att hela Beatles, Beach Boys, Doors, Stones och Clash kataloger framstår som hafsverk av tondöva amatörer. Okej? Jag är idel öra.
Kjamiz!
När man som jag ligger på sjukhus och inte riktigt tar sig någonstans har man förstås schweinigt mycket tid att lyssna på musik. Jag har försökt att hänga med vad gäller årets plattor, men sorgligt nog har jag inte hört något alls som verkligen grabbar tag. Ibland lurar man sig dock en stund. Kanske i ren desperation.
Texasbandet Spoons typ sjätte platta "Ga Ga Ga Ga" fick en glödande recension av Pitchfork. Hjärnskadad som jag är lurade jag mig själv och köpte den i stort sett olyssnad. Spoon låter inte som något annat, på gott och ont. Ibland shanghajar de mina synapser och låter lite American Music Clubbigt. Ibland maler de loss på ett ackord i sju minuter och blåser mig igen, eftersom jag misstolkar det som skränrock. Men ju mer jag lyssnar på skivan, desto mer inser jag att de egentligen inte har några låtar att tala om. Faktum är att jag får känslan av att de har räknat ut sin musik på ett rutat papper i förhand. De liksom låter bra, fast de egentligen är helt innehållslösa.
Mavis Staples släppte i våras sin medborgarrättsplatta "We'll Never Turn Back". Jag blev så oerhört charmad av inledande "Down in Mississippi" att jag köpte hela plattan utan att höra ett enda annat spår. Ry Cooders produktion är härligt sluskig, och det är befriande att höra en gammal räv som Mavis i ett lite skitigare kontext än vad som är legio när gamla soulartister gör någon sorts comeback. Alla musikerna låter som om de har utrustning från frihetskriget, som de spelar på med brutna händer. Jag gillar det. Det trista är bara att det egentligen bara är "Down in Mississippi" och ett par spår till - "99½" studsar fram i sinnet - som faktiskt är lika bra som jag hade velat. Resten är faktiskt ganska mossigt, bakom den skitiga fasaden.
Jag tyckte att The Corals debutplatta var helt briljant när den kom, men i retrospekt lyssnade man väl egentligen bara på "Dreaming of You" om och om igen. Lockad av en gnisslig fuzzgitarr i första spåret och "Jaqueline"s sockersöta refräng köpte jag nyss deras fjärde album "Roots & Echoes". Den låter också skitbra rakt igenom vid första genomlyssningen. Och så lyssnar man igenom den igen och nynnar medan man lyssnar. Sedan tonar sista tonen ut, och man inser att man inte minns ett skvatt av vad man lyssnat på de senaste typ 45 minuterna. Lite grann som det faktiskt var med deras självbetitlade debut också. Och antagligen var det samma sak med de två album som jag inte brytt mig om därefter.
Lite grann så här har det varit ända sedan årsskiftet. Mediokra, småtrista, snygga och innehållslösa skrivbordsprodukter. Tacka fan för att jag bara har lyssnat på hiphop, NYHC och classic rock hela året.
Ska det inte komma något som knäcker en i år? Som förra året, när Midlake och Hot Chip och Radio Dept var jättebra och man bara ruttnade för att det var så gott? Det är bara fyra månader kvar på året. Någon måste step up and kick some shit out.
Eller ge mig tips på sådant som jag har missat, om du tycker att jag är en gnällig gammal gubbe. Det måste låta helt nytt, och låtarna måste vara så bra att hela Beatles, Beach Boys, Doors, Stones och Clash kataloger framstår som hafsverk av tondöva amatörer. Okej? Jag är idel öra.
Kjamiz!
Att stoppa fingrarna där de inte ska vara
Jag håller på att utmana mig själv. Jag försöker ställa min musiksmak på prov, för att se om jag bara gillar vissa nya grejer enbart för att de är nya. För att se om jag avskyr vissa saker bara för att man ska avsky dem. Och för att ta reda på om det finns kvalitet i sådant som till det yttre ser ut som fan själv.
Min tripp just nu stavas A.O.R. Det betyder adult oriented rock, och översätts ungefär till "platt vuxenrock".
Mustaschaporna ovan står för min allra äckligaste etapp just nu. Männen på bilden kallade sig gemensamt för Journey, och jag lyssnar just nu på deras album "Escape" från 1981. Det är lite grann som att peta på en lös tand: du vet att du inte borde, det gör egentligen lite ont, men du kan inte låta bli för innerst inne finns det något som är jävligt skönt.
"Escape" öppnar helt fenomenalt med tre grymma slicka radiorockrökare: "Don't Stop Believin'", "Stone in Love" och "Who's Crying Now". Det är så sjukt slickt, så enormt omodernt, och så fruktansvärt överproducerat att man bångnar. Det här är precis sådan musik som jag hatar allra mest. Men jag kan inte låta bli! Det är helt enkelt löjligt bra.
Nu ska jag försöka upptäcka Night Ranger och Styx. Jag återkommer.
Pinsamt i d-moll
På allmän begäran kommer nu balladlistan. Precis som i de tidigare två installationerna rör det sig förstås om Ballader Du Älskar, Men Egentligen Inte Vill Erkänna. Jag har varit tvungen att verkligen väga dessa fem på guldvåg: är det bara minnen från alla mellanstadiediscon, eller är det En Genuint Bra Ballad? Det är inte helt enkelt. Men iallafall.
Matsens Guilty Pleasures volume 3: the ballad edition
1. Heart "Alone"
Systrarna Wilson hade släppt skivor i 10 år innan "What About Love" exploderade på listorna och gjorde bandet till världens ungefär största AOR-grupp. Det är förvisso en knäckande bra låt, men den slår inte denna listas etta, som fanns med på uppföljaren. Jag hade inte hört denna låt på säkert 10 år innan en Idol-deltagare eller liknande gjorde en cover på den typ förra månaden och hamnade på någon reklamradiostations A-lista.
Samtidigt hade någon den goda smaken att spela originalet i en podcast som jag hörde på jobbet dagen efter. Med skräckblandad förtjusning insåg jag att jag kunde nästan hela texten. Jag kunde till och med nynna gitarrsolot. Och det var så fint att jag nästan fick en klump i halsen. När jag är på ett visst humör är det här världens bästa, mest sentimentala låt. När jag skriver detta inser jag att jag måste köpa en Heartsamling.
2. Mariah Carey "Without You"
Nu tänker du 'varför i herrans namn inte Harry Nilsons originalversion?' Ja, det tänker nästan jag också. Det är bara det att Mariahs svulstiga tårdrypare slår an någon sträng hos mig som sällan slås an. Ställer man originalet och denna version mot varandra märker man direkt hur fjäderlätt Nilsons arrangemang är, och hur sansad han låter i all sin förtvivlan. Man ser framför sig hur han dricker ur sitt sista glas whiskey, lägger en tjugodollarssedel på bardisken, slänger sin bruna skinnjacka över axeln och stilla går ut genom dörren. Han promenerar ner till järnvägen och lägger sig på rälsen sekunderna innan godståget passerar.
Mariah å andra sidan iklär sig en guldlaméklänning, går ut på balkongen och gallskriker i flera minuter, innan hon slutgiltigt tänder eld på sitt hår, kastar sig ut från tolfte våningen med en apterad granat i vardera handen och landar på P Diddys Hummerlimousin. Det är inte värdigt, men det är jävligt effektfullt och förbaskat effektivt. Klumpen i halsen känns stor som en vattenmelon, och man känner sig nästan lite ansvarig.
3. Barry Manilow "Mandy"
Det var inte förrän en pojkgrupp, jag minns inte vilken, gjorde en cover på "Mandy" som jag insåg låtens storhet. Den utsökta simpliciteten i texten, Manilows gubbtorra och lite tillknäppta sorgsenhet, det smäktande arrangemanget - när en låt är så här oironisk och ärlig är det svårt att inte svälja den med hull och hår. Sedan gillar jag att Barry Manilow är så hysteriskt fugly, som om Rod Stewart parat sig med en leprechaun. Det skänker honom, och låten, en viss trovärdighet.
"Oh, Mandy
You came and you gave without taking
but I pushed you away"
Damn close to genius.
4. Bad English "When I See You Smile"
Jag vet inte om det bara är en taskig inspelning eller om det verkligen rör sig om ett talfel, men sångaren låter som om han läspar. Jag gillar det, även om hela produktionen låter lite grann som en Real Audio-fil fast lyxigare. Texten har också den där extra pzazz som krävs för en toppballad: "When I see you smile I can face the world". Stolt, men ömt.
Neil Schon spelar gitarr. Han är en j ä v l i g t grym musiker. Och jag menar det helt seriöst. Han har dessutom coolt, krulligt hår, som han aldrig lyckas klippa till någon vettig frisyr, utan ser oftast ut som Screech från "Saved By The Bell", fast mörk.
5. Winger "Miles Away"
Nu tar ni er alla för bröstet och stammar fram "m-m-menar han allvar?" Slappna av. Det inte som att säga att man tyckte att Hitler hade rätt. Men jag förstår att detta är frapperande, chockerande, rent utav risque! Jag förstår att jag balanserar på gränsen till all sedlighet. Jag tänker inte ens försöka förklara mig. Jag säger bara så här:
Lyssna igenom låten en gång. Gå ut i köket och slå på kaffebryggaren. Börja gnola. Jag lovar att det första som kommer ut ur din mun blir "miles away... no, you're turning back".
Det var mina första fem. Känn dig fri att kommentera, fylla i, ifrågasätta. Och jag utmanar dig gärna att skicka över din balladlista.
'Til then.
Matsens Guilty Pleasures volume 3: the ballad edition
1. Heart "Alone"
Systrarna Wilson hade släppt skivor i 10 år innan "What About Love" exploderade på listorna och gjorde bandet till världens ungefär största AOR-grupp. Det är förvisso en knäckande bra låt, men den slår inte denna listas etta, som fanns med på uppföljaren. Jag hade inte hört denna låt på säkert 10 år innan en Idol-deltagare eller liknande gjorde en cover på den typ förra månaden och hamnade på någon reklamradiostations A-lista.
Samtidigt hade någon den goda smaken att spela originalet i en podcast som jag hörde på jobbet dagen efter. Med skräckblandad förtjusning insåg jag att jag kunde nästan hela texten. Jag kunde till och med nynna gitarrsolot. Och det var så fint att jag nästan fick en klump i halsen. När jag är på ett visst humör är det här världens bästa, mest sentimentala låt. När jag skriver detta inser jag att jag måste köpa en Heartsamling.
2. Mariah Carey "Without You"
Nu tänker du 'varför i herrans namn inte Harry Nilsons originalversion?' Ja, det tänker nästan jag också. Det är bara det att Mariahs svulstiga tårdrypare slår an någon sträng hos mig som sällan slås an. Ställer man originalet och denna version mot varandra märker man direkt hur fjäderlätt Nilsons arrangemang är, och hur sansad han låter i all sin förtvivlan. Man ser framför sig hur han dricker ur sitt sista glas whiskey, lägger en tjugodollarssedel på bardisken, slänger sin bruna skinnjacka över axeln och stilla går ut genom dörren. Han promenerar ner till järnvägen och lägger sig på rälsen sekunderna innan godståget passerar.
Mariah å andra sidan iklär sig en guldlaméklänning, går ut på balkongen och gallskriker i flera minuter, innan hon slutgiltigt tänder eld på sitt hår, kastar sig ut från tolfte våningen med en apterad granat i vardera handen och landar på P Diddys Hummerlimousin. Det är inte värdigt, men det är jävligt effektfullt och förbaskat effektivt. Klumpen i halsen känns stor som en vattenmelon, och man känner sig nästan lite ansvarig.
3. Barry Manilow "Mandy"
Det var inte förrän en pojkgrupp, jag minns inte vilken, gjorde en cover på "Mandy" som jag insåg låtens storhet. Den utsökta simpliciteten i texten, Manilows gubbtorra och lite tillknäppta sorgsenhet, det smäktande arrangemanget - när en låt är så här oironisk och ärlig är det svårt att inte svälja den med hull och hår. Sedan gillar jag att Barry Manilow är så hysteriskt fugly, som om Rod Stewart parat sig med en leprechaun. Det skänker honom, och låten, en viss trovärdighet.
"Oh, Mandy
You came and you gave without taking
but I pushed you away"
Damn close to genius.
4. Bad English "When I See You Smile"
Jag vet inte om det bara är en taskig inspelning eller om det verkligen rör sig om ett talfel, men sångaren låter som om han läspar. Jag gillar det, även om hela produktionen låter lite grann som en Real Audio-fil fast lyxigare. Texten har också den där extra pzazz som krävs för en toppballad: "When I see you smile I can face the world". Stolt, men ömt.
Neil Schon spelar gitarr. Han är en j ä v l i g t grym musiker. Och jag menar det helt seriöst. Han har dessutom coolt, krulligt hår, som han aldrig lyckas klippa till någon vettig frisyr, utan ser oftast ut som Screech från "Saved By The Bell", fast mörk.
5. Winger "Miles Away"
Nu tar ni er alla för bröstet och stammar fram "m-m-menar han allvar?" Slappna av. Det inte som att säga att man tyckte att Hitler hade rätt. Men jag förstår att detta är frapperande, chockerande, rent utav risque! Jag förstår att jag balanserar på gränsen till all sedlighet. Jag tänker inte ens försöka förklara mig. Jag säger bara så här:
Lyssna igenom låten en gång. Gå ut i köket och slå på kaffebryggaren. Börja gnola. Jag lovar att det första som kommer ut ur din mun blir "miles away... no, you're turning back".
Det var mina första fem. Känn dig fri att kommentera, fylla i, ifrågasätta. Och jag utmanar dig gärna att skicka över din balladlista.
'Til then.
Det är så man skäms... ännu mer
Inspirerad av Busters mastiga 25-punktslista kände jag att jag måste fylla på med fler låtar jag skäms över att jag älskar. Dessutom skrev jag ju faktiskt i min förra lista 'volume 1'. Följdaktligen blir alltså detta...
... Matsens Guilty Pleasures volume 2:
1. J. Geils Band "Centerfold"
Till att börja vill jag klargöra två saker som alltid har blivit fel i mitt huvud. För det första trodde jag att J. Geils Band hade nåot med J.J. Cale att göra. För det andra trodde jag att "Centerfold" var en låt med John Cougar Mellencamp. Det har tagit mig ungefär 20 år att förstå att båda de sakerna varit helt galet fel.
Men för att fortsätta vill jag bara säga att denna urlöjliga hyllning till en utvikningsflicka ger mig samma feeling som ettan i min första volym, "2-4-6-8 Motorway" - jag vill dansa och dricka öl och riva hål på knäna på mina jeans.
2. Rainbow "Since You Been Gone"
Originalet skrevs av låtsmeden Russ Ballard (ansvarig för massvis med smetiga power ballads) och gjorde att Rainbow, som dittills iallafall haft lite metalcred eftersom de sjungit om drakar och rock 'n' roll och haft en tvättäkta leprechaun på sång, föll som en fura i hårdrockskretsar. Den är urmesig, innehåller inte ens shreddande gitarrsolo, och handlar om kärlek. Dessutom hade nya sångaren Graham Bonnett KORT HÅR!
Det här är på många sätt en systerlåt till Bostons "More Than a Feeling", och på samma sätt som att medge att man gillar den låten kan det innebära trovärdighetssjälvmord i hårdrockskretsar att någonsin ertappas med att lyssna eller ens nynna på "Since..."
Spana in videon HÄR. Fan, när du ändå är igång, ta en titt på videon till "I Surrender" med en Joe Lynn Turner på sång, som är som långt ifrån metalmacho som det bara går. Någonstans längst inne i min själ vill jag nog vara med i Rainbow anno 1982... fan, sade jag verkligen det där högt?
3. Kiss "God Gave Rock 'n' Roll To You"
Från soundtracket till andra Bill & Ted-filmen från typ 1992, en av orsakerna till att man hyser ett sådant genuint och välgrundat hat till Keanu Reeves. Redan originalet med Ardent är ostigt så det förslår, men här vräker man på med inte bara Bruce Kulicks fjollgitarrer, utan plenty teatralism och en Paul Stanley som måste fått ballarna knipsade. Det känns fel i hela hjärnan, men i kroppen känns det bara finger lickin' good.
4. Eldkvarn "Kärlekens Tunga"
En del vuxna människor tycker att det är helt i sin ordning att gilla Eldkvarn. Jag, som däremot har en 10-15 år kvar tills jag blir vuxen borde egentligen påkalla psykvårdens intresse i och med denna bekännelse, men så är det.
Plura är så vansinnigt överskattad, men det här är seriöst en av de bästa svenska låtarna någonsin. Han låter som en döende pederast på heroin, och det är så seriöst och kom-till-mig-kvinna (förresten tror jag att jag gillar Roffe Wikström, men det får vi återkomma till någon annan gång) att man borde spy. Men jag bar gungar med och till och med myser lite över trumljudet.
5. Lisa Nilsson "Varje Gång Jag Ser Dig"
Ja, så vadå? Den är ju faktiskt skitbra. Jag vill party like it's 1991 när jag hör den.
Jag återkommer.
Bara som hastigast, baby
Jag blev bara så jäkla glad när jag hittade denna på Youtube (var annars?), för jag hade inte sett den på flera år. D'Malicious remix är ju dessutom så mycket bättre än originalet.
Skyldiga njutningar... eller meh!?
Det finns en klubb som tuffar runt lite i Storbritannien kallad Guilty Pleasures. Upplägget är lika enkelt som det är genialt: klubbens DJs spelar bara låtar som du ytterst motvilligt erkänner att du gillar. Alltså de där riktigt, riktigt pinsamma sakerna som du bara inte kan motstå när du hör dem.
Ibland tar de in folk som gästsjunger också. Typ, Jarvis Cocker glider upp på scen och sjunger "I Want To Know What Love Is", eller Paul Heaton som framför någon låt från Billy Joels åttiotal. Och publiken går bananas.
Det får mig att i huvudet leka med idén om vilka låtar jag skulle vilja höra (eller, gudbevaremänskligheten, sjunga själv). Låtar som är på gränsen till all anständighet, på randen till vedervärdigheten. Ofta över gränsen och randen. Jag har ju ingen skam i kroppen, så utan mer krångel: jag ger er...
Matsens Guilty Pleasures volume 1:
1. Tom Robinson "2-4-6-8 Motorway"
Sönderspelad av världens alla coverband, massakrerad av världens alla raggare, och tröttare än vilket Skynyrd-örhänge som helst. Men Jesus Kristus på korset med spikar i huvudet vad jag blir peppad (i smyg, förstås) när jag hör den. En gång när jag rastade hunden spelade jag den på repeat 5 gånger i iPoden. Dessutom är Chris Thomas världens mest underskattade producent.
Och så har jag en feeling av att hela albumet som "...Motorway" kommer ifrån - "Power in the Darkness" från 1978 - kan vara jordens rockrökare. Jag måste bara lägga skammen åt sidan och lyssna igenom det på något sätt.
2. Boston "More Than a Feeling"
Den är såsig som fasen i någon minut, men så fort jag hör de där tersgitarrerna bygga upp inför refrängen ställer sig nackhåret på givakt. Sedan: klapp-klapp döh-döh-DÖH-DÖH! JAAA!!! Högernäven i luften, benen isär. Så klockrent, så fiffigt, så slickt. Alla andra Bostonlåtar är helt värdelösa, men det här rymdskeppet till radiorock kommer att leva för alltid. Det är inte för inte som den var med på Rolling Stones 500 bästa låtar genom tiderna.
3. Janne Lucas "Växeln Hallå"
I senaste numret av tidningen Ondskan har man gjort den stora kulturgärningen att intervjua Lasse Holm om hans låtskrivande. När man läst igenom intervjun sitter man där och slås av hur många Holmkompositioner man kan nynna rakt av. "Canneloni Macaroni". "Dag Efter Dag". "Bra Vibrationer". "Högt Över Havet". För att inte tala om "Främling".
Och för att inte tala om "Växeln Hallå" med Janne Lucas! Vilken dänga! Hur Ledins urtrista "Just Nu" kunde vinna Melodifestivalen 1980 före Lucas och hans Lasse Holm-pärla är för mig helt oförståeligt.
På tal om Melodifestivalen kom jag att tänka på två kanonlåtar från 1975 års festival: "Bang En Boomerang" med Svenne & Lotta, och "Michelangelo" med Björn Skifs. Den förstnämnda var skriven av Björn, Benny & Stikkan. Den andra av Bengt Palmers och Skifs själv. Vilka grabbar, alltså.
4. Dire Straits "Sultans of Swing"
Du får säga vad du vill. Men det där gitarrsolot är för jävla bra. Ärendet avslutat.
5. Whitesnake "Here I Go Again" (originalversionen från "Saints and Sinners" 1982)
David Coverdale är en vandrande gubbsnopp i en skinnjacka, och förutom "Sail Away" och "Burn" med Deep Purple så har han inte gjort ett skvatt rätt i sitt liv. Förutom den här, på något perverst sätt.
När man väl kommit förbi det trista introt (kuriosa: Jon Lord från Purple spelar orgel) och gitarrerna börjar ladda i refrängen, då är det goose bumps igen. Riffet, rocken rösten. Jo, jag gillar ta mig tusan Coverdale, denna pudelrockens konung. Bara jag slipper se fanskapet. Nej, nu fick jag den där bilden på näthinnan igen... Han kommer gående ner längs gatan, slängandes med sitt permanentade hårsvall, iförd en fransig skinnpaj, i sina tajta blåjeans med en squash nedstoppad i grenen, drygt hundra år gammal och med en Playboy Bunny på vardera armen... nej, back to reality.
Det finns förstås bubblare. Låtar som är, liksom, okej på något sätt. Inte så att de känns helt rumsrena, men som undviker de riktigt sneda blickarna och de slemmigaste spottloskorna. Helt kort vill jag nämna dessa:
Toto "Georgy Porgy"
The Eagles "Desperado" och "Take It Easy" (den senare finns f.ö. i en fantastisk originalversion av Jackson Browne)
Free "All Right Now"
Claes-Göran Hederström "Det Börjar Verka Kärlek Banne Mig"
Lill Lindfors "En Sån Karl"
Men nu räcker det. Om du och jag skall kunna se varandra i ögonen igen så är det bästa att säga tack och adjö för idag.
Ibland tar de in folk som gästsjunger också. Typ, Jarvis Cocker glider upp på scen och sjunger "I Want To Know What Love Is", eller Paul Heaton som framför någon låt från Billy Joels åttiotal. Och publiken går bananas.
Det får mig att i huvudet leka med idén om vilka låtar jag skulle vilja höra (eller, gudbevaremänskligheten, sjunga själv). Låtar som är på gränsen till all anständighet, på randen till vedervärdigheten. Ofta över gränsen och randen. Jag har ju ingen skam i kroppen, så utan mer krångel: jag ger er...
Matsens Guilty Pleasures volume 1:
1. Tom Robinson "2-4-6-8 Motorway"
Sönderspelad av världens alla coverband, massakrerad av världens alla raggare, och tröttare än vilket Skynyrd-örhänge som helst. Men Jesus Kristus på korset med spikar i huvudet vad jag blir peppad (i smyg, förstås) när jag hör den. En gång när jag rastade hunden spelade jag den på repeat 5 gånger i iPoden. Dessutom är Chris Thomas världens mest underskattade producent.
Och så har jag en feeling av att hela albumet som "...Motorway" kommer ifrån - "Power in the Darkness" från 1978 - kan vara jordens rockrökare. Jag måste bara lägga skammen åt sidan och lyssna igenom det på något sätt.
2. Boston "More Than a Feeling"
Den är såsig som fasen i någon minut, men så fort jag hör de där tersgitarrerna bygga upp inför refrängen ställer sig nackhåret på givakt. Sedan: klapp-klapp döh-döh-DÖH-DÖH! JAAA!!! Högernäven i luften, benen isär. Så klockrent, så fiffigt, så slickt. Alla andra Bostonlåtar är helt värdelösa, men det här rymdskeppet till radiorock kommer att leva för alltid. Det är inte för inte som den var med på Rolling Stones 500 bästa låtar genom tiderna.
3. Janne Lucas "Växeln Hallå"
I senaste numret av tidningen Ondskan har man gjort den stora kulturgärningen att intervjua Lasse Holm om hans låtskrivande. När man läst igenom intervjun sitter man där och slås av hur många Holmkompositioner man kan nynna rakt av. "Canneloni Macaroni". "Dag Efter Dag". "Bra Vibrationer". "Högt Över Havet". För att inte tala om "Främling".
Och för att inte tala om "Växeln Hallå" med Janne Lucas! Vilken dänga! Hur Ledins urtrista "Just Nu" kunde vinna Melodifestivalen 1980 före Lucas och hans Lasse Holm-pärla är för mig helt oförståeligt.
På tal om Melodifestivalen kom jag att tänka på två kanonlåtar från 1975 års festival: "Bang En Boomerang" med Svenne & Lotta, och "Michelangelo" med Björn Skifs. Den förstnämnda var skriven av Björn, Benny & Stikkan. Den andra av Bengt Palmers och Skifs själv. Vilka grabbar, alltså.
4. Dire Straits "Sultans of Swing"
Du får säga vad du vill. Men det där gitarrsolot är för jävla bra. Ärendet avslutat.
5. Whitesnake "Here I Go Again" (originalversionen från "Saints and Sinners" 1982)
David Coverdale är en vandrande gubbsnopp i en skinnjacka, och förutom "Sail Away" och "Burn" med Deep Purple så har han inte gjort ett skvatt rätt i sitt liv. Förutom den här, på något perverst sätt.
När man väl kommit förbi det trista introt (kuriosa: Jon Lord från Purple spelar orgel) och gitarrerna börjar ladda i refrängen, då är det goose bumps igen. Riffet, rocken rösten. Jo, jag gillar ta mig tusan Coverdale, denna pudelrockens konung. Bara jag slipper se fanskapet. Nej, nu fick jag den där bilden på näthinnan igen... Han kommer gående ner längs gatan, slängandes med sitt permanentade hårsvall, iförd en fransig skinnpaj, i sina tajta blåjeans med en squash nedstoppad i grenen, drygt hundra år gammal och med en Playboy Bunny på vardera armen... nej, back to reality.
Det finns förstås bubblare. Låtar som är, liksom, okej på något sätt. Inte så att de känns helt rumsrena, men som undviker de riktigt sneda blickarna och de slemmigaste spottloskorna. Helt kort vill jag nämna dessa:
Toto "Georgy Porgy"
The Eagles "Desperado" och "Take It Easy" (den senare finns f.ö. i en fantastisk originalversion av Jackson Browne)
Free "All Right Now"
Claes-Göran Hederström "Det Börjar Verka Kärlek Banne Mig"
Lill Lindfors "En Sån Karl"
Men nu räcker det. Om du och jag skall kunna se varandra i ögonen igen så är det bästa att säga tack och adjö för idag.
Oldies & goldies, pt. 2
Måndag 2007-06-04: The Posies "Amazing Disgrace" (1996)
Det fanns en gång ett litet band från Seattle som hette The Posies. De passade inte riktigt in i hemstadens musikklimat under mitten av 90-talet. Förvisso dränkte de sina gitarrer i distortion, och visst hade de märkliga hårfärger, och nog fanns flannellskjortorna där. Men de sysslade liksom med något annat.De gillade saker som Byrdsinfluerad stämsång, 12-strängade elgitarrer och tre minuter långa poplåtar, och ville de att bastrumman skulle ersättas av en basketbolls dunkande mot ett trägolv så gjorde de det. Men för det mesta lät de som en tuffare version av Big Star.
Jag tror inte att jag behöver illustrera det tydligare: de slog aldrig igenom, ingen köpte deras skivor, och resten av musikvärlden såg på dem som puckon.
1996 skulle The Posies äntligen släppa uppföljaren till sitt kritkerhyllade tredje album "Frosting On The Beater". Låtar som "Dream All Day" och "Solar Sister" hade fått gott om spelutrymme i amerikansk radio, och de flesta verkade ganska eniga om att nu var det dags för Posies att kravla sig upp ur indieträsket. Med uppbackning från mäktiga Geffen och med god liverenommé var det nu bara en tidsfråga innan världen insåg bandets storhet. Man hade ju redan indiecred genom sitt tidigare samarbete med John Leckie. Ringo Starr hade gjort en cover på en av deras låtar. Don Fleming, den amerikanska indierockens förstanamn på den tiden, hade producerat "Frosting..."
"Amazing Disgrace" blev titeln på albumet som skulle frälsa världen med powerpop. Teenage Fanclub hade försökt, men aldrig riktigt tagit sig utanför indievärldens sneda staket. Matthew Sweet var collegeradions guldgosse, men inte heller hans "Girlfriend" nådde ut till andra än de närmast sörjande (och Lars Aldman). Bob Mould och hans Sugar var för sura, brötiga och Kevin Shieldsinfluerade för att någonsin bryta igenom.
Geffen slog på stora trumman och hävde in helsidesannonser för "... Disgrace" i musikpressen världen över. Bandet skulle turnera världen över hela året och en bra bit in på nästa, och buzzet var öronbedövande. Så kom albumet och...
... pfft.
Å ena sidan sålde "Amazing Disgrace" bättre än något av bandets tidigare alster. Å andra sidan sålde de nästan ingenting. Skivan tittade in på Billboardlistans nedre hälft som hastigast (och vi snackar om Top 200), men vände omgående och föll i glömska. De släppte, och släpper väl fortfarande, några skivor efter "Amazing Disgrace", men ingen är egentligen intresserad längre.
Idag brukar det genomsnittliga Posiesfanset hävda att skivan är för skramlig, för stökig, för punkig, och att de borde fortsatt längs linjen de lade med "Frosting On The Beater". Själv tycker jag att den är helt lysande - höjdpunkten i deras karriär. Ken Stringfellow och Jon Auer har aldrig sjungit bättre, de har aldrig haft en vassare trummis, och låtmaterialet har aldrig varit så starkt.
Inledande "Daily Mutilation" skramlar igång och sätter tonen för hela plattan. "Everybody Is A Fucking Liar" är ett systerspår. Hyllningen till Hüsker Dü, "Grant Hart", är Posies kanske bästa låt någonsin. Nej, förlåt, det är ju "Throwaway". Eller "World". Och de är båda med på plattan. "Please Return It", "Certainity" och "Will You Ever Ease Your Mind?" är skivans andningshål, nedtonade element mitt i den kompakta ljudmattan.
Men make no mistake - det är distmattor hela vägen från start till mål. Även om Ken och Jon sjunger som herrens änglar i perfekta terser ovanpå.
"Amazing Grace" är en av mina absoluta favoritplattor. Jag sätter den till och med före Elvis Costellos "Blood & Chocolate" (men inte före "This Year's Model") och före Joe Jacksons "I'm The Man" (men inte före "Look Sharp"). Kriminellt underskattad.
Men vad hände sedan?
Det fanns en gång ett litet band från Memphis som hette Big Star. De passade inte riktigt in i hemstadens musikklimat under 70-talets första halva. Förvisso dränkte de sina gitarrer i distortion, och visst hade de långt hår och skäggväxt, och visst fanns de utsvängda jeansen där. Men de sysslade liksom med något annat.
De gillade saker som Byrdsinfluerad stämsång, 12-strängade elgitarrer och tre minuter långa poplåtar, och ville de att bastrumman skulle ersättas av en basketbolls dunkande mot ett trägolv så gjorde de det. Men för det mesta lät de som en tuffare version av The Hollies.
Jag tror inte att jag behöver illustrera det tydligare: de slog aldrig igenom, ingen köpte deras skivor, och resten av musikvärlden såg på dem som puckon.
Ken Stringfellow och Jon Auer blev medlemmar i det återförenade Big Star. Vissa lär sig aldrig.
Oldies and goldies pt.1
I ett led för att förbättra min publiceringsfrekvens här på bloggen tänkte jag att från och med nu försöka skriva några rader varje vecka om artister och album som jag tycker känns lite bortglömda.
Fredag 2007-05-25: American Music Club "Everclear" (1991)
Mark Eitzel och hans musikklubb handlade aldrig särskilt mycket om låtar. Inte egentligen. Visst fanns det fantastiska melodier, snygga harmonier och prydliga låtbyggen i kofferten. Men det var aldrig det som liksom var fokalpunkten.Det är i Mark Eitzels texter, och i de atmosförföriska stämningarna som American Music Clubs storhet låg. De var på något sätt ett amerikanskt Prefab Sprout, uppvuxna på Stones istället för Beatles. Eller som ett väluppfostrat Afghan Whigs, med hjärta och hjärna istället för kön och självdestruktivitet. Ibland på gränsen till U2:s 80-talsrockande, men samtidigt med ena foten i den där kvarterskrogen i San Francisco och med alldeles för liten studiobudget för att någonsin kunna blåsa upp sina konstruktioner till en sådan episk nivå.
"Everclear" är klubbens femte skiva, och måhända deras allra bästa. Uppföljaren "Mercury" från 1993 har en tjusigare produktion, signerad Mitchell Froom, och är antagligen en bättre ingång till bandet i allmänhet och Eitzel i synnerhet; hans egensinne når här sin peak och historierna om älskare, vänner och samhällets skuggsida är mer detaljerade än någonsin. Samtidigt är det kanske därför "Everclear" är ett bättre album: produktionen är ruffigare, texterna naknare, stämningarna mer sorgsna. Uppgivenheten i "The Miracle on 3rd Street" över ett förhållande som fallerar är så påtaglig att man nästan kan ta på den. Vännen som självömkar i "Ex-Girlfriend". Porträttet av en människas förfall i "The Dead Part of You". Allt känns ärligt och öppet. Man tror på varje ord ur Eitzels mun.
American Music Club är inte för alla. Många tycker att de låter såsiga och att musiken aldrig kommer igång. Mark Eitzels röst är en "aquired taste" - den kan uppfattas som loj, men jag tycker att den är okonstlad. Bitvis, men kanske framförallt på "Mercury", kan produktionen uppfattas som lite slick. Inte som Steely Dan, men ganska linjär och mjuk. Jag som är såld på AMC skulle snarare kalla den avskalad och nedtonad. Modern blues, helt enkelt.
"Everclear" sålde inte ett skvatt. Det gjorde inte "Mercury" heller. De kom i en period där världens blickar var riktade mot smutsiga hårdrockare från Seattle och Prodigys stadiumrave. Vem brydde sig egentligen om ett gäng halvalkade gubbar i kavajer med Rimbaudkomplex? Nej, vi var alla upptagna av att spela luftgitarr till "Smells Like Teen Spirit" och lära oss att crowdsurfa.
Eller tja egentligen, jag var i mina tidiga tonår och var mest intresserad av musik som lät som kärnvapensprängningar inuti oljecisterner. Det skulle dröja ett par år innan jag insåg att allt inte behövde köras genom distpedaler. När jag väl gjorde det fanns American Music Club där och väntade på mig.
Lyssna också på: The National "Boxer" (Beggars Banquet, 2007)
Diftongmissbruk, grötrim och löjliga namn
Du, vad är det för fel på finska rockband egentligen?
Ja vadå då, frågar du, förutom att de alla låter som The Mission och har Adidas Superstars till pösiga kostymer? Eller, fortsätter du, menar du det faktum att sångaren alltid är fulast i bandet och verkar helt galen i diftonger (maiiind, peiiin, raiiijt), ?
Jo du Kenneth, det skulle man kunna tro, och det är ju också två väldigt sanna och riktiga iakttagelser. Men nej. Jag menar att de har så sjukt dåliga bandnamn. Bortsett från 22 Pistepirkko, Satanic Warmaster och Finntroll och så har de alla riktigt usla namn, och dessutom en lång tradition av taskiga namnval i ryggen.
Om vi börjar med Hurriganes till exempel. Hurriganes! Hurricanes hade varit illa nog, men med detta avsiktliga (?) stavfel ger det ett lätt efterblivet intryck.
Sedan: Hanoi Rocks. "Chinese Rocks" är ju knarkslang, ombesjunget av Heartbreakers, men vad fan är Hanoi Rocks? Menar man att huvudstaden i Vietnam rockar, eller är det klipporna i Hanoi man menar? Ni vet, det finns inga klippor i den staden. Den ligger längs Röda Floden och har vallar, inte klippor. Antagligen tyckte de bara att det lät tufft, men varför då? Jo, jag vet vad första skivan heter1, men det låter inget ball alls ändå.
Sedan gjordes, som alla vet, ingen musik alls i Finland från 1985 och femton år framåt eftersom de var upptagna med att spela hockey, åka backhoppning, köra rally och utveckla mobiltelefoner som faktiskt inte krävde en sherpa för att användas till vardags.
Men kring det nya milleniet kom så the New Wave of Finnish Crap Band Names. Vi fick stifta bekantskap med störtlöjliga namn som The Rasmus, HIM, Lordi, Apocalyptica, Killer och så mitt absoluta favorithatobjekt: Sunrise Avenue. Det är nog till och med Europas sämsta bandnamn. Inte nog med att sångaren ser ut som att han är tolv år gammal, han är dessutom diftongmissbrukare och grötrimmare av rang. Men NAMNET! Sunrise Avenue, tänker du, är inte det den där daytime-såpan som gick på fyran för typ fem år sedan? Den där som alltid hade softad bild och där till och med statisterna såg ut som kulisser? Ja, nästan. "Sunset Beach" hette den.
Just det.
_________________________________________________
1Bangkok Shocks, Saigon Shakes, Hanoi Rocks (1981)
Ja vadå då, frågar du, förutom att de alla låter som The Mission och har Adidas Superstars till pösiga kostymer? Eller, fortsätter du, menar du det faktum att sångaren alltid är fulast i bandet och verkar helt galen i diftonger (maiiind, peiiin, raiiijt), ?
Jo du Kenneth, det skulle man kunna tro, och det är ju också två väldigt sanna och riktiga iakttagelser. Men nej. Jag menar att de har så sjukt dåliga bandnamn. Bortsett från 22 Pistepirkko, Satanic Warmaster och Finntroll och så har de alla riktigt usla namn, och dessutom en lång tradition av taskiga namnval i ryggen.
Om vi börjar med Hurriganes till exempel. Hurriganes! Hurricanes hade varit illa nog, men med detta avsiktliga (?) stavfel ger det ett lätt efterblivet intryck.
Sedan: Hanoi Rocks. "Chinese Rocks" är ju knarkslang, ombesjunget av Heartbreakers, men vad fan är Hanoi Rocks? Menar man att huvudstaden i Vietnam rockar, eller är det klipporna i Hanoi man menar? Ni vet, det finns inga klippor i den staden. Den ligger längs Röda Floden och har vallar, inte klippor. Antagligen tyckte de bara att det lät tufft, men varför då? Jo, jag vet vad första skivan heter1, men det låter inget ball alls ändå.
Sedan gjordes, som alla vet, ingen musik alls i Finland från 1985 och femton år framåt eftersom de var upptagna med att spela hockey, åka backhoppning, köra rally och utveckla mobiltelefoner som faktiskt inte krävde en sherpa för att användas till vardags.
Men kring det nya milleniet kom så the New Wave of Finnish Crap Band Names. Vi fick stifta bekantskap med störtlöjliga namn som The Rasmus, HIM, Lordi, Apocalyptica, Killer och så mitt absoluta favorithatobjekt: Sunrise Avenue. Det är nog till och med Europas sämsta bandnamn. Inte nog med att sångaren ser ut som att han är tolv år gammal, han är dessutom diftongmissbrukare och grötrimmare av rang. Men NAMNET! Sunrise Avenue, tänker du, är inte det den där daytime-såpan som gick på fyran för typ fem år sedan? Den där som alltid hade softad bild och där till och med statisterna såg ut som kulisser? Ja, nästan. "Sunset Beach" hette den.
Just det.
_________________________________________________
1Bangkok Shocks, Saigon Shakes, Hanoi Rocks (1981)
Klassig rock
Om man vill få de flesta moderna musikskribenter och andra trendkänsliga musikentusiaster att börja flacka med blicken så räcker det med två ord. Classic Rock. Begreppet väcker hos många en bild av urvattnad, klichéartad och välfriserad mjukhårdrock. De har bara så fel, fel och åter fel. Classic Rock är inget av det där, och ändå så mycket mer.
Hoppa inte till konklusioner nu. Jag är fortfarande en stor älskare av Basic Channels knastriga dublandskap och den atmosfäriska kylan hos Juan Atkins. Jag blir varm i hela själen av Leroy Burgess och Ann Peebles. När jag hör My Bloody Valentine blir jag nostalgisk, och jag tycker fortfarande att Radio Dept gör Sveriges bästa skivor. Den senaste musiken jag köpte var några låtar med Fujiya & Miyagi på Beatport. Men i hjärtat, där inne i perikardiet på en liten pall, där sitter en Classic Rock-kille och kliar sig i polisongerna.
Polisongerna, ja. Precis som med sin samtida rival och fiende discon1 hänger mycket av Classic Rockens identitet och definition på skäggväxten. Classic Rocken är ju per definition extremt vit och därför måste avsaknaden av afrohår vägas upp med mustasch, skägg eller polisonger. Eller alltihop på samma gång, men alltid stilfullt och klassigt (en del anser ju f.ö. att Classic Rock innebär Klassig Rock). Det är därför exempelvis The Who och Stones aldrig varit eller kunnat bli genuin Classic, även om de musikaliskt då och då kliver in på samma domäner. Stones har alltid varit kala som babystjärtar. Townshend såg förvisso ut som en rattmuff under 70-talet, men eftersom den skäggväxten var mer A-lagarmässig än något annat så räknas det ju bara inte. Thin Lizzy hade kunnat vara Classic Rock om inte så många låtar hade handlat om knivslagsmål och fylla.
Nej du, kompis, nu ska jag förklara för dig vad Classic Rock är, vad som är så bra med den, och varför alla inklusive du innerst inne gillar det.
Classic Rock har ett riff. Inte nödvändigtvis en fläskig, svulstig, bredbent gitarrfigur som upprepas om och om igen. Inte alls på något sätt något så uppenbart. Ta till exempel en låt som "Heartbreaker" med Free, ett band som förresten tidigt definierade Classic Rock-looken (senare ikoniserad av Jason Lee i filmen "Almost Famous"). Den är jättenkel, två toner fram och tillbaka i två minuter innan Hammond-orgeln kommer in och sköljer en ganska melodilös refräng över dig. Och sedan två toner fram och tillbaka i två minuter. Sedan refräng igen. Det låter trist om man inte har hört låten. Men har man bara ett Classic Rock-hjärta så fattar man ändå. Hela låten är ett enda riff, en groove, en livsstil. Det är summan av kardemumman. Det är av samma anledning man gillar Joni Mitchell eller Joe Strummer: det händer inte så värst mycket, men det är väldigt mycket hjärta i det.
"Rhiannon" med Fleetwood Mac är en annan. Du kan egentligen inte nynna den på ett sätt så att någon känner igen den. Likförbannat vet du precis hur den börjar, fortsätter och slutar. Du minns varje trumfill, varje liten trill på Lindsey Buckinghams gitarr. Det finns inget särskiljande element, den är pop, rock, country, folk och vaudeville på en och samma gång. Den är Classic Rock. Du lyssnar inte på låten - du lever i den.
"Roscoe" och "Head Home" med unga Texasbandet Midlake är egentligen variationer på samma tema som "Rhiannon". Medlemmarna i Fleetwood Mac kunde vara Midlakes föräldrar. Likväl är Midlake precis lika Classic som Mac. De har dessutom skäggen och hängselbyxorna. Indiekidsen älskar Midlake. Indiekidsen älskar alltså Classic Rock.
Bruce Springsteen, Neil Young och Grateful Dead är inte Classic Rock. De är för spretiga, för specifika, för inåtvända. De räcker inte ut handen och drar dig in. De vill få dig att dansa, ifrågasätta och göra saker med dig själv och andra. Classic Rock vill inviga dig i trygghet och värme. Beach Boys "Holland", Jackson Brownes första LP och Elton Johns "Tiny Dancer" är Classic Rock. De är mysiga, eftertänksamma, försonande.
En del människor gör misstaget att blanda in band som Boston, Journey och Styx i Classic Rock-fållan. Då är man helt ute och cyklar. Det är alldeles för linjärt, strömlinjeformat, pompöst och överutvecklat. Framförallt låter det enormt producerat. Classic Rock skall låta oproducerat, eller iallafall ha en sorts icke-produktion. Vilket innebär att andra mastodonter som Led Zeppelin, Rush och Eagles går bort. Eagles brukar ju för övrigt ses som galjonsfigurer för Classic Rock, men det är ju bara en skymf. Joe Walsh i James Gang, okej. Då är vi rätt på kartan. Glenn Frey och Don Henley däremot, de skall placeras i samma spilta som Huey Lewis och Andrew Ridgeley.
Boston: Låt inte skäggen lura dig
Nej, det är lätt att förledas, göra felaktiga antaganden, och lägga in olika betydelser i saker och ting. Det är klart, det är inte alltid lätt för en lekman att höra skillnaden. Saken är bara den att man måste känna den. Den ska inte kännas i huvudet, magen eller skrevet. Den ska kännas i hjärtat. Och den skall få dig att vilja odla polisonger och bikermustach, halvpermanenta ditt långa hår, och gå bredbent i utställda blåjeans. Precis på samma sätt som att Chic får dig att vilja dansa och Slayer får dig att vilja skära halsen av din granne. Classic Rock är helt enkelt lite snällare.
Simple as that.
___________________________________
1Se min artikel om skäggiga discomän
Elvis is King!
Min kusin Patrik dök lite oförhappandes upp i mitt kök för ett par veckor sedan. Det händer inte så ofta, men är alltid angenämt, eftersom man då får tömma ur all uppdämd gubbrockness man gått och burit på. Vi har egentligen helt olika musiksmak, han och jag. Jag gillar Steely Dan, indiepop och digital dub. Han gillar John Hiatt, blinda bluesmunspelare från 1930-talet och saker som låter som att de är inspelade baklänges på en portastudio. Men vi har några gemensamma husgudar.
Paul Weller är en. Vi enas kring 70-talsgarderoben, The Jams singlar och "Wild Wood". Vi krigar angående the Style Council - föga överraskande är det jag som gillar "Cafe Bleu", och Patrik som vänder sig in och ut över krispiga saxofoner och axelvaddar.
Elvis Costello är en annan. Patrik är 10 år äldre än mig, så man kan med lite god vilja påstå att han var med när Costello var het (det var han egentligen inte, men för släktfridens skull kan vi säga så). Följdaktligen har han genom åren byggt upp ett mentalt referensbibliotek vad gäller hr McManus musik, som ofta leder till andra preferenser än mina. För att ta ett exempel så är Patrik speciellt förtjust i "Spike" från 1989, en skiva som jag inte alls förstår storheten med. Jag, å andra sidan, gillar countrytolkningarna på "Almost Blue" (det egna materialet, medger jag, är tristare än knäckebröd). Jag tycker också att samarbetet med Burt Bacharach har inneburit en av Elvis största stunder i och med "God Give Me Strength". Vi kommer egentligen från helt olika kulturer. Samtidigt gillar vi samma gubbar.
Jag trillade egentligen in på Costello baklänges, så att säga. När jag gick i nian lånade jag av en ren slump Wellers "Wild Wood" av Patrik, och för att den inte skulle känna sig ensam plockade jag på mig Costellos, då nyutgivna, "Brutal Youth". Det var hans återföreningsplatta med The Attractions, och jag gick direkt igång på det slamriga soundet. "Brutal Youth" är i det stora hela en ganska trist platta, men det var "This is Hell" och "Kinder Murder" som gjorde att jag nästa vecka lade halva studiebidraget på en trave Costello-plattor. Med facit i hand valde jag en bänglig väg in i katalogen, eftersom traven innehöll "King of America", "Mighty Like a Rose" och tidigare nämnda "Spike". Tur var väl att jag också fick med mig de tre första studioalbumen. Romansen med Elvis hade nog annars kunnat bli kort.
Men varför skriver jag det här då? Jo, jag blev så jäkla sugen på att lista mina tio favoritlåtar med Costello, även om jag hade lovat att inte förpesta även denna blogg med listor. Jag tänkte att om jag förklär det hela till ett legitimt inlägg, så kan jag ju egentligen avsluta det hela med vad skit jag vill. Men för att var schysst drar jag ner det till tre. Nedanstående skit är med andra ord tre av världens bästa låtar. Om du frågar mig. Fast det gör du kanske inte. Vilket jag inte bryr mig i.
1. Shipbuilding (från "Punch the Clock")
Den är en ganska given etta egentligen. Krigstemat är lika aktuellt idag, och Chet Bakers trumpet är så bländande vacker att man förbannar den där balkongen i Amsterdam. En fantastisk komposition, naturligtvis, med oväntat tillbakahållen sång. Missa inte Robert Wyatts version, heller. Inte sämre, bara... annorlunda.
2. Welcome to the Working Week (från "My Aim is True")
Kort kort kort, snabb och med en hook som många låtskrivare skulle sälja såväl vanliga lemmar som familjemedlemmar för. När folk frågar vad som egentligen är så jävla bra med Costello brukar jag spela den här låten. Jag tror att alla fattar då.
3. New Amsterdam (från "Get Happy")
Inklämd bland soulpastischer och Sam & Dave-covers ligger denna, lite malplacerade pärla. Elvis hade förvisso börjat hinta om ett mer komplext låtskriveri på albumet innan detta, "Armed Forces". Här började det blomma upp. Första gången jag hörde den minns jag att jag tänkte att den innehöll idéer till säkert fem andra låtar. Samtidigt satt den ihop och andades som ett helt eget väsen. Ännu en låt som få nämner, men som få kan stå emot.
Jag tror att jag hade kunnat skrapa ihop en topp-femtio-lista utan problem. Men i vilken ordning hamnar de? Är "Two Little Hitlers" bättre än "Luxembourg"? "Inch by Inch", inte är den riktigt lika bra som "Blame it on Cain", väl? Hade det rört sig om, säg, en Emmylou Harris eller David Bowie, där man egentligen bara behöver bry sig om 4-5 plattor totalt, hade det varit så mycket enklare. Men när du har drygt 20 studioalbum att plocka från, och hälften av dem är bra, riktigt bra eller lysande, då blir det knivigare.
Kommentera gärna, och berätta hur trög i huvudet jag är.
Fridens liljor,
Mats
Paul Weller är en. Vi enas kring 70-talsgarderoben, The Jams singlar och "Wild Wood". Vi krigar angående the Style Council - föga överraskande är det jag som gillar "Cafe Bleu", och Patrik som vänder sig in och ut över krispiga saxofoner och axelvaddar.
Elvis Costello är en annan. Patrik är 10 år äldre än mig, så man kan med lite god vilja påstå att han var med när Costello var het (det var han egentligen inte, men för släktfridens skull kan vi säga så). Följdaktligen har han genom åren byggt upp ett mentalt referensbibliotek vad gäller hr McManus musik, som ofta leder till andra preferenser än mina. För att ta ett exempel så är Patrik speciellt förtjust i "Spike" från 1989, en skiva som jag inte alls förstår storheten med. Jag, å andra sidan, gillar countrytolkningarna på "Almost Blue" (det egna materialet, medger jag, är tristare än knäckebröd). Jag tycker också att samarbetet med Burt Bacharach har inneburit en av Elvis största stunder i och med "God Give Me Strength". Vi kommer egentligen från helt olika kulturer. Samtidigt gillar vi samma gubbar.
Jag trillade egentligen in på Costello baklänges, så att säga. När jag gick i nian lånade jag av en ren slump Wellers "Wild Wood" av Patrik, och för att den inte skulle känna sig ensam plockade jag på mig Costellos, då nyutgivna, "Brutal Youth". Det var hans återföreningsplatta med The Attractions, och jag gick direkt igång på det slamriga soundet. "Brutal Youth" är i det stora hela en ganska trist platta, men det var "This is Hell" och "Kinder Murder" som gjorde att jag nästa vecka lade halva studiebidraget på en trave Costello-plattor. Med facit i hand valde jag en bänglig väg in i katalogen, eftersom traven innehöll "King of America", "Mighty Like a Rose" och tidigare nämnda "Spike". Tur var väl att jag också fick med mig de tre första studioalbumen. Romansen med Elvis hade nog annars kunnat bli kort.
Men varför skriver jag det här då? Jo, jag blev så jäkla sugen på att lista mina tio favoritlåtar med Costello, även om jag hade lovat att inte förpesta även denna blogg med listor. Jag tänkte att om jag förklär det hela till ett legitimt inlägg, så kan jag ju egentligen avsluta det hela med vad skit jag vill. Men för att var schysst drar jag ner det till tre. Nedanstående skit är med andra ord tre av världens bästa låtar. Om du frågar mig. Fast det gör du kanske inte. Vilket jag inte bryr mig i.
1. Shipbuilding (från "Punch the Clock")
Den är en ganska given etta egentligen. Krigstemat är lika aktuellt idag, och Chet Bakers trumpet är så bländande vacker att man förbannar den där balkongen i Amsterdam. En fantastisk komposition, naturligtvis, med oväntat tillbakahållen sång. Missa inte Robert Wyatts version, heller. Inte sämre, bara... annorlunda.
2. Welcome to the Working Week (från "My Aim is True")
Kort kort kort, snabb och med en hook som många låtskrivare skulle sälja såväl vanliga lemmar som familjemedlemmar för. När folk frågar vad som egentligen är så jävla bra med Costello brukar jag spela den här låten. Jag tror att alla fattar då.
3. New Amsterdam (från "Get Happy")
Inklämd bland soulpastischer och Sam & Dave-covers ligger denna, lite malplacerade pärla. Elvis hade förvisso börjat hinta om ett mer komplext låtskriveri på albumet innan detta, "Armed Forces". Här började det blomma upp. Första gången jag hörde den minns jag att jag tänkte att den innehöll idéer till säkert fem andra låtar. Samtidigt satt den ihop och andades som ett helt eget väsen. Ännu en låt som få nämner, men som få kan stå emot.
Jag tror att jag hade kunnat skrapa ihop en topp-femtio-lista utan problem. Men i vilken ordning hamnar de? Är "Two Little Hitlers" bättre än "Luxembourg"? "Inch by Inch", inte är den riktigt lika bra som "Blame it on Cain", väl? Hade det rört sig om, säg, en Emmylou Harris eller David Bowie, där man egentligen bara behöver bry sig om 4-5 plattor totalt, hade det varit så mycket enklare. Men när du har drygt 20 studioalbum att plocka från, och hälften av dem är bra, riktigt bra eller lysande, då blir det knivigare.
Kommentera gärna, och berätta hur trög i huvudet jag är.
Fridens liljor,
Mats
Ballad of the Band
Nedanstående texter publicerades på cosmicdub.blogspot.com i september-oktober 2004. Vi höll på att spela in några låtar - som f.ö. fortfarande inte är klara (!) - och jag kände mig lite nostalgisk. Texterna handlar om två helvetesturnéer med gruppen The Far Apart på hösten 1999. Vi gjorde den första tillsammans med Vänersborgsbandet The John Doe Band under tre veckor. Om jag inte minns helt fel gick vi ungefär tvåtusen spänn plus per person. Den andra gjorde vi med det tyska bandet Sometree. Jag tror vi gick back tvåtusen per skalle.
#1: Hela bandet minus en blir kanon i arslet en timme innan spelningen
Vi var bokade i en östtysk stad som heter Cottbus för andra gången. Vi hade varit där året innan också, och gjort en helt OK spelning. Stället var en gammal SS-förläggning som kommunen gjort om till någon sorts ungdomsgård, men låt oss säga som så att det fanns en viss aura av historia i kåken som gjorde det svårt att inte påminnas om byggnadens ursprungliga syfte.
Vi anlände några timmar innan vi skulle spela, riggade upp och soundcheckade. Sedan satte vi oss och rökte i väntan på käk. Naturligtvis så finns det ju inget godare än en öl till ciggen på en varm augustidag, och öl fanns det sannerligen att tillgå. Arrangören hade ställt in sisådär 4 backar Jever, så det var ju ingen risk att vi skulle göra slut på allt... eller? Så kom maten - klassisk vegetarisk sunkpunkgryta och överkokt spaghetti som, naturligtvis, smakar värre än fan själv. Men vänta nu, innehåller inte öl en massa kolhydrater? Jomenvisst gör det det. Låt oss dricka ett par bärs så får vi ju upp kolhydraterna. Och så en cigg till det. Och så några öl till.
När klockan är strax innan 9, då vi ska kliva på, har samtliga i sällskapet minus Stefan lätt hällt i sig 7-8 öl var, och är utan tvekan bortom all räddning. Tyska Sometree öppnar för oss, och när de kliver av stapplar vi andra upp på scen i våra leopardskjortor på sniskan, och med ett rejält gällivarehäng på våra svarta Sta-prest. Det hela började storartat när Andreas trillar av trumstolan redan i introlåten. Och så där fortsätter det. Jag spelar av 2 strängar och märker det inte ens. Kalle lyckas få sin bas att fastna i ljusriggen. Alla är ostämda, otajta och skrålar som Johnny Thunders på fyllan och i fel tonart.
De 50 i publiken tittar misstroget på det druckna spektaklet som försigår framför dem. Och mitt i allt står Stefan helt nykter och kan inte göra annat än bevittna och höra den totala anarki och det kompletta förfall som pågår bara ett par meter till vänster om honom. Hela kakafonin får sin kröning när ett gäng stora hardcoretyskar vill att jag ska crowdsurfa på deras armar, vilket jag gör. Med gitarren fortfarande hängandes runt nacken. Någonstans under färden slocknar jag dessutom, så när jag sätts tillbaka på scen är jag inte bara full och ostämd, utan även yrvaken. Efter den 7:e låten tackar Stefan för oss och alla går av, utom Andreas som fortsätter spela en halv låt till ensam på trummor, innan han kastar trumpinnarna på dörrvakten, vrålar "Jag är en hora" och trillar ner från trumpodiet.
#2: Roddarna försvinner med bilen
Johan och Anders följde med som chaufförer och roddare på en turné. Vilket misstag. De varken körde eller roddade, utan festade mest.
Vi hade en ledig dag i Hamburg innan vi skulle spela där, så vi bodde hos vår turnébokare där vi åt gott, drack gott och myste i hans trevliga villa mitt i city. På kvällen bestämde vi oss för att gå till en artsy liten klubb där våra nyvunna vänner i amerikanska Black Heart Procession skulle spela. Johan, Anders och Stefan vills däremot inte hänga med, utan tänkte sitta kvar i huset och spela spel. My ass att de gjorde det.
När vi kom tillbaka till huset runt 11-tiden på kvällen var inte själ kvar. Dessutom var våran van borta. Okej, resonerade vi, "de har säkert bara åkt och köpt lite chips eller hamburgare". Vid 2-tiden på natten ringde telefonen. Det är Anders. "Tja, vi har varit i hamnen och festat med några sjömän. Hur tar vi oss tillbaka?" Turnébokaren, som jag inte minns namnet på dem, gav dem en utförlig vägbeskrivning, och sedan somnade vi alla om igen.
Klockan 9 - alltså 7 timmar senare - ringde det på dörren. Där stod Anders och Stefan, fullkomliga trashade och så skit i fyllan att ord inte kan beskriva det. På gatan stod också vanen parkerad. "Vi körde vilse" fnissade Anders. I sju timmar? Och var är Johan? "Han sover i baksätet. Vi kan inte väcka honom, så vi la honom i framstupa sidoläge och låste in honom" skrattade Stefan. Men vem har kört? Det har Anders, som inte har festat. Han har bara druckit en sju åtta tolv öl.
#3: Haschkollektiv
Vi hade precis kommit fram till den lilla tjeckiska staden Most, efter att ha spenderat flera timmar i den Pragska polisens förvar, eftersom vi försökt oss på något så fräckt som att anmäla ett inbrott i vår van. Most. Smaka på ordet. Most. Denna vidriga lilla öststatshåla, befolkad av gamla gråa gubbar, hårdföra kolgruvearbetare och urfattiga smutspunkare. Det kunde vem som helst se, bara genom att köra in i staden.
Hela bandet var sena till denna, vår sista spelning på turnén. Om bara ett par timmar skulle vi få hoppa in i bussen igen och köra hem till kära gamla Svedala, där vi skulle få duscha i varmt vatten och skita på toaletter som inte är infekterade av ebola och dessutom HAR sittring. Motivationen låg alltså kanske inte direkt i någon glädje att få spela. Vi var som sagt sena, lokalen var stor som en gympasal, publiken bestod av runt 50 personer och ljudet var riktigt, riktigt uselt. Både vi och göteborgarna i John Doe Band rev pliktskyldigt av en 7-8 låtar vardera, och packade sedan in all utrustning i skåpbilen igen. Markus gick iväg för att göra upp om bensinpengar och gage med arrangören, som stod en bit bort.
Efter bara några minuter hörde vi Markus stämma bli högre och mer och mer upprörd. Hela gänget, m.a.o. 8 stycken trötta och sura killar, gick närmare för att ta reda på vad som stod på. Det visade sig att arrangören skickat hem närmare 100 betalande gäster när bandet blivit en knapp timme försenade, och naturligtvis betalat igen inträdesavgiften till var och en. Och inget ont med det, men eftersom vi ringt killen 3 gånger för att meddela att vi skulle bli sena, och framförallt varför vi var sena, tyckte vi att vi ändå uppfyllt vår ansvarskvot. Och det var ju satan inte som vi inte hade ett legitimt skäl att vara sena. (Förutom för de där jävla tjeckerna då, som bara sa "pfft" och ryckte på axlarna. De tyckte helt sonika att ett bilinbrott, det är ju som att vafan.) Men hursomhelst, han hade följdaktligen inte tillräckligt med pengar för att betala den avtalade summen. Han hade 50 D-mark (ja, det var på den tiden) och that's it, liksom. Det var en take-it-or-leave-it-situation, kan man säga. När han såg 18 knutna nävar, 9 illröda ansikten och 9 par ögon som fullkomligt blixtrade av vansinne, trötthet och frustration började han dock fiska efter utvägar.
Nej, han hade absolut inget eget kapital att hosta upp. Han levde på socialbidrag/a-kassa, vilket i Tjeckien är ungefär 25 spänn i månaden. Så där skulle vi kamma noll. Men vänta nu, slog det honom. Han hade ju faktiskt en halvkilos kaka hasch med sig, så om vi fick den och 50 D-mark, så skulle vi ju faktiskt kunna ta med den hem till Sverige och sälja den där. Det skulle mer än väl täcka våra egna utlägg, tyckte han.
Okej. Klockan är nu 1 på natten. Vi ska alltså köra över den tyska gränsen, passera deras infamösa tullstationer, som patrulleras av gestapomän med rabiessmittade pitbulls, med ETT HALVKILO HASCH i bagaget? Oroa er inte, tyckte vår kära konsertarrangör, varför skulle de stoppa er? Ja, varför skulle de det? Låt oss se - här kommer en sliten Toyotabuss, med 9 svettiga och smutsiga svenskar i, bagage och kupé fullt av instrument, lådor, skitiga sportbagar och smutsiga kläder. Klockan tre på morgonen. Och nervösa ser de ut. Achtung Günther, sollen wie der ekipage gestoppen? Jawohl, für bratwurst und vaterland som fan att wir sollen der ekipage stoppen! Wir sollen dessutom söka igenom hela fanskapet, vända upp och ner på hela klabbet och låta hundarna bita i det här gänget ganska mycket.
Och om vi mot alla odds skulle ta oss till Tyskland med allt hasch, så har vi fortfarande både den danska och den svenska gränsen att fixa. Och sedan ska vi alltså försöka sälja dyngan hemma i Sverige? Nej tack. Fuck you very much.
Vi fick nöja oss med 50 D-mark.
#4: Wir fahr'n fahr'n fahr'n auf der Autobahn
På väg mellan Hannover och Hamburg finns en helt fantastisk lång raksträcka, som är typ 2 mil lång, och som det förklarligt nog går rätt så jävla fort på.
Under en färd just längs detta vägavsnitt hamnade vi tyvärr i fel fil, på grund av en långtradare, en misslyckad omkörning och allmänt oflyt. Bakom oss seglade en silverfärgad Mercedes GTDYRSOMFAN upp och lade sig direkt i häcken på oss. Föraren tycktes vilja köra snabbt, och blev irriterad över att vi proppade upp "hans" vägbana. Vi hade dock inget val, för vi tog oss ingenstans. Till höger om oss hade vi en långtradare som höll jämn fart med oss, och med 9 personer i bussen kan jag lova att det inte går särskilt fort att accelerera, så vi var lite fast kan man säga. Detta hade dock Mr Benz ingen förståelse för, utan började tuta, blinka med helljusen och i princip bumpa oss.
Till slut svängde långtradaren av, och då må ni tro att det blev eld i der arsch för Heinz. Snabbt utav bara ögat svängde han över till den inre vägbanan och gasade på. Han tog sig dock ett litet ögonblick för att lägga sig jämsides med oss, se till att vi alla såg honom, varpå han slängde upp ett långfinger och mimade ett "ficken" åt oss. Därpå ställde han sig på gasen och speedade iväg.
Vi kunde ju naturligtvis inte tolerera en sådan förolämpning, och blev nästan lite eggade. Följdaktligen sket vi i lasten, bensinkostnader och slitage, och ställde oss själva på gaspedalen med en stridslust som inte ens kan matchas av George W. Efter någon minuter såg vi honom åter, långt fram på motorvägen, och jakten gick in i fas 2. Vi skulle jävlar i mig hinna i kapp honom och... ja, vad tusan skulle vi göra då? Någon kom på den lysande idén att tömma allt skräp vi hade på golvet. Sagt och gjort, Peter gasade för allt vad bilen höll, och så var vi till slut jämsides med den tyska ölkorvsnazisten. Upp med fönstret, ut med colaburkar, Niklas gamla kalsonger, papperstussar och - herrejävlar! - en två veckor gammal smörgås med brieost. Kläfs på Heinz motorhuv. Kronan på verket: Markus visar röven, 8 andra killar skickar fingret.
Tyskland - Sverige: 0-1
Det skall lära de jävla surkålsbönderna att inte fucka med den Svenska tigern.
#5: Ikväll är vi nyktra, va? eller Anders missar haken
På turné spenderar man tyvärr ohemult mycket tid på att dricka alkholhaltiga rusdrycker. Man kommer till spelstället, soundcheckar, och väntar väntar väntar. Väntar på arrangören. Väntar på ljudteknikern. Väntar på att få spela. Väntar på en bortsprungen bandkollega. Och hur fördriver man då enklast tiden? Skriver vykort, säger någon i vänstra hörnet. En röst längst bak i salen hojtar
"går på sightseeing". Den lilahåriga tanten i främre raden föreslår ett besök på ett bibliotek. Jojo, få se dig göra det. Allt sådant där är bara önsketänkande. Man super, hela tiden.
På turné med Sometree fick vi en helt ledig dag, som vi bestämde oss för att fördriva i en av killarnas föräldrars sommarhus i bergen nära den tjeckiska gränsen. Planen var att bara ströva omkring i en underskön omgivning, ta en liten båttur, äta gott och kolla på video. Men naturligtvis fick Johan och Stefan reda på att sprit och cigaretter är skitbilligt i Tjeckien, och att det därför vore nästan kriminellt att inte kila över och köpa lite taxfreeprylar och ta med hem. Varpå de tu, plus Sometrees roddare Philip, hoppar in i bilen och kör iväg.
Tre timmar senare kommer de tillbaka med 2 flaskor gin, 2 flaskor Jägermeister och en flaska vodka. Och så naturligtvis 30 miljarder cigaretter. "Tonight, vi vill play ze Krocodoc-game viz ze Jägermeister", säger Philip. "But, I thought we should stay sober and just chill out tonight" replikerar jag och ett par andra. "Yez, but ziz iz fun. You not get kaputt, you have ze fun and iz happy". Ja, okej då.
Efter middag och samkväm sätter vi oss så hela gänget i vardagsrummet, Jägern kommer fram, och så Krocodocen. En liten grön plastleksak som föreställer en krokodil. Cocodrillo heter det på spanska. Men det här var i Tyskland. Du har ju säkert sett den, men iallafall: den fungerar som så att man spänner upp käkarna, och en gummisnodd inne i leksaken hakar fast i en av tänderna på undersidan, och så trycker man ner en tand i taget tills den slår ihop över fingret på en. Reglerna var enkla: man går laget runt, och den vars finger fastnar i Krocodocen får dricka en shot Jäger. Anders hade oflyt och fick nedslag 3 gånger i rad, och började fyllna till. Flera av oss som var nyktra började inse att om man inte spände upp käkarna på Krocodocen ordentligt så skulle gummibandet haka tag i samma tand som föregående gång. Anders däremot var inte riktigt i stånd att upptäcka detta faktum, och spände slarvigt upp käkarna efter nedslag, vilket gjorde att vi hela tiden visste vilken tand som skulle utlösa mekanismen. Detta resulterade naturligtvis i att det bara var Anders som fick dricka den där vidriga häxbrygden gång på gång på gång. Stackarn måste ha hällt i sig 3/4 av flaskan när vi bestämde oss för att säga godnatt.
Stackarn fick sova på golvet. Med en hink över huvudet. Jag sov i en säng 2 meter bort, och hörde det burkiga ljudet av någon som spyr i en hink minst 5 gånger den natten.
#6: Bröd till folket! eller Håkan adopterar en knarkare
I Karlsruhe hade vi den stora ynnesten att få agera warmup för inga mindre än Rocket From The Crypt. Först var det tal om Girls Against Boys, men det blev inte av, och det gör ju ingenting.
Själva giget är inte så mycket att orda om, vi gjorde bra ifrån oss, ljudet var kanonfint och vi hade en riktig loge för första gången på turnén. RFTC var ett riktigt bra liveband, och faktiskt rätt trevliga. Jag minns att jag satt och snackade om Drive Like Jehu med John Reis, och de förvånade mig lite genom att de varken drack eller rökte crack eller något sådant. Vilket för mig till själva situationen.
The Crypt hade ett helt bord fullt av mackor, frukt, vodka och whiskey som de inte ens rörde. Vi hade käkat och drack mest öl, och förutsatte dessutom att allt det där joxet var Rockets, och att vi inte fick röra det. Men mitt i allt skulle de åka, eftersom de skulle vidare till Holland eller Frankrike eller något, och lämnade kvar allt till oss att nyttja. Which was nice.
Utanför spelstället, som var en sorts underjordisk klubb byggd i ett gammalt parkeringshus eller dylikt, fanns en park, i vilken en mängd hemlösa människor sov om nätterna. Kalle och Tomas hamnade i samspråk med en av dem, som visade sig vara en jättetrevlig och numera drogfri kille, som tyvärr var HIV-positiv. Han var relativt ren och verkade ganska sund.
Jag hade druckit lite öl inomhus och snackat med folk, och möttes av två väldigt tagna killar som var väldigt gripna av situationen. I fyllan och villan, och i mörkret, hade de nästan pinkat på den hemlösa killens sovplats och sedan börjat snacka med honom. Han hade dragit hela sin tragiska livshistoria, och killarna grät floder. Som ett led i vårt sociala medvetande bestämde vi oss för att tömma logen på allt ätbart och ge det till denna stackars, olyckligt lottade människa. Mackor, frukt, cigaretter, juice, godis - ja, han fick en hel kasse käk.
När vi höll på att säga adjö till killen och packa in de sista grejerna i bussen dyker Håkan upp, full som alika och undrar vad som står på. Vi drar igenom hur Moder Teresiga vi har varit und so weiter. Detta får ju ultrakommunisten Håkan att gå i taket av välgörenhetsvilja, och hittar mitt i allt en riktigt risig, skitig och utbränd gammal knarkare i en buske. Brinnande av iver att få göra något ädelt vill han naturligtvis visa samma välvilja, framförallt eftersom han missade sin chans att få vara lika duktig som vi andra, så han springer in i logen efter mer mat och dryck åt sin uteliggare, som just står och polerar sin kanyl mot byxbenet.
Två minuter senare kommer han utspringande med ett lyckligt uttryck i ansiktet, eftersom han hittat något att ge sin nyfunna, tilltufsade vän.
Håkans gåva: en pava vodka och en handduk. Det är tanken som räknas.
Fotnot: Det fanns förstås mer material att ösa ur. Av olika orsaker, främst sanitära och/eller av respekt för mina föräldrar, håller jag inne med det tills de är garanterat preskriberade.
#1: Hela bandet minus en blir kanon i arslet en timme innan spelningen
Vi var bokade i en östtysk stad som heter Cottbus för andra gången. Vi hade varit där året innan också, och gjort en helt OK spelning. Stället var en gammal SS-förläggning som kommunen gjort om till någon sorts ungdomsgård, men låt oss säga som så att det fanns en viss aura av historia i kåken som gjorde det svårt att inte påminnas om byggnadens ursprungliga syfte.
Vi anlände några timmar innan vi skulle spela, riggade upp och soundcheckade. Sedan satte vi oss och rökte i väntan på käk. Naturligtvis så finns det ju inget godare än en öl till ciggen på en varm augustidag, och öl fanns det sannerligen att tillgå. Arrangören hade ställt in sisådär 4 backar Jever, så det var ju ingen risk att vi skulle göra slut på allt... eller? Så kom maten - klassisk vegetarisk sunkpunkgryta och överkokt spaghetti som, naturligtvis, smakar värre än fan själv. Men vänta nu, innehåller inte öl en massa kolhydrater? Jomenvisst gör det det. Låt oss dricka ett par bärs så får vi ju upp kolhydraterna. Och så en cigg till det. Och så några öl till.
När klockan är strax innan 9, då vi ska kliva på, har samtliga i sällskapet minus Stefan lätt hällt i sig 7-8 öl var, och är utan tvekan bortom all räddning. Tyska Sometree öppnar för oss, och när de kliver av stapplar vi andra upp på scen i våra leopardskjortor på sniskan, och med ett rejält gällivarehäng på våra svarta Sta-prest. Det hela började storartat när Andreas trillar av trumstolan redan i introlåten. Och så där fortsätter det. Jag spelar av 2 strängar och märker det inte ens. Kalle lyckas få sin bas att fastna i ljusriggen. Alla är ostämda, otajta och skrålar som Johnny Thunders på fyllan och i fel tonart.
De 50 i publiken tittar misstroget på det druckna spektaklet som försigår framför dem. Och mitt i allt står Stefan helt nykter och kan inte göra annat än bevittna och höra den totala anarki och det kompletta förfall som pågår bara ett par meter till vänster om honom. Hela kakafonin får sin kröning när ett gäng stora hardcoretyskar vill att jag ska crowdsurfa på deras armar, vilket jag gör. Med gitarren fortfarande hängandes runt nacken. Någonstans under färden slocknar jag dessutom, så när jag sätts tillbaka på scen är jag inte bara full och ostämd, utan även yrvaken. Efter den 7:e låten tackar Stefan för oss och alla går av, utom Andreas som fortsätter spela en halv låt till ensam på trummor, innan han kastar trumpinnarna på dörrvakten, vrålar "Jag är en hora" och trillar ner från trumpodiet.
#2: Roddarna försvinner med bilen
Johan och Anders följde med som chaufförer och roddare på en turné. Vilket misstag. De varken körde eller roddade, utan festade mest.
Vi hade en ledig dag i Hamburg innan vi skulle spela där, så vi bodde hos vår turnébokare där vi åt gott, drack gott och myste i hans trevliga villa mitt i city. På kvällen bestämde vi oss för att gå till en artsy liten klubb där våra nyvunna vänner i amerikanska Black Heart Procession skulle spela. Johan, Anders och Stefan vills däremot inte hänga med, utan tänkte sitta kvar i huset och spela spel. My ass att de gjorde det.
När vi kom tillbaka till huset runt 11-tiden på kvällen var inte själ kvar. Dessutom var våran van borta. Okej, resonerade vi, "de har säkert bara åkt och köpt lite chips eller hamburgare". Vid 2-tiden på natten ringde telefonen. Det är Anders. "Tja, vi har varit i hamnen och festat med några sjömän. Hur tar vi oss tillbaka?" Turnébokaren, som jag inte minns namnet på dem, gav dem en utförlig vägbeskrivning, och sedan somnade vi alla om igen.
Klockan 9 - alltså 7 timmar senare - ringde det på dörren. Där stod Anders och Stefan, fullkomliga trashade och så skit i fyllan att ord inte kan beskriva det. På gatan stod också vanen parkerad. "Vi körde vilse" fnissade Anders. I sju timmar? Och var är Johan? "Han sover i baksätet. Vi kan inte väcka honom, så vi la honom i framstupa sidoläge och låste in honom" skrattade Stefan. Men vem har kört? Det har Anders, som inte har festat. Han har bara druckit en sju åtta tolv öl.
#3: Haschkollektiv
Vi hade precis kommit fram till den lilla tjeckiska staden Most, efter att ha spenderat flera timmar i den Pragska polisens förvar, eftersom vi försökt oss på något så fräckt som att anmäla ett inbrott i vår van. Most. Smaka på ordet. Most. Denna vidriga lilla öststatshåla, befolkad av gamla gråa gubbar, hårdföra kolgruvearbetare och urfattiga smutspunkare. Det kunde vem som helst se, bara genom att köra in i staden.
Hela bandet var sena till denna, vår sista spelning på turnén. Om bara ett par timmar skulle vi få hoppa in i bussen igen och köra hem till kära gamla Svedala, där vi skulle få duscha i varmt vatten och skita på toaletter som inte är infekterade av ebola och dessutom HAR sittring. Motivationen låg alltså kanske inte direkt i någon glädje att få spela. Vi var som sagt sena, lokalen var stor som en gympasal, publiken bestod av runt 50 personer och ljudet var riktigt, riktigt uselt. Både vi och göteborgarna i John Doe Band rev pliktskyldigt av en 7-8 låtar vardera, och packade sedan in all utrustning i skåpbilen igen. Markus gick iväg för att göra upp om bensinpengar och gage med arrangören, som stod en bit bort.
Efter bara några minuter hörde vi Markus stämma bli högre och mer och mer upprörd. Hela gänget, m.a.o. 8 stycken trötta och sura killar, gick närmare för att ta reda på vad som stod på. Det visade sig att arrangören skickat hem närmare 100 betalande gäster när bandet blivit en knapp timme försenade, och naturligtvis betalat igen inträdesavgiften till var och en. Och inget ont med det, men eftersom vi ringt killen 3 gånger för att meddela att vi skulle bli sena, och framförallt varför vi var sena, tyckte vi att vi ändå uppfyllt vår ansvarskvot. Och det var ju satan inte som vi inte hade ett legitimt skäl att vara sena. (Förutom för de där jävla tjeckerna då, som bara sa "pfft" och ryckte på axlarna. De tyckte helt sonika att ett bilinbrott, det är ju som att vafan.) Men hursomhelst, han hade följdaktligen inte tillräckligt med pengar för att betala den avtalade summen. Han hade 50 D-mark (ja, det var på den tiden) och that's it, liksom. Det var en take-it-or-leave-it-situation, kan man säga. När han såg 18 knutna nävar, 9 illröda ansikten och 9 par ögon som fullkomligt blixtrade av vansinne, trötthet och frustration började han dock fiska efter utvägar.
Nej, han hade absolut inget eget kapital att hosta upp. Han levde på socialbidrag/a-kassa, vilket i Tjeckien är ungefär 25 spänn i månaden. Så där skulle vi kamma noll. Men vänta nu, slog det honom. Han hade ju faktiskt en halvkilos kaka hasch med sig, så om vi fick den och 50 D-mark, så skulle vi ju faktiskt kunna ta med den hem till Sverige och sälja den där. Det skulle mer än väl täcka våra egna utlägg, tyckte han.
Okej. Klockan är nu 1 på natten. Vi ska alltså köra över den tyska gränsen, passera deras infamösa tullstationer, som patrulleras av gestapomän med rabiessmittade pitbulls, med ETT HALVKILO HASCH i bagaget? Oroa er inte, tyckte vår kära konsertarrangör, varför skulle de stoppa er? Ja, varför skulle de det? Låt oss se - här kommer en sliten Toyotabuss, med 9 svettiga och smutsiga svenskar i, bagage och kupé fullt av instrument, lådor, skitiga sportbagar och smutsiga kläder. Klockan tre på morgonen. Och nervösa ser de ut. Achtung Günther, sollen wie der ekipage gestoppen? Jawohl, für bratwurst und vaterland som fan att wir sollen der ekipage stoppen! Wir sollen dessutom söka igenom hela fanskapet, vända upp och ner på hela klabbet och låta hundarna bita i det här gänget ganska mycket.
Och om vi mot alla odds skulle ta oss till Tyskland med allt hasch, så har vi fortfarande både den danska och den svenska gränsen att fixa. Och sedan ska vi alltså försöka sälja dyngan hemma i Sverige? Nej tack. Fuck you very much.
Vi fick nöja oss med 50 D-mark.
#4: Wir fahr'n fahr'n fahr'n auf der Autobahn
På väg mellan Hannover och Hamburg finns en helt fantastisk lång raksträcka, som är typ 2 mil lång, och som det förklarligt nog går rätt så jävla fort på.
Under en färd just längs detta vägavsnitt hamnade vi tyvärr i fel fil, på grund av en långtradare, en misslyckad omkörning och allmänt oflyt. Bakom oss seglade en silverfärgad Mercedes GTDYRSOMFAN upp och lade sig direkt i häcken på oss. Föraren tycktes vilja köra snabbt, och blev irriterad över att vi proppade upp "hans" vägbana. Vi hade dock inget val, för vi tog oss ingenstans. Till höger om oss hade vi en långtradare som höll jämn fart med oss, och med 9 personer i bussen kan jag lova att det inte går särskilt fort att accelerera, så vi var lite fast kan man säga. Detta hade dock Mr Benz ingen förståelse för, utan började tuta, blinka med helljusen och i princip bumpa oss.
Till slut svängde långtradaren av, och då må ni tro att det blev eld i der arsch för Heinz. Snabbt utav bara ögat svängde han över till den inre vägbanan och gasade på. Han tog sig dock ett litet ögonblick för att lägga sig jämsides med oss, se till att vi alla såg honom, varpå han slängde upp ett långfinger och mimade ett "ficken" åt oss. Därpå ställde han sig på gasen och speedade iväg.
Vi kunde ju naturligtvis inte tolerera en sådan förolämpning, och blev nästan lite eggade. Följdaktligen sket vi i lasten, bensinkostnader och slitage, och ställde oss själva på gaspedalen med en stridslust som inte ens kan matchas av George W. Efter någon minuter såg vi honom åter, långt fram på motorvägen, och jakten gick in i fas 2. Vi skulle jävlar i mig hinna i kapp honom och... ja, vad tusan skulle vi göra då? Någon kom på den lysande idén att tömma allt skräp vi hade på golvet. Sagt och gjort, Peter gasade för allt vad bilen höll, och så var vi till slut jämsides med den tyska ölkorvsnazisten. Upp med fönstret, ut med colaburkar, Niklas gamla kalsonger, papperstussar och - herrejävlar! - en två veckor gammal smörgås med brieost. Kläfs på Heinz motorhuv. Kronan på verket: Markus visar röven, 8 andra killar skickar fingret.
Tyskland - Sverige: 0-1
Det skall lära de jävla surkålsbönderna att inte fucka med den Svenska tigern.
#5: Ikväll är vi nyktra, va? eller Anders missar haken
På turné spenderar man tyvärr ohemult mycket tid på att dricka alkholhaltiga rusdrycker. Man kommer till spelstället, soundcheckar, och väntar väntar väntar. Väntar på arrangören. Väntar på ljudteknikern. Väntar på att få spela. Väntar på en bortsprungen bandkollega. Och hur fördriver man då enklast tiden? Skriver vykort, säger någon i vänstra hörnet. En röst längst bak i salen hojtar
"går på sightseeing". Den lilahåriga tanten i främre raden föreslår ett besök på ett bibliotek. Jojo, få se dig göra det. Allt sådant där är bara önsketänkande. Man super, hela tiden.
På turné med Sometree fick vi en helt ledig dag, som vi bestämde oss för att fördriva i en av killarnas föräldrars sommarhus i bergen nära den tjeckiska gränsen. Planen var att bara ströva omkring i en underskön omgivning, ta en liten båttur, äta gott och kolla på video. Men naturligtvis fick Johan och Stefan reda på att sprit och cigaretter är skitbilligt i Tjeckien, och att det därför vore nästan kriminellt att inte kila över och köpa lite taxfreeprylar och ta med hem. Varpå de tu, plus Sometrees roddare Philip, hoppar in i bilen och kör iväg.
Tre timmar senare kommer de tillbaka med 2 flaskor gin, 2 flaskor Jägermeister och en flaska vodka. Och så naturligtvis 30 miljarder cigaretter. "Tonight, vi vill play ze Krocodoc-game viz ze Jägermeister", säger Philip. "But, I thought we should stay sober and just chill out tonight" replikerar jag och ett par andra. "Yez, but ziz iz fun. You not get kaputt, you have ze fun and iz happy". Ja, okej då.
Efter middag och samkväm sätter vi oss så hela gänget i vardagsrummet, Jägern kommer fram, och så Krocodocen. En liten grön plastleksak som föreställer en krokodil. Cocodrillo heter det på spanska. Men det här var i Tyskland. Du har ju säkert sett den, men iallafall: den fungerar som så att man spänner upp käkarna, och en gummisnodd inne i leksaken hakar fast i en av tänderna på undersidan, och så trycker man ner en tand i taget tills den slår ihop över fingret på en. Reglerna var enkla: man går laget runt, och den vars finger fastnar i Krocodocen får dricka en shot Jäger. Anders hade oflyt och fick nedslag 3 gånger i rad, och började fyllna till. Flera av oss som var nyktra började inse att om man inte spände upp käkarna på Krocodocen ordentligt så skulle gummibandet haka tag i samma tand som föregående gång. Anders däremot var inte riktigt i stånd att upptäcka detta faktum, och spände slarvigt upp käkarna efter nedslag, vilket gjorde att vi hela tiden visste vilken tand som skulle utlösa mekanismen. Detta resulterade naturligtvis i att det bara var Anders som fick dricka den där vidriga häxbrygden gång på gång på gång. Stackarn måste ha hällt i sig 3/4 av flaskan när vi bestämde oss för att säga godnatt.
Stackarn fick sova på golvet. Med en hink över huvudet. Jag sov i en säng 2 meter bort, och hörde det burkiga ljudet av någon som spyr i en hink minst 5 gånger den natten.
#6: Bröd till folket! eller Håkan adopterar en knarkare
I Karlsruhe hade vi den stora ynnesten att få agera warmup för inga mindre än Rocket From The Crypt. Först var det tal om Girls Against Boys, men det blev inte av, och det gör ju ingenting.
Själva giget är inte så mycket att orda om, vi gjorde bra ifrån oss, ljudet var kanonfint och vi hade en riktig loge för första gången på turnén. RFTC var ett riktigt bra liveband, och faktiskt rätt trevliga. Jag minns att jag satt och snackade om Drive Like Jehu med John Reis, och de förvånade mig lite genom att de varken drack eller rökte crack eller något sådant. Vilket för mig till själva situationen.
The Crypt hade ett helt bord fullt av mackor, frukt, vodka och whiskey som de inte ens rörde. Vi hade käkat och drack mest öl, och förutsatte dessutom att allt det där joxet var Rockets, och att vi inte fick röra det. Men mitt i allt skulle de åka, eftersom de skulle vidare till Holland eller Frankrike eller något, och lämnade kvar allt till oss att nyttja. Which was nice.
Utanför spelstället, som var en sorts underjordisk klubb byggd i ett gammalt parkeringshus eller dylikt, fanns en park, i vilken en mängd hemlösa människor sov om nätterna. Kalle och Tomas hamnade i samspråk med en av dem, som visade sig vara en jättetrevlig och numera drogfri kille, som tyvärr var HIV-positiv. Han var relativt ren och verkade ganska sund.
Jag hade druckit lite öl inomhus och snackat med folk, och möttes av två väldigt tagna killar som var väldigt gripna av situationen. I fyllan och villan, och i mörkret, hade de nästan pinkat på den hemlösa killens sovplats och sedan börjat snacka med honom. Han hade dragit hela sin tragiska livshistoria, och killarna grät floder. Som ett led i vårt sociala medvetande bestämde vi oss för att tömma logen på allt ätbart och ge det till denna stackars, olyckligt lottade människa. Mackor, frukt, cigaretter, juice, godis - ja, han fick en hel kasse käk.
När vi höll på att säga adjö till killen och packa in de sista grejerna i bussen dyker Håkan upp, full som alika och undrar vad som står på. Vi drar igenom hur Moder Teresiga vi har varit und so weiter. Detta får ju ultrakommunisten Håkan att gå i taket av välgörenhetsvilja, och hittar mitt i allt en riktigt risig, skitig och utbränd gammal knarkare i en buske. Brinnande av iver att få göra något ädelt vill han naturligtvis visa samma välvilja, framförallt eftersom han missade sin chans att få vara lika duktig som vi andra, så han springer in i logen efter mer mat och dryck åt sin uteliggare, som just står och polerar sin kanyl mot byxbenet.
Två minuter senare kommer han utspringande med ett lyckligt uttryck i ansiktet, eftersom han hittat något att ge sin nyfunna, tilltufsade vän.
Håkans gåva: en pava vodka och en handduk. Det är tanken som räknas.
Fotnot: Det fanns förstås mer material att ösa ur. Av olika orsaker, främst sanitära och/eller av respekt för mina föräldrar, håller jag inne med det tills de är garanterat preskriberade.